…jag fick min cancerdiagnos. Ett år av förtvivlan, frustation, smärta men också oerhörd livsglädje. Att se det lilla i vardagen, glädjas åt att var dag har sin gåva.

Jag har på 1 år fått beskedet elakartad cancer i livmodern, äggstockar, bukhinna och en bit av tarmen. Allt togs bort.
6 stycken rent ut sagt för djävliga cytostatikabehandlingar.
2 blodförgiftningar. Tappat håret helt. Mått så dåligt så det önskar man inte ens sin värsta fiende.

Men…

Jag har upplevt hur det verkligen är att leva för dagen. Att ta vara på dagsformen. Göra sånt som är kul. Och det har jag verkligen gjort. Lärde mig hur kroppen fungerade. Precis innan nästa behandling mådde jag som bäst. Då jäklar passade jag på att leva.

Jag har också upptäckt vilka som verkligen är mina vänner. De som finns för mig, jämt. Oavsett hur jag mår och beter mig. 

Jag har fått tillbaka håret, krulligt och mjukt. Lagt på mig 10 kilo. Det där med att vara cancersjuk och se utmärglad ut, gällde inte mig. Jag såg rund och välmående ut, med rödrosiga kortisonkinder. Men jag lever!! Och det har jag tänkt fortsätta med.

Om mindre än två veckor bär det av till Kreta. Den resan som elaka C satte stopp för senast. Men nu är det nära. Passen hämtade, (herregud hur man ser ut) grejer ligger framplockade och ska ner i väskan. Allt klart för en oerhört efterlängtad resa!

Och till alla som under min jobbiga tid peppat, kramat, kommit med kloka ord, ja bara funnits där. Tack från djupet av mitt hjärta.

Fyll inte livet med dagar
utan fyll dagarna med liv

Precis så kände jag när jag loggade in här idag. Var har glädjen att skriva tagit vägen? Vart tog behovet att skriva vägen? Kanske har jag varit borta för länge, mitt varma sköna krypin kändes främmande.

Fast kanske om jag skriver bara lite varje dag så lossnar det. Jag vill ju ha den här bloggen som dagbok. Men nu verkar det som en månad är borta ur mitt liv, fast det är den ju inte.

Jag får klura på det här märker jag…

…till livet. Så  känns det. Jag orkar cykla till jobbet, ta raska promenader på kvällarna. Jobbar heltid. Fullt ös, precis som det ska vara i mitt liv.

Har en massa roligheter att se fram emot också. En underbar person har fyllt 25 gånger 2. Hemliga roligheter. (du trodde jag skulle avslöja mig här va??! Lurad

Kreta ”here we come finaly”. Förra året tog elaka C över, men nu ska det bli av. Så kul. 28 maj lyfter vi…
Kurs i stora huvudstaden i början på maj. Hotell med frukost.
Me like!!

Och Me like my life just nu!

Så ta vara på dagen. Och…

Hastar snabbt in här medan tejp håller elkabeln till datorn på plats. Maskeringstejp löser det mesta

Att flytta dynor är jättekul! Ni som inte gjort det än, prova!!!

Jag vill inte vara med på bild!

Jag kan klättra på väggarna!

Så här kul var det på tivolit…

Det syns att vi har besök av framplockare av diverse prylar.

Ordning och reda i bokhyllan är ett minne blott…

Tack rara ni för kommentarer! Usel bloggare och usel på att svara på kommentarer. När jag vill, vill inte tejpade sladden.
I morgon far illbattingen och jag till Grodmor där vi kommer att tillbringa hela helgen. Så kul!!

Ta hand om varandra och njut av just den här dagen.
Kram på er!!

…får man ha i öronen. Precis så är det. Jag är ju typ Topzoholic. Förbrukar en hundrapack öronpinnar i veckan, ungefär. Det är ju så himla skönt att veva runt i örat och filosofera.

Nu har jag både vevat runt och filosoferat färdigt. För bomullen, den som täcker pinnen, finns nu i mitt öra. Lomhörd = hör ingenting. Japp that´s me. Utbildad sjuksköterska ska skamsen för (andra) gången ta mig till vårdcentralen och bekänna färg.

-Du har väl inte petat i öronen med topz??!!
-Jag? Aldrig. *fingrar i kors*
Jamen hallå! Har ingen aning om hur den kunde hamna i mitt öra. ”Plötsligt händer det” enligt reklamen, och så är det för mig.

Nåväl. Jag är lycklig med lite bomull i örat. Det kunde ju varit värre. Har haft det ”fullt ös medvetslös” med underbart barnbarn. Här pratar vi hundra knyck i sekunden. Man känner att man lever liksom

I morgon blir det så tyst och tomt här, då blir det hej då för den här gången. Känns alltid som för kort tid…
Tänk på att lev idag och njut av dagen. Den kommer aldrig åter.

”Människor har en förmåga att använda förstoringsglas för att se andras fel och brister, istället för att använda en spegel och upptäcka sina egna.”
    

Då invaderas huset av glad 2-åring med far. Farmor har laddat med popcorn och diverse annat gott som den lille godingen gillar. Ska bli så kul. Känns alltid som om det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Välkomna! Faster längtar hon med…

…sisådärja. Äntligen efter mycket möda och stort besvär funkar kabeln till datorn. Visserligen med lite tejp här och där, men det funkar!!

Åter från en helt underbart skitkul båtkryssning. Mycket skratt och trevligt samkväm. Vi måste göra om det snarast! *kollar kalendern, ledig imorgon *

Ibalnd är det bara så att när man träffar nya människor så känns det så bra. Som ett kugghjul, typ. Man hakar i varandra och allt funkar. Nu känner jag ju Grodis utan och innan, och vitlök och Syltanmajken har jag ju träffat förut, men det bara stämmer så bra. Våra fyra personligheter och olikheter samstämmer.

Visserligen tar det på ”ung ” kropp att fara runt på båten till 04.00, men det var det värt!! Tack undebara ni för en supertrevlig resa!!!!
    

Väskan är packad. Jag är inte packad än Ålands hav,
here I come!! Ska på en liten båttur i morgon med otroligt vackra och trevliga tjejer. Återkommer.

Vänlighet är att älska människor mer än de förtjänar
Joubert         
        

en krogrunda bloggrunda ikväll. Men det tyckte inte datorn. Lyckas jag få iväg det här inlägget så har jag vunnit en liten seger.

Den piper. Det är glappt i kontakten, det har jag märkt. Men jag försöker sitta nästan helt still och inte ta i för mycket när jag klickar på tangenterna. Så kommer pipet, och det är ett stort pip. Då får man snabbt och brutalt stänga av på knappen och börja om.

Ikväll funkar det inte alls. Nu kör jag på batteriet, och det sjunker snabbt. Sedan kommer det upp konstiga meddelanden. ”Filen hgkhyfhh.xvtb kan inte läsas.” Filen mnopq.rst är skadad” Fattar nada.  Snart kommer det väl upp ”gå och lägg dig”.

Och det gör jag nu, innan datorn beordrar mig. Sov gott!

”De människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel, utan de som levt varje minut.”
Colette
     

När jag var skallig ville jag ha hår för alla pengar i världen! Fick jag bara hår så skull alla världens problem lösa sig… typ.

Nu har jag hår, och inte vilket hår som helst!  Krulligt tjockt hår. Som en mössa på huvudet. Och bebismjukt. Kom på idag att jag kanske skulle börja stajla till det. Ni vet alla tänkbara produkter för just hår. Förut har det bara fått växa fritt utan inblanding av diverse insmorningsgrejer.
(jäklar vad pengar jag sparat under den kala perioden)

Men nu var det dags. Med ett resultat som får den mest hårfagra att vilja raka av sig skiten. Ohh my good!! säger jag bara. Här pratar vi volym som gör att ta ett foto inte fungerar. Får inte plats på en bild…

Vi har 3,60 i takhöjd hemma men det var nära att jag nuddade taket! Så nu är det nog så att jag får införskaffa plattång, och kasta allt vad insmorninggrejer med volym heter.