Ibland tror man att man håller på att bli galen, men vad är galen, vad är galet? Jag har betett mej helt utanför vad som anses normalt, jag förstod att det var sjukligt galet och tokfel när det började gå ut över min förmåga att leva, att klara att leva.
Det var galet men jag var inte galen även om jag trodde det.
Nu när jag börjar må bättre, med skräckblandad förtjusning har jag kastat mig in i utmaningar som jag skall utföra enligt läkarens rekomendation, vissa är ordinerade och andra freestylar jag.
Jag kanske är mer galen nu!?
Vi har precis bokat en resa! Jag HATAR ju verkligen att resa. Visst kan det vara kul där men NEJ jag vill inte resa. Jag är inte rädd för resan själva färden, jag är inte rädd för att göra en utflykt, jag är inte rädd för att vara någon dag på okänd plats men jag är SKRÄCKSLAGEN inför att göra alt på en gång, allt på en vecka… det är FLERA DAGAR…. mycket svårt att ha kontroll på!
De senaste dagarna har jag stirrat flera timmar på kartor över området så det inte skall kännas så obekvämt och främmande. Så jag skall veta vart jag är och hur långt det är mellan de olika platserna vi ev kommer att hamna på. Jag vet att det är 1,1 km till affären, 800 m till närmaste restaurang och hur många toaletter huset har på de olika våningarna. Hur lång tid det tar att åka från flygplatsen exakta tider på allt för att göra upp schema för planering av medecinering och undvikande. Sånt är väl galet att kolla upp innan man åker.
Som vanligt altså… men VARFÖR jag kastar mig in i detta?
Jag har en pojkvän, jag är honom evigt tacksam för at han räddar mitt liv, jag hade nog stängt in mej och supit ner mej om jag inte haft honom. Nu skall vi för första gången på åka på en utomlandsresa tilsammans en vecka.
P,S det blir wellnessmeckat Toscana i Italien!
