Har haft extremt svårt för att hantera all ny information när det gäller körningen. Som om 1 % av min hjärna är till för körkort och så fort någonting nytt lärs in så försvinner något gammalt. När jag lärde mig backa runt gathörn glömde jag hur man växlade och när jag lärde mig fickparkera glömde jag bort vart förarsätet låg. Sånt.
Sen hyser jag en oerhört fascination (om man nu kan hysa fascination, annars kan ni skriva ut inlägget på papper, stryka över ”hysa” och kladda dit valfritt verb) för människor med såndär über pedagogisk förmåga. Två av mina körskolelärare (Jag har 3 stycken, jag har en känsla av att jag är för mycket att hantera för en enda person. Jag skulle nog tillochmed kunna få två stycken att gå in i väggen med min blotta närvaro, därför har jag 3) besitter denna enorma förmåga till tvångspedagogik. Första gången jag körde med en av dem förklarade jag att jag var lite rädd, att jag tycker att det är rätt läskigt att köra bil med tanke på allt som kan hända. Han svarade på klingande göteborgska:
”Döh, Maria EN sak ska du ha klart för dig. Det här, det är en DÖDSMASKIN”
Jag skulle ljuga om jag sa att jag därefter fylldes av ett jättelugn och kände att ”Åh kul, en sån vill jag ju köra”.
Jag var om möjligt ännu räddare efteråt.
Nästa gång hade jag en ny lärare som snällt försökte förklara för mig att : ”Men Maria att köra bil är ungefär som att dansa. Man kan ju inte tänka på varje steg eller på vad man ska göra härnäst. Det är baaaaara att köra.”
När hon dragit dans-referenser ungefär 10 gånger på 50 minuter blev jag tillslut less och svarade:
”Ja, men det är ändå JÄVLIGT svårt att DANSA ihjäl någon.”
Sen var hon tyst hela lektionen.
Nästa gång drog hon piano-referenser på liknande sätt.
Jag sa ingenting.
Jag baaaara körde.
