Annons:
 
 

Intervjuad om nyliberalismen, miljön och framtiden

Klas Ekman gjorde i början av året ett omfattande reportage i Magasinet Arena Hur mår högern? som nu går att läsa i sin helhet på länken. Jag förekommer med ett antal intervjusvar, men Ekmans research var betydande och omfattade från början även de i mitt tycke betydligt intressantare framtidsfrågorna. Eftersom jag gav grunderna per mail gick jag tillbaka och tittade på svaren. Lite långt och ostrukturerat på sina håll, men kanske kan de intressera även andra.

 10305055_10152110674390292_6342138096093143203_n(1)

 

Varför behövs din bok?

– Jag tror att miljöproblemen är en av många samhällsutmaningar där många på den borgerliga kanten tystnat i brist på bra svar, och där ett fåtal väldigt högljutt istället ägnar sig åt att förneka problemen. Samtidigt går det alldeles utmärkt att formulera en ambitiös miljöpolitik som bygger på all den dynamiska kraft ett fritt samhälle besitter, ihop med restriktioner för utsläpp och bevarande av naturvärden. Det är en för många ideologier och samhällskunskaper ny insikt hur mycket våra liv och vårt välstånd beror av planetära villkor vi tagit för givna, som med klimatförändringarna.
PM Nilsson tycker att det är/var dags för Alliansen att driva igenom ett socialpolitiskt projekt, typ en ny tandvårdsförsäkring. Att sänka skatterna lyckades Alliansen väl med och den socialdemokratiska hegemonin är bruten. Det skulle alltså, enligt PM, vara dags att driva igenom något som visar att man tar ansvar och förmår att bygga upp något också. Han funderade även om ett nytt miljonprogram. Håller du med? Och gäller samma sak miljöpolitiken?

– Absolut inte! Den här sortens grandiosa politiska projekt har aldrig fungerat särskilt bra på att faktiskt lösa människors problem. Vi står nu inför en gigantisk springnota från det förra miljonprogrammet med bostäder som slösar energi och inte underhållits. En annan sak är att vi redan haft en stadig välfärdsutbyggnad också under Alliansen. Tandvårdsförsäkringen har aldrig varit så generös, barnomsorgen har byggts ut, handikappassistans har fyrdubblats sedan 90-talet, asylmottagningen är på en hög nivå. Vad jag saknar är snarare en genomlysning av kostnader och missbruk i sådana system.
– Reformerna jag vill se går åt andra hållet, mot ökat egenansvar och dynamik. Många av välfärdssystemen stagnerar, särskilt skolan och den högre utbildningen. Är formatet att sitta i skolbänk allt fler år av våra liv innan vi börjar jobba funktionellt? Rustar det oss på bästa sätt? Behöver allt fler yrken verkligen sin egen certifiering och högskoleutbildning? Jag tror det behövs fler direkta vägar in i yrkeslivet och ett annorlunda förhållningssätt till utbildning. Det har aldrig funnits så stora möjligheter att utbilda sig och bilda sig på egen hand och på distans. Så av flera skäl blir mycket av de strukturer vi skickar miljarder till och människor genom obsolet. Svårigheten är förstås att denna probleminsikt kan stöta sig med både väljare och särintressen.
Du var öppen med att ha röstat på Miljöpartiet. Varför har de plötsligt blivit såna skurkar inför och efter valet enligt andra högerdebattörer, tror du?

– Jag röstade på Miljöpartiet 2010 lite som en påminnelse till alliansen om att de var dödliga, att det inte var okej att expandera övervakningen med FRA-lagen etc. Här var MP mycket aktiva i opposition. De drev också ett antal frihetsfrågor; fria skolval, nej till värnplikt, för tolerans och öppnare migration. Väldigt lite av denna profil har överlevt förhandlingarna med Socialdemokraterna, vilket jag tror förklarar en del av besvikelsen på den andra kanten. Jag tror fortfarande att en blågrön koalition är betydligt bättre än en rödgrön, eller en blåbrun för den delen, och skulle kunna vara bra för Miljöpartiet också. De verkar inte må bra som parti för närvarande.

Vad har nyliberalismen för ställning i idédebatten? Håller den på att gå tillbaka, precis som den mer klassiska socialliberalismen?

– Intellektuellt sett är jag mer optimistisk än på länge. I ett flertal böcker på senare år formuleras en liberalism för 2000-talet av tänkare som Deirdre McCloskey, John Tomasi och William Easterly. Den är inte lika välfärdsstatskritisk som exempelvis Friedrich Hayek, Robert Nozick och Ayn Rand var på 1900-talet, men samtidigt minst lika fokuserad på människors rätt till frihet. På många sätt är den mer radikal, exempelvis i kritik mot statlig välfärdspolitik för finanssektorn och förstås mot statliga krig och ökad övervakning.

– Samhälleligt är jag mer oroad. Både till höger och till vänster finns starka antiliberala strömningar av ett slag vi inte sett på många decennier. Oroliga tider föder en rädsla som folk gärna tror kräver disciplin, ordning och starka ledare. Här finns förstås invandringsmotståndet, men det är bredare. Det finns en föreställningsvärld om att landet/samhället hotas av förfall och vi måste sluta oss och slå vakt om vad vi har. Eller hade, en nostalgisk bild av gårdagens Sverige. Detta underblåser en rädsla för människor som kommer hit och handel med andra länder. I många länder ser vi ett slags dumhöger födas som är emot både ekonomisk och personlig frihet. Det finns en rädsla även för lössläppthet och främmande inslag i vårt personliga leverne. Ta responsen på Centerns idéprogram där det framställdes som totalt vettlöst att fler än två ska kunna leva ihop. Varför då? Det är ju ingen som tvingas. Förståelsen för att vuxna människor kan få ägna sig åt saker även om man själv inte begriper varför tycks vara som bortblåst i många kretsar.

(Jag utvecklade det här i en essä för några år sedan.)

Neo är ju egentligen fascinerande bred. Vad har du och Ivar Arpi gemensamt, tycker du? Och vad skiljer er åt?

– Haha! I just Ivars fall tror jag det skiljande handlar mycket om intresse för olika frågor. Jag har länge velat ha ett reportage om Migrationsverket i Neo, eftersom jag misstänker att statlig byråkratisk överprövning av var människor får bo inte funkar så bra. Nu hittade Ivar ingångarna och gjorde en bra genomlysning. För något år sedan skrev jag om svenskar som gömmer flyktingar, för jag fick några bra ingångar där. Då skildrar vi förstås helt olika aspekter av den svenska migrationspolitiken, och skriver texter som i sin tur delas av helt olika människor. Därför upplevs nog skillnaden mellan oss som betydligt större än den är. Med detta sagt är Neo en bred tidskrift, absolut ingen ledarsida där alla har en gemensam linje. Det hade nog blivit en rätt smal tidskrift om jag skulle behöva hålla med om allt.

– Ska jag unna mig en generell spaning och grov kategorisering så är det nog också en generationsskillnad. Min tids definierande fråga när jag var ung var Berlinmuren och dess fall. Att få resa och handla fritt i Europa, att gränskontroller avskaffas och diktaturer faller. Och fullt av liberala ekonomer och filosofer: Hayek, Friedman, Nozick och Rand. Det blev en mix av fri rörlighet, fria marknader och rättigheter som sitter i ryggmärgen.

– Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11, mycket mer definierade i termer av utrikespolitik, vänner och fiender, att konträrt vara för det vänstern var emot, en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla gav läpparnas bekännelse till marknadsekonomin. Ekonomiska frågor blev aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande. Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan idag.

 

Varför har miljöproblemen varit så svåra att ta sig an för den borgerliga kanten?

– Jag kan svara för mig själv. Det fanns en rimlig kritik mot den mer civilisationskritiska miljörörelsen och deras politiska förslag, som mot 90-talet mer och mer övergick i att ifrågasätta själva miljöproblemen. Ofta dokumenterade överdrifter, men intrycket av tillräckligt många sådana vendettor gled mot att problemen i sin helhet var hittepå. Det var ju skönt, för då slapp man fundera på implikationerna för ens ideologiska hållning. Så blev miljö än mer av en höger-vänsterfråga, vilket båda sidor är rätt bekväma med. Mer allmänt så finns nog en beröringsångest och en partistrategisk rädsla för att miljödiskussion ska gynna miljöpartiet.
– För några år sedan sammanföll ett antal saker. Jag fick inte ihop min klimatskepsis när folk glatt omfamnade den ena teorin efter den andra samtidigt – det sker ingen uppvärmning, det är solen som värmer, värme är bra, vi är på väg mot en istid. Jag hittade allt fler exempel på miljöproblem som lösts med hjälp av marknadsliberala förslag eller av högerledare. Och så kom ett antal böcker från teknikoptimistiska och rätt frihetliga miljöaktivister som Stewart Brand och Mark Lynas. De tre faktorerna lade grunden för min bok.

 

Har du ett eller ett par exempel att förtydliga med gällande den dynamiska kraften hos det fria samhället?

– Finns hur många som helst. Medan fiskbestånden hotas i större delen av världen har handel med individuella fiskekvoter vänt räddat bestånden kring Island och Nya Zeeland. I USA startades 1992 handel med utsläppsrätter för svaveloxid vilket till låga kostnader dramatiskt minskade utsläppen. Men det handlar också om enskilda initiativ som den ökande betydelsen för bytesekonomi eller att fler i rika länder cyklar och äter mindre kött, eller politiska experiment som när städer prövar olika lösningar för boende och kollektivtrafik. Ett förutsättningslöst experimenterande på marknader, i politiken och i civilsamhället pågår för fullt. Det är riktigt spännande!

 

Socialliberaler och nyliberaler omfamnar migrationen och migrationspolitiken. Mer allmänt konservativa kretsar vill problematisera men verkar inte alltid så intresserad av lösningar på integrationsproblemen. Vad beror den skillnaden i det borgerliga blocket på?

– En jättefråga. Jag är inte säker på att det handlar om ideologiska etiketter alla gånger, eller att skillnaderna är så dramatiska i praktiken. Det pågår en riktigt intressant diskussion för närvarande om olika förslag om allt från hur Migrationsverket ska hantera ”borttappade” pass, till boende och regler för anhöriginvandring. En jakt på kostnader och översyn av regler som på vilket annat politikområde som helst, med avsikten att klara av det rätt stora asylåtagande vi har för närvarande. Lite kommunalgrått. Jag ser den föras av lokala moderater, av kristdemokrater och nyliberaler. Och många av de liberaliseringar som genomförts på senare år – EU:s fria rörlighet, arbetskraftsinvandring och även ett stort asylmottagande – har ett gediget stöd idag, större än tidigare.

– Detta ska skiljas från en mer invandringskritisk och stundtals direkt främlingsfientlig, rasistisk strömning som dessvärre också gjort sig gällande, särskilt efter valresultatet i september. Jag ser personer i periferin i sociala medier som liksom snöar in på frågan och blir alltmer förbittrade, lägger sig till med en allt råare ton, börjar länka till rasistsajter. Gärna med anspråk på att vara ”sanningssägare”, alla invändningar och fakta som talar emot underkänns. Den här tendensen finns bland folk av alla ideologiska schatteringar, även bland socialliberaler och nyliberaler. Kanske oftare på den borgerliga kanten, men jag tror ni på vänsterkanten nog sett samma fenomen. Det är rätt läskigt. Men även här finns ofta en och annan legitim fråga och invändning. Många främlingsfientliga sluter ju upp bakom konstnären Dan Park till exempel, kanske för att de tycker det är bra att han hånar svarta. Men menar man allvar med yttrandefrihet kan man inte stillatigande se på när gallerier raidas av polis och provocerande konstnärer sätts i fängelse. Då måste hetslagen ändras.

– Här blir det oerhört viktigt att inte blanda den förstnämnda diskussionen med den sistnämnda. Många röster på vänsterkanten, med Aftonbladets ledarsida som det kanske främsta exemplet, verkar ha gett sig den på att istället blanda ihop dem.

 

Kommentarer inaktiverade för Intervjuad om nyliberalismen, miljön och framtiden

Migrationen, auktoriteterna och nyliberalt trams

Nationalekonomen Tino Sanandaji är på många sätt ett välbehövligt salt i migrationsdebatten. På sin fritid har han granskat och avslöjat ohederlig hantering av siffror, som när en märklig rapport försökt lyfta invandring som en samhällsekonomisk vinst för Sandviken. Han ska efter en mycket framgångsrik crowdfunding nu skriva en bok med titeln Moral superpower: A book on immigration. Expressens ledarsida har nyligen lyft fram honom som en sanningssägare som medierna borde våga läsa och lyssna mer på.

Det borde vi definitivt göra, men då även läsa kritiskt. Allt Tino Sanandaji skriver är nämligen inte lika oantastligt. Jag kommer nedan att lista exempel på hur han åberopar auktoriteter med svag täckning, osakligt avfärdar kritik och klipper citat så att de ser ut att stödja hans ideologiska teser (scrolla till passagen om Hayek längst ner för det sistnämnda).

Redan i en tidigare diskussion har jag noterat Sanandajis tendens att byta fokus och bemöta egna representationer av motståndarens argument. Ännu ett exempel på det sistnämnda finns här där han tillskriver mig den påhittade ståndpunkten att jag skulle vara för en svensk offentlig välfärd till hela världen (planeten!), på basis av ett blogginlägg jag skrivit som uttryckligen handlar om begränsade kostnader för vård och skola till gömda flyktingar i Sverige (och länkar till ett inlägg med ytterligare reservationer). Men jag förstår att det kan framstå som tjafsigt att ta upp en flera år gammal debatt och ett perifert exempel.

 

Så låt oss istället ta oss an några mer centrala påståenden som ofta återkommer. När de dök upp igen i två inlägg nyligen beslöt jag mig titta lite närmare på dem. Ni kan aldrig gissa vad som hände sedan!

Tino Sanandaji gillar att framställa det som att han har stöd av i stort sett varenda tung ekonom i vad han hävdar.

”Som jag påpekade finns det en konsensus bland nationalekonomer att fri invandring och välfärdsstat inte kan kombineras. Exempel inkluderar Milton Friedman, Gunnar Myrdal, Friedrich Hayek, James Buchanan, Gary Becker och Paul Krugman.”

Sanandaji menar sig genom dessa auktoriteter ha presenterat belägg för ”när entydig forskning säger att välfärdsstat är oförenligt med fri invandring”.

De han polemiserar mot attackeras tvärtom för att ha oseriösa källor.

Karin Petterson stödjer inte sin radikala syn på fri invandring på forskning. För henne räcker det att citera den nyliberala debattören Philippe Lagrange

Philippe Legrain (Lagrange är en ekonom med en annan funktion, EDIT: fel av mig, Lagrange var astronom och matematiker, dock med en funktion som även förekommer inom nationalekonomin) har skrivit boken Immigrants – Your country needs them, som Sanandaji raskt avfärdar som ”nyliberal smörja”.

Sex ekonomipristagare, och gärna Assar Lindbeck på det. Och i andra ringhörnan nån ”nyliberal debattör från tankesmedjevärlden”. Låter som knock-out i första ronden.

Men vad har egentligen Sanandaji på fötterna? Han refererar en rad av de tyngsta ekonomerna, men verkar mest göra det för att han hittat någon mening som stöder en tes han har. Lite som fyllot använder en lyktstolpe mer som stöd än för upplysning. Det är herrar med omfattande intellektuell produktion så jag kan säkert ha förbisett någonting, men såvitt jag kunnat konstatera har ingen av dem forskat i migrationsfrågan. Ingen har vad jag sett skrivit en bok eller ens ägnat ett kapitel av en bok åt frågan. De har resonerat en passant, stundtals på vaga premisser och skakig empiri.

I Paul Krugmans fall citeras ett blogginlägg, för Assar Lindbeck, ett föredrag, för Milton Friedman, ett föredrag (där han också sade att illegal invandring är bra och var positiv till USA:s öppna gränser före 1914). Gunnar Myrdal är kanske den ekonom som mest berört migrationen. Han såg enligt detta referat massmigrationen av svarta från den amerikanska södern som flyttade norrut – 7 miljoner under 1900-talet, de flesta under 40- och 50-talet – som på det hela taget en positiv trend eftersom fler svarta därmed fick bättre ekonomiska möjligheter och rösträtt. Han utvecklar å andra sidan ihop med Alva Myrdal i Kris i befolkningsfrågan ett antal argument för svenska invandringsrestriktioner, bland dem att ”det socialpolitiska systemet kommer så att kräva ett immigrationsskydd” liksom att ”immigranterna till följd av själva den lägre levnadsstandard, som gör det önskligt för dem att flytta över, komma att te sig såsom i förhållande till svenska arbetare mindervärdigt folkmaterial.” (s 107) Detta samtidigt som Myrdals distanserar sig från detta som sin egen åsikt: ”Författarna till denna skrift hata uppriktigt alla slags nationella skrankor”. (s 108) Invandring ägnas sammantaget sju ganska motsägelsefulla sidor i denna bok från 1934. Det var knappast för dessa tankar Gunnar Myrdal fick ekonomipriset.

Gary Becker är vad jag kunnat hitta den på Sanandajis lista som faktiskt tagit sig an migrationen. Han har åtminstone skrivit en rapport åt en nyliberal tankesmedja. Rapporten lanserar förslaget att istället för kvoter ta betalt för möjligheten att invandra. Detta som ett sätt att kunna öka USA:s invandring från dagens nivåer, även med en välfärdsstat och även fler från fattiga länder.

Philippe Legrain har till skillnad från samtliga dessa herrar faktiskt skrivit en bok i ämnet migration, utgiven på Princeton University Press och med hyllningar av både ekonomer och affärspress. Apropå omdömet ”nyliberalt trams” kan den som orkar läsa så mycket som baksidestexten notera att den vänder sig till ”[l]eft and right; free-marketeers and campaigners for global justice; enlightened patriots” och att etiketten nyliberal därmed inte är särskilt adekvat (att den refererats positivt på en socialdemokratisk ledarsida borde kanske ha varit en tillräcklig ledtråd). På samma baksidestext kan man, apropå Sanandajis polemik mot meningsmotståndarens ”radikala syn på fri invandring”, också notera att argumentationen är för ”freer migration”, i slutkapitlet utvecklat i en mängd reformförslag och steg mot friare migration, helt fri med EU som förebild efter bilaterala avtal, fri rörlighet för servicepersonal i samband med friare tjänstehandel, och skatter istället för kvoter för att reglera arbetskraftsinvandring om man prompt vill det. Legrain, med ekonomexamen, ägnar sig precis som Sanandaji, med ekonomexamen, inte åt forskning på migrationsområdet, utan åt att referera forskning och erfarenheter och argumentera utifrån detta.

Tino Sanandajis referens till tunga ekonomer är alltså inte vad han försöker ge sken av. Det stämmer förvisso att de beskrivit en motsättning mellan välfärdsstat och helt fri migration, men inte heller sådana meningar är så relevanta som de i förstone kan låta. Som andra ekonomer pekat ut kan denna motsättning hanteras genom ”keyhole solutions”, undantag från delar av välfärdsstaten. Och/eller, som flera av dem varit inne på, genom att göra dagens möjligheter att migrera gradvis större. Så har exempelvis EU:s 28 medlemsstater idag fri rörlighet, trots omfattande välfärdsstater och inkomstskillnader. Och enligt den forskning som finns är denna rörlighet, även från de fattigaste medlemsländerna, lönsam för den svenska statskassan (Ruist 2013). Den utgör därmed ett bevis för att fri invandring och välfärdsstat kan kombineras på ekonomiskt fördelaktiga sätt, inte alltid och överallt, men givet rätt villkor för välfärdstillträde och inte alltför stora skillnader i välstånd.

 

En god och vass kritiker som Tino Sanandaji hade kunnat påpeka att inget av dessa förslag rör den betydande flyktinginvandring som Sverige har, och som primärt sker av humanitära skäl. Den är förstås allt annat än fri, utan omgärdad med allehanda restriktioner; transportförbud, visumkrav, allt mer bevakade gränser och om man ändå tar sig hit en personlig prövning av asylskäl. Sanandaji hade, istället för ovanstående retoriska krumbukter, kunnat nöja sig med att de flesta även på motståndarsidan nog ställer upp på denna hans beskrivning:

Sverige har idag inte fri invandring och har därför fortsatt en generös välfärdsstat. Den underliggande konflikten är en gradfråga. Om Sverige rör sig mot fri invandring med allt snabbare flyktinginvandring och skenande kostnader tillräckligt länge så passeras förr eller senare en punkt där resurserna inte längre räcker till en generös välfärd. Var exakt punkten ligger är svårt att veta och inte avgörande för att konstatera att Sverige har begränsade resurser och följaktligen inte kan ta emot hur många som helst.

Även med reservationerna att den fria rörlighet vi har inom EU är lönsam även för statskassan och att det sannolikt går att i viss mån reformera den regelomgärdade flyktingmottagningen med sikte på kostnaderna snarare än människorna, går det inte att komma ifrån att dagens höga flyktingmottagande utgör ett tryck på statens kostnader och med låg sysselsättningsgrad även på samhällsekonomin. Dessa kostnader ska dock inte överdrivas och det kan vara önskvärt att erbjuda människor skydd undan krig och förföljelser också till en kostnad för statskassan.

 

Men motsättningen är inte bara praktisk utan också ideologisk. Tino Sanandaji återkommer till de liberala ekonomerna för att driva hem sin ideologiska tes: Att de egentligen inte är för fri rörlighet för människor, utan tvärtom är ideologiska motståndare till denna tanke (Invandring, liberalism och välfärdsstaten, Svensk Tidskrift 15/4 2011).

Ekonomipristagaren Friedrich Hayek diskuterar frågan kort i boken Law, legislation and liberty från vilken Tino Sanandaji ofta upprepar citatet: ”a recognition of collective ownership of the resources of the country which is not compatible with the idea of an open society”. Här blir det intressant.

Ska vi ta hela meningen som citatet är taget ur för det första, därför att det låter ju som att Hayek är för kollektivt ägande av landets resurser, eller hur?

”Even the recognition of a claim by every citizen or inhabitant of a country to a certain minimum standard, dependent upon the average standard of wealth of a country involves, however, a recognition of collective ownership of the resources of the country which is not compatible with the idea of an open society and which raises serious problems.” (LL&L, s 55-56)

Hayek pläderar i avsnittet citatet är hämtat från för att samhällen som blivit välbärgade bör garantera en universell miniminivå av socialt skydd för gamla, handikappade, föräldralösa och andra som inte kan försörja sig på marknaden. Men han bygger alltså inte sitt resonemang på att han är för kollektivt ägande och mot ett öppet samhälle, som det verkar när Sanandaji citerar. Tvärtom, Hayek medger med sedvanlig intellektuell hederlighet att det är ett seriöst problem för den liberal som vill se en universell rätt till grundläggande välfärd att det också implicerar ett erkännande av ett slags kollektiv äganderätt, strikt avgränsad men ändå.

Hayeks argument för det legitima i en sådan välfärdsgaranti är istället att skydda mot vissa risker vi alla är utsatta för. Samt, vilket blir lite lustigt med tanke på de konservativa som gärna citerar passagen för dess invandringskritiska konsekvenser, även på en statsindividualistisk premiss: att det ligger ett värde i att människor för sin grundläggande välfärd inte är beroende av sina nära utan av staten (”a necessary part of the Great Society in which the individual no longer has specific claims on the particular small group into which he was born.”, s 55).

Detta grundläggande välfärdsåtagande i sin tur ”necessitates certain limitations on the free movement across frontiers” (s 56). Så Hayek var alltså emot öppna gränser, en av tre liberala tänkare som av Sanandaji åberopas för att de ”inte av princip stödde fri invandring”? Men det är just vad Hayek gör. Från samma stycke: ”We must face the fact that we here encounter a limit to the universal application of those liberal principles of policy which the existing facts of the present world make unavoidable.” (min kursivering) Ett öppet samhälle med helt fri rörlighet är en liberal princip, som vi i vissa specificerade och avgränsade lägen kan behöva göra vissa undantag ifrån.

Den som vill göra sådana undantag har förvisso emellanåt en vän i Hayek. Utöver grundläggande välfärdsåtaganden menar han i LL&L att skillnader i nationella och etniska traditioner samt i födelsetal också nödvändiggör ”vissa begränsningar av den fria rörligheten för människor över gränser”. På 1970-talet skrev Hayek en insändare i London Times där han till och med försvarade ett dagspolitiskt krav på striktare invandringsregler med argumentet att man annars skulle få se en växande nationalism. Även här var Hayek dock klar över den önskvärda riktningen i stort: ”I look forward, as an ultimate ideal, to a state of affairs in which national boundaries have ceased to be obstacles to the free movement of men”.

Sanandajis kreativa citerande blir mer försåtligt eftersom han själv (punkt två i detta inlägg) utgår ifrån den motsatta principen: kollektiv äganderätt som regel. Han är emot det öppna samhället, mot mobilitet som rättighet över huvud taget, och han medger bara undantagsvis att människor alls ska få komma till ett annat land (detta tycks f ö vara den kollektiva äganderättens enda praktiska funktion).

Swedish citizens, regardless of gender and race, are collective and equal owners of Sweden. This type of ownership is as legitimate and as absolute as private ownership. It developed in the same way as private property, organically through the formation of spontaneous order.

It is up to Swedish citizens to decide who gets to come to their club and who doesn’t.

I denna ideologiska ansats är Tino Sanandaji Hayeks och liberalernas motpol.

 

(Mer om argumentet att äganderätt skulle innebära invandringsrestriktioner här)

 

24 Kommentarer

Ägande, rörlighet och invandring

Har medborgarna i ett land en rätt att hindra andra människor tillträde till landet de lever i och följer den rätten av äganderätten? Kan man med andra ord dra en analogi mellan din rätt att bestämma vem du välkomnar i ditt hus, och vem majoriteten välkomnar till sitt land?

Det är en föreställning som dykt upp rätt ofta på sistone, exempelvis i punkt två här. De intellektuella rötterna till denna föreställning är oklara (ofta anges ett missvisande citat av Friedrich Hayek). En av få intellektuella företrädare som härleder invandringsrestriktioner (det handlar i stort sett bara om sådana inskränkningar) ur äganderätten är den tyske sociologen, filosofen och ekonomen Hans-Herman Hoppe.

Hoppes argument mot invandring finns i referat av Benjamin Juhlin (Är fri invandring förenlig med libertarianism?). Jag skulle för min del inte räkna vare sig Walter Block eller Hans-Herman Hoppe, eller för den delen anarkokapitalismen, till libertarianismens intellektuella toppar. Men desto tacknämligare att Juhlin sammanställer deras argument i synen på fri invandring, så att vi som inte läst särskilt mycket av Hoppe kan avfärda honom på lite solidare grund.

Mitt motargument är som följer: Fri rörlighet följer redan av att medborgarna i ett land tillerkänns full individuell äganderätt, näringsfrihet, akademisk frihet, avtalsfrihet et cetera. Som näringsidkare får jag sälja, hyra ut etc till vem jag vill. Om någon vill köpa en flygbiljett som tar hen in i ett land har ju flygbolaget välkomnat hen som kund, likaså taxichauffören i vars taxi hen kliver in i, hotellägaren som hyr ut rum, arbetsgivaren som erbjuder ett jobb, hyresvärden som hyr ut en bostad, universitetet som bjudit in hen för att tala etc. Denna kontraktsfrihet för landets medborgare innebär fri rörlighet, och sätter i praktiken dess ramar. Allt annat än fri rörlighet innebär en inskränkning av landets medborgares kontraktsfrihet, akademiska frihet, äganderätt etc genom att möjliga frivilliga interaktioner med utlänningar inskränks av staten.

Ur äganderätten följer alltså inte att det är statens sak att välkomna någon eller inte, vilket anarkister som Hoppe förespråkar (lite ironiskt är det med anarkister som medger en enormt vittgående statlig kontroll just gentemot utlänningar som vill passera en nationsgräns). Varje gång staten, måhända med stöd av majoriteten av befolkningen, säger ”stopp där!” för en ”utlänning” som vill passera nationsgränsen, så hindrar staten sina egna medborgare att som privatpersoner/privata näringsidkare/samhällsinstitutioner sluta frivilliga överenskommelser med denne. Detta är en inskränkning av äganderätten och de friheter som följer ur den, inte en utsträckning av den.

Fri rörlighet är alltså den utgångspunkt som följer av den liberala synen på äganderätt, kontraktsfrihet och andra friheter. Den är förstås också enligt de flesta liberaler från Benjamin Constant och framåt, en frihet i sin egen rätt för varje människa (Constant räknar i sin klassiska plädering för modern frihet upp rätten ”to come and go without permission” bland dessa friheter).

Det betyder inte att den fria rörligheten därmed är oantastlig. Som med andra fri- och rättigheter kan det finnas vissa undantag, men de behöver i så fall motiveras och avgränsas tydligt. Det är något annat än att anta en majoritetens rätt att bestämma vem som alls släpps in på landets territorium (Eller att underbygga denna rätt med föreställningar om invandring som något slags metafysiskt hot mot ett geografiskt område, den av Juhlin refererade metaforen att invandraren är som en skrikande besökare på ett bibliotek är och förblir en paranoid kufighet. Också inom libertarianismen.).

Jag ska ge ett exempel på ett möjligt undantag för att problematisera min egen position. Ta Falklandsöarna. Befolkningen där vill tillhöra Storbritannien och deras rätt att göra detta har försvarats i krig. Ponera att de införde fri invandring från närliggande Argentina. Ganska snabbt skulle befolkningssammansättningen då kunna ändras så att majoriteten önskade något helt annat, nämligen tillhöra Argentina. De flesta platser där folk vill bo är redan så pass välbefolkade att den här sortens farhågor mer liknar paranoia (”muslimerna vill ta över Sverige och bilda ett kalifat” faller både på att detta inte är ett önskemål hos de flesta muslimer som kommer hit och att människor kommer hit från en mängd olika religioner och platser i världen). Men principen, finns det en rätt att staka ut ett lands identitet som rättfärdigar restriktioner och lojalitetskrav på inflyttade? De flesta nationer tar sig den rätten, låt vara ofta av mer eller mindre välmenade omtanke om de nyinflyttade (lär er svenska och kom in på arbetsmarknaden så kan ni lättare bryta med oönskade delar av ert tidigare sätt att leva och bli en del av vår gemenskap). Detta går vanligen att förena med fri rörlighet. Till exempel genom att medborgarskap och rösträtt till högsta beslutande församling separeras från möjlighet att bo och verka i ett land. Detta skapar förvisso vissa spänningar i rätten till lika inflytande över styret, men är den praktiska lösning många länder valt för att låta människor leva och verka i ett land utan att nödvändigtvis vilja bli en del av nationen. Även i andra praktiska motsättningar, som mellan omfattande statligt välfärdsåtagande och fri rörlighet, finns lösningar som medger mer snarare än mindre rörlighet och som därmed vanligen är att föredra utifrån liberala principer. Som den fria rörligheten mellan EU:s 28 medlemsländer visar går det att ha rörlighet även med omfattande välfärdsstater och länders olika inkomstnivåer.

10 Kommentarer

Hur tänkte ni nu?

Jag cyklar så gott som dagligen längs Lidingövägen in till city och tillbaka. Det är väsentligen ett fint stråk, för varje vinter har skottningen blivit allt bättre och det byggs mycket och spännande saker. Apropå det sistnämnda har jag dock några frågor och funderingar.

Nu har det alltså investerats åtskilliga miljarder i att underlätta framkomsten i trafiken vid denna sträcka. För ett trafikslag – bilarna – är det vad jag förstått en rejäl tidsvinst. Framkomligheten har blivit bekvämare och trafiken flyter, precis som var tanken.

För cyklister måste jag säga att den stora förbättringen hittills uteblivit. På vägen från city till Lidingö kan det förvisso sägas vara ungefär som tidigare, man cyklar genom hamnområdet och korsar vägen i hamnen en gång. På vägen in är det dock en försämring. Där man tidigare kunde cykla in till stan på andra sidan Lidingövägen måste man nu byta sida och korsa vägen via två olika övergångsställen.

Den som vill cykla in till stan måste först över här.

Den som vill cykla in till stan måste först över här.

... och sedan korsa trafiken längs Lidingövägen här.

… och sedan korsa trafiken längs Lidingövägen här.

Här är det inte utan att jag undrar. Kanske blev det omöjligt eller orimligt dyrt att behålla cykelbanorna på båda sidorna om Lidingövägen i och med utbyggnaden av Fortums anläggning. Men kontentan är i alla fall att färden in numera är krångligare och tar längre tid för cyklister, och sannolikt också är mer riskabel än tidigare. (Att det ofta under morgontid står dubbelparkerade lastbilar som blockerar hela eller större delar av cykelbanan i Värtahamnen som förbinder Lidingö och city hoppas jag är ett övergående problem på grund av ombyggnaden.)

Apropå försämringar. En sak som slog mig genom en konversation härom dagen är förändringen för fotgängare från Gärdet som vill ta sig över till tennishallen (inkluderande alla som åkt kollektivt från stan då både buss och tunnelbana stannar på denna sida om Lidingövägen). De kunde tidigare gå över gatan på ett övergångsställe som nu tagits bort. Istället måste de numera ta sig över fyra olika övergångsställen.

Fotgängare från Gärdet till tennishallen måste passera fyra olika övergångsställen, här är de två första.

Fotgängare från Gärdet till tennishallen måste passera fyra olika övergångsställen, här är de två första.

... sedan korsar även fotgängarna trafiken längs Lidingövägen här och på andra sidan väntar ytterligare ett övergångsställe till tennishallen.

… och sedan korsa trafiken längs Lidingövägen här.

På andra sidan Lidingövägen väntar sedan ytterligare ett övergångsställe för att komma till tennishallen. Fyra olika ljusreglerade övergångsställen för alla stadsbor som inte åker egen bil till tennishallen istället för tidigare ett. Summa summarum alltså som det verkar en försämring för både cyklister som pendlar från Lidingö och fotgängare till tennishallen. Ingen bra utväxling av en dyr infrastruktursatsning. Hur tänkte ni egentligen?

P.S. Snöskottningen har blivit bättre, men är fortfarande ett märkligt kapitel så fort man kommer in i stadskärnan. Ofta verkar inte cykelbanor skottas alls och det kanske det finns en tanke med, men ibland undrar jag om det tänks alls. Sturegatan är vinterns favoritexempel. Här har cykelbanan varit exemplariskt skottad hela vägen fram tills man ska köra ut i vägen – då man blockeras av en hög snövall.

Sturegatan. Här är cykelbanan skottad hela vägen fram till snövallen som blockerar utfarten ut mot Valhallavägen/Lidingövägen.

Sturegatan. Här är cykelbanan skottad hela vägen fram till snövallen som blockerar utfarten ut mot Valhallavägen/Lidingövägen.

D.S.

 

2 Kommentarer

Min nya bok: Miljöpolitik för moderater

MattiasSvensson-Miljopolitik_for_moderater_web
För några år sedan sammanföll ett antal saker. Jag fick inte längre ihop min klimatskepsis, som den här bloggen annars bär viss vittnesbörd om. När folk glatt omfamnade den ena teorin efter den andra samtidigt – det sker ingen uppvärmning, det är solen som värmer, värme är bra, vi är på väg mot en istid – så föll det till slut på sin egen orimlighet. Jag hittade allt fler exempel på miljöproblem som lösts med hjälp av marknadsliberala förslag eller av högerledare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Och så kom ett antal böcker från teknikoptimistiska och rätt frihetliga miljöaktivister som Stewart Brand och Mark Lynas.
De tre faktorerna lade grunden för min nyutkomna bok: Miljöpolitik för moderater – och för alla andra som missat att myllrande storstäder, växande ekonomi, ny teknik, global handel, skatteväxling och en riktigt god köttbit är vägen till en grönare framtid. Där försöker jag sammanfatta utgångspunkterna för en ambitiös miljöpolitik som inte är vänster, och hur sådana åtgärder kan motiveras utifrån liberala utgångspunkter, som ju generellt är restriktiva till vad en stat med tvångsmakt får ta sig för.
Den finns hur som helst att köpa i välsorterade boklådor, bland annat hos Hedengrens i Stockholm. Liksom förstås på nätet. Billigast hos Bokus 47 kr, annars hos Adlibris 49 kr, Ginza 49 kr, CDON.com 59 kr, Ord&Bok 59 kr.
En del snälla saker har skrivits om boken:
”ett intressant bidrag till en diskussion som alltför många alldeles för tidigt har vänt ryggen.”
Lars Gustafsson, Expressen
”Det har han förbannat rätt i.”
Susanne Nyström, Örnsköldsviks Allehanda
”Det är som om han översatt Bibeln från latin till svenska”
Johan Anderberg, Fokus

 

Kommentarer inaktiverade för Min nya bok: Miljöpolitik för moderater

Ledarskribenter i korthet

Egentligen en Facebookkommentar från runt 2010.

 

DN:s ledarskribenter i korthet

Det är val i yttre Långtbortistan. Både regeringspartiet och oppositionspartiet kämpar för att vinna. Vi får se hur det går.

Per Ahlin

 

Sarkozy har skaffat en ny fru. Undrar om det påverkar den förda politiken. Hon är snygg.

Barbro Hedvall

 

Johannes Åhman. Bonuspoäng till alla som minns namnet.

 

Idag är jag arg och tänker skriva något lagom på tvären.

Hanne Kjöller

 

Lagom är bäst.

Niklas Ekdal

 

Tycker jag med.

Håkan Boström

 

Jag är bäst för jag är lagom, måttfull och balanserad och skulle aldrig drömma om att förhäva mig.

Göran Rosenberg

 

I grenen att klurigt omfamna allt bekvämt med två polära uppfattningar, politikens uppburna medeldistans, vill även jag anmäla mitt deltagande. Är den som inte håller med DN människa?

Henrik Berggren

 

Jag vill leeeeeeeva i Europa.

Annika Ström Melin

 

 

Två andra och idag mer prominenta ledarskribenter fick också varsin:

Det är synd att alla bara ska bråka hela tiden. Han skrev ditten. Hon blev arg på datten. Så här ligger det till egentligen.

Sanna Rayman

 

Studenter lever bra på makaroner, klart vi ska få se pattar på badhusen och det är bara jag som får gnälla på muslimer för jag känner folk i förorten.

Sakine Madon

Kommentarer inaktiverade för Ledarskribenter i korthet

Att strunta i ekonomi, historia och moral underlättar

Värnplikt bygger på tvång och inte på övertalning, vilket jag skrev om på SVT opinion. Kanske är det därför företrädare för denna tanke inte är så skarpa på det där med att argumentera. Igår avfärdade jag med en enkel analogi den vanligaste argumentationen att helt enkelt tycka att det är bra med militärtjänstgöring (oerhört vanligt hos personer med några decennier bakåt till sin egen tjänstgöring, och i de fall profilbilder förekommer och är något att gå efter, inte i riktigt samma fysiska form idag).

Ilan Sadé har gjort ett mångordigt försök med inlägget Beprövad erfarenhet talar för värnplikt som förtjänar några fler kommentarer.

1. Den moraliska invändningen att värnplikt innebär en allvarlig frihetsinskränkning genom att kräva att unga människor åsidosätter sina egna ambitioner i livet för att arbeta åt staten viftar Sadé åt sidan med att han minsann är ”mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen”. Det blir lite parodiskt eftersom just denna idétradition försvarade även det amerikanska slaveriet när det begav sig, också då med åberopande av att företräda ”verkligheten” och inte ”ekonomiska teorier”.

Mer begåvade invändningar handlar om att vi ju har skolplikt, skatter etc. Det motsäger inte att värnplikten är en värre inskränkning eftersom den tar människors arbete, tid och fysiska närvaro i besittning (därav jämförelsen med slaveri), men visst finns det paralleller med skatt, som dock inte tvingar någon att utföra specifika uppgifter vid en specifik tid. Skatter bör därför vara låga och platta eftersom de också inskränker människors frihet.

Skolplikten är också en dålig idé, men inte riktigt jämförbar. Barn är under föräldrars förmyndarskap, och bör så vara. Värnplikten tvingar vuxna, myndiga människor. Men obligatorier är ofta dåliga, förslaget om obligatoriskt gymnasium är illa genomtänkt och lär knappast få skoltrötta att lära sig mer.

Den svenska skolplikten har fokus på närvaro i skolbyggnaden, inte på elevens lärande, vilket skiljer den från nästan alla utbildningslagar i vår omvärld som tar sikte på vilka färdigheter och kunskaper eleven ska få med sig. Till det sämre, vilket inte minst märks i inställningen till hemskolning. Parallellerna talar alltså inte för att bagatellisera frihetsinskränkningen som värnplikten innebär, tvärtom.

2. En ytterligare poäng handlar om något så elementärt som respekt. Jag har för min del all respekt för den som genomgår en militär grundutbildning och anser sig berikad på erfarenheter och kunskaper (jag, kan bli liiite edgy när jag får höra den historien för hundrade gången, det medges). Många ser det så och det är väl utmärkt.

Sadé och hans meningsfränder visar för sin del ingen som helst respekt för den som däremot ser militär grundutbildning som meningslös och kränkande. Dessa människors frihet ska bagatelliseras, de ska förolämpas och straffas med fängelse.

Tydligare kan inte skillnaden i människosyn åskådliggöras.

3. Sedan kan vi ju bara konstatera att Sadé helt struntar i att ett värnpliktsförsvar är en extra belastning på samhällsekonomin. Så mycket för realismen. Han vill ha tvångsarbete, kosta vad det kosta vill. Tvånget tycks vara ett självändamål.

4. Hans Lindblad beskriver väl det svenska försvarets historia här, bland annat dess decennier av överbemanning på grund av värnpliktstanken (och tanken att så gott som alla (män) ska tjänstgöra). Den historien väljer Sadé att helt förbise. Det blir onekligen lättare att fantisera om att inte fler kommer att dö i händelse av krig då.

5. Till fria fantasier kan vi också sortera Sadés argument att värnplikt skulle kunna vara bra för integrationen (läs: få pli på stökiga  invandrarungdomar). Det är en fantasi därför att de där stökiga invandrarungdomarna aldrig skulle få en plats i något som helst modernt försvar. Norge har värnplikt och rekryterar omkring 15 procent av männen i varje ungdomsgeneration. De screenar förstås för brott och stök och ser till prestation när de väljer ut lämpliga kandidater. Det lustiga är att inga skulle skrika högre än Sadé och andra invandringskritiker om det skulle visa sig att svenska staten (värnplikt eller inte) satte vapen i händerna på någon ung muslim som någonsin besökt fel moské. De konservativa vill här ha kakan och äta den. Det är inte särskilt genomtänkt.

4 Kommentarer

Jaså, du gillar värnplikt?

Ni skulle säkert behöva springa några maraton också.

Ni skulle säkert behöva springa några maraton också.

Jaså ville du också berätta för mig vilken fin upplevelse du hade i det militära när du gjorde lumpen? Fint. Och så vill du berätta för mig att jag baske mig skulle må bra av samma sak. Och alla andra också. Vi har minsann inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Visst, intresseklubben antecknar. Det är förvisso inte mer intressant eller relevant än vad du tycker om att äta till middag, men för all del, lätta ditt hjärta. Försök i alla fall låta bli att vara oförskämd när du gör det.
Jaså inte det?
I så fall ska jag be att få svara med samma mynt. Jag har nämligen också mer eller mindre genomtänkta uppfattningar om vad andra borde göra. Nu tänker jag tala om för dig och alla andra som du hur förträffligt det vore om fler gjorde som jag och cyklade året runt. Att fler skulle leva längre om ni inte åkte omkring i motordrivna fordon som sprutade avgaser i ansiktet på människor i er omgivning. Att utrymmet skulle öka i stadskärnorna för bostäder, bögdiscon och vegocaféer. Att ni skulle må bra av motionen och den friska luften. Att det går utmärkt att cykla på snö och is med vinterdäck, som jag precis utrustat min cykel med. Att jag tycker att det är rätt klent att inte orka göra en sådan liten sak för sin omgivning och vår lokala och globala miljö. Jag kanske rentav ska hävda att alla som inte gör som jag i detta avseende sviker sina medmänniskor och sitt land. Ja hela planeten om man hårdrar det.
Vet du vad skillnaden är? Jag tänker ändå inte tvinga dig. Gör som du vill och hoppas du är glad och nöjd. Godafton!

Apropå en tröttsamt vanlig respons på denna text.

1 Kommentar

Artikel från SvL: Skadan med skademinimering

(En artikel jag skrev i Svensk Linje nr 1 2014.)

Vård istället för straff är fokus för skademinimering, harm reduction. Denna typ av argumentation har av många lyfts fram som ett tjusigare, mer humant och vetenskapligt alternativ till legalisering. Mer sällan talar vi om nackdelarna med skademinimering: Att det fortfarande kränker människors frihet och integritet.

Av Mattias Svensson

”Den främsta anledningen till det här förslaget är att det kanske kan få vårt samhälle att slutligen lämna frågan om att straffa homosexuella som hittills hindrat oss från att ta itu med den verkliga utmaningen, att hindra unga pojkar från att växa upp till vuxna homosexuella.”

Så försvarades på 1960-talet förslaget att avkriminalisera homosexualitet i Storbritannien. Av initiativtagaren själv! Labourpolitikern Leo Abse var influerad av psykoanalysen och utsikten att bota eller förebygga homosexualitet. I boken The queer sixties av Patricia Juliana Smith framgår att andra anhängare till avkriminaliseringen beskrev homosexualitet som ett fruktansvärt öde, en defekt, onormalt, ett allvarligt handikapp och en svår synd.

Men bögarna skulle botas, inte straffas. De var sjuka, inte kriminella. Idag skakar vi förstås med rätta på huvudet åt båda sidor i denna debatt och gläds åt att ha lämnat den bakom oss till förmån för en ordning där homosexuella på lika villkor kan gifta sig och prövas som adoptivföräldrar, eller för att uttrycka det i andra termer: En total legalisering.

Recepten från förr har dock inte gått ur tiden. Tvärtom utspelar sig i stort sett samma kontrovers idag, inte minst i debatten om droger.

– Vi ska inte straffa de som tar droger. Ska man dömas ska det vara till vård, inte till fängelsestraff, säger exempelvis nyblivne vänsterpartisten och regeringen Perssons tidigare narkotikasamordnare Björn Fries i Dagens ETC (27/1 2014).

I samma artikel avfärdas förslaget om att legalisera cannabis som ”apart”, medan avkriminalisering ”har stöd i forskningen”. Så brukar det låta. De som argumenterar för skademinimering sätter sig inte sällan på höga hästar och närmast antar att de representerar det enda upplysta, det vetenskapliga, sättet att se på sociala problem.

Visst låter det upplyst och socialt omtänksamt att tänka på missbrukare och vilja minimera social skada, och så länge kritiken gäller kriminalisering är den ofta träffande, men skademinimering är som ovan visat inte så självklart överlägset som många vill framhäva det som. Jag skulle vilja lyfta fram två perspektiv som snarare talar för legalisering än skademinimering: integritet och marknadsefterfrågan.

Integritetskränkningar

Portugals avkriminalisering av droger på 2000-talet har hyllats som en framgång, och det med all rätt. Jämfört med den tidigare kriminaliseringen och jämfört med andra europeiska länder är framgången remarkabel. Fler som missbrukar droger får idag vård och hotas inte längre av fängelsestraff. HIV-spridning i missbrukarkretsar har minskat betydligt, och även spridningen av hepatit B och C. Drogrelaterad dödlighet har minskat eller är konstant för varje enskild drog och minskat betydligt totalt sett. (Greenwald, 2009). Portugals exempel talar med all tydlighet för att skademinimering är att föredra framför kriminalisering.

Men det finns en baksida med Portugals ansats, och det är integriteten. Den som grips med små mängder narkotika ställs inför en kommitté bestående av en jurist, en socialarbetare och en psykolog. Om man vägrar att vårdas för drogmissbruk kan man dömas till samhällstjänst och böter, men dessutom till förbud att vistas på vissa platser, förbud att umgås med vissa personer, anmälningsplikt och att tillstånd som körkort dras in. Att vara utlämnad till sociala myndigheter kan vara väl så integritetskränkande som att ställas inför domstol. Godtycket i beslutsgången är större, det finns inte samma formella rätt till överprövning och påföljderna går längre in i den personliga sfären än det juridiskt vanligaste bötesstraffet.

Detta drabbar framför allt brukare av cannabis. De påföljder som ökat sedan Portugals avkriminalisering är just en dramatisk ökning för cannabisanvändning, från runt 1000 per år 2001, till runt 3500 till 4000 åren därpå. I denna ideologiska modell är målet fortfarande att allt bruk ska hållas så lågt som möjligt, även om den valda metoden är vård snarare än straff.

Men majoriteten av alla som tar droger gör det någon gång ibland, vanligtvis på fester. De är varken kriminella eller sjuka, och bör inte behandlas som om de vore det. Att erbjuda missbrukare vård är förmodligen en god social åtgärd. Att tvinga vård på missbrukare, vilket prövats i Sverige, har däremot föga effekt. Att tvinga vanliga rekreationsbrukare till vård har kanske en avskräckande effekt, men de flesta borde kunna inse att en sådan åtgärd är omotiverad, kostsam och framför allt kränkande.

Detsamma gäller de ransoneringsmodeller för rekreationsbruk som en del skademinimerare lyft fram som alternativ till vård. Internationellt har en del, som Christopher Snowden (2011), sneglat på den svenska motboksmodellen, där lämpliga personer efter vederbörlig prövning fått tillstånd att rekreationsbruka en viss mängd alkohol. Vad de då glömmer, eller är okunniga om, är att denna modell bygger på långtgående integritetskränkningar.

För att beviljas motbok i Sverige krävdes exempelvis uppgifter om yrke, ekonomi, hyra, intyg från två kända personer att man levde ”ett nyktert och ordentligt liv”, och det gjordes hembesök. Ransonerna var också skiktade efter klass och kön, gifta kvinnor fick exempelvis inte köpa alls. Prövningen var inte en juridisk rättighet utan gjordes helt godtyckligt av Systembolagen, exempelvis kunde en positiv inställning till motbokssystemet vara ett villkor för att få motbok. Skvaller på bygden, personliga fördomar och en vilja att leka katt och råtta med den ansökande var andra faktorer som fick betydelse i prövningen, liksom ett stundtals makabert spioneri. Systembolagets direktör i Västerås på 1930-talet, Åke Lemming, förde ett register över vanliga motboksinnehavare på 6450 sidor samt ytterligare ett på 7000 sidor över personer han betraktade som opålitliga.

Ransonering efter ingående prövning är en inbjudan till maktmissbruk och kränkningar, vilket är en anledning så god som någon att avstå från sådana system. Det talar för att rekreationsbruk av droger helt enkelt bör vara legalt.

Knark på marknaden

Men då kanske man öppnar för att drogbruk blir så trevligt att det ökar, särskilt om tillverkning och försäljning av droger också blir legal, invänder säkert någon. Det alternativet är värt att titta på, även ur ett socialt perspektiv. Med ett skademinimeringsperspektiv ses det ofta som att ju mindre bruk av en drog, desto bättre. Då framstår det närmast som självklart att vad man absolut inte vill ha är en fri marknad, där människors efterfrågan på droger tillgodoses. Folk ska inte få tillgång till fler legala droger än absolut nödvändigt.

Då bortser man från den goda sociala kraften i vad människor vill ha. Få människor önskar nämligen så mycket som möjligt av så tunga droger som möjligt och framför allt inte droger uppblandade med farliga substanser som man kan dö av. Sådana droger är tvärtom vanligare ju striktare förbud och restriktioner är. Ekonomen Mark Thornton har visat ett samband som kallas förbudets järnhårda lag: Ju hårdare legala restriktioner, desto mer koncentrerade droger.

Omvänt borde vi då se att ju mindre strikta restriktionerna blir, desto mer försvinner hänsynen till drogens styrka och koncentration. Det är också precis vad vi kan konstatera i det svenska konsumtionsmönstret när alkoholen liberaliserats och människor under senare decennier fått ökade valmöjligheter och färre legala restriktioner (Svensson, 2012). När Sverige hade hårdare restriktioner var bruket nästan enbart koncentrerat till starksprit (starköl var faktiskt förbjudet fram till 1955 och fanns bara på apoteken, mot recept), medan den alkohol som konsumeras under dagens friare former till största delen är vin och öl, en trend som framför allt tagit fart sedan utbudet av olika sorter mångdubblats sedan de statliga monopolen för import, export, tillverkning och försäljning till Systembolaget och restauranger avskaffats.

Tvärtemot den så kallade totalkonsumtionsmodellen är det inte på något sätt självklart att en högre konsumtion av droger är sämre för samhället än en lägre. Framför allt inte när konsumtionen i det förra fallet är friare. Återigen kan alkoholen ge ett konkret exempel. I det mer restriktiva Norrland under motbokstiden var totalkonsumtionen av alkohol lägre, men de som ändå drack konsumerade eter, hostmedicin och hårvatten. På 1930-talet fick butikerna börja föra register över försäljningen av eau de cologne.

Detta kan jämföras med situationen i Skåne, beskriven av historikern Lennart Johansson (2008):

”I Skåne och framför allt i Malmöhus län, en gammal gästgivare- och krogtradition som på ett helt annat sätt än i övriga Sverige levde kvar långt fram i modern tid. Omsjunget av Edvard Persson och omskrivet av Fritiof Nilsson Piraten framträder Skåne inte bara som brännvinsbränningens utan också som brännvinsdrickandets och matkulturens förlovade landskap. Om det var förenat med skuld- och skamkänslor att dricka brännvin i Jämtland och Västerbotten, var det tvärtom kultur att på ett mer frimodigt sätt umgås med brännvin i Skåne. Både mat- och dryckeskulturen blev därmed annorlunda.”

I Skåne var drickandet mer utbrett, inte minst genom att betydligt högre andel kvinnor drack, och totalkonsumtionen högre än i Norrland. Men å andra sidan var drickandet förenat med social samvaro och kulinariska upplevelser medan det destruktiva berusningsdrickandet var vanligare i norr. Ur ett strikt hälsoparameterperspektiv kan man förvisso hävda att den norrländska inställningen till alkohol var bättre, men det är en på alla sätt öppen fråga och de flesta torde nog föredra den mer liberala skånska inställningen.

Detta är den riktigt spännande, men samtidigt underskattade aspekten av en droglegalisering som även omfattar tillverkning och försäljning. Att den faktiskt inte bara skulle kunna införas utan att bli en social katastrof, utan skulle kunna göra våra helger betydligt roligare.

Vilka preparat skulle hävda sig på en legal marknad? All erfarenhet talar för att människor i allmänhet tenderar att konsumera lättare droger under så socialt givande former som möjligt. Totalkonsumtionen kan komma att öka, liksom en del negativa sociala konsekvenser som en sådan konsumtion för med sig. Men det finns samtidigt en återhållande effekt i att starkare och mer riskabla preparat snabbt väljs bort och konkurreras ut ju friare marknaderna för droger är. Få människor vill trots allt bli fast i ett missbruk eller riskera liv och hälsa när de roar sig eller kopplar av. Få skulle klicka hem okända preparat på nätet, handla dem av kriminella eller injicera tunga droger intravenöst.

Istället skulle konkurrensen driva fram partydroger som förhöjer upplevelsen av att exempelvis gå ut och dansa eller gå på teater. Vi skulle få drogernas motsvarighet till mikrobryggerier. Entreprenörssagor som den om bryggarfamiljen Spendrups skulle ersätta kriminalromanens Snabba cash. Hovleverantören skulle vinna anseende snarare än solka kungahuset och riskera fängelse. En helt legal marknad för droger kommer med all säkerhet ha sina risker och negativa konsekvenser och säljare kommer att vilja sälja så mycket som möjligt, men väldigt lite talar för en värre social situation än den som skapas under förbud eller skademinimering. När vi tittar tillbaka i efterhand kommer vi nog vara lika undrande som alltid över hur debatten någonsin kunde stå mellan skademinimerare och förbudsvänner.

 

Källor:

Greenwald, Glen Drug decriminalization in Portugal, Cato 2009

Johansson, Lennart Staten, supen och systemet : svensk alkoholpolitik och alkoholkultur 1855-2005 (Brutus Östling bokförlag symposion, 2008)

Snowden, Christopher The Art of Suppression: Pleasure, Panic and Prohibition since 1800 (Little Dice, 2011)

Svensson, Mattias Alkoholen – en lyckad svensk liberalisering (Timbro, 2012)

Thornton, Mark The Potency of Illegal Drugs, Journal of Drug Issues Nr 3, 1998

 

2 Kommentarer

Att vara konträr i denna samtid

Beväpna er!

Igår luftade jag några tankar om den politiska utvecklingen inför och efter valet för vännerna i FMSF. Två pessimistiska samhällstrender och en väg att vara sant konträr mot dessa, en uppgift som inte minst faller på axlarna hos det fåtal pålästa idealister som är kvar inom partipolitiken.

Valet är kört. Alliansen är för trött, vill ingenting längre och kommer oavsett hur illa det går vakna efter valdagen med en lättnad över att inte behöva umgås på daglig basis med de andra i fyra år framöver.

De finns mycket att vara missnöjd med – övervakningen, förmynderiet, detaljregleringen av skolan, särintressenas starka inflytande och bristen på liberala reformer. Ändå tror jag vi länge kommer att sakna regeringen Reinfeldt. En högerministär som faktiskt levererade sänkta skatter och mindre offentlig sektor, därtill avskaffade värnplikten, genomförde homoäktenskap och framför allt öppnade för fler människor att komma hit, mitt under krig, konflikter och finanskris. Som i samma kris slet tappert och med små medel för att göra tillträdet till arbetsmarknaden lättare utan att trampa på ömma fackliga tår. Ge mig någon annan regering i modern tid som är i närheten av detta goda track-record.

Nåväl, detta är för historieböckerna. Framöver ser jag två oroväckande trender (naturligtvis maximalt förstärkta för att uppmana alla goda krafter att motverka dem).

1. Ett rejält nederlag för Allianspartierna kommer inte (som jag sett en del hoppas på) att föra något av partierna mot en mer frihetlig agenda.

De stora missnöjda intressegrupper i partierna som finns har helt enkelt inte liberaliseringar högt upp på agendan. I moderaterna är det försvarsvänner, kommun- och landstingsfolk, en klick sant troende nymoderater och kanske några som vill vrida tillbaka partiets invandringspolitik som kommer att slåss om posterna vid ett stort nederlag. I Centern kommer liberalerna att få skit om det går dåligt, och intressepolitiken hyllas om det går bra. KD och Folkpartiet kommer att kräva ny partiledare och vara mer inriktade på person än politik.

Detta kommer att förstärkas av

2. Ett franskt scenario

En regeringstrött och sönderregerad borgerlighet kommer att ersättas av en segerrusig socialistisk koalition. Frankrike valde Hollande, som höjde skatterna på herr Pikettys inrådan och sedan gick ekonomin åt pipan. Missnöjet är massivt. MEN, det har gått så snabbt att borgerligheten fortfarande är sönderregerad och förlegad. Sarkozy igen är inte mycket till alternativ. Alltså kanaliseras missnöjet mot regeringen till en ny opponent, Marine Le Pen och hennes renodling av allt som är ont med Frankrike.

I Sverige håller vi redan på att få denna polarisering kretsande kring ett 5,7-procentsparti, SD. Den nya vänstertrojkan Fi, MP och i viss mån V har utnämnt detta perifera populistparti till huvudmotståndare för sin polemik. En groteskt stor del av svensk samhällsdebatt ägnas åt denna idag fortfarande politiskt marginella konflikt. Denna dumpolarisering gynnar båda parterna och den adlade motståndaren kan få en helt annat styrka när vänstern sitter i regeringsställning, missnöjet växer och borgerligheten fortfarande slickar såren efter valnederlaget. Det här kan gå fort, och en borgerlighet utan tillräckliga mandat kan lätt hamna i ett opinionsläge där de är mer eller mindre politiskt marginaliserade.

Borgerlighetens irrelevans kommer att förstärkas i den mån man lyssnar på krafter inom borgerligheten som kommer att vilja föra dem mot samarbete med SD. ”Hårda realister” kommer att hävda att det är enda sättet att nå politisk majoritet inom överskådlig tid. Förbittrade män som snöat in på det här med muslimer kommer att vilja ändra invandringspolitiken i denna riktning. De som odlar en höger-/borgerlighetsidentitet där vänstern är onda människor och de själva finare människor på grund av sin politiska identitet kommer att i SD se en allierad mot denna demoniserade vänster och dess värden. De kommer att måla upp ett polariserat scenario av en akut situation där man måste välja sida och ju mer motsatt vänstern och ju hårdare budskap, desto tydligare. Disciplin, ordning och mobilisering blir normerande värden för den politiska agendan, medan tolerans, mångfald, frihet, innovation och framstegsoptimism avfärdas som antingen naivt eller ”vänster”. Borgerligheten som en liberal, frihetlig kraft i svensk politik dör sotdöden, sannolikt även några av dess partier.

Hur göra motstånd mot detta?

Mitt tips är något i sanning konträrt och radikalt. Att söka det goda samtalet. Thomas Piketty tycker jag ger ett utomordentligt exempel. Hans forskning och värdering av fördelningspolitik är socialdemokratins bästa argument (en socialdemokrati undanträngd av samma polariserande konflikt mellan skrikvänster och främlingsfientliga). Piketty har bemötts av ekonomiskt orienterad borgerlighet med deras bästa argument i debatten. (Min favorit är Reasons recension) Sökandet pågår efter ett frihetligt svar på hur man kan undvika ekonomiska klyftor och överdrivet berikande av några få. Något som inte sällan sker som resultat av illiberal finanspolitik. Sådana goda samtal om tidens stora utmaningar får mer utrymme ju fler som deltar.

Att det fria samhällets grundvalar nu utmanas av slagord för allt från planekonomi till invandringsrestriktioner är tragiskt, men ger också möjligheter att på allvar sortera ut och bemöta motståndarnas bästa argument, och samtidigt göra sig relevant för samtiden. Av JS Mill lär vi att ur den mest befängda kritik väcks en större förståelse för de värden och samhällsinstitutioner man försvarar.

Intellektuellt sett är liberalismen bättre rustad än på länge, det kommer många spännande böcker från tänkare som Deirdre McCloskey, William Easterly och John Tomasi (Jag skriver lite om detta och ger några tips i nya Neo). Niklas Elert har skrivit en eminent introduktion till miljöpolitiken, ett område där man med fördel också kan läsa Mark Lynas The god species och Stewart Brands Whole earth discipline. Ekonomerna Calomiris och Haber formulerade nyligen i Fragile by design den mest intelligenta analysen av både den senaste finanskrisen och det generella problemet att under stabila förhållanden tillhandahålla rikliga krediter. Men denna intellektuella skatt är inte starkare än dess företrädare. Blir deras idéer inte lästa och diskuterade dör de (Easterlys vackra bok The tyranny of experts är full av kloka liberaler som förblivit ignorerade, en tragedi både för deras karriärer och för mänskligheten).

Min maning till studentförbundarna blev därför att beväpna sig på det vis liberaler i alla tider mobiliserat, genom att läsa, bilda sig och söka de goda samtalen. Vägra skrikpolarisera, sluta vara besatta av att försöka göra värsta möjliga tolkning av motståndarnas felsteg eller i längd ta sig an deras dummaste föreställningar, ta den argaste samhällskritik och försök bemöta det bästa i den, läs och lyft fram det bästa också i den egna sidans tänkare och försök formulera svar på nya frågor. Liberalismens institutioner är tåliga och goda. Ur 70-talets antikapitalistiska rörelser och sporadiska terrorförsök lyckades demokratiska samhällen på 80-talet utkristallisera en ny individualism och ekonomiska reformer. 70-talets amerikanska radikalfeminister klagar idag att nyliberalismen snodde deras bästa idéer. Vi har inte en trevlig tid framför oss, men just detta gör själva trevligheten till en revolutionär handling. Än finns tid att vinna den intellektuella kampen för en bättre framtid.

8 Kommentarer
Annonser:
Reparera iPhone i Stockholm
 
 
 
 
css.php
Hoppa till verktygsfältet