Du skickar ett sms och säger att du förtjänar bättre, och att vi inte ska höras något mer. Jag funderar på att knapra alla mina stämningsstabiliserade i ett svep när jag kommer hem, ja det blir min drivkraft att ens komma hem.

Men när jag väl är hemma börjar jag leta efter psykjourens nummer, eftersom jag tänker att jag måste ringa dem när jag tagit alla piller. Då förstår jag att jag igentligen faktiskt inte vill dö nu.

Sen hör du av dig efter två dagar med flera sms i ett svep, du pratar om hur mycket du älskar mig.. Hur du mår dåligt och inte vill att vi ska avsluta allt på det här sättet, att jag ska förlåta dig, eller prata med dig, smsen blir mer desperata och det sista slutar med att du ber mig höra av mig för du är orolig för mig.

Jag hör av mig såklart. Men jag börjar undra om det är du eller jag som har en diagnos…

Men jag ger upp nu.

Jag kan inte. Som ni kan. Jag kommer nog aldrig kunna. Och gud, jag hade så många, så storslagna drömmar, som jag aldrig kommet att kunna uppnå. för jag är född med en sjukdom, som gör att mitt driv är större och grymmare än ditt, men min kapacitet är noll.

Jag är bara så nollställd. Så förfärad. Så liten. Så totalt obetydlig.

Och jag saknar dig min docka. Min trygghet försvann när du valde att sänka mig. Varför valde du det?

Han som skyller allt som hänt mig på mig. Som tycker jag är osmaklig, inte värdig respekt, bränd. Som min familj och mina vänner har bannlyst. Hur min egen mamma nästan börjar gråta och undrar hur en person som vet om min diagnos kan utsätta mig för det han utsatt mig för i ett främmande land på vår semester. Och hon vet bara 10 %.

Jag önskar jag kunde känna som alla känner. Att mitt väsen skulle veta rätt från fel som en självklarhet. En dag i taget. Och andas .

Jag ringer min bartender, min välbekanta vän sedan år tillbaka. Han som någonsin förstått någonting men låtstas som ingenting. Som helt plöttligt har tre kvällar i veckan ledigt för mig när han fått reda på att jag åkt utomlands med en annan man.

Han säger onsdag. Jag säger kanske. Han säger söndag, jag tänker att jag ska träffa en vän då. Han säger fredag, jag tänker att jag går sönder. Betyder du inte mer för mig, än att jag träffar han några dagar efter du lämnat mig? Försöker jag hämnas dig? Är jag förstörd igen?

Eller är du inte värd mer ? Jag tror inte du är värd någonting, inte efter vad du gjort mig. Och jag önskar jag känner så , när jag står ansikte mot ansikte med dig.

För jag vill ha ett liv, som ni andra, med någon jag kan lita på och känna trygghet med, och jag tror inte jag kan få det om jag inte släpper min medicin, min diagnos, allting. Trygghet i mig själv innebär ensamhet. För ingen vågar va med någon som jag. Så jag ska försöka vara bra jag utan medicin, och helt enkelt vara frisk.

Just nu självmedcinerar jag med rödvin. En bra start på månaden anser jag.

Inget hjälper.

Min psykolog är inte till vidare hjälp heller. Hon tror inte att det är den nya medicinens fel, hon tycker jag borde ta det lugnare i mitt liv istället. Enkelt.

Så . Hur hade hon tänkt att jag ska kunna lite sådär appropå fixa en billigare lägenhet, ett jobb där jag kan koka kaffe , baka, och skratta samtidigt som jag får en massa betalt, en utbildning som INTE ligger 70 mil bort, en pojkvän som verkligen bara skulle älska mig mer om han fick veta sanningen om min sinnessjukdom. Och , ja , föräldrar som inte antingen oroar sig för mycket eller får psykoser själva.

Jag tänkte mer säga upp mig från allt och hyra alla säsonger av Spårlöst försvunnen (sjukt bra serie) och låsa ytterdörren.

Jag känner mig stabilare generellt , och alla säger att jag blivit så lugn och harmonisk nuförtiden, men jag känner också att TROTS medicinering varje dag så kommer ångesten stötvis hela tiden. Som om herr Ångest ligger och lurar i bakgrunden hela tiden..

Men, högpresterande som jag är lyckas jag påbörja heltidsstudier på Universitetet, jobbar 30 % med ett arbete som tar livet av mig långsamt (fast jag ler hela tiden när jag är där) , är numera FLICKVÄN till en man som verkligen har starka känslor för mig (men igentligen inte känner mig, eller mitt riktiga jag) , underhåller mina vänskapsrelationer, tränar flera gånger i veckan och har väldigt söt outfit när jag gör det, och däremellan hänger jag på psyket, drömmer mardrömmar hela nätterna, dunkar huvudet i väggen och spyr upp allt jag druckit varje gång jag dricker.

Hon fick ofrivilligt se det i måndags, när jag försvann ner i det där mörka, på en sekund var jag inne i djupaste depressionen, och jag kunde inte komma ut. Den enda vägen var att försvinna, att dö en smula. Jag är så ledsen över att hon behövde se det. Hur hon bröt ihop framför mig av hur jag va. Hur hon grät hela vägen till jobbet. Grät hela dagen, och på vägen hem. Jag vill inte , jag skulle göra vad som helst för att ta tillbaka det, för mina nära ska inte behöva hantera det här på det sättet.

Jag satt på psykiatrin hela dagen. Fick träffa två psykologer, för min är fortfarande på semester. De tittade i min journal och bad om ursäkt för att jag behövde vänta så länge , att de förstod att jag inte ska behöva vänta på en akuttid. Lite förvånande, jag visste inte att jag var prioriterad. Förstod inte varför alla andra fick sitta där i väntrummet hela dagen men jag hann bara ta en kaffe innan de tog emot mig.

De gav mig alkoholförbud. De ska påskynda min utredning. De gav mig nya mediciner. Så nu äter jag medicin varje dag. Och jag kommer inte att kunna dricka alkohol något mer. Jag var stum i två dagar efterråt, helt slut, förvirrad, rädd , för hur jag ska fixa det här.

Men jag måste fixa det här. Annars kommer jag inte klara av att leva.

Allt blir så absolut nu. Och vad ska jag säga till HONOM.

Han som finns vid min sida nu, han som skickar små fina sms varje dag, som vill träffa mig, som tycker att jag är fin, när jag står där på vardagsrummet i bara trosor och en skitig t-shirt med håret ståendes åt alla håll. Han som gillar att prata in på småtimmarna om de stora frågorna om livet, som gillar att fiska, odla grönsaker, fila på sin båt. Som ser ut som en docka med sina vackra drag, men är så genuint oventade om detta. Han som vill vara med mig. Vara hemma hos mig, hänga med mig. Bara vara. Han som tycker att jag är så häftig som har blivit nykterist nu. Vad ska jag säga till honom?

Jag vet att han är en person som vill VETA saker, som undrar vart maten han äter kommer ifrån, varför människor är som dom är, vart man har sina nära , varför livet är som det är. Han är en person som förtjänar att veta, för jag vill inte lura in honom i någonting. Men orden räcker inte till, de finns inte ens där på tungan när jag öppnar min mun. Jag bara stänger munnen igen och kryper närmre honom och ler. Då brukar han titta på mig, sådär länge, och hans mörkbruna ögon ser så djupa ut, och då tror jag nästan att han vet. På något sätt.

Min mamma var hemma hos mig idag och vi fikade. Hon blir tårögd i ögonen. Hon säger att hon aldrig sett tecken hos mig, men att hon kanske inte kan se dem, för att de skulle bli hennes undergång. Hon berättar om alla som finns där för mig, om att jag också kan få det som andra har, barn, familj, man, ett liv. Att jag ska tänka på det fina också. På det fina som pappa har, och det han har genom sin sjukdom, hans intelligens, uthållighet, drivkraften inom honom, hans enorma kreativitet. Att det finns fördelar med detta på ett sätt.

Jag saknar min psykolog. Hon är på semester och jag har börjat skriva dagbok för att kunna återberätta mina episoder för henne sen när mitt minne sviker mig.

Jag älskar dig mamma. Jag älskar dig för att du födde mig. Fast pappa inte ville ha mig. Jag älskar dig för att du vill hjälpa mig, för att du skriver av min skuld, för att du har tårar i ögonen, för att du bakar bröd åt mig. För att du är lite knäpp. För att du är så lik mig på ett sätt. För att du är lite mer mamma nu. Jag älskar dig för det.

2008-06-20

Du. Du. Du kanske blir min. Kanske min framtida man. Jag har inte träffat dig än. Jag har aldrig sett dig. Förutom i mina fantasier. När jag drömmer. Drömmer jag om dig. Om hur du lugnt, stilla, kommer att korsa mitt liv. Obetydligt först. För att sedan helt naturligt bara finnas där, vid mig. Du har vackra drag, som om den djupaste konstnären har skapat just dig, i ett kärleksrus över mänskligheten. Du lyser med din närvaro, lyser av värme och mjuk manlighet. Du har en bred rygg, med välsvarvade muskler. Mjukt hår, breda käkar, glittrande ögon. Du har skrattgropar som avslöjar din humoristiska sida och goda aptit på livet. När du omfamnar mig så försvinner jag i dig. Du når runt min midja med dina händer, så stor och stark är du. Du klär dig väldigt enkelt och ledigt, men med en självklar känsla för stil. Du är lite försynt i stora folksamlingar och vid nya människor , men ditt ansikte kan nästan blossa till av upphetsning i djupa disskussioner. Som om du brinner. Brinner för din sak. Och du älskar mina små egenheter. Du värnar om min skörhet. Du lyfter mig när jag är liten och svag. Du är intresserad av mitt inre, och du respekterar min person. Du vill att jag ska andas, utan din hjälp. Och jag kommer att älska dig för det.

Men kom inte nu min älskling. Kom inte in i mitt liv nu, det är för tidigt, jag kommer inte att förstå att det är du. Jag kommer inte att vara redo nu. Du kommer att obemärkt slinka förbi mig nu, det är för tidigt. Vi kanske kan försöka, men älskling, jag vet hur det kommer att sluta nu. Jag kommer att berätta för dig, alla världens hemskaste historier från det förflutna, och medans du tittar på mina särade läppar som rör sig i takt med att dessa obehagliga ord sipprar ut så kommer jag försvinna. Jag kommer drunkna i mina egna ord, och förskjuta dig. Misstro dig. Få dig att göra fruktansvärda saker mot mig. Förstöra mig. För att jag inte kan få behålla dig nu. Jag kommer att bli besatt av dig och jag kommer att få dig att inte kunna andas utan mig. Sen kommer jag att försvinna ur ditt liv , och det kommer göra dig galen, och mig, men det kommer jag aldrig medge för dig. Jag, lilla trasiga jag, måste bli kvinna först, innan du kommer älskling. Kom inte nu. Lova mig det.

När jag är redo. När du finns. Då ska jag bli din vän. Lyssna på dina innersta tankar, berätta om mina, visa alla mina sidor för dig. Vi ska dricka rödvin på balkongen på fredagsnätter och se solen gå ned ihop. Och en kväll, när ljusen brunnit ner, och du ser in i mina ögon. Då kommer det finnas något där, jag kommer att se dig på ett annat sätt då. Och för första gången i mitt liv kommer jag att bli kär, känslan kommer att genomborra hela min kropp i det ögonblicket likt en rysning. Jag kommer att lyfta min hand mot dig och varsamt smeka din kind. Jag kommer att tänka att du är den vackraste människan jag träffat. Du kommer att lägga din hand över min, föra ner den över min arm och dra mig emot dig. Våra läppar kommer att mötas i en mjuk kyss, våra läppar kommer att vara fuktiga och varsamma. Vi ser varandra i ögonen , och vi kommer att inse att detta kan vara något. Detta kan vara början på kärlek. När jag är redo.

Hur han inte hör mitt nej. För nej, jag kan inte säga det rakt ut, jag visar det bara med hela min kropp, med mitt väsen., men han ser inte. Han hör inte. Han vill inte. Han vill bara se sig själv. Han vill bara ha. Det tog mig en hel natt att slita mig ur hans grepp… sen tog det en vecka innan han flippade ur helt.

Han står utanför min dörr. Jag har fått en vecka av frid och så står han där. Han kastar en flaska champange åt mig. Säger att han trodde vi skulle dela på den men jag kan behålla den. Han villl ha sina grejjer, sakerna som han har förpestat min nya lägenhet med. Jeg ger honom dem, mer än villigt, men i tysthet. Jag är även tyst när han står och svär över mig, berättar för mig hur sjuk jag är, hur manipuativ, beräknande, sinnessjuk jag är. Hur jag kommer förstå att människor ska man vårda om , kanske i framtiden, kanske i framtiden kommer jag förstå, säger han.

Jag är tyst, jag är mottagare, i detta spel i förnedring. För jag är rädd. Rädd för honom.

Men jag fick en flaska champange. Den ska jag och min bästa vän D dela på ikväll. Vi ska skåla för honom medans vi känner hur bubblorna kittlas i munnen …