Oj. Jag vet inte vilken ände jag skall börja i.
Jag har fått jobb där jag stormtrivs.
Jag mår vansinnigt mycket bättre.
Magen har börjat sköta sig när mitt mentala virrvar började ordna upp sej.
Jag känner lust och framtidsglädje.
Förväntansfull och optimistisk… men med en liten djävul som sitter på axeln och säger att det här är för bra, kan det verkligen vara sant. Mitt liv har inte kantats av motgång, jag har formligen forserats av horder som avlöser varandra. visst har jag haft mycket att glädjas åt men det färgas hårt av det som tryckt ner mej.
I går kände jag att jag skulle kunna skriva en roman om det senaste årets känslosvängar… jag har kastats från yttersta kanten ner för stupet, landat stenhårt men på något outgrundligt vis studsat upp igen.
DET ÄR ALLTID FÖR SENT ATT GE UPP!
)
