Var på brölop i helgen, laxerade innan, tog två immodium och gav mej iväg. Allt gick FANTASTISKT bra förutom att jag givetvis fick galen vätskebrist och drack säkert en liter vatten när vi väl kom till middagen!

Helt slut dagen efter, ångesten tar på krafterna, jag klarar en hel del men blir GALET tagen efteråt. Söndagen sov jag bort och i dag, måndag så var jag i lobboland mest hela tiden… nu på kvällen börjar jag känna mej rätt så återhämtad… men jag somnade direkt efter jobbet så jag är fortfarande lite nyvaken …

Mycket lyklig över avklarade resor, kyrkbesök, mat och dans.

De senaste dagarna har jag stirrat flera timmar på kartor över området så det inte skall kännas så obekvämt och främmande. Så jag skall veta vart jag är och hur långt det är mellan de olika platserna vi ev kommer att hamna på. Jag vet att det är 1,1 km till affären, 800 m till närmaste restaurang och hur många toaletter huset har på de olika våningarna. Hur lång tid det tar att åka från flygplatsen exakta tider på allt för att göra upp schema för planering av medecinering och undvikande. Sånt är väl galet att kolla upp innan man åker.
Som vanligt altså… men VARFÖR jag kastar mig in i detta? 
 Jag har en pojkvän, jag är honom evigt tacksam för at han räddar mitt liv, jag hade nog stängt in mej och supit ner mej om jag inte haft honom.  Nu skall vi för första gången på åka på en utomlandsresa tilsammans en vecka.

P,S det blir wellnessmeckat Toscana i Italien!

Konferensen gick förvånandsvärt BRA, jag tog lite hjälp av medeciner givetvis men ändå inte hela förådet. Jag insåg dock att jag har ett stort behov att att få mina stunder för mig själv, 4 dagar med folk omkring mig hela tiden och att dela rum med någon tog HÅRT på tålamodet, ångesten och magen. Men jag klarade det galant måste jag ändå medge, åt mat och hängde på mest hela tiden (men jag smet undan ett par gånger och fick några små pauser).

Midsommar gick jättebra, jag åkte till och med båt tre gånger varav den ena var på flera timmar!!!! 
Förra året gick jag inte äns på någon av båtarna även för en femminuterstur.
Vi åt massor av mat och jag kräktes bara en gång, men då hade jag ätit föööööööör mycket.

Nu ska jag sova, är riktigt TRÖTT fortfarande.

Jag har fått jobb där jag stormtrivs. 
Jag mår vansinnigt mycket bättre. 
Magen har börjat sköta sig när mitt mentala virrvar började ordna upp sej.
Jag känner lust och framtidsglädje.
Förväntansfull och optimistisk… men med en liten djävul som sitter på axeln och säger att det här är för bra, kan det verkligen vara sant. Mitt liv har inte kantats av motgång, jag har formligen forserats av horder som avlöser varandra. visst har jag haft mycket att glädjas åt men det färgas hårt av det som tryckt ner mej. 
I går kände jag att jag skulle kunna skriva en roman om det senaste årets känslosvängar… jag har kastats från yttersta kanten ner för stupet, landat stenhårt men på något outgrundligt vis studsat upp igen.

DET ÄR ALLTID FÖR SENT ATT GE UPP!

SEGER, jag var på en mässa i Borås i helgen, jag körde bil och jag gick på mässan och lite affärer med kompisarna Vi åt och jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ NÖJD och LYCKIG, allt gick kannon BRA! okej, jag tog imodium men lite hjälp kan man ju ta, jag hade ingen ångest och ingen oro eller känningar som skapade problem.

Kollade min magemail… det var ett tag sen, igen… jag är för kas där, sorry. Jag skal försöka svara Er alla.

Jag har gjort en massa saker senaste tiden, varit på SIMHALLEN flera gånger och det har gått perfekt, jag nästan skrattar högt när jag går där ifrån, jag är så lycklig. Mina tvångsbetenden och ångesten har minskat markant, helt fantastiskt, det påverkar givetvis min framtidstro och att jag söker jobb som jag annars skulle avstå.

KRAAAAAAAAAAMAR AV LYCKA!!!!! Jag önska att ni alla kunde få uppleva detta!

Magen följer ju hand i hand men verkar ”dö” i jobbiga situationer också, jag får magreaktioner i efterhand och dagen efter eller några timmar efter en prestation eller pärs så kan magen balla ut helt. Senast var dagen efter en intervju, diarré hela natten och halva dagen efter.
Samma sak när jag hade haft lite väl mycket krångel när jag gått ut  så vart det baksmälla….

Ja. ja, kan Anja ta brons efter en livsfarlig krach så kan väll jag överleva detta. 
Just nu är jag hemma hos mamma och skottar snö, oerhört smärtsamt men avkopplande.

Arbetsgivarintyget kom i dag, jag väntar på telefo från ett mycket spänande jobb och har intervju på gång på ett ännu mer spännande jobb, jag har fått kontakt med et ställe som har … ett gammalt drömjobb sedan många år tillbaka och kanska kanse kanske har jag en chans där… ska ringa igen senare till en annan person för vidae info…… jeeeaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhh! medvind, skräcksagen.

Känns ändå OERHÖRT skönt att jag kan söka med bidrag som handikappad, så jag inte behöver mörka mitt verkliga jag men ändå kan min kompetens tas tillvara, för jag är vansinnigt bra, har bara lite hinder.