I Almedalen 2011 blev jag inbjuden av Axess att medverka i en debatt om förhållandet mellan konservatism och liberalism. (Den kom nu mest att uppmärksammas för en bisarr polisanmälan av ett satiriskt seriemagasin.) I samband med inbjudan följde också en möjlighet att skriva en essä om samma ämne – konservatismens förhållande till liberalismen alltså, inte förhatliga seriemagasin – vilket jag också gjorde, och fick betalt för. Sedan har jag inte hört ”flaska” trots påstötningar och frågor. Jag har ingen aning om texten hamnat i någon publikation, men förmodligen inte. Eftersom det inte gått att få något besked om detta och eftersom ämnet för min reflektion berör delar av min egen intellektuella vandring på senare år och ligger mig varmt om hjärtat, så publicerar jag texten här på bloggen så här snart två år senare. Den handlar i korthet om det galna 00-talets felslut att liberalismen och friheten behöver skyddas av svällande statliga muskler.

Trevlig läsning

Mattias Svensson

 

Svaghetens sensmoral

Den andra feministiska vågen blev inte riktigt som Nancy Fraser tänkt sig. I en essä våren 2009 (Feminism, Capitalism and the Cunning of History, New Left Review mar/apr) sammanfattar hon slutet för den andra feministiska vågen. Denna feminism var en självklar del av den nya vänstern på 1970-talet, och lika självklart hade den som mål att avskaffa kapitalismen.

Riktigt så blev det inte. Feminismen vann visserligen större popularitet än någon bh-brännare hoppats på och fick genomslag i alla samhällsgrupper. Men inte som en socialistisk samhällsomdaning. Tvärtom spirade feministiska budskap inom ramen för en ny sorts kapitalism. Vänsterns beskrivning av utsatta gruppers inlåsning, liksom vänsterkritiken mot överhet och etablerade normer kom att nära en kosmopolitisk, individualistisk och statskritisk kapitalism, som ersatte en tidigare etatistisk, nationscentrerad kapitalism dominerad av vita män. Den feministiska kritiken mot mannen som familjeförsörjare och ekonomiska orättvisor mellan könen uppmuntrade i ena änden karriärkvinnor redo att krossa glastaket och inta styrelserummen, och i andra änden mikrolån som gav egenmakt åt företagsamma kvinnor i tredje världen. Däremellan kvinnor som hanterar liv där flexibla insatser på arbetsmarknaden är en självklar del av identiteten.

Nyliberalismen gjorde våra bästa idéer till sina redskap, avslutar Fraser sin essä. Sjuttiotalsfeminismen började som alternativ till kapitalismen och slutade med att berika den med nya nischer, perspektiv och insikter. Som så många andra antikapitalistiska rörelser och strömningar.

***

Ta försöken att skapa en islamisk ekonomi med ränteförbud och andra religionens påbud, något som återigen framställts som ett alternativ till kapitalismen. I praktiken visade sig ränteförbudet vara lätt att kringgå med en finansiell manöver som kallas murabaha. I en räntebaserad ekonomi lånar man ett belopp för att köpa ett hus eller en bil, och betalar sedan tillbaka beloppet plus ränta. Med murabaha kommer kunden överens med banken om att banken ska köpa ett hus eller en bil, som den sedan säljer till kunden för ett högre belopp som kunden exempelvis betalar igen månatligen under några år. Det högre återbetalningsbeloppet rättfärdigas som en serviceavgift. Även på andra sätt är de islamska banktjänsterna lika de västerländska. ”Ditt drömfordon är bara en signatur bort!”, lockar marknadsledande Dubai Islamic Bank på sin hemsida.

Globala företag och västerländska marknader har på senare år sett islamska finansiärer som en ny källa till likviditet, något som accentuerats av finanskrisen. Så köptes exempelvis brittiska biltillverkaren Aston Martin – känd för att göra bilarna som James Bond kör i sina filmer – av två kuwaitiska investmentbolag 2007 med hjälp av finansiella instrument kompatibla med sharia, den muslimska lagen.  Aeon Credit Service blev samma år det första asiatiska bolag utanför den muslimska delen att få in en del av sitt nya kapital via sukuk, islamiska obligationer. Dessa obligationsinstrument har vuxit från närmare noll vid millennieskiftet till 52 miljarder dollar 2007. Den totala marknadsandelen för islamiska finansinstrument har skattats till omkring 750 miljarder dollar. Det finns omkring 250 islamiska banker som verkar i 75 länder.

Tack vare en uttalat islamisk banksektor har kapital som av religiösa skäl legat vilande i exempelvis fasta tillgångar och varor som guld kunnat göras tillgängliga för investeringar i företag och handel. Man kan naturligtvis se det som humbug att av religiösa skäl avstå från ränta och traditionella bankkonton, men givet denna övertygelse har islamiska vägar kring ränteförbudet för många muslimer i alla delar av världen inneburit gradvis bättre, fler och billigare finansiella tjänster.

Och det är inte bara islam som påbjuder fördyrande och krångliga regler. I Egypten innebar den islamiska finanssektorn länge ett bättre alternativ för kunderna än en sönderreglerad statlig finanssektor. Regimen tvingades till avregleringar för att kunna erbjuda lika bra service. Där konkurrensen är friare märks en tydlig konvergens i avkastning och lånevillkor. Även i omvänd riktning. På Malaysia måste de islamiska bankerna av affärsmässiga skäl vara attraktiva även för den kinesiska minoriteten.

Även i väst innebär den islamiska finanssektorn en vitalisering av ekonomin. Stater tvingas ompröva regleringar och beskattning. De islamiska transaktionerna för att komma runt räntan beskattas i många västländer i flera led, vilket lett till en konkurrensnackdel, och till att en stor del av den islamiska finanssektorn bedrivits via skatteparadis. På 2000-talet har allt fler länder anpassat börser och lagar efter de islamiska villkoren för att locka verksamheterna dit. Börserna i London och New York lanserade 1999 särskilda index för företag med islamisk profil, den första brittiska islamiska banken med bostadslån för muslimer öppnade 2003, och i Tyskland noterades en islamisk obligationsfond 2004. Många internationella bankgrupper, som exempelvis amerikanska Citibank, har särskilda islamiska avdelningar. I Storbritannien förklarade regeringen 2007 att de ville ha en ledande roll för islamiska investeringar, och de utreder för närvarande anpassningar i lagar och skatter för obligationer, bostadslån och försäkringar med islamiska finansverktyg.

Denna öppenhet ger inte bara kapitaltillskott till landets företag, utan är i sig en liberalisering som öppnar för fler sätt att driva finansaffärer. (En Tobinskatt på finansiella transaktioner skulle däremot missgynna de islamiska bankerna eftersom deras väg kring ränta innebär fler transaktioner). De islamiska obligationerna med sin koppling till vinstandelar och real ekonomi har inte drabbats av samma värdefall som de övervärderade bostadsobligationer och subprimelån som blåste upp finansbubblan i USA. Charles Tripp vid University of London konstaterar idag att ”islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar – en särskild sektion av marknaden.”

***

Visar denna kapitalismens och det liberala samhällets anpasslighet på en svaghet eller en styrka? Svaret är inte självklart, vare sig för en liberal eller konservativ, men det har avgörande bäring på hur liberalism och konservatism kan förenas framöver, och om det är önskvärt.

Allt oftare på senare år har kapitalismen och liberalismen utmålats som för vek och för svag. En ordning som måste stärkas med resoluta regleringar och skyddas från en fientlig omvärld. När Storbritanniens premiärminister David Cameron för ett tag sedan talade om behovet av en liberalism med muskler var det en tydlig metafor. ”Passiv tolerans” av hotfulla, antidemokratiska idéer eller att människor lever i ett land utan att tillräckligt identifiera sig med det, dömdes ut. Staten ser ett uppdrag att opinionsbilda för den nationella identiteten och försöka identifiera och rensa ut hotfulla idéer. När kravaller bröt ut på brittiska gator sommaren 2011 var Cameron inte sen att vilja stänga av sociala medier som Twitter och Facebook.

Cristopher Caldwell ger ett annat exempel när han i reportageboken Reflections on the Revolution In Europe vill skydda Europa från en invandring han förvisso medger ger ett visst ekonomiskt tillskott och som han är instinktivt positiv till, men som förändrar värden och sedvänjor i mottagarländerna. Utsikten att det kanske inte förblir självklart att restauranger serverar ärtsoppa på torsdagar kanske får oss svenskar att i förebyggande syfte stänga gränserna för människor på flykt undan fattigdom, förtryck och förföljelse? Caldwell vill i alla fall lyfta frågan, av omtanke om det liberala samhället.

Dambisa Moyo är en annan debattör som vill sätta hårt mot hårt. Även om hon ”i teorin” är frimarknads- och frihandelsvän menar hon att USA borde överväga att sluta sig ekonomiskt bakom tullmurar och handelshinder. Det skulle skada globala medtävlare som Kina och Indien mer än USA och därför vara ett sätt att bevara Amerikas position i världen. Slutenheten skulle också vara en legitim respons på omvärldens upphovsrättsintrång, menar Moyo, vars historik bekvämt nog inte går långt nog tillbaka för att få med att USA till stor del blev rikt genom intellektuella stölder och smuggling. Moyo vill också motverka finansiella kollapser med striktare regleringar och mer aktiv statlig styrning, samt styra folk mot utbildning genom att straffbeskatta idrottsmän. Allt för att stärka och disciplinera ett västerland som hon menar förslappats av för stora friheter.

Sådana tankar är i sin tur bara en fortsättning av de senaste tio årens krig mot terror med dess utbyggnad av övervakning, känslighet för religionskritik och där invandring gått från solidaritets- och frihetsfråga till att ses som något kriminellt och hotfullt. Sådana strömningar är inte unikt liberalkonservativa. Tony Blair och Labour i Storbritannien har som få andra byggt ut övervakningen av den egna befolkningen. Men neokonservatismens utrikespolitiska fokus får nog sägas vara den främsta intellektuella influensen, och George W Bushs republikanska styre i USA det mest talande resultatet. Bushs politik, särskilt efter terrorattentaten 9/11, blev att på i stort sett alla områden öka den federala statens makt och engagemang: detta blev lösningen för att möta en hotfull omvärld, demokratisera Mellanöstern, förbättra utbildning och välfärd, hålla igång ekonomin och sedermera för att möta finanskrisen när den statligt framstimulerade bubblan brast. Frihetstanken gick från en praktisk tumregel för att hålla staten i schack, till en korstågsliknande mission via staten och med politiken som redskap.

***

I detta nya ideologiska landskap är det långtifrån självklart att de som förvaltar tanken på frihet för människor och marknader bäst är borgerligheten eller de liberalkonservativa. När jag växte upp på 1980-talet var det kommunistiska länder som byggt murar och sköt på människor som försökte ta sig över dem. Det fick mig självklart att bli antikommunist.

Idag står murarna runt USA, Europa och Israel.

På 1980-talet var också liberalkonservatismen en levande och positiv politisk kraft. Ett ambitiöst ekonomiskt reformprogram, mycket liberalare än vad något till namnet liberalt parti vågat förespråka, lanserades av Margaret Thatcher och Ronald Reagan och blev exempel för resten av världen. Åsiktsskillnader mellan liberaler och konservativa kring personliga friheter blev en bisak. Men redan under Thatcher och Reagans tid vid makten gjorde de ekonomiska reformerna halt vid välfärdsstaten. Deras ökenvandrande efterträdare har varit mer intresserade av typiskt konservativa frågor, som hårdare tag mot kriminalitet eller invandringsmotstånd. Tepartyts nostalgiska återblickar har inte kommit förbi denna agenda och dess problem. Republikanske libertarianen Ron Pauls presidentvalskampanj 2008 kom raskt att domineras av budskapen om hårdare gränskontroll och att flyktingar var hotfulla parasiter.

Konservatismen verkar inte bättre. Istället för den brittiska socialdemokrati som tidigare åtminstone kunnat bejaka frihandel och marknadsreformer, hoppas en del svenska konservativa nu på blue labour, den sämsta kombinationen av smaklös populism och ekonomisk dumhet. Denna rörelse har samlat ett par missbelåtna intellektuella som säger sig uttolka arbetarrörelsens sanna instinkter, vilka kan sammanfattas som ekonomisk och social isolationism. Genom att motsätta sig till och med arbetskraftsrörlighet inom EU är de brittiska blue labour-tänkarna i praktisk policy förmodligen den mest invandringsrestriktiva politiska kraften i Europa. Blue labours intellektuella populister är arbetarvänliga på ungefär samma sätt som sina progressiva företrädare på 1970-talet, de som trodde att det var borgerligt att äta med kniv och gaffel och därför åt med händerna. Det avslöjar egentligen bara på ett parodiskt sätt deras egen föraktfulla syn på dem de säger sig företräda.

Dagens svenska mainstreamborgerlighet är att föredra framför sådana ytterkantsalternativ, men inte mycket att hänga i julgranen. Här har det gnabbande liberalkonservativa paret beslutat sig för att hålla ihop i en allt försiktigare allians, för maktens skull. Istället för att ta sig an tidens stora frågor kan socialkonservativa och socialliberaler stå för den ideologiska underhållningen med livfulla motsättningar kring vad som ska vara påbjudet eller förbjudet. De senare kan kräva kvoterad föräldraförsäkring och hemskoleförbud och de förra gnöla över förslag om att ändra namnlagen och inte kräva sterilisering av könsbytare. Alltmedan den politiska diskussionen handlar om ledarskap, vandel och förtroende snarare än idéer, värderingar och tidens stora utmaningar.

***

Jag tror att ambitionen att ”skydda” liberalismen, kapitalismen, demokratin och den västerländska civilisationen genom att göra avkall på dess definierande friheter är det absolut dummaste och farligaste man kan göra. Det är precis denna hybris som Isaiah Berlin varnar för i sin kritik av det positiva frihetsbegreppet. Att låta friheten omfatta för mycket – exempelvis vissa värden, åsikter och lojaliteter – blir en ursäkt att via staten uppfostra, tysta eller stänga ute människor som inte omfattar dem.

Liberalismens kardinaldygd är hur väl även meningsmotståndare behandlas. Liberalismens erbjudande till begåvade marxister är att bli välavlönade akademiker eller pr-konsulter i ett fritt samhälle. Dess erbjudande till militanta religiösa är att utöva den religion de lever för. Dess erbjudande till inskränkta och fördomsfulla människor är att få hålla sig för sig själva och leva i fred. Så ser toleransens ideologi ut.

Ett gott samhälle vilar på betydligt högre moraliska ambitioner än tolerans. Dygder som flit, sparsamhet, nyfikenhet, ärlighet och generositet. Men som de neoaristoteliska filosoferna Douglas Rasmussen och Douglas den Uyl förklarar i sitt klassiskt liberala rättighetsförsvar Norms of liberty (2005) kan relationen mellan politik och dygder aldrig vara mer än indirekt. Det är inte genom att lagstadga moral som man får ett gott samhälle. Dygder växer av ansvarstagande, felbarhet och ständigt lärande och det goda livet kan ta sig tusentals olika uttryck. Det är därför den klassiskt liberala friheten, friheten från ingrepp och restriktioner i ekonomi och personligt liv, kan vara en legitim bas för en god samhällsordning där människor kan förverkliga sina livsprojekt.

Denna insikt må vara radikalt liberal. Men nog borde den, inte minst i dagens samhälle, kunna underbyggas även av konservativ livsvisdom. Vi håller i USA och Europa på att lära oss den hårda vägen att den politiska aktivismen i mötet med finanskrisen var fundamentalt fel och förhastad. Att gräva upp Keynes och skuldsätta sig upp över öronen var ett misstag. Japan prövade lågräntestimulans redan på 1990-talet och har ännu inte fått företagsamheten att blomstra genom denna konstgjorda andning.

Sak samma på andra områden. Murar och militarisering kring västvärldens gränser har inte löst några integrationsproblem eller skyddat mot hot. De har dödat fler flyktingar och gött rädsla för nytillkommande. I Ungern har det lett så långt som arbetsläger, runt om i Europa deporteras romer. Kampen mot terrorismen har legitimerat massövervakning, mobilitetsrestriktioner och åsiktskontroll. Även i Sverige diskuterar staten att övervaka folks åsikter på nätet i det goda syftet att förebygga terrordåd, precis som filter ska installeras för att hindra barnpornografi. I EU diskuteras folkviljan allt mer som ett hinder som måste kringgås när den ena efter den andra krisen hanteras med allt vidare befogenheter. När Tysklands Angela Merkel talade för att driva igenom Lissabonfördraget, trots att detta konstitutionella förslag röstats ner i Frankrike, i Holland och på Irland, var argumentet att Ryssland och Kina skrattade åt hur svårt ”Europa” hade att fatta beslut. Att det är lättare att vara diktator eller autokrat än demokratisk ledare med maktdelning, val, opposition och mediegranskning blev benchmark för EUs nuvarande beslutsordning, där konstitutionella regler kan ändras vid sittande möte av statsledare som inte kan hållas ansvariga av väljare eller parlament.

Västvärlden har på senare decennier upplevt en palett av illa genomtänkta, dåligt förankrade, vidsträckta, långtgående och kostsamma åtgärder. 2000-talets politiska konstruktivism står inte 1970-talets efter i misslyckade resultat. Nu som då delvis under liberalkonservativa regeringar.

***

Kritiken mot denna utveckling skulle kunna förena liberalism och konservatism. En konservativ skepsis mot ambitiösa politikerprojekt borde leda till samma slutsats som liberal principfasthet när det galna 2000-talet ska utvärderas. Det finns också intellektuell grogrund för en spirande samsyn. Inte minst efter finanskrisen börjar det bli dags att inse ekonomismens gränser.  Deirdre McCloskeys monumentala arbete kring kapitalismens historia är en rik inspirationskälla som visar att detta kan ske utan att man tummar på vare sig ekonomisk eller politisk frihet. Tvärtom menar McCloskey att mänskliga föreställningar om värdighet och frihet är en väsentlig förklaring till vårt unika och världsförbättrande välstånd de senaste 150 åren. I Bourgeois virtues (2006) och Bourgeois dignity (2010) lägger hon grunden för denna tes där litteratur, konst och poesi har något att säga om ekonomin, liksom alla andra vetenskaper som handlar om människan. Ekvationerna som försöker förklara vårt välstånd med investeringar, handel eller utbildning må vara exakta men de är inte i närheten av att gå ihop.

Konservativa på 1980-talet kunde gå med på att frihet var bra för ekonomin, ett budskap de fick att låta som en kameral insikt lika lockande som att äta upp grönsakerna på tallriken. Insikten nu är att frihet är så mycket mer än ekonomi. Kapitalismen och dess unika innovationskraft bygger på nyfikenhet och en positiv inställning till förändringar trots att dessa har nackdelar. Deirdre McCloskey hyllar arbetet som nöje och ambition utan att hymla med att människan också mår bra av dans och glam till helgen. En sådan etik behöver genomsyra samhället, om inte med entusiasm så i alla fall som tolerans.

Lika viktig som kritiken mot vår tids fallerade politiska projekt är den historiska insikten om att där vi inte rusade åstad och ville förstärka och försvara friheten har den utvecklats riktigt bra. Friheten är starkare än många av dess försvarare vill inse. Direkt antiliberala och antikapitalistiska strömningar och institutioner har på område efter område landat i att förstärka den kapitalism de ville utmana och avskaffa.

Att islamiska finansinstrument stundtals kan hävda sig bättre är en påminnelse om att västerlandets överlägsenhet i modern tid aldrig byggt på exkluderande av andra världsdelars lösningar, utan på att innovationer från resten av världen integrerats via öppenhet för idéer och marknader. Charles Murray kommer till en liknande slutsats i sin genomgång av mänsklighetens storverk Human accomplishment 2003. Storverken inom konst och vetenskap har till överväldigande del utförts av vita, manliga västerlänningar, men de har kunnat utföras genom ödmjuk nyfikenhet på omvärlden, inte genom att låsa in sig av rädsla för sämre kulturer.

Utmaningarna har nämligen inte varit utan poänger. Den gröna rörelsen formerades exempelvis under ett antikapitalistiskt 1970-tal och präglades länge av tankar på självhushållning, bytesekonomi och teknikskepsis. Eftersom de gröna partiernas väljare är både urbana och ungdomar för vilka innovationer mer tenderar att tas för givna än ses som ett hot blev resultatet inte en politisk omdaning, utan med tiden en ekologisk marknadsnisch. Mat odlad med större omsorg och en berättelse om var den kom ifrån, passade inte bara perfekt för välbärgade innerstadsbor med lagom dåligt samvete. De blev ett alternativ till en livsmedelsindustri som både genom statliga jordbruksstöd och med innovationer koncentrerade på standardisering, storskalighet och kostnadspress missat att detta inte var det enda allt rikare konsumenter efterfrågar.

Att industriutsläpp orsakar skador inte bara lokalt, utan över nationsgränser, är en relativt ny insikt. Det är egentligen först med försurningen, som kunde härledas till kol- och oljeeldning som släppte ut svaveldioxid, som den insikten föddes. Fenomenet uppmärksammades av markforskaren Svante Odén 1967 och i debatten på 1980-talet. Sedan dess har utsläppen av svaveloxid också reducerats kraftigt.

Så var det nämligen länge. Miljöproblemen erkändes och hanterades, inte minst av marknadsliberalt influerade konservativa som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. När farhågorna om att ozonlagret i jordens stratosfär höll på att tunnas ut var det dessa ledare ihop med Skandinavien och Kanada som drev på för Montrealprotokollet, som bland annat förbjöd freoner. I Storbritannien hade regeringens position länge varit att motsätta sig restriktionen på inrådan från industrin, men när en delegation vetenskapsmän fick göra en dragning för den kemiutbildade Margaret Thatcher ändrade hon policy. 20 år senare har Montrealprotokollet följts och utöver att ozonlagret hämtar sig har växthuseffekten minskat mer genom dessa åtgärder än genom Kyotoprotokollet.

Men även på miljöområdet har något hänt med liberalkonservatismen som gjort den räddhågsen och förnekande. Det är fortfarande inte ovanligt att ignorera eller aktivt förneka hoten från global uppvärmning som följd av växthusgasutsläpp. Inte bara genom att ifrågasätta okloka politiska lösningar, utan genom att desperat omfamna varje konträr vetenskaplig teori som skulle innebära att problemet inte finns. Att vägra ge demokraternas Al Gore erkännande för att han tidigt uppmärksammat detta hot har varit viktigare än att vara med om att lösa problemet.

Detta till trots. Kyotoprotokollet bygger på ett marknadstänkande som fungerat väl på andra miljöområden. Handel med utsläppsrätter för svaveloxid infördes i USA 1990, ett beslut över partigränserna, och betraktas idag som en succé som till lägsta möjliga kostnad och med hjälp av teknisk innovation åstadkom radikala utsläppsminskningar. Handel med fiskekvoter har gjort att fisket hämtat sig i de områden runt exempelvis Island och Nya Zeeland där kvoterna infördes redan på 1970-talet, medan den globala trenden är att översubventionerade fartyg fiskar ut världshaven. Det är också den neoklassiskt inspirerade politikkritiken public choice som kan förklara varför Kyoto hittills inte fungerat. Företag och stater har påverkat detaljer i utsläppshandelssystemen till sin fördel, detaljer som hur den totala utsläppsmängden beräknas och att slippa betala för sig. Ändå är klimatfrågan ett område utan några betydande insatser från ideologiska liberaler och konservativa.

I brist på marknadsliberala, teknikoptimistiska röster i miljödebatten har miljörörelsen själva fått uppfinna dem. Den tidigare gröna vågaren Stewart Brand bevistade FNs första miljömöte i Stockholm 1972, bland annat för att håna kritiker mot Paul Ehrlich som varnade för överbefolkning och massvält. Ehrlichs profetior till trots undveks svälten, tack vare Norman Borlaugs modifierade vetegrödor och den gröna revolutionen. Brand har tänkt om och hyllar numera storstäder för dess myllrande, spontana uppfinningsrikedom och resurssnålhet, liksom genmodifiering, kärnkraft och geoingenjörskap, möjligheten att motverka global uppvärmning genom andra ingrepp i naturen. Han har nyligen fått en brittisk efterföljare i den tidigare miljöaktivisten och tårtkastaren Mark Lynas.

Det finns liknande frön överallt. Kritiken mot en upphovsrätt vars monopolprivilegier skapat ett politiskt intresse som idag driver på utvecklingen mot ständigt nya och mer inträngande befogenheter, har till stor del kommit från vänster. Den upphovsrätt som från början var ett tolererat monopol i innovationens tjänst, har blivit ett intresse, en kontrollapparat och ett hinder för innovation genom att ständigt utsträckas i tid och omfattning.

Antiglobaliseringsrörelsen har blandat sin vurm för skatter och skepsis mot handel med en relevant kritik av att upphovsrätten via TRIPS invaderat handelspolitiken och hur överstatliga biståndsorgan som IMF och Världsbanken misslyckats med sina uppdrag. Även den konservativa högern har sina bidrag genom att lyfta civilsamhällets betydelse, exempelvis hemskolning – som förvisso också sker enligt vänsterpedagogik. Dessa alternativ är både en möjlighet för elever att lära sig bättre och en motvikt mot en statsmakt som är beredd att köra över både självbestämmande och goda studieresultat i sin iver att ta över fostrings- och värderingsuppdraget.

Läxan är alltså denna: Liberaler har kunnat ha fel och missa hela områden. Kapitalismen har tålt att kritiseras, demonstreras mot och hatas. Precis detta är kapitalismens, liberalismens och frihetens styrka, att sila ut det bästa ur det kritiska och berikas av det. Friheten är starkare som praktiskt ramverk än som teoretisk ideologi. Detta betyder förstås inte att allt löser sig och att det inte behövs politisk frihetskamp och argument till marknadsekonomins, yttrandefrihetens och den personliga frihetens försvar. Tvärtom. Friheten behöver försvaras, men den behöver inte beskyddas av restriktioner. Det är faktiskt så enkelt som att frihetens fiender är de som inskränker friheten, oavsett om det görs av realpolitiska eller idealistiska syften.

Aktuella frågor som integritet, invandring och innovation får mig att att fundera på om det inte blir vänstern som räddar liberalismen, som högern gjorde på 1980-talet med ekonomiska reformprogram. Samtidigt: Att liberala friheter kan undermineras av välvilliga försvarare som går för långt talar i sin tur för ett evigt behov av ett visst slags konservatism. En konservatism byggd på insikten att väl beprövade institutioner som yttrandefrihet, marknader, tolerans, öppenhet mot omvärlden och livsstilspluralism visat sig vara ett hyfsat pålitligt ramverk för att hantera de galnaste influenser, men att det behövs en broms på ambitionerna att använda politiken i det godas och utvecklingens tjänst. Denna konservatism skulle berika varje frihetlig koalition. Jag skulle, så liberal jag är, vilja hävda att den komponenten är nödvändig.

 

 

Text till kulturmagasinet Voltaire om det orimliga i att beundra falska skojare som Moder Theresa.

Har man mer rätt om man har lidit? Är man en bättre människa? Ställer man frågan rakt ut skulle de flesta nog förneka att det är så. I så fall skulle ju barn må bra av stryk, och ingen sak vore så rättfärdig som självmordsbombarens, en uppenbart absurd och rent osmaklig position. Ändå är det i så många andra och mer försåtliga sammanhang upphöjt till högsta moral att lida – att straffa sig själv med oönskade val som inte ger personen någon belöning. Eller straffa andra genom att anklaga dem för att inte ha lidit nog. Och det är just lidandet som räknas, inte om man gör tillvaron bättre för andra.

***

En överdrift? Jag tror dessvärre inte det. Låt oss ta ett uppenbart exempel, Moder Teresa. Denna kvinna översköljdes med priser och utmärkelser, inklusive Nobels Fredspris 1979, och hon kanoniserades som helgon av den katolska kyrkan 2003 rekordsnabbt efter hennes död 1997. Hon nämns än idag som en förebild och något av den snällaste människan i världen.

Inget kunde vara längre från sanningen. De hem för döende som drivs av Moder Teresas Välgörenhetsmissionärer lider av konstaterade brister på mediciner och särskilt på smärtstillande medel. Syftet är inte att bota sjuka eller minska lidande. Omhändertagandet är självvalt primitivt och amatörmässigt. De enorma penningsummor som Välgörenhetsmissionärerna samlat in har huvudsakligen gått till att anlägga kloster, och till Vatikanens bankvalv. Moder Teresa själv bejakade andras smärta och elände. Fattigdomen var inget som skulle avhjälpas, utan en dygd att uthärda. Likaså smärta. En känd anekdot är när Moder Teresa till en cancersjuk patient i svåra plågor sade att ”Du lider som Jesus på korset, så det måste vara Jesus som kysser dig.” Svaret, ”Då önskar jag att han slutade”, fick henne inte att vekna.

Sant är förvisso att Moder Teresa levde enkelt och utan stora åthävor. Och led gjorde hon av det liv hon valt. I femtio år sökte hon den gud hon sade sig tjäna och älska, enligt korrespondens med höga katolska företrädare som nu gjorts tillgänglig. Moder Teresa fann aldrig någon gud, bara ”mörker”, ”ensamhet” och ”tortyr”. Hon talade om sitt leende som ”en mask” och kommenterade hennes föregivna kärlek till gud som hon talade om på möten som ”hyckleri”.

Moder Teresas liv och gärning är en enda orgie i lidande, för andra och för henne själv. Just för detta hyllas hon av katolska kyrkan. Postulator Flavio Capucci skrev i samband med kanoniseringen 2003:

”Det är inte bara mot konsumtionssamhället som hon uppreser sig; inte heller är hennes ideal av allmänt filantropiskt slag och hon försvarar inte endast deras värdighet som inte äger något. Istället är hon exempel på en iver att föra fram fattigdomens kompromisslösa dygd, som inte ens vill ta emot de minimala bidragen som utvecklingsländerna ger till socialt skydd av de sämst lottade. … Hennes kärlek till fattigdomen är ett rejält slag mot flykten från smärta och hågen till bekvämlighet som de tekniska framstegen i västvärlden har vant oss vid.” (min kursivering)

Katolska kyrkan berömmer alltså ”kärleken till fattigdomen” och skiljer denna gärning från att hjälpa andra och att se till enskilda människors värdighet. Capucci hånar ”flykten från smärta” i den civiliserade världen, liksom ”utvecklandet av tjusiga sjukvårdsprogram”. Samma skribent hyllar Moder Teresa för att hon själv led av sin gärning:

”År 1956 anförtrodde hon till ärkebiskopen av Calcutta: ’Jag vill bli glädjens apostel.’ Men ödet ville att hon skulle bli tvungen att genomföra detta apostolat i ångesten över Guds frånvaro som hon fann outhärdlig.”

Hur kommer det sig då att Moder Teresa bland allmänheten ändå ses som en snäll tant som ödmjukt tjänade de fattiga? För att hon levde enkelt och självuppoffrande. Därför har hon helt enkelt med detta liv antagits göra gott för de fattiga, trots alla bevis om motsatsen. Folk som skulle rygga tillbaka inför Moder Teresas verkliga gärning, ett outhärdligt liv i lidandets tjänst, har valt att låta sig luras om hennes godhet och upphöjdhet på basis av att hon straffade sig själv.

***

Detta är ett mönster som går igen. Även i den mer sekulära moralfilosofin finns en lidandekult. Immanuel Kant menade att bara det man gjorde av ”plikt” och inte av ”böjelse” – bara att göra det man verkligen inte vill göra och utan tanke på framtida belöningar – har moralisk halt. Kant skriver exempelvis i Grundläggande av sedernas metafysik:
”När … motgångar och en hopplös sorg fullständigt borttagit lusten att leva, när den olycklige, stark till själen och mera upprörd över sitt öde än försagd eller nedslagen, önskar sig döden och dock bevarar sitt liv utan att älska det – icke av böjelse eller fruktan, utan av plikt – då har hans maxim en moralisk halt.”

Bara om du hatar att leva, är det moraliskt att leva. Det låtar naturligtvis absurt som ett påstående rakt ut, och är det också. Men det finns en halvsanning att dölja det bakom. Alla vet att framgång och långsiktig måluppfyllelse kräver att man är beredd att försaka mycket av det som är nöjsamt för stunden. Människan kan inte leva ett lyckligt liv genom att bara ge efter för stundens lockelser och glädjeämnen, utan vi måste planera och agera långsiktigt. Målmedvetet kreativa människor har inte sällan gjort stora uppoffringar för att uppnå ett större mål som gjort mödan värd. Denna insikt är vad som utnyttjas. Ta målet och placera det bortom vår jordiska tillvaro, och du har lagat ett recept för död och lidande på jorden. Så lockar exempelvis Irans president Ahmadinejad folk till sina självmordsstyrkor genom att beskriva självmordet i jihad som en etisk och estetisk fulländning (det som lockar desperata människoskaror är dock ofta den utlovade pekuniära belöningen till deras nära och kära). Eller förkunna som Kant att målet för din strävan inte är ditt att välja, att det är att följa en plikt för pliktens egen skull. Då har du också dömt människan till glädjelöst slit.

***

Denna moral är vida spridd, om än inte vida praktiserad. Även till vardags tenderar moralen att uppfattas som något som nödvändigtvis måste innebära lidande. Vanligtvis innebär det inte annat än att anständigt folk håller sig ifrån moralen. Ingen avundas helgonen. Det blir egentligen bara frestande att ta fram den där standarden när man vill ta ner någon. Cynikern kan alltid hitta någon inkonsistens att förlöjliga. Den som söker makt över andra någon svaghet att fördöma och utnyttja för att kräva bot och bättring. Det är betydligt fler som av intresse, illvilja eller intellektuell lättja håller moralens lidandekult vid liv, än som har avsikt att praktisera den.

Det gäller inte bara religiösa tokar och knastertorra akademiker. I det offentliga livet trumfar lidandet ofta andra förmågor. Minns du republikanernas presidentkandidat 2008 John McCain? Minns du någonting om denne senator så är det förmodligen att han torterades i Vietnam, där han satt i flera år. McCain är även känd som en gladlynt och skämtsam fritänkare. Men han är aldrig var allvarligare än när han återvänder till att han en gång uthärdat fruktansvärd tortyr i ett Vietnamesiskt fångläger. Han ställde det gång på gång mot att andra fått ha det trevligt eller till och med att de åstadkommit saker i livet.

Han utnyttjade det när han sökte bli senator för Arizona, och någon invände att han inte bott där länge nog för att representera delstaten. Svaret har upprepats som legendariskt:

”Okej, kompis. Jag tillbringade 22 år i flottan. Min far var i flottan. Min farfar var i flottan. Vi militärer tenderar att flytta runt en hel del. Vi fick bo på olika ställen i landet, och på olika ställen i världen. Jag önskar att jag, som du, hade haft lyxen att växa upp och leva och bo hela mitt liv på ett trevligt ställe som First District i Arizona, men jag gjorde annat. I själva verket, när jag tänker efter, har jag nog aldrig levt så länge på samma plats som i Hanoi.”

I det republikanska provvalet snäste McCain av en av sina konkurrenter, affärsmannen Mitt Romney, med att han gjort saker ”av patriotiska skäl, inte för profit”, alltmedan anhängare som William Kristol i New York Times ekade att medan Romney reste till Frankrike som missionär och studerade juridik och företagsekonomi vid Harvard i slutet på 1960 och början av 1970-talet så levde McCain inte det goda livet i landets huvudstad, han var ”uppbunden vid den tiden”. Med andra ord: lidande trumfar välgörenhet och god utbildning.

Att den som torterats i fångläger förtjänar vår fulla sympati är en självklarhet. McCain uthärdade dessutom mer smärta än mänskligt fattbart hellre än att ställa upp på Vietnamesernas krav på bekännelser vilket är beundransvärt. Men är det meriterande? För att åstadkomma vad då? Och är det verkligen mer meriterande för att leda landet än att förkovra sig på högsta nivå? Inte om man tänker efter. Ändå fungerar det att dra upp lidande som ett trumfkort mot att andra varit nöjda och haft det bra, ett trumfkort som raderar och raserar allt vad gott de kan ha åstadkommit.

***

Så här är det på område efter område. Varför hyllas Albert Schweitzer för att ha startat ett sjukhus i Afrika mer än Bill Gates som skänkt mer än någon annan person till välgörenhet, nog för tusentals sjukhus? Därför att Schweitzer gav upp sin karriär som kompositör och musiker för att vid 30 års ålder mödosamt skola om sig till läkare för att personligen ”tjäna mänskligheten”, medan mångmiljardären Gates förvisso skänkt bort stora delar av sin förmögenhet, men lever gott på det som är kvar och dessutom verkar lycklig och målmedveten i sin filantropiska gärning. Enligt alla objektiva mått har Gates gjort mer gott för andra, tjänat mänskligheten bättre, Schweitzer har bara lidit och offrat mer. Ändå är det Schweitzer som ses som det etiska föredömet och som fått Nobels fredspris (1952). Gates kan enkelt avfärdas med att han hade kunnat göra mycket mer, eftersom han uppenbarligen inte lider.

Eller ta det faktum att politiska grupper som kämpar och offrar sig i kampen anses ha mer rätt. Så anses exempelvis inte civil olydnad vara ”riktig” sådan om inte förövaren står beredd att ta det stipulerade fängelsestraffet. Men om lagen är orimlig är ju hela poängen att det påbjudna straffet också är det, så varför ska den som tar straffet anses mervärdig? Ändå finns ett romantikens skimmer kring fängelsestraff av politiska skäl. Och den som inte offrat något, kan förvänta sig föga sympati för sin politiska sak.

Sak samma gäller martyrskapet. Politiken älskar sina martyrer, de som dog för en rättfärdig sak, eller åtminstone i kampen mot något orättfärdigt. När debatten om kommunismens brott tog fart i slutet på 1990-talet gav Ung vänster ut boken Utan heder där en bärande berättelse var att lyfta fram de unga kommunister som åkte till Spanien och dog i kampen mot fascismen (medan meningsmotståndarna stannade hemma och hade det bra, känns tongångarna igen?). Den döda ynglingen på fotot eller i berättelsen om den rättfärdiga kampen kommer aldrig att vinna den, ta makten och sitta som diktator i femtio år, eller leda exekutionspatruller och skicka politiska motståndare i fängelse. Detta trots att vi ledda av bevisen i sak kan veta eller tro att vid seger skulle många av dessa personer vara diktatoriska och samvetslösa. Så hyllas även Trotskij eller de anarkistiska upprorsmännen vid Kronstadt eftersom de låter revolutionären fortsätta drömma om ett bättre slut, ett klokare styre, samtidigt som de kan tala om det högsta av offer för den rättfärdiga saken, döden. Döden är ren och ädel och låter vårt romantiska sinnelag fylla i ett bättre slut.

***

Det finns alltså gott om skäl till varför lidandekulten hålls vid liv, som ett mått både på rättfärdighet och moral. Problemet är bara att dessa skäl är allt annat än trevliga, snarare cynism och kontrollbegär. Hjältarna är med förlov sagt inte särskilt trevliga och inspirerande de heller. Framför allt bidrar lidandemoralen till att göra ner och förringa allt det som är bra och gott i tillvaron; från det trygga, nöjsamma vardagslivet, till förkovran och karriär, till välgörenhet i global skala, till välståndsskapande och nya upptäckter. Inget av detta har lidande som en konstruktiv komponent. Tvärtom finns ett empiriskt välbelagt samband i stort och i smått mellan lycka, kreativitet och generositet. När några forskare 1987 gav små oväntade gåvor som en liten godispåse noterade de att personerna blev glada av detta, men även bättre på problemlösning och intellektuella uppgifter och mer benägna att dela med sig. Kreativitet och glädje, liv och produktion, är alltså välviljans grund – inte offervilja, lidande och martyrskap.

Filosofen Ayn Rand menade att detta är grunden för att utmana den 2000-åriga tanketradition, tillbaka till Jesu lidande på korset. Vi förundras och förfäras med rätta över extrema självbestraffningar – från självmordsbombare som försakar livet i kamp mot västerländskt leverne, till tonårsflickor som skär sig själva – men funderar mer sällan över det destruktiva i den grundläggande värderingen av lidande. Det borde vi göra. Rand förespråkar en moral som inte ser det egna självförverkligandet som motsatt andras självförverkligande och lycka; att en rätt och rationellt förstådd egoism ligger i varje människas intresse. Det är dags att i grunden göra upp med synen på lidande och bestraffande av sig själv som meriterande och gott.

Stora delar av den här texten publicerades som Dansen och makten till kulturmagasinet Voltaires temanummer om dekadens, men eftersom jag hittade en längre version i gömmorna som även inkluderar kyrkan och socialdemokratins historia så blir det den jag postar här.

 

Dansen följer människorna från deras barnaålder. Dess väsen är dunkelt som en drifts. Den låter sig inte förkvävas. Undertryckt spränger den sina bojor, bryter sig fram med en urkrafts våldsamhet. Den låter sig inte länkas och bindas, men den följer människorna och bevarande sitt eget väsen speglar den deras.

Matts A Stenström, Dansen, 1918.

Dansen i sig är en naturlig urkraft, något som närmast springer ur vårt väsen. Något som funnits i alla kulturer och från tidig barndom, liksom bland flera djurarter. Dansen är ett uttryck för lekfullhet, rytmkänsla och kreativitet, för kroppslig och andlig förfining, men också nära sammankopplad med lust, berusning och extas. Som ett sätt att komma det andra könet nära, betydligt närmare än vad som annars varit socialt acceptabelt, har dansen vunnit bred popularitet i alla ungdomsgenerationer. Och romaren Cato satte ord på en annan samvarians med sina bevingade ord om att ingen dansar nykter, nemo saltat sobrius.

En sådan kraft har självklart väckt begäret att tämja och kontrollera. Inte minst den offentliga dansen, sällskapsdansen med dess nära koppling till både lust och berusning, har setts med misstänksamhet av makt och auktoriteter. Monarker, kyrka och stat har alla stundom försökt kväsa dansen, framför allt dans bland vanligt folk. De har också blivit tagna på en rejäl svängom i sina försök att kontrollera och exploatera dansen för egna syften. Kampen mellan dansen och makten har böljat fram och tillbaka genom historien, men också format 1900-talet i högre utsträckning än man kanske tänker på.

 

En böljande kamp

Dans betraktas faktiskt än idag som ”oordning” och kräver särskilt tillstånd från vederbörlig myndighet. Så var det redan i 1800-talets bondesamhälle. I många socknar var det en vitesbelagd förseelse för husbönder som hos sig tillät dans, och för ungdomar som arrangerade den, på andra datum än de tillåtna. Ändå klagade socknarnas kyrkoherdar över återkommande ”oordningar” bland ungdomen i torp och gårdar. Medeltida predikanter som hotade med både helvetet och beskrev djävulens lockelser i ringdansen, fick ändå uppleva att det dansades inte bara vid offentliga fester, utan även i munk- och nunnekloster. ”Dansen är inte en sådan företeelse, som kan bringas ur världen genom kyrkomötesbeslut och dundrande straffpredikningar.” konstaterar Matts Stenström i sin eleganta historik över dansens historia.

Dansen har mött auktoriteters motstånd genom att elegant glida åt sidan, men den har också gäckat alltför intima försök till omfamning. Dansens popularitet vid hoven har aldrig varit större än under Ludvig XIV av Frankrike, själv en mycket skicklig dansare som uppträdde i balettföreställningar. För de mängder av mindre nödvändiga uppassare som befolkade hovet var dansskicklighet en av de viktigaste färdigheterna för att göra karriär. Baletten dominerade allt umgänge och alla ceremonier komponerades som en ballett med rörelser som krävde professionell färdighet. Ett helt skrå av danslärare stod redo att lära ynglingar i denna umgängeskost.

1662 fick dansen även en egen akademi i Paris. I statuterna ses dansen som grunden för ett både förfinat, socialt och lyckligt leverne, men den verkliga avsikten framgick av den sista meningen: ”[Dansen] gör till sist envar mer ägnad att tjäna sin furste.” Dansen som redskap för både individuell karaktärsdaning och träning i konsten att lyda och underordna sig hade varit en dröm sedan Platon skrev sitt verk om Republiken. Nu var den alltså förvekligad.

Men dansen slet sig under påföljande regenter och decennier ur det kontrollerande greppet. Ballettens hårda krav ledde till att den professionaliserades. De övertaliga danskunniga i societén utvecklar då sällskapsdansen, där menuetten bli ”dansens drottning”. Men till danslärarskråets fasa och förakt tröttnar allt fler på menuettens sirlighet och formbundenhet, och lägger sig till med den betydligt folkligare countrydansen vid sina festligheter, en dans som därtill importerats från England.

 

Dansen och kyrkan

Få institutioner har representerat maktens olika försök att få grepp om dansen som kyrkan. Från början råder alltså en tolerant och bejakande inställning till dans från kyrkans sida. Trots att vissa restriktioner hävdas för att ta avstånd från hedniska danser, så frodas och utvecklas social, teatralisk och religiös dans inom kyrkans ramar. Referenserna till dans i Gamla Testamentet är otaliga, och de förekommer även i Nya Testamentet, exempelvis Jesus kommentar ”Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte” (Matt 11:17).

Det utvecklas ganska tidigt två traditioner av religiöst dansande, en rituell och en mera folklig. Under gudstjänsterna var dansen en del av de högtidliga ritualerna och framfördes av prästerna, framåt natten övergick man sedan till att ”bedja med benen” i mer lössläppta former. De första biskoparna kallades rentav fördansare. De båda danstraditionerna kom dock att separeras av tilltagande hierarki under medeltiden, där biskopar och präster så småningom inte ville beblanda sig med folket.

Ganska snart övergick de nattliga danserna i vilda orgier och föranledde restriktioner, vilket ledde till att de fortsatte utanför kyrkans regi. De som fortsätter att försvara dansandet betonar alltmer dess spirituella och högtidliga sida, som när Gregorius av Nyssa på 300-talet beskriver Jesus som den ende koreografen och dansledaren, i himlen och på jorden. Excesserna gjorde samtidigt att Augustinus och andra med stark betoning på att separera andligt och kroppsligt som högt och lågt blev skeptiska mot all dans, även den högtidligt rituella, och att förespråka böner framför dans i gudstjänsterna. Med Konstantinus konvertering på 300-talet blir kyrkan även en politisk maktfaktor med större behov av att slå fast regler för hela samhället.

Folkliga danser i samband med religiösa högtider fortsatte dock under hela medeltiden (och naturligtvis därefter, men då utan religiös innebörd och motarbetade av kyrkan). Det dansas på gator, på fester och i badhus(!), trots ideliga dansförbud i städernas stadgar, som inte efterlevs. En av anledningarna till restriktioner och fördömanden av dans är mörkare. Under Pestens tid på 1400-talet utbryter veritabla dansepidemier, dansmani, då hela byar i förtvivlan, ofta i samband med begravningar, dansade från by till by alltmer maniskt till de föll ihop och dog i plågor. Kyrkan stod maktlös, den världsliga makten likaså, och utbrotten skylldes på djävulen. Härefter fördöms dansen i alltmer kategoriska ordalag, den ses som sexuellt förledande, en aktivitet för hedonister, ateister och bibliska syndare som Herodes.

Traditionen med dansritualer i kyrkan kom också, med några mellanspel av teatraliskt dansande, att slutligen stampas ut i samband med reformationen. Detta mer av misstag, då försöken att formalisera gudstjänsterna kvävde kreativiteten. Så försvinner dansen i början av 1500-talet, med några få undantag, från både den katolska och protestantiska traditionen, och blir en helt privat och folklig angelägenhet. Det är som sådan den kommer att attackeras och fördömas av senare religiösa företrädare.

Förbuden och fördömandena till trots förekom dans även i munk- och nunnekloster, och en sträng orden som jesuiterna kunde trots dansförbud för kyrkans män fira helgonförklaringen av sin instiftare med en ballett. Som Matts Stenström konstaterar var det stränga förbudet mot dans, både som deltagare och åskådare, ”ej … utan kryphål för en någorlunda smidig själ.”

I 1800-talets bondesamhälle har rollerna renodlats, med kyrkan som vakandes över sedligheten, och ungdomens dansande tävlandes med utomäktenskaliga graviditeter som det vanligaste klagomålet. De visste inte då att början av 1900-talet – med ökande fritid och växande välstånd för folkflertalet, och dansbanor och nöjesfält som kommersiella aktörer – skulle innebära en större konfrontation i detta avseende.

 

Dansen och rörelsen

Efter att Per Albin Hansson 1928 hållit sitt i efterhand så omtalade folkhemstal i riksdagen uppstod viss debatt. Den gällde främst restaurangdansen. Folkhemsmetaforen var väl fin, tyckte de borgerliga, men menade Per Albin verkligen det där om att det kanske inte var så viktigt att reglera restaurangdansen? Var den verkligen att betrakta som en småsak? Vad med ungdomens sedlighet, och alla de sociala problem som dansbanorna initierade? Den framväxande kommersiella nöjesindustrin sågs i breda folklager inte som någon småfråga.

Per Albin var tvungen att förtydliga att han inte för egen del såg behovet att ”gå ut och motionera mig på restauranger” samt att han hade ”en corpus, som icke vidare lämpar sig för offentligt dansande”. Däremot menade han att det var ”olämpligt … med restriktiva åtgärder”, vilket han baserade på ”en allmän känsla av att samhället har gott av ett visst mått av frihet”.

I sin toleranta, om än personligen svala, inställning till dansen representerar Per Albin Hansson här, ungefär ett halvår innan han blev vald till partiledare, lite av samma inställning till dansen som den tidiga kyrkan. Det är inte undra på. Precis som dansen var en del av de tidiga gudstjänsterna, var nöjesdans på lokal en lukrativ verksamhet inte bara för privata ägare, utan också för föreningslivet, fackföreningar och folkets hus. Den finansierade många hus byggda även för politiska möten och annan verksamhet, och lockade stora medlemsantal. Dansen var således integrerad i arbetarrörelsen, som därför inte ser något särdeles stort behov av att reglera den. Precis som för kyrkan kom denna inställning att ändras när socialdemokratin på 1930-talet erövrar regeringsmakten, och får ansvaret för regler rörande hela samhället.

Redan 1932 väcker socialdemokraten Åkerman i första kammaren en fråga han fått ifrån bekymrade föräldrar: ”Kan ingenting göras för att stävja dansen?” Motioner om restriktioner för dans och andra delar av ungdomens nöjesliv läggs 1934, 1936 och 1938. Den sista, av John Björk folkpartist från Borås, vill ingripa mot ”underhaltig film, offentlig dans, särskilt i förening med utskänkande av rusdrycker samt den kriminellt betonade och pornografiska litteratur som redan i skolåldern och på hemliga vägar når ungdomen.” Björk tillägger att ”på landsbygden äro dansbanorna ofta moraliska pesthärdar”.

Det verkliga trycket i dansfrågan kom dock utifrån, inte minst från kyrkan. Från domkapitlet i Växjö kom sensommaren 1938 en skrivelse till regeringen ifrån biskop Yngve Brilioth.  Han krävde en statlig undersökning av vilka ingripanden som var nödvändiga för att hejda ett fortgående förfall. Detta resulterade i tillsättandet av 1939 års Ungdomsvårdskommitté, som i huvudsak skulle undersöka ungdomsbrottsligheten, men även granska det offentliga nöjeslivet och föreslå ”lämpliga åtgärder till sanering därav”. När utredningen av diverse skäl ännu inte kommit igång hösten 1941 kulminerar istället en våldsam debatt kring ”dansbaneeländet”. som väl beskrivits av etnologen Jonas Frykman i en bok med denna titel.

 

”Dansbaneeländet”

Med debatten kring ”dansbaneeländet” i början av 1940-talet kulminerade förmodligen maktens kamp mot dansen i modern tid. Den gamla tidens sedlighetsbevarare, kyrkan, stod på samma sida som den nya tidens makthavare, den demokratiska statens politiker och det växande antalet tjänstemän och akademiker. ”Dansbaneeländet” fördömdes inte bara av prästerskapet, utan även av en närmast enig politiker-, läkar- och lärarkår. Den moderna dansen, swing och jitterbugg, liksom andra ungdomsnöjen som film och veckopress, sågs som ett stort socialt och moraliskt problem. Så stort att det blev föremål för en utredning och så småningom födde den ungdomspolitik, med stöd till föreningar och annan ”uppbygglig” ungdomsverksamhet, som finns kvar än idag. Allt i syfte att utgöra motkrafter till den privata nöjesindustrins kommersiella drivkrafter och oemotståndliga lockelse på ungdomen. Allt för att hålla ungdomen borta från dansbanan.

Mot bakgrund av detta kan man inte annat än imponeras av att dansen överlevde denna strid, och att dess motståndare idag framstår som så fullständiga förlorare. Fler mönster än man kan tro kan dock kännas igen i våra dagar.

Den främsta anledningen till att 1940-talets dansbanemotstånd känns så främmande är förmodligen upprördheten kring sex, och möjligen också moral. ”En våg av tygellös sexualitet har sköljt över världen. De mest primitiva nöjesformer har sett dagens ljus. En sådan är den moderna dansen. Den är ett utslag av andlig fattigdom och moralisk ruttenhet.” dundrade exempelvis den vid tiden unge predikanten John Hedlund vid ett anförande på nöjespalatset Nalen i februari 1946, som skulle ge honom epitetet ”Nalenpastorn”. Föredraget höll han vid flera tillfällen vid talarkvällar landet runt.

Hedlund menade att ”[d]en moderna dansen appellerar först och främst till den sexuella driften.” Detta hade andra hävdat före honom. Allan Svantesson, socialsekreterare vid Svenska Kyrkans diakonicentral, och en centralgestalt i kampen mot dansen, slog fast att ”modern dans är utan tvivel en parningslek” och i en enkät utförd och redigerad av Svantesson menar kyrkoherden på Ekerö att ”[d]ansbanan är en förtäckt bordell.”

Likaså sågs dansbanan som en låg och primitiv nöjesform, något som inte sällan uttrycktes med referenser till ”negroid s.k. musik” som ungdomen dansade till. Som det formuleras i Yngve Brilioth skrivelse till regeringen: ”[D]et är också påtagligt att den offentliga dansen tar ett orimligt utrymme i anspråk, och att den musik av jazz-typ, som härvid bjudes, ingalunda är ägnad att tjäna smakens och livsstilens förkovran.”

Dansen och nöjesindustrin seglade, genom kopplingen till ungdomen och därmed till framtiden, upp som tidens viktigaste fråga.

”Ingenting kan därför vara mer angeläget för samhället just nu än att ta itu med denna fara för vårt folk och inte heller kan det försvaras, att statliga och kommunala inrättningar skola hålla intresse och finanser vid liv genom att legalisera ungdomens och därmed vårt samhälles största fiende. Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad.”

Så citeras Dr Nils Frykman från Nässjö med gillande i Nalenpastor John Hedlunds dansföredrag. Detta var alltså en nationens ödesfråga, åtminstone i dansfiendernas ögon.

Med tanke på ingredienserna i pläderingarna mot dansen är det kanske inte så konstigt att de inblandade såg saken på det sättet. Här finner vi alla de alarmismens varningssignaler som senare kopplats till så många andra ungdomsrelaterade aktiviteter och problem.

Dansen beskrevs inte bara som en frestelse till synd, utan även som inkörsport till brott, hetsande till slagsmål och lockande till stöld för att finansiera sitt uteliv. Det var som del i en utredning om ungdomsbrottsligheten som dansen och nöjesindustrin kom att utredas av riksdagen.

Dansen beskrevs också som i sig berusande. ”Vad betyder väl i detta avseende närvaron av en eller annan lätt berusad person i jämförelse med den dansmusik, vars karaktär innefattar bland annat ­den fysiska och mentala hållningen hos en lallande och raglande fyllerist?” skrev exempelvis folkskolläraren Erik Walles i boken Jazzen anfaller. Andra rapporterade om att musiken drev ungdomarna ”till en onaturlig sinneshets”. Ja, det finns rentav ett ofta refererat vittnesmål från en tidigare dansbanebesökare som till punkt och pricka följer hur dagens drogmissbruk ser ut:

”Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek. Har man börjat så är man fast.

Första gången går man dit liksom på prov. Det finns alltid någon som får en att följa med. Inte tycker man, att det var så roligt. Ganska trist, rent av. Men man får bekanta. Några flickor kanske, som man dansar med. Och så vill man vara i deras smak, man lägger an på dansen och vill vara styv. Och rätt vad det är blir man gripen. Man märker det inte själv genast. Jo, kanske på en allmän slöhet. Man blir likgiltig. Jag minns att jag började trivas sämre på jobbet. Dansen! – Musiken! Eggande är för litet sagt om den. Den arbetar sig sakta upp till en höjd där man inte har intresse för något annat än rytmen, glidandet. Flickan följer med smidigt, mjukt, farligt, rasande…

Ibland är det så att man vill bitas eller slåss. Man blir lättstött, man blir ovänlig. Och så förskräckligt trött. Det enda som gör en till folk igen är en ny danskväll. Man lever för den. Man tänker inte längre. Man är ett trögdjur.… Jag har försökt slita mig loss från dansbanan och balsalen. Varit borta en tid, men så har man träffat någon från gänget … Och så är man klippt igen.”

Budskapen framfördes av auktoriteter och expertis i stor enighet. I riksdagen drevs frågan över blockgränserna med socialdemokraterna och folkpartiet som främsta pådrivare. Allan Svantesson, socialsekreterare vid Svenska Kyrkans diakonicentral, författade inte bara egna skrifter som Ungdomens fiende nr 1, den offentliga, moderna dansen och Undergång eller upprensning? Nöjesindustri, idealitet, ungdomsråd. Svantesson lät även sammanställa en enkät om Folkmoral och nöjesliv 1942. I denna hävdas att 74 procent av prästerna ansåg att de ungas tillstånd var dåligt, lågt, slappt och opålitligt. Nio av tio såg förbud som främsta botemedlet. Nio av tio läkare ansåg att det moderna nöjeslivet skadade ungdomens moral. 80 procent rekommenderade sanering eller censur. Dansbanorna skulle stängas eller förbjudas för minderåriga. Läkarna bjuder även på flertaliga och ingående skildringar av påföljder som aborter och könssjukdomar, liksom en del andra recept i tiden: ”det finns dock i utlandet en hel del att studera om saken, t ex ’Kraft durch Freude’ ehuru den ej torde anses förebildlig för de liberalistiskt inställda opinionsbildande krafterna här i landet.”

Vanliga teman i budskapen från denna expertis var att närmast demonisera nöjesidkare och kommersialism. ”En sanering inom nöjeslivet måste företas. Dika ut träskmarkerna! Vidare måste de kallt beräknande affärsmännen, som ekonomiskt exploatera ungdomens svagheter, ”oskadliggöras” säger exempelvis Nalenpastor Hedlund. Andra talade om en kulturkris, och om en ”kulturkapitalism” med ”vederstyggliga förförelseinrättningar” som ”gjorde affärer av mänsklig svaghet.”

Mot denna kommersialismens lockelse förmodades familjer och ”goda” samhällsinstitutioner föra en ojämn kamp, det var helt enkelt för svårt för andra än de viljestarkaste ungdomar att välja den rätta vägen, till scoutrörelse, föreningsliv och kyrksamhet, bort från dansbanan och filmen. Stora delar av folkrörelserna, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, idrotten och ABF slöt upp med de kanske inte helt oegennyttiga kraven på dels ”stöd för sin uppbyggande verksamhet”, dels restriktioner för nöjeslivet.

Enkäterna och åberopandet av auktoriteterna var inte den enda formen av empiri som förekom i debatten. Utöver hälso- och missbruksproblematiken hävdades samband mellan dansbanor och flickor som hamnade i prostitution, liksom dans och brottslighet. Dansbanorna kopplades till tidens andra stora problematik, befolkningsfrågan, genom att sägas skapa ett minskat intresse för familjeliv (Alva och Gunnar Myrdal nämner i sin tur att ungdomen drivs till dansbanorna som en följd av den trångboddhet de menade även låg bakom sjunkande nativitet).

Mot detta ”drev” stod i debatten endast ett fåtal liberaler och kommunister, några avvikande rapportörer bland läkare och präster, vars berättelser resandes bort när Allan Svantesson sammanställde sin enkät till en rapport, några oberoende akademiker samt naturligtvis nöjesindustrins företrädare. Det vanligaste motmedlet var att inför detta samlade allvar raljera om ”mamsellpanik” och ”Grönköping”. Ändå är det i efterhand slående hur lite av dansmotståndarnas empiri som håller. Jonas Frykman beskriver i Dansbaneeländet hur siffror och statistik redan på denna tid konsekvent går mot minskande antal aborter, födslar utanför äktenskapet och könssjukdomar (redan innan preventivmedel blir legala 1938), hur 1940-talet beskrivits som familiarismens höjdpunkt och hur enkätundersökningar bland värnpliktiga visar på en uppgång för stadigvarande förhållanden.

Och när två sociologer skickas att studera en dansbana i landsorten, dessa ”moraliska pesthärdar”, konstaterar de att inget av pressens ”sensationsmakeri stämmer, ”dansbanan [är] en accepterad och integrerande del av Medelbys liv”, ett Medelby där höjdpunkten för ortens ungdom annars är ”när kvällståget kommer”.

Det är inte utan att man här anar förlagan till det ”Fucking Åmål” på 1990-talet dit ravevågen aldrig hinner komma innan den förklaras vara ”ute”. Eller som Frykman konstaterade: ”Det var tristessen i municipalsamhället som skapade liknöjdhet och vantrivsel – inte det kommersiella nöjesutbudet som tvärtom fick sommarkvällarna att glittra lite extra.”

 

Kamp mot sex blir kamp mot öl

Attacken på 1940-talet riktades i första hand främst mot sexualiteten, som många förvisso menade var omöjlig att skilja från den moderna typen av dans. Det är kanske främst av det skälet som den idag framstår som så mossig och förlegad. Även i modern tid har makten bekämpat dansen, och med betydligt större framgång, men då har attacken gått via sällskapsdansens andra intima följeslagare, berusningen.

Alkoholen och dansen har åtminstone sedan Catos dagar varit förknippade. Även när striden stod kring dansbanorna klagades på att vissa av besökarna var berusade och att många stärkt sig med spritklunkar. Men medan sällskapsdansen är beroende av en viss berusningsmöjlighet, gäller inte det omvända. I Matts Stenströms historik över dansen konstateras tvärtom att ”den från England utgående puritanismen … gjorde att krogarna utträngde dansen och alkoholen ersatte violinen” på 1800-talet. Kampanjen mot det frigjorda dansandet fick de nöjeslystna att gå direkt på supandet, vilket för puritanerna förmodligen var en oavsiktlig konsekvens.

En liknande sådan inträffar faktiskt i Sverige när mellanölet förbjuds 1977. Dessförinnan hade dansställen riktade till ungdomar 16-20 år kunnat servera mellanöl till konserter och dans. Efter förbudet var de antingen tvungna att höja åldersgränserna till 20 år för att kunna servera starköl i kombination med ”musik och blinkande lampor”, eller ge sig på att driva ”drogfritt” dansställe för vuxna ungdomar. De konkurrerade med barer och restauranger som utan dans, men med fullt sprittillstånd, fick utskänkningstillstånd från 18 år. I praktiken blev det därför svårt för ungdomar under 20 år att gå ut och dansa, en svårighet som trots vissa liberaliseringar av utskänkningstillstånden lever kvar än idag. Likt så många historiska föregångare lyckades 1970-talets politiker trampa de dansande på tårna när de klampade fram i andra syften.

Men dansglädjen skulle återuppstå och ställa makten inför ett nytt huvudbry på 1990-talet, i kombination med nya berusningsmedel.

 

Rejv och Docklands

För bara tio år sedan kom den senaste stora kraftmätningen mellan dansen och makten. Rejv var en ny dans- och ungdomskultur med rötter i Storbritannien som fick genomslag i Sverige och övriga västvärlden under 1990-talet. Dansen sker till olika slags elektronisk musik, och sker ofta på andra ställen än traditionella dansställen, exempelvis utomhus eller i lagerlokaler. Det senare är ett typiskt exempel på de kreativa utlopp vi sett dansen ta genom historien som gensvar på intensiva kontrollförsök.

Ihop med en inte sällan förhärligande inställning till droger som ecstasy, amfetamin och lsd, som förstärker dansupplevelsen och underlättar förmågan att dansa nätterna igenom till långt fram på morgonen, kom de ovanliga och svårkontrollerade festplatserna att bidra till allmänhetens och maktens misstänksamhet mot hela fenomenet rave. Den annorlunda drogkulturen, framför allt det faktum att ingen alkohol krävs för att locka folk till danserna, gjorde samtidigt att statens vanliga kontrollmekanism genom utskänkningstillstånd och myndighetsprövning inte fungerade. Istället slog polisen till mot festerna med razzior.

Hösten 1995 öppnade rejvklubben Docklands i Nackahamnen. Arrangörerna hade tidigare erfarenhet av festbaserad civil olydnad från svartklubben Tritnaha, där mötesfrihet och politisk verksamhet utnyttjades för att även bedriva klubbverksamhet med alkoholutskänkning och sena öppettider. Nu satte de istället fingret på det i sig absurda kravet på tillstånd för att dansa, och hävdade att de bedrev grundlagsskyddad ”allmän sammankomst” till vilket även konserter och ”framförande av konstnärliga verk” ingår, detta till skillnad från ”offentlig tillställning” dit dans ihop med exempelvis tivoli, marknader eller fotbollsmatcher ingår.

Vintern-våren 1996 utkämpades ett veritabelt slag mellan Docklands och Nackapolisen. Med start den 11 februari och återkommande under våren slog kravallutrustad polis till mot festerna, tonåriga rejvare kastades ut i vinterkylan i svettiga t-shirts och undersöktes stundtals brutalt och kränkande efter droger. Docklandsarrangörerna svarade någon gång med att fortsätta festen i en annan lokal, och en annan gång genom att svetsa igen proppskåpet och hissa upp discjockeyn i taket. Danstillståndet drogs in men genom att söka tillstånd för opinionsmöten eller konserter kringgicks detta, mest känt när dåvarande vänsterpartiledaren Gudrun Schyman besökte Docklands den 10 mars.

Ganska snart märkte dock polisen att arrangemangen var en ursäkt att få dansa. Efter mötena började man spela musik, och folk började dansa. ”[S]å fort vi varit där drog dom undan sofforna och började dansa igen” kommenterar en av poliserna i Mikael Jägerbrands Docklandsboken. ”Nackapolisen kommer att bevaka festen från början till slut för att kontrollera att det inte förkommer narkotika eller att det dansas” rapporterades i DN, som även vid ett annat tillfälle toppade en notis om en razzia med en något ironisk rubrik om att en ravekonsert ”urartade” i dans.

Med anledning av Docklands hade polisen även bildat en ”ravekommission” med uppdrag att bevaka rejvarrangemang runtom i landet, något som flera, däribland tidningen Nöjesguiden kallat en kulturpolis. Ravekommissionen skulle även 1999 kritiseras av brottsförebyggande rådet för godtyckliga insatser. Efter de många razziorna stängdes Docklands, och öppnade först i december samma år med nya arrangörer som bland annat fick lova att det inte skulle förekomma någon dans.

Mikael Jägerbrant sammanfattar lagarna och polisinsatserna så här:

”Resultatet av myndigheternas syn på spontandansen har gjort att det finns en musikstil som i princip är förbjuden i Sverige: rave/techno. Det är inte tillåtet för en musiker att spela techno eller rave offentligt. Gör man det ändå anser sig polisen ha rätt att göra razzia.”

 

Fortfarande oordning

Här står vi alltså idag (för om vi dansar skulle det krävas tillstånd). Trots att äldre tiders dansmotstånd genom sin sexfixering har en mossighetens stämpel, kan den offentliga dansen som ungdomsfenomen knappast sägas vara mindre laddad i modern tid än tidigare i historien. Och medan dansmotståndarna på 1940-talet gick till aggressivare verbal och medial attack, så har den moderna tidens nöjesmotståndare, måhända med andra mål i siktet, varit betydligt snarare på att ta till lagar och polis. Frågan är om man inte i framtiden kommer att se tillbaka även på dessa incidenter som groteska överreaktioner mot ungdomar som försöker roa sig i tristessen.

Annars får man kanske försöka roa sig på det sätt som alltid stått till buds för nöjesanhängare, satir över dansens motståndare. Motståndet mot dansförbudens förmynderi har funnits genom historien. I en gigantisk målning på 1300-talet om det goda styret, målade konstnären Ambriogio Lorenzetti in dansande kvinnor i en liten protest mot det rådande förbudet mot att dansa på gatorna.

I modern tid har vi Frank Sinatra, som i sin kärleksförklaring till staden Chicago, där folk kunde spela, dansa och ha ”the time of their life” upprepar att detta är ”The town that Billy Sunday could not shut down”. Han refererar till väckelsepredikanten Billy Sunday som bland annat var en drivande kraft bakom alkoholförbudet 1919, men som även fördömde kortspel, teater och dans. ”Nalenpastorn” John Hedlund här i Sverige fick dock nöja sig med att omsjungas i en ”fyllevisa” på Svenska Tivoliägarföreningens 25-årsjubiléum.

Fast bästa satiren är kanske att låta kontrollapparaten tala för sig själv. Så här lät det när DN på Stan ringde upp Eva Jegart på Stockholms Stads tillståndsenhet, 11 januari 2002:

DN: Vi har inte bestämt var än, men vi hade tänkt spela lite schyst musik och hänga. Om vi inte söker ett danstillstånd – är det ok så länge ingen dansar då?

EJ: Njaae, så länge det inte är någon dans i lokalen är det okej, men många förknippar ju musik med dans, och då måste ni vara väldigt väldigt noga med att avstyra alla tecken på dans så fort de uppstår. Om gästerna plötsligt börjar att dansa, då måste ni genast gå in och hindra det.

DN: Och om vi inte gör det?

EJ: Då bryter ni mot lagen och det kan faktiskt ge kraftiga böter. … [D]et händer ju att Operation Krogsanering dyker upp oanmäld och då ligger man illa till. Dans är nämligen oordning.

DN: Dans är oordning?

EJ: Ja, enligt lagen. Ska jag skicka ansökningshandlingarna?

Artikel om ekonomen Thomas Sowell och hans perspektiv på diskriminering och etnicitetens betydelse. Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Svart.

Det hör till allmänbildningen att veta vem Rosa Parks var. Den svarta kvinnan som i en civil olydnadsaktion vägrade lämna plats åt en vit man på bussen den 1 december 1955, vilket krävdes enligt dåtidens Jim Crow-lagar i Alabama och andra amerikanska sydstater. Resten är historia. Parks civila olydnadsaktion satte igång en framgångsrik svart medborgarrättsrörelse i USA mot rassegregering, diskriminering och för lika rättigheter.

Men historien sträcker sig också bakåt. Det var inte alltid så att svarta och vita satt i olika delar av bussen, med de svarta tvungna att lämna företräde, ens i den amerikanska södern. Denna ordning infördes via Jim Crow-lagarna i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i samband med att svarta berövats sin rösträtt. Innan dess drevs bussar, biltransporter och järnvägslinjer huvudsakligen av privata ägare som först överklagade den nya lagstiftningen, därefter dröjde i det längsta med att implementera den och slutligen i flera fall hotades och dömdes i domstol för att trotsa den. Inte för att ägarna nödvändigtvis var mindre rasistiska än allmänheten i övrigt, utan för att de ville tjäna pengar och svartas pengar var lika goda som vitas.

Rosa Parks civila olydnadsaktion och den påföljande politiska kampen gav de svarta tillbaka en rätt de hade tidigare, på marknaden. Och som togs ifrån dem årtionden dessförinnan av lagstiftare och i takt med att färdmedlen blev offentligägda (och därmed drevs av ägare ointresserade av att tjäna pengar).

Det är ekonomen Thomas Sowell som ger denna föga kända bakgrund till Rosa Parks kamp. Sowell, född 1930, är en välkänd amerikansk ekonom med doktorsexamen från Chicagouniversitetet 1968. Idag är han Rose and Milton Friedman Senior Fellow vid Stanforduniversitetet i Kalifornien. Utöver en gedigen akademisk och populärvetenskaplig gärning som traditionell ekonom med ett flertal introduktioner av klassiska ekonomer, har Sowell använt sin ekonomiska grund för att närmare analysera kulturer, etnicitet och migration. I årtionden har han beväpnad med historisk och statistisk empiri, ekonomisk teori och genom att analysera faktiska konsekvenser snarare än bakomliggande intentioner tagit sig an känsliga och förbjudna föreställningar på detta område, och effektivt skjutit invanda dogmer och bekväma förklaringar i sank. Hur olämplig en sådan liknelse än är i sammanhanget, så är Sowell inte sällan så omvälvande att ens tidigare bild av situationen framstår som ett negativ, där vitt var svart och svart var vitt medan det nu är precis tvärtom.

 

Skillnader och diskriminering

Med USA:s traumatiska historia av slaveri och med rasistiska lagar långt in på 1900-talet är det inte svårt att hitta förklaringar till att det än idag finns skillnader mellan svarta och vita. Kanske är det alldeles för lätt. I boken Marknader och minoriteter från 1981 lyfter Thomas Sowell fram ett illustrativt exempel: Statistik som visar att svarta bara tjänar 62 procent av genomsnittsinkomsten i USA, i samma härad ligger indianer och puertoricaner. Ett uppenbart bevis för att etniska minoriteter diskrimineras av den vita majoriteten som sitter vid makten kan tyckas. Men å andra sidan tjänar kineser mer (112 procent) och japaner betydligt mer (132 procent) än genomsnittet, trots att de också har en historia av att ha utsatts för förtryck och diskriminerande lagar, medan vita anglosaxiska protestanter bara ligger strax över genomsnittet (105 procent).

Än mer problematisk blir diskrimineringsförklaringen när man ser på faktorer som geografi och demografi. Etniska grupper har helt olika medianålder, vilket gör att de inte kan jämföras rakt av. I de siffror som Sowell använder har svarta medianåldern 22 år jämfört med de inkomsttoppande judarna på 46 år. Inkomstskillnaden i genomsnitt mellan familjer i åldern 45-54 år och familjer med föräldrar under 25 år är till och med större än mellan svarta och vita. På samma sätt tjänar samma etniska grupper olika mycket beroende på var de bor, samtidigt som inga etniska grupper är jämnt spridda över landet.

Och om diskriminering baserad på hudfärg förklarar inkomstskillnaderna, hur kommer det sig då, undrar Sowell, att svarta familjer från Västindien tjänade 94 procent av genomsnittsinkomsten samtidigt som svarta familjer tjänade 62 procent?

När Sowell mer detaljerat jämför grupper tenderar stora delar av de skillnader som slentrianmässigt tillskrivs avsiktlig eller strukturell diskriminering att försvinna. Svarta tjänade 1970 63 procent av vitas genomsnittliga inkomst och svarta med college-examen 70 procent av vad vita med collegeexamen tjänade. Svartas utbildning tenderade mot färre timmar i klassrummet, färre skolår och med mindre inriktning mot höginkomstgivande examina inom exempelvis naturvetenskaper. Om man däremot jämförde svarta och vita med doktorsexamen inom samma område tjänade de svarta till och med något mer än de vita. Diskrimineringsförklaringen brukar också bygga på en teoretisk karta där alla etniciteter är jämnt utspridda i bostäder och på arbetsplatser. Så varken bor eller arbetar människor. Det vanliga är tvärtom att människor som flyttar från en viss plats slår sig ner tillsammans. Enda skillnaden är att när vissa grupper är svarta och andra vita syns detta tydligt. Skulle exempelvis människor av sydeuropeiskt ursprung ”integreras” med människor av nordeuropeiskt ursprung skulle 51,6 procent av sydeuropéerna behöva flytta. Detta trots att dessa grupper bott i USA i flera generationer.

Sak samma med yrkesval. Det är vanligt att människor av en viss nationalitet eller etnicitet i stor utsträckning ägnar sig åt vissa yrken, exempelvis har många stora bryggerier på så skilda platser som i Kina och USA startats av tyskar, och kineser äger majoriteten av viktigare industrier i Malaysia, Thailand, Indonesien och Vietnam trots att de bara utgör omkring 5 procent av befolkningen.

Dessa förklaringar gör inte historisk eller nutida diskriminering mindre fel eller ursäktligt, påpekar Sowell, men stora delar av genomsnittliga inkomstskillnader förklaras bättre med andra faktorer.

 

Välstånd innan rättigheter

Även en historisk tillbakablick ger perspektiv på de svartas situation. Sowell påpekar att kring sekelskiftet levde svarta i exempelvis New York och Philadephia i renare och tryggare bostadsområden än vita (många även i samma områden), och svarta servitörer hade bättre betalt än exempelvis mer nyanlända grupper som irländare och italienare. På 1930-talet var det vanligt att vita besökte Harlem för att roa sig till sent om natten.

Några decennier in på 1900-talet leder dock Jim Crow-lagar, fråntagen rösträtt och tilltagande förtryck av svarta i den amerikanska södern till en massiv migration av svarta till städerna i norr. Den tidigare integrerade svarta befolkningen var i klar minoritet och klagade bittert på de nytillkomnas vanor, bristande arbetsförmåga och brottslighet. Det är efter denna migration som tydlig bostadssegregation uppstår där arbeten och bostäder reserveras efter etnicitet (inte sällan upprätthållen med hjälp av lokala lagar). Sowell påpekar att liknande segregation i början mötte inflyttade vita från södern, liksom nytillkomna invandrargrupper som irländare.

Samtidigt som denna svarta migration från söder till norr skapade problem och motsättningar i städerna var den också förutsättningen för en unik höjning av levnadsvillkoren för svarta. Den integrerade minoriteten fick det sämre, men majoriteten, tre miljoner svarta, flyttade till bättre jobb, utbildning och bostäder.

Den massiva migrationen är intressant. Den vanliga berättelsen om svartas situation förbättrade situation börjar med medborgarrättsrörelsen och den medborgarrättslagstiftning som 1964 förbjöd diskriminering, och som på 1970-talet gick vidare till att förespråka affirmative action, positiv särbehandling. I takt med detta förbättrades svartas inkomster och utbildning relativt vita, även om mycket återstår att göra.

Sowell visar dock att de stora förbättringarna i relativ inkomst skedde före lagstiftningen. De berodde på att svarta flyttade till områden där man tjänade bättre och på längre utbildning. Mycket har nämnts om att andelen svarta i akademiska yrken ökade de fem första åren efter Civil Rights Law 1964, men Sowell påpekar att denna andel ökade ännu mer de fem föregående åren. 1940 levde 87 procent av svarta familjer under fattigdomsnivån, 1960 hade det minskat till 47 procent. Visserligen fortsatte minskningen, ner till 30 procent fattiga 1970, men under 1970-talet minskade fattigdomen bara med ytterligare en procentenhet, till 29 procent. Lagarna som gav svarta rösträtt och förbjöd diskriminering var värdefulla, men de var likafullt inte förklaringen till att svarta tog sig ur analfabetism och misär. Den förändringen åstadkom de på egen hand.

 

Politiskt inflytande och fattigdom

Apropå lagar och förhoppningar att via politiken förbättra olika gruppers ställning pekar Thomas Sowell på ett ganska besynnerligt samband. Några av de mest framgångsrika minoriteterna har medvetet och strategiskt undvikit politiken, exempelvis tyskar och kineser. I den mån företrädare för dessa grupper gjort politisk karriär har det skett efter att gruppen etablerat sig och på ett generellt mandat. Irländare i USA var tvärtom tidigt mycket framgångsrika i den politiska apparaten, men irländarna var samtidigt den grupp från Europa som tog längst tid på sig att häva sig ur fattigdomen.

Politiska företrädare av samma etnicitet, särskilt som företrädare för denna etnicitet, tycks alltså inte ligga i flertalets intresse. Det finns en förklaring. I politiken belönas riktade åtgärder som sådana företrädare kan ta åt sig äran för, inte generella förbättringar som skulle ha större betydelse för flertalet.

Ta exempelvis lagar för taxilicens som i många städer har en antalsgräns som sätter en tröskel för nyinträde, och därmed en rätt betydande kostnad för att köpa någon annans licens som fattiga minoriteter inte har råd med i samma utsträckning som andra. I Philadephia kostade en taxilicens på 1980-taket $ 20 000 och det fanns bara 1500 taxibilar med en liten andel svarta taxichaufförer. I Washington, utan restriktioner och med en betydligt mindre befolkning, fanns 10 000 taxibilar, varav 70 procent kördes av svarta.

Avskaffade gränser för antalet taxilicenser skulle alltså skapa tusentals jobbtillfällen för svarta. För de svartas politiska företrädare är det däremot intressantare att verka för subventionerade låtsasjobb i riktade program så att de kan ta åt sig äran, trots att sådana program kanske bara innebär några hundra sämre betalda jobb. Så har det också fungerat.

De mest uppmärksammade försöken att med hjälp av lagar och politik gynna de svarta är så kallad positiv särbehandling, affirmative action. Sowell ägnar en hel bok åt ämnet, med en utblick världen runt och hans kritik är inte nådig.

Inte bara var det så att fattigdomsminskningen bland svarta slutade minska under 1970-talet när positiv särbehandling infördes. Mellan 1967 och 1992 hade de tjugo procent svarta som tjänade mest ungefär samma inkomstutveckling som de rikaste vita, medan de tjugo procent fattigaste svarta såg sin inkomstandel rasa mer än dubbelt så snabbt som för de fattigaste vita. Denna utveckling följer ekonomisk teori. Krav på en viss kvot etniska minoriteter ökar efterfrågan på de mest kompetenta bland dem, men minskar efterfrågan på dem med lägre kompetens, samt på dem som inte har några tidigare erfarenheter att visa upp exempelvis ungdomar och nyanlända invandrare. Det innebär inte att utvecklingen bara låter sig förklaras med positiv särbehandling, men det går knappast att hävda att denna särbehandling hjälpt de svagaste.

Till detta kommer ren misskötsel, som att ett statligt program för att gynna småföretagande minoriteter anlitat företagare varav två tredjedelar redan var dollarmiljonärer (vilket inte hindrade en kongressledamot från Harlem att jämföra kritiker som ville lägga ner programmet med Adolf Hitler). Positiv särbehandling har dessutom vuxit i omfattning. Från att ha rättfärdigats som en tillfällig åtgärd med hänsyn till de svartas unika position omfattas nu 70 procent av den amerikanska befolkningen, däribland kvinnor och äldre. Svarta utgör 12-14 procent av befolkningen.

Den uppmärksammade särbehandling som förekommer i antagningen till vissa prestigeuniversitet har också ifrågasatts. Bland annat finns studier som visar att svarta systematiskt hamnar på universitet där studietakten och kraven är för höga för deras färdigheter och att de därför tar examen i lägre omfattning än utan positiv särbehandling. Efter att Kalifornien och Texas avskaffat antagning genom positiv särbehandling ökade dessutom antalet svarta studenter i utbildningssystemet.

Sak samma med domstolskraven på 1960-talet att integrera skolor. På gångavstånd från domstolen i Washington, där det hävdades vara vetenskapligt bevisat att minoritetsskolor i sig sänkte självkänslan hos eleverna, fanns en skola för svarta, Dunbar High School, som i 85 år hade presterat remarkabla resultat. Redan 1899 presterade svarta på Dunbar bättre på tester än vita vid två av de tre vita high schools, och resultaten upprepades på 1930 och 1940-talet. Härifrån kom mängder av svarta som skulle bli den första på sitt område: den första svarta federal åklagaren, den första svarta kvinnan att ta en doktorsexamen, den första svarta generalen och läkaren som revolutionerade användandet av blodplasma. På bara något år på 1960-talet förstördes denna tradition när Dunbar för att undvika anklagelser om rassegregering blev en skola för elever i närområdet, snarare än en upptagningsskola för studieambitiösa svarta från hela Washington. Idag är resultaten långt under genomsnittet.

 

Hjälpta av konkurrensen

Medan politiska försök att gynna de svartas situation misslyckats finns flera exempel som tyder på att fri och intensiv konkurrens gynnat svarta. Att privata bussbolag i den amerikanska södern gjorde motstånd mot segregeringslagar är bara ett exempel. Konkurrensen sätter ett pris på diskriminering och vid hård konkurrens blir priset så högt att även arbetsgivare och bostadsuthyrare med rasistiska uppfattningar ser sig tvungna att handla med och anställa minoriteter de personligen ogillar.

Detta är inte bara en teori, utan finns illustrerad i otaliga exempel. Telefonbolag drevs som lokala monopol och behövde alltså inte bry sig om de tog tillvara den bästa arbetskraften. Innan medborgarrättslagarna anställdes i stort sett inga svarta i telefonbolagen ens i nordstaterna, vare sig på höga poster eller som växeltelfonister. Sak samma i stiftelser eller akademi som också saknar vinstmotiv och som före andra världskriget vare sig anställde judar eller svarta. Även konkurrensbegränsande åtgärder som krav på fackföreningsmedlemskap eller yrkeslicens får samma effekt. Det arbetade betydligt färre svarta vid järnvägen vid nittonhundratalets mitt än vid dess början tack vare Wagner Act som krävde att arbetsgivarna förhandlade med facket, som inte ville ha svarta som medlemmar, och licenskrav på läkare användes länge för att stänga ute konkurrensen från judiska läkare.

Samtidigt i den konkurrensutsatta nöjesindustrin kunde svarta ta sig fram och bli Broadwaystjärnor redan på 1920-talet. När Brooklyn Dodgers 1949 anställde den första svarta baseballspelaren fick de en konkurrensfördel som gjorde att ligan på kort tid översvämmades av svarta spelare, som sju år i rad vann utmärkelser som bästa spelare. På marknaden behöver inte aversioner eller rasism ta sig uttryck i diskriminering. I Chicago har judar och polacker levt sida vid sida och handlat med varandra på Milwaukee Avenue och Maxwell Street trots att båda grupperna hyser ”en djup känsla av förakt och avsky inför varandra, fostrad av deras omständigheter och av historiska motsättningar i deras hemländer.”

 

Kultur spelar roll

Debatten kring skillnaderna mellan svarta och vita polariseras inte sällan kring två förklaringar, där den ena är avsiktlig eller institutionell diskriminering och den andra är att svarta skulle vara medfött underlägsna vita. Eftersom Thomas Sowell ägnat sin forskargärning åt att kritisera och problematisera den förstnämnda förklaringen har han felaktigt attackerats för att förespråka den andra.

Sowell väjer inte för den känsliga frågan att påpeka generella skillnader i IQ mellan befolkningsgrupper. Försök har gjorts att dölja dessa skillnader och att svarta ligger ungefär omkring 85 med en nationell norm på 100, för att de ses som bekräftelse på teorin om att svarta skulle vara genetiskt underlägsna. Sowells grepp är istället att titta närmare på jämförelserna och konstatera att samma skillnader i IQ historiskt konstaterats bland italienare, polacker och greker när de var nyanlända invandrare i USA, medan de idag ligger omkring 100. Även judar, som idag ligger betydligt över genomsnittet, fick låga värden i IQ-test i samband med första världskriget. Liknande skillnader fanns också mellan vita i sydstaterna jämfört med nordstaterna, och vid första världskriget hade svarta soldater från nordstaterna högre IQ än vita från sydstaterna. Så utöver att IQ inte spelar någon roll för vilka rättigheter människor har, så är genomsnittliga skillnader vare sig givna över tid eller något bevis för genetiska skillnader.

Vad förklarar då skillnader i inkomst och andra utfall, utöver sådana faktorer som demografi och geografi, om det inte handlar om någras diskriminering av andra? Sowell lägger stor vikt vid kulturella faktorer. För tre år sedan kom en bok med den kontroversiella titeln Black Rednecks and White Liberals som spårar mycket av det många idag uppfattar som genuin och autentisk svart ghettokultur tillbaka till sitt kulturella ursprung, som inte är Afrika utan 1600-talets England.

Kulturella särdrag som en lättretad hederskänsla, snarhet till våld, avsaknad respekt för människoliv, aversion mot arbete, förakt för utbildning och läsning, fallenhet för tillfälliga nöjen och sexuell promiskuitet utmärkte de folkgrupper från det svårkontrollerade ingenmansland mellan England och Skottland som kom att utvandra till Sydstaterna. Det var handlingsmönster anpassade för en karg och laglös tillvaro, men som ger sämre resultat under fred och stabilitet. Ganska snart dog de ut i sitt ursprungsland, inte minst då Skottland gick från minst utbildat i Europa till toppen.

Samma mönster överlevde längre bland de utvandrade och märks i historiska jämförelser mellan sydstaterna och nordstaterna, där låg produktivitet, dåligt affärssinne, spel och dumdristigt och våldsamt risktagande länge utmärkte de förra. Detta under en period då 90 procent av den svarta befolkningen bodde i sydstaterna. När dessa sedan migrerade i mängd till nordstaterna kom denna kultur att hänga kvar och forma mycket av ghettokulturen bland de nyanlända svarta i städerna. Till och med uttryck som ”yawl” istället för ”you”, ”do” istället för ”door” och ”dis” istället för ”this” idag förknippade med svarta går att spåra bakåt till 1600-talets England.

Sowells menar att dessa kulturella särdrag skilde och missgynnade vita från sydstaterna på precis samma sätt som senare svarta. Men medan särdragen gradvis försvunnit även bland vita i södern har de hjälpts kvar i delar av den svarta befolkningen. Välfärdsstaten har underlättat den ansvarslösa och promiskuösa livsstilen, och misslyckad brottsbekämpning har fått mordfrekvensen bland svarta att raka i höjden (medan svarta alltid haft högre mordfrekvens så minskade denna både i absoluta tal och jämfört med vita fram till 1960).

Här kommer Sowells anklagelse mot white liberals, vit medelklassvänster som han menar understött och ursäktat många av de destruktiva särdrag i den svarta kulturen som håller många svarta kvar i misär och otrygghet. Kravaller och mord ursäktas med vitas agerande eller de svartas historia, och dåligt språk eller att lägga alla sina pengar på statusprylar ses som uttryck för svart autenticitet. Svarta ledare gör också detta, men den vita vänstern har fler höga positioner, större ansvar för den särbehandlande och konkurrensbegränsande politik som misslyckats. Sowell menar att vänstern använder svarta som ett slags ”maskotar” för att manifestera sin fientlighet mot ”samhället” och bekräfta sin ideologiska världsuppfattning. De är intresserade av att stödja åtgärder som får dem att framstå i god dager, men inte om hur det faktiskt går för de svarta. Vänstern visar ett genuint ointresse för, eller rentav fientlighet mot, varje konkret exempel på att svarta lyft sig själva.

 

En alternativ berättelse

I detta resonemang mer än skymtar man den personligt engagerade polemikern bakom statistiken, historiken och de ekonomiska teorierna, anledningen till Thomas Sowells forskargärning ägnad åt att ifrågasätta, komplettera eller förkasta vanliga uppfattningar om olika folkgruppers historia, kultur och situation, kopplingen mellan denna gärning och hans egen resa från en påver uppväxt i Harlem till en framgångsrik akademisk karriär. Ytterst syftar det till att kunna visa på en alternativ berättelse som handlar om att historiskt förtryck sätter spår men inte är ett öde, att svarta liksom andra minoritetsgrupper har kraften och kapaciteten att lyfta sig själva.

Om konjunkturer och konkurser i 90-talets Sverige och vad som hände sen. Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om depression, våren 2008. En bra bit innan statsvetarprofessorn Bo Rothstein skulle börja yra om nyliberalernas tystnad om den kommande kris alla österrikiskt bevandrade sett tecknen på (vilket i sig gav upphov till en kloakdebatt på kultursidorna). Nåja, det är en bisak.

Under knappt fem minuter den 2 april 1991 var Team Boro ett elitserielag. Laget från det lilla samhället Landsbro utanför Vetlanda hade lockat profiler som målvakten Rolf Ridderwall och Anders ”Masken” Carlsson. I den direkt avgörande matchen i ishockeyns kvalserie till Elitserien tog de ledningen med 1-0 borta mot Västra Frölunda, som dock vände och till slut vann med 6-2.

Team Boro var vid denna tid inte bara ett hockeylag med siktet inställt mot den yppersta eliten. Bakom satsningen stod Landsbros anrika småhustillverkare Borohus som ensam sponsor. Under ledning av vd:n och ägaren Curt Wrigfors hade Borohus gått från ett HSB-ägt krisföretag till marknadsledande inom småhus på en kraftigt expanderande byggmarknad. Mellan 1984 till 1990 ökade volymen från 1 000 hus till 5595, och omsättningen från 120 miljoner till 2,5 miljarder. Marknadsandelen gick på samma tid från 8 till 28 procent. I Landsbro låg huvudkontoret och här arbetade som mest över 400 personer i tillverkning och administration. Betydelsefullt för en ort på runt 500 hushåll och 1700 invånare.

”Det rådde nybyggarstämning.” säger idag hockeymålvakten Rolf Ridderwall om sin tid i Landsbro säsongerna 90/91 och 91/92. Pengarna var en del i beslutet, liksom möjligheten att flytta någon helt annan stans än Stockholm med familjen, och även om han först inte trodde att det skulle bli något av så övertygades han av en proffsig organisation. Curt Wrigfors beskriver han som ”en riktig entreprenör”. Än idag håller han kontakten med hockeyklubben och samhället.

Bilden bekräftas av Roland Gustavsson och Göran Svensson som båda arbetade på Borohus när det begav sig, Roland var där i 20 år från 1973 till 1992. HSB:s ledarskap i början av 1980-talet beskrivs som ointresserat, den tidigare chefen gick under namnet ”slaktarn” och ”visste inte hur ett hus såg ut”. Sedan svepte Wrigfors in i sällskap med ett gäng säljare och kontorsfolk från Gullringen och fick med ett breddat utbud fart på försäljningen. Produktionen hade tidigare mest tillgodosett HSB:s egna behov. Gustavsson och Svensson är överens om att Wrigfors kunde ”prata för sig” och hade förmågan att ”få folk att jobba dygnet runt”. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det full fart på det stora industriområdet. Ut kom ett tiotal hus om dagen och det kördes dagligen 20-25 lastbilar. Minuterna i Elitserien 1991 minns de, som många andra jag pratar med, än idag. Likaså en direktavgörande match mot Leksand året därpå med ”lapp på luckan” i Borohallen där 4000 personer trycktes in.

Under denna tid expanderar Borohus över landet. Allt fler tillverkningsföretag köptes upp; kökstillverkning i Kallinge, fönstertillverkning i Lycksele, dörrtillverkning i Piteå och betongtillverkning i Örnsköldsvik. Sponsringen av idrotten gällde inte bara det lokala hockeylaget, Team Boro sponsrade även skidåkarna Gunde Svan och Janne Ottosson. Det startades även en Boro-butik med 170 artiklar från trosor till vindoveraller som 1990 omsatte 4,4 miljoner kronor bara den.

Anders Ivarsson som växte upp i Landsbro och var i de sena tonåren under denna period berättar att det ”låg något frikyrkligt” över samlingen kring Team Boro.

– Det var en märklig grej. En gemenskap man sögs med i, som en församling med utgångspunkt i hockeyhallen. Allt jag hade på mig stod Team Boro på, det var kläder man kunde få gratis.

Borohus var även motorn i Riquma-koncernen ledd av samme Curt Wrigfors. Här expanderades verksamheten till ett fastighetsbolag, som bland annat höll i byggandet av Borohus nya kontorskomplex och förvärvade hotell och värdshus, samt ett eget kreditbolag. Naturskön mark exploaterades i Åre, Strand Hotell renoverades i Borgholm, det byggdes ett Astrid Lindgren-land i Vimmerby. På Öland byggdes Ekerums Golf- och konferensanläggning komplett med gym, pool och konferenslokaler i huvudbyggnaden och fristående hus levererade av Borohus. På Ekerum inreddes även ett museum tillägnat den lokale konstnären Per Ekström, ”solmålaren”, som kompletterades med Sveriges kanske mest kända tavla, August Malmströms Grindslanten inropad på auktion för ett okänt antal miljoner samma år (siffran 16 miljoner förekommer, men dementeras av Curt Wrigfors som menar att den var ”betydligt lägre”). Den 23 augusti 1990 invigdes Ekerums anläggning av Hans majestät Konungen.

***

Framgången som bar lilla Landsbro är som en illustration av ”det glada 80-talet”. Visst var Borohus ett framgångsrikt företag som under sin nya ledning tog marknadsandelar och utvecklade tillverkning och försäljning. Men detta förstärktes av ett antal ekonomiska faktorer. I november 1985 hade kreditregleringen avskaffats, mest för att allt fler företag ändå kunde kringgå den via utlandslån. Tidigare hade lån till låg ränta i 40 år ransonerats och huvudsakligen förbehållits staten och storföretagen. Nu kunde vanligt folk låna pengar och få krediter, något de inte minst använde för att köpa och bygga bostäder. Mellan 1985 och 1990 ökade allmänhetens lån från bankerna från 75 till 115 procent av BNP. Bankernas utlåning ökade de tre första åren med 350 miljarder kronor över vad som tidigare var normalt. Detta satte ordentlig fart på bostadsbyggande, en cirkel som förstärktes av att bostäder blev säkerheter för nya lån.

Sverige hade en fast växelkurs mot utländska valutor, därför kunde räntenivån inte höjas för att hålla igen krediterna. På grund av den höga inflationen blev den faktiska räntan med hänsyn taget till skatteavdrag och inflation väldigt låg, för vissa grupper negativ, de fick alltså i princip betalt för att låna. Även detta drev lånekarusellen vidare.

Krediterna kom även genom utlandsupplåning. 1989 avskaffades valutaregleringen, som förvisso redan tidigare kunde kringgås av storföretag och banker. Eftersom räntorna i andra länder var 2-4 procent lägre på grund av lägre inflation, hade det under hela 1980-talet varit lönsamt att låna i utländsk valuta. Inte minst de svenska bankerna lånade utomlands, ofta lån med kort återbetalningstid, för att sedan låna ut dessa pengar i Sverige. 1990 hade den privata sektorn en nettoskuld på 500 miljarder kronor i utländsk valuta, varav 300 miljarder i korta lån. Pengar som även de huvudsakligen flödat in i den svenska fastighetsmarknaden (först med valutaavregleringen blev det tillåtet för svenskar att investera utomlands). Det var en kalkyl som höll så länge den svenska växelkursen var låst. Vid en devalvering eller ett frisläppande av kronans värde skulle det leda till stora förluster, vilket gjorde låntagarna känsliga för minsta misstanke om sådana planer.

Staten gynnade på 1980-talet även fastighetsmarknaden via skatter och subventioner. Bostadsbyggande var subventionerat, lånen avdragsgilla i deklarationen och byggmomsen var hälften av ordinarie nivåer. Resultatet av dessa samverkande faktorer, och internationellt goda tider, blev en högkonjunktur som framför allt koncentrerades till fastighetsmarknaden. Det var alltså ett gyllene läge för ett på basis av billiga krediter snabbt expanderande affärsimperium med sin främsta marknad rörande hus och med en växande nisch av påkostade konferens- och fritidsanläggningar.

Enligt dominerande ekonomiska teorier, både keynesianismen och den neoklassiska skolan med Milton Friedman som mest kända namn, är högkonjunkturen ett ekonomiskt idealtillstånd där konsumtion och billiga krediter sätter full fart på produktionen och ekonomin. Andra, framför allt Friedrich Hayek och den så kallade österrikiska skolan, ser högkonjunkturen som en negativ avvikelse. Högkonjunkturen ses som en illusion av välstånd som skapas av att allt för mycket konsumeras för stunden, inte olikt det sken du själv skulle kunna ge av rikedom och lyx om du under några veckor levde upp dina samlade tillgångar. Vidare leder inflation och konstlat låga räntor till systematiska felinvesteringar. Det är under sådana villkor lönsamt att samla på sig realvärden som konst, guld eller inventarier för att inte bli sittande med pengar som förlorar i värde. Likaså verkar de mest påkostade och långsiktiga investeringsplaner lönsamma eftersom de finansieras med billiga krediter. Sett i backspegeln blir alla dessa tecken tydliga kring Riqumas expansion. Hustillverkningen svarade på en uppdämd efterfrågan från allmänheten, men stärktes av en kreditboom. Investeringarna i lyxiga anläggningar, anskaffandet av dyr konst och den ivriga expansionstakten med tillhörande ambitiös marknadsföring ligger närmare att betrakta som högkonjunkturfenomen.

***

Det ”glada 80-talet” var dock över och skulle snabbt förbytas i en ekonomisk kris som på många sätt var den svåraste som Sverige upplevt under hela 1900-talet. När Saddam Hussein i augusti 1990 invaderade Kuwait höjdes oljepriserna och det utbröt oro på världens finansiella marknader. Bara veckor efter Kuwaitkriget inställde några av de mest risktagande finansbolagen sina betalningar. Inflationen i Sverige låg skyhögt över länder som USA och Tyskland. Många räknade med en svensk devalvering och skyndade sig att sälja svenska kronor. Riksbanken höjde räntan till skyhöga 17 procent som svar på valutautflödet.

Samtidigt ändrades flera andra faktorer som tidigare gynnat fastighetsmarknaden. ”Århundradets skattereform” 1990 växlade sänkta skatter på inkomster mot bland annat höjd byggmoms och färre avdragsmöjligheter för skuldsättning. När behovet av finanspolitisk åtstramning till slut blev uppenbart 1990 var dessutom bostadssubventionerna en tacksam utgiftspost att spara på, byggdes gjorde det ju för glatta livet ändå. Först minskades de av socialdemokraterna i ett besparingspaket hösten 1990, och de kom så småningom att helt fasas ut av den borgerliga regeringen 1991-1994.

Finanskrisen bromsade bankernas kreditgivning och minskade efterfrågan i ekonomin. Inflationen minskade därför på två år från 10 till 2 procent. Ihop med skattereformen innebar detta att realräntorna mellan 1991 och 1992 steg från 1,5 till 8 procent i vad som kallats en ”realräntechock”.

När våren blivit höst det där året 1991 när Team Boro så när tog steget upp i eliten, fick framgångssagan ett abrupt slut. Fastighetskrisen drabbade bankerna hårt, inte minst Götabanken där Riqumakoncernen hade sina affärer. Krediterna drogs in och med dem expansionsplanerna. Efter sommaren bjöds hotell- och konferensanläggningar ut till försäljning, kreditverksamheten avvecklades, allt för att rädda kärnverksamheten, hustillverkningen, som också den drabbades av minskad efterfrågan på grund av det förändrade ränteläget. Det var för sent. Den 19 november 1991 försattes Riquma AB och Boro AB i konkurs.

När jag pratar med folk som var med då beskriver de konkursen som en följd av att pengar strömmade ut till hotell, tavlor och golfbanor, liksom att kontoret befolkades med idrottsmän som inte gjorde särskilt mycket. Den dynamiske Wigfors beskrivs som omöjlig att få stopp på.

Huvudpersonen själv, Curt Wrigfors, vill ge en annan bild.

– Verkligheten är den att Götabanken själva tog initiativ till bildandet av ett finansbolag ”Riquma Kredit” ett bolag som förvaltades av Götabanken själva men som ingick i Riquma-koncernen. Riquma Kredit hade sin återfinansiering i Gigab som var ett dotterbolag till Götabanken. I finanskrisens inledande skede såldes Gigab av Götabanken till Stadshypotek, som i sin tur upphörde med refinansieringen av Riquma Kredit som i sin tur lånade ut pengar till Team Boros kunder. När så refinansieringen upphörde, upphör också betalningsströmmarna till Team Boro. Genom detta försvann ca 160 miljoner av koncernens likviditet på några veckor. Detta var det som skapade konkurssituationen det var inte koncernens affärsverksamhet i övrigt. Götabankens och Gigabs kris blev vår kris utan att vi själva orsakade den.

Företagets likviditet var tvärtom god, menar Wrigfors.

– I början av 1991, 10 månader före konkursen, hade vi en likviditet på 400 miljoner, 1990 var vår vinst ungefär 150 miljoner och vid konkurstillfället var vinsten 60 miljoner.

Curt Wrigfors menar att Götabanken var hårt ansatt av Finansinspektionen, men att det också fanns ett konkurrerande företags uppköpsplaner bakom att krediterna hastigt drogs in. Boro var lika stora som sex av deras största konkurrenter tillsammans. Att ta över ett företag med sådan ställning var ett lockande sätt att klara lågkonjunkturen. Götabanken hade tecknat en preliminär uppgörelse att sälja hela verksamheten till LB Invest i Bromölla.

Även Wrigfors tillstår idag att företaget varit mindre känsligt för sådana uppköpsförsök om inte expansionen varit så kraftig. Samtidigt hänvisar han till att konkursförvaltaren när alla redovisningar låg på bordet ansåg att konkursen var onödig, och att Riqumas kredit inte tillhörde problemkrediterna i Gigab, utan det var andra dåliga affärer som fick Stadshypotek att dra i bromsen. Wrigfors menar att man börjat ställa om inför lågkonjunkturen, men att det avgörande för konkursen var kreditindragningen. Han pekar på att dotterbolaget Kallingekök, som var kund i Handelsbanken, överlevde krisen.

Efter konkursen vidtog en bitter strid där Curt Wrigfors backad av nya finansiärer fick se sig besegrad. LB Invest tog över driften av Borohus i december samma år. Personalstyrkan i Landsbro skulle minska från 435 till 240 fram till den 1 april 1992, vilket skulle anpassa tillverkningen efter den minskade efterfrågan. Man beräknade att den svenska marknad som 1990 bestod av 30 000 småhus skulle minska till 10 000.

Realräntechocken efter tyska räntehöjningar sommaren 1992 och valutaoro under hösten skulle dock minska marknaden betydligt mer. 1992 hade verksamheten i Borohus anpassats till 400 hus, men nya varsel krävdes ändå. Samma vår spelade Team Boro en avgörande match mot Leksand på väg mot en elitserieplats, men förlorade. I bakhuvudet fanns insikten att även om den nya ägaren tagit över kontrakten så skulle klubben inte klara av att gå upp.

Hösten samma år kommer så det kostsamma kronkursförsvaret. Samma fasta växelkurs som under 1980-talet inte tillät att räntan sattes tillräckligt högt för att bromsa kreditflödet, kräver nu fullkomligt absurda räntenivåer och politiska krispaket med skattehöjningar, avgiftshöjningar och hastigt kalkylerade besparingar för att försvara en kronkurs som enligt marknadens värdering ligger alldeles för högt. Under några dagar i oktober är räntan hisnande 500 procent. Till slut, den 19 november 1992, på dagen ett år efter Riqumas konkurs, ger Riksbanken slaget förlorat och kronan flyter. Staten har då via Riksbanken tagit på sig en betydande del av de svenska storföretagens utlandslåneförluster genom att in i det längsta stödköpa kronor och med direkta interventioner den sista veckan givit signaler om att det var dags att dra sig ur. Räntorna blir dock fortsatt höga och fastighetsmarknaden i fortsatt kris. På bara några år försvinner 90 procent av fastighetsmarknaden.

Den 15 januari 1993 går även LB Invest i konkurs. Detta blev slutet för hustillverkningen i Landsbro trots att intensiva ansträngningar görs in i det sista för att hitta nya ägare. Det statliga företag som tagit över Götabankens kreditförluster avvisade under våren ett antal uppköpsbud. Istället såldes tillgångarna ut på auktion vilket än idag minns med stor bitterhet i Landsbro. Även Rolf Ridderwall berättar om hur konkursförvaltarna ”körde rakt igenom med maskinerna” och tycker att man behandlade folk illa.

Sven Larsson som arbetat på Borohus i 40 år sammanfattar slutet i boken Segt virke – stolta drömmar:

”Den stora auktionen genomfördes under dagarna tre, 8 till 10 juni 1993, men inledningen till auktionen blev tumultartad dels genom att tidigare Boro-anställda blockerat infarterna och låst grindarna med kraftiga kedjor och dels genom protester i form av plakat. Utförsäljningen av all lös egendom och att lokalerna bit för bit tömdes på sitt innehåll var tragiskt att skåda. Det innebar slutet på en epok, där Boro-anläggningen varit liktydig med arbete och trygghet för ortens innevånare.

Många människor, som tjänat företaget under långa tider, höll sig borta eller åtminstone på behörigt avstånd. Efter den sista auktionsdagen lägrade sig en grå, dyster stämning över det lilla fabrikssamhället.”

***

Precis som Landsbro hamnade i centrum av 1980-talets uppgång, hamnade det också i centrum för 1990-talets kris. En kris som med minskande ekonomi tre år i rad var den längsta i fredstid, där sysselsättningen föll kraftigare än under 1930-talskrisen och konkurserna mångfaldigades. På bara något år försvann Landsbros huvudsakliga arbetsgivare och tillgångarna spreds bokstavligen för vinden. Anders Ivarsson beskriver hur tusentals lastbilar och bilar med släp lämnade auktionen i Landsbro var och en ”med ett litet stycke av Borohus.” Kvar fanns 28 000 kvadratmeter industriområde, ett nybyggt kontorskomplex och ett ishockeylag som efter konkurs och tvångsnedflyttning fick börja om i division två och bara några år senare ramlade ner i division tre. Själva varumärket Borohus såldes också ut, huvudkontoret ligger idag i Västra Frölunda.

Att kalla ekonomiska kriser för depressioner är inte bara ett metaforiskt begrepp. Sentida lyckoforskning har funnit få så klara samband som mellan tider av ekonomisk nedgång och lägre självrapporterad lycka. Kriser beskrivs också av många ekonomer som en entydigt destruktiv process där verksamheter och människor slås ut för att kanske aldrig komma tillbaka. Ekonomer av den österrikiska skolan pekar dock på att kriser mer eller mindre nödvändigt följer av den föregående högkonjunkturen och även innebär en anpassning av konsumtion och investeringar till verklig efterfrågan, liksom rationaliseringar i företag som svällt för snabbt och för mycket. Denna nödvändiga anpassning ska skiljas från en depressionsspiral där även produktiv och efterfrågad verksamhet slås ut i en självförstärkande process, något som exempelvis sker genom politiskt satta växelkurser som avviker från marknadsvärderingen. Så kritiserade exempelvis österrikiska ekonomer försöken att efter en kreditexpansion och stigande priser och löner återgå till förkrigstidens guldvärde efter första världskriget, vilket utlöste djupa, om än kortvariga, depressioner i början av 1920-talet. Samma effekt hade det svenska kronkursförsvaret 1992, för vilket det är svårt att hitta stöd i någon ekonomisk teori. Enligt exempelvis Milton Friedman är både flytande växelkurs och en valutaunion att föredra.

Även dessa komponenter syns i Borohus konkurser. Genom att krisen kom så snabbt och blev så djup och långvarig kunde inte en i grunden välfungerande byggverksamhet räddas (även om många menar att detta även berodde på okänslighet från konkursförvaltarens sida). Å andra sidan är det sunt att hejdlöst expanderande verksamheter stöter på patrull. Det ska dock sägas att många av Riqumas andra verksamheter visat sig livskraftiga. Astrid Lindgrens värld i Vimmerby är idag en av Sveriges största turistattraktioner och golfanläggningen på Ekerum har gott rykte om sig. Expansionstakten kanske var för snabb och kalkylerna för optimistiska, men det är inte helt lätt att ens idag säga vilka investeringar som var 80-talsyra och vilka som var motiverade. Det gäller även utanför det strikt ekonomiska. 1995 debuterar en yngling vid namn Johan Franzén i a-laget för Team Boro, där han som ungdomsspelare sporrats av klubbens inköpta storstjärnor. Han gör sig mest bemärkt för en lång avstängning efter att ha slagit ner en domare, men han går så småningom vidare i karriären och är när detta skrivs glödhet anfallare i Detroit Red Wings i NHL-slutspelet.

***

Hur gick det då för Landsbro? Det var ett par svåra år, men idag finns inte många spår av 90-talets kris. Varenda kvadratmeter av det industriområde där Borohus tidigare huserade är uthyrt och upptaget. Här finns Rusta, Smurfit Pegewell, Fortum, E-on, Trivselhus, Landsbrostugan, liksom åkeri, plåtslageri, möbel- och träbearbetningsföretag med mera. Det närliggande kontorskomplexet är fortfarande ett litet aber. Kommunen har fått in ett dagis och Komvux i lokalerna med bland annat en matlagningsutbildning som också är matsal för många arbetande, men hela utrymmet används inte.

Anders Ivarsson berättar om en tid med hög arbetslöshet under något år eller två, men där ingen lade sig på soffan.  Mäklarna sadlade raskt om till att sälja avskilda stugor till välbeställda tyskar, stugor vars uppförande på ensliga platser till en del skedde i den informella sektorn. Andra jobbade i skogen. ”Det finns ju alltid saker att göra.” Roland Gustavsson och Göran Svensson fick arbete på IKEA i Sävsjö några kilometer bort, men när den verksamheten flyttade år 2000 kom de tillbaka till Landsbro för att arbeta på Trivselhus. Med rätt erfarenhet är det inte svårt att få jobb, menar de, idag råder snarare brist på kompetent arbetskraft. Vändpunkten kom omkring 1997-98 då Rusta etablerade sig.

”Landsbro är ett eget samhälle, ingen sovstad” berättar Bertil Nilsson, inbiten Landsbrobo, i många år stridbar socialdemokratisk kommunalpolitiker, skolchef i Vetlanda under 1990-talets början och idag 83 år. I Landsbro finns äldreboende, skolgång upp till ett nyupprustat högstadium, två bankkontor och en biograf. Den välsorterade ICA-butiken har generösa öppettider och det ligger även en kiosk strax intill. Ihop med arbetstillfällen och pendlingsavstånd håller det liv i samhället.

Någon ”nybyggarstämning” verkar inte råda när jag besöker samhället, däremot trivsamhet. ”Världens ände” säger caféägaren där jag är enda gästen och som har öppet lite när han känner för det, men för barnfamiljerna som tycks dominera samhället är det kanske inget problem. Husen är fräscha, omgivna av välklippta och rejäla gräsmattor som ofta rymmer fotbollsmål, hockeymål, studsmattor och cyklar. Bilarna är nya och blänkande. Det råder full aktivitet för ungdomar vid fotbollsplanen och i skidanläggningens elljusspår, där jag för övrigt räknar till 33 företagssponsorer på skyltarna.

Hit flyttar många barnfamiljer för att få ”lägre levnadskostnader” får jag veta av en kvinna med två barn som själv studerar och vars man jobbar i ”stan”, dvs Vetlanda några minuters bilfärd bort. Att döma av det djurgårdsklistermärke som misspryder en välpolerad SUV utanför ett av de högst belägna husen sker inflyttningen inte bara från närområdet. Här får man ett hus för 4-500 000 kronor, att jämföra med runt 1,5 miljoner inne i Vetlanda. Även Camilla i kiosken som liksom sin make bott i Landsbro hela sitt liv har märkt av den ökade inflyttningen. De flesta i hennes skolklass har i sin tur flyttat vidare, även om några flyttar tillbaka när de får barn. Själva krisen är hon för ung för att ha tydliga minnen av, men den verkar inte ha medfört några större problem för vare sig kiosken eller ICA-butiken bredvid. Infrastrukturen har klarat sig.

Landsbro har länge varit ett samhälle med en tydlig egen identitet. Det flitigt använda uttrycket ”patriot” får mig först att rycka till eftersom det används som en eufemism för nazist, men här används som en obekymrad förkortning av ”lokalpatriot”. ”Man är Landsbrobo, inte Vetlandabo eller smålänning.” förklarar Anders Ivarsson. ”Så sent som på 1980-talet var det här ett samhälle där man lämnade huset och bilen olåst, ifall grannen skulle behöva låna något. Man kunde låna grannens bil när man behövde.” Inflyttningen utifrån menar Ivarsson är ett relativt nytt fenomen. Wrigfors och hans säljarstab bosatte sig i Vetlanda och även de flesta hockeyspelarna bodde på andra ställen än Landsbro under 1980-och 1990-talet. Det typiska var istället att som Ivarssons farfar lämna lantbruket i den kringliggande landsbygden för att börja jobba på fabriken, och då bygga sig ett hus.

***

Landsbro har alltså klarat krisen. Frågan är vad vi kan lära av detta. Precis som i synen på högkonjunktur och nedgång kan man av Landsbro idag dra olika slutsatser från skilda teorier. Om god ekonomi är att vara i balans, då tycks Landsbro idag vara en perfekt illustration av god ekonomi. Istället för att vara beroende av en stor arbetsgivare finns flera mindre. Det är förmodligen en större trygghet, allt lär inte rasa på en gång. Å andra sidan finns kanske inte heller den visionärt drivna expansionen som får alla att göra det där lilla extra för att bli ännu bättre.

Exemplet Borohus skulle för traditionella ekonomer illustrera hur hårt och onödigt destruktivt en ekonomisk kris kan slå och att djupa nedgångar därför med alla medel ska undvikas. Ju mer man lutar åt Wrigfors beskrivning av Riquma och Borohus som offer för hårdföra kreditindragningar med andra motiv än rent affärsmässiga, desto större stöd finner man för en rent onödig kapitalförstöring i krisens spår. Wrigfors beskriver sin egen tid därefter som ”mer eller mindre ute i kylan”. Idag är han konsult med några fasta uppdrag, och kommer i höst med en memoarbok.

Ett österrikiskt sätt att se på saken skulle ta fasta på att Landsbro, som kanske drabbades värst, ändå hämtade sig och på många sätt står ekonomiskt stadigare idag. Om fler svenska storföretag hade gått i konkurs istället för att räddas av skattemedel, via kronkursförsvar och bankakuter, då skulle kanske även Sverige ha fått fler mindre och medelstora företag i deras ställe. Nu är vi fortsatt beroende av ett fåtal storföretag som hävdas vara för viktiga för att gå omkull, och som därför låter stat och skattebetalare plocka upp notan så fort det går dåligt. Landsbro som på många sätt verkar vara närmast definitionen av det svenska ”lagom”, är med detta synsätt en avvikelse från hur Sverige i stort fungerat.

Även i balansen finns risker. Team Boro, som numera återtagit det gamla namnet Boro VHC, är tillbaka i division två. I bakhuvudet finns en farhåga om att hockeyhallen, som byggdes 1969 med material från Borohus, med frivillig arbetskraft på lördagar och söndagar och som initiativtagaren Bertil Nilsson fortfarande ser som ”det bästa jag gjort i livet”, så småningom kommer att ersättas av en ny, i centralorten Vetlanda. Drömmarna sträcker sig numera inte längre än division ett, två steg under Elitserien.

I det ljuset är det nog få som inte skulle lockas att idealisera högkonjunkturen. Det finns något ofrånkomligt attraherande i den maniska produktionstakten, den vildsinta expansionen, de monumentala ambitionerna och drömmen om en plats i Elitserien. Om så bara för fem minuter.

Om Tom of Finland till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Finland.

Det är den 8 maj 1983 i Chicago. På scenen står man som just denna dag fyller 63 år. En halv qualude för att lugna nervositeten inför att säga några ord har fått som enda resultat att han fått ledas in på scenen och nu står fullständigt mållös. Det gör ingenting. När han presenteras stämmer den tusenhövdade publiken upp i en födelsedagssång som övergår i en kakafoni av jubel, stampande fötter, klappande händer och ett böljande publikhav. Publiken och de tävlande på scenen har samlats från hela världen till Mr International leather. De är läderklädda, oparfymerade, svettiga, mustaschprydda, muskulösa homosexuella män och de hyllar den man vars sexuella fantasi de samlats för att leva ut.

Mannen på scenen är känd som Tom of Finland.

Han hyllas idag som Finlands kanske mest kända konstnär. Det finns de som säger att han hjälpt miljontals män till ett bättre liv. Inte illa för någon som bara ritade ”snuskiga teckningar”.

 

Ett lyckat raggningsknep

Touko Laaksonen föddes 1920 och växte upp i den lilla staden Kaarina i sydvästra Finland. Ganska snart stod det klart att Touko hade två talanger, musik och teckning. Efter andra världskriget, där han tjänstgjorde i luftvärnet, utbildade han sig i Helsingfors, i musik vid Sibeliusakademin och till annonstecknare via korrespondens. Trots att han ett tag spelade i band var det som annonstecknare hans skulle försörja sig. Han fick jobb på annonsbyrån McCann-Erickson där han skulle jobba fram till 1973, då han helt kunde försörja sig på sina ”snuskiga teckningar”, som han själv kallade dem.

Teckningarna hade Touko börjat med i tonåren. Som kompensation för bristfälliga och otillfredställande sexuella försök med båda könen började han ägna timmar under kvällar och helger åt att för sig själv teckna män som han attraherades av under sin uppväxt och i sin samtid. Processen var helt styrd av det mindre huvudet, idén till en teckning kunde vara hur bra som helst, var inte kuken styv så blev det ingen teckning.

Efter flytten till Helsingfors och ett mer aktivt sexliv med soldater under krigets mörkläggningar och med främlingar i den växande hamnstaden därefter, hittade Touko Laaksonen ett nytt användningsområde för sina teckningar: Han använde dem som raggningsknep. Den som följde Touko hem fick se ett gäng explicita erotiska teckningar som förspel. Efter kriget började han resa runt i världen, till Stockholm, Amsterdam, London och skaffade sig ett nätverk av kontakter i homovärlden. Med sig hade han två väskor, en för sina kläder och en för sina teckningar. De senare talade ett språk som överskred de flesta barriärer och som till Toukos förtjusning fungerade särskilt väl på ungdomar.

 

Tom of Finland

Homosexualitet var vid den här tiden straffbart i lag i de flesta länder och väsentligen osynliggjort. I större städer fanns barer där homosexuella kunde vara. Problemet för Touko Laaksonen var att homokulturen var väldigt feminin, man skulle vara juvelprydd och kalla sig vid kvinnonamn, vilket aldrig attraherade Touko och han drog sig tillbaka från den scenen.

Ett annat kryphål var magasin ägnade åt den manliga kroppen, ofta under föregivet atletiskt syfte, som poppade upp i USA på 1950-talet. Magasinen var behändigt små i vykortsformat, vilket höll tryck- och distributionskostnader nere – och gjorde dem lätta att gömma under madrassen. Ett problem var den omfattande censur som i praktiken utövades av statliga postverk och tullmyndigheter, som vägrade distribuera och släppa igenom material de fann oanständigt. Det var inte bara sex mellan män som var förbjudet att skildra, det gällde även kyssar, beröring och kroppsbehåring nedanför halsen. För att kringgå förbudet förekom ofta lånade scener från antiken där censuren såg mindre strikt på lättklädda manskroppar, kanske för att homosexuella antydningar därmed blev en historisk snarare än en nutida realitet. Hela sitt liv skulle Tom, som ändå reste mycket, vara rädd när han passerade tullkontroller. Det hände att han klädde om till sin läderklädsel först efter att han passerat tullen i USA och han vågade till en början inte skicka beställda teckningar i Europa per post.

Det var till det näst största magasinet Physique Pictorial som Touko Laaksonen skulle skicka några teckningar, med den första publicerad 1957. Han uppmuntrades till detta av vänner som sett bilderna, och de amerikanska magasinen hade nått honom och Finland via illegala kanaler och till hutlösa priser. Redaktören blev omedelbart förtjust i de bilder av lekfulla, lättklädda och muskulösa skogshuggare och lantarbetare som trots att de var samtida åtnjöt historisk-mytisk status och därför kunde skildras med lite större frihet. De bar redan den prägel som skulle bli typisk för Tom of Finland.

Artistnamnet var redaktörens påhitt. Touko Laaksonen ville inte ens på andra sidan Atlanten framträda under eget namn, och amerikanerna kunde dessutom inte uttala det. ”Tom” låg närmast. Eftersom Finland i amerikanska öron klingar spännande exotiskt satte redaktören signaturen ”Tom of Finland”. Touko var inte helförtjust i att hans teckningar därmed blev ett statement för ett helt land, de var alltid ett individuellt projekt. (Namnets mytologiska karaktär kanske främst illustreras av att Illpo Pohjola, som på 1980-talet gjorde dokumentären Daddy and the muscle academy om Tom of Finland, blev förvånad över att tecknaren faktiskt kom från Finland.) Det omedelbara positiva gensvaret gjorde att Touko Laaksonen var fast med sin signatur. Han var numera Tom of Finland.

 

Kåta, glada och maskulina

Under sitt liv (han dog 1991) hann Tom of Finland teckna väl över 3000 ”snuskiga teckningar”. De homoerotiska skildringarna av muskulösa och extremt välutrustade män på bilder och i serier, den mest kända handlar om motocyklisten Kake på olika äventyr, har vunnit stigande popularitet och erkännande världen över. Populariteten beror säkert till stor del på den säregna stilen, kanske framför allt i sin stämning av glad, stolt oproblematisk kåthet. Det var något som fanns i bakhuvudet från början:

”På den tiden skulle en man som var gay bara se sina känslor och sin sexualitet som något skamligt. Jag ville att mina teckningar skulle motverka det och visa homosexuella män som var glada och positiva över vad de var. Åh, jag satte mig inte ner och tänkte över det noggrant. Men jag visste – redan från början – att mina män skulle vara stolta och lyckliga män.”

Bilderna föreställer långtifrån alltid avklädda män eller direkt sexuella situationer, men de illustrerar alltid en sexuell laddning och en ingående skildring av manskroppen. De som skildras är sjömän, lantarbetare, soldater, cowboys och läderklädda motorcyklister. Valet av dessa sexobjekt gjorde Tom of Finland till den som kanske mer än någon annan blev stilbildande för en generation homosexuella män som inte vill vara kvinnliga eller fjolliga, utan tvärtom extremt manliga.

Konsthistorikerna Martha Ramakers menar att Tom ligger bakom ”maskuliniseringen av gayidentiteten”, att män kunde vara självsäkra, macho, aggressiva – och homosexuella. I Ramakers bok Dirty pictures berättar en man med arbetarbakgrund hur Toms bilder av kroppsarbetande män som hade sex bidrog till att göra honom mer tillfreds med det faktum att han gillade andra män, tanken på två män tillsammans hade tidigare fyllt honom med negativa associationer. Ramakers menar att Tom of Finland gjort samma sak för kanske miljontals män. De kan inte bara stolt kliva ut ur garderoben och se sin sexualitet som något positivt, utan har dessutom fått en annan identitet än den tidigare fjolligt feminina att kliva in i.

Undra på att publiken jublade den där majkvällen 1983.

 

Manlighet utan hot

En annan aspekt av teckningarna är att det inte finns tillstymmelsen till hotfullhet. F Valentine Hooven III som skrivit biografin Tom of Finland – his life and times menar att även när bilderna föreställer en uniformerad man som piskar upp en kedjad man, när någon ligger naken på golvet omgiven av stövelförsedda fötter eller när serierna skildrar förment ofrivilliga sexscener mellan exempelvis polis och skurkar finns det något avväpnande lekfullt och lustfyllt över scenen.

Enligt de regler Tom satt upp för sig själv var det glädjen som skulle dominera, inte ångest eller svartsyn, därtill skulle det inte finnas några skärsår, brutna ben eller liknande, det fick han nog av i kriget, inte heller minderåriga. Eftersom han redan verkade inom de strikta regler han föresatt sig själv hade han väldigt svårt med att efterleva andras regler under 1950- och 1960-talets censur. Denna tog han sig dock elegant förbi. De publicerade bilderna från denna tid är omisskänneligt laddade av ömsesidig uppskattning mellan attraktiva män, illustrerat av blickar och miner, även om de rent formellt bara skildrar till exempel ett besök i snabbköpet.

I några av Toms teckningar förekommer naziuniformer, vilket fantasilösa journalister sedermera försökt skandalisera honom för, trots att de utöver att vara faktiska minnen hos Tom även bidrar till att avväpna några av de mest potenta symbolerna för hot, rädsla och brutalitet (man kan också säga att potensen avleddes). Det är snarare något av en historisk och ironisk rättvisa att den uniform och de symboler som skulle signalera disciplinens och ordningens triumf över den dekadenta västerländska kapitalismen, i just den senare kulturen transformerats till fetisch bland de sexuella avvikare som nazisterna ville undertrycka och utrota.

Kombinationen av i stort sett alla symboler för maskulinitet – stora muskler, stora kukar, uniformer och manliga yrkesroller – med den totala avsaknaden av det hotfulla, liksom berättelser där personer med makt och auktoritet kuvas av lekfull kåthet, är en kreativ skildring av en ny mansroll som manar till eftertanke även i den heterosexuella världen.

 

Triumf och sorg

Den där majkvällen 1983 markerade början till kulmen för Toms karriär. Under 1970-talet avskaffades censuren av pornografi i land efter land, vilket gav honom större kreativ frihet. I slutet av 1970-talet träffade han amerikanen Durk Dehner som blev oerhört betydelsefull för både Toms kommersiella framgångar och erkännande i konstnärligt hänseende. Durk var en typisk amerikansk blandning av idealist och affärsman som såg både ett kulturellt och ett kommersiellt värde i att försöka samla och återpublicera Toms verk. De hade fram till dess spridits för vinden, köpts och piratkopierats av skrupelfria aktörer, rättigheterna var oklara och det mesta fanns inte tillgängligt. Försök till utställningar i USA hade dragit stor och känd publik, men de var röriga och gav i slutändan ingen vinst åt de inblandade. Många originalteckningar hade förstörts, en del fastnade i tull eller post, andra hade hittats och förstörts av uppbragta släktingar eller inte sällan av avundsjuka nya älskare.

I partnerskap med Durk samlades rättigheterna till existerande verk, serien om Kake återlanserades och två album av bilder genom Toms karriär publicerades. Mot slutet av 1980-talet tjänade Tom så bra att han och Durk även bildade en stiftelse för att göra Toms och andra erotiska konstnärers bilder tillgängliga för allmänheten. Toms bilder började även uppgraderas från att ses som förvisso välgjord garderobsporr, till att ta plats i ansedda gallerier. Den kommersiella framgången och det konstnärliga erkännandet gick således hand i hand, med det förra som förutsättning för det senare.

Men är Tom of Finlands erotiska teckningar verkligen konst? Själv var Tom ödmjuk inför den diskussionen, han hade över huvud taget svårt att förlika sig med tanken att hans snuskiga teckningar var älskade och efterfrågade. Han nämner vissa tekniska tillkortakommanden, som att han aldrig lärt sig rita nakna mansfötter, men medger att det vore trevligt om världen kom att acceptera alla olika sätt att älska och om han som en konsekvens av detta kunde få en liten plats i konsthistoriens sidorum. Entusiasten Durk Dehner som driver på för ett Tom of Finland-muséum svarar mer bestämt ja på frågan, likaså biografiförfattaren Verhooven som menar att Tom fångar ”Den öppna och soliga sexualiteten, skuldfri, stolt och utan allt överflödigt bagage och sublima budskap.” Kanske är frågan inte ens värd att diskutera. Rob Myers som äger den för ändamålet lämpliga kombinationen av konstgalleri och lädershop, konstaterar krasst att Tom of Finlands bilder inte är ämnade för konversation, utan för masturbation.

Samtidigt innebar 1980-talet ett allt mörkare moln över den bekymmersfria sexualitet som Tom of Finlands bilder illustrerade. HIV och aids tog många liv i Toms nära och internationella bekantskapskrets, och i det andra av sina album med bilder lade Tom till en vädjan om att ha säkert sex, och kondomer blev en del av sexillustrationerna. 1980-talet inleddes också med att Toms finske partner i 28 år, Veli, gick bort i förtid i cancer. Veli var ironiskt nog aldrig särskilt intresserad av Toms teckningar. Tom skulle för övrigt själv så småningom dö av sin livsstil. Inte av den fria sexualiteten, men väl av lungemfysem till följd av sin kedjerökning. Han dog 71 år gammal i Helsingfors i november 1991.

In i det sista tecknade Tom of Finland. En av de saker han sörjde under sina sjukhusvistelser var att inte kunna teckna, så han såg till att komma hem till sitt hus i Helsingfors (dessutom var han harmsen över att kläs i rosa pyjamas, ”Jag är glad att du inte kan se mig nu. Jag! Tom of Finland! I rosa!” klagade han för en bekant i telefon). Mot slutet blev han mer intresserad av att teckna vackra män än frigjord sex, vilket han med den gladlynta självironi han bibehållit livet igenom menade kunde bero på att han blivit romantisk på äldre dar – eller på medicineringen.

Om dieter, hälsa och moral till kulturmagasinet Voltaires temanummer om mat.

Aperitif:

”Först maten, sedan moralen” sade Berthold Brecht. Då var maten en fråga om överlevnad, i varje fall för de mindre bemedlade som Brecht beskrev. Idag är maten billig, varierad, säker och tillgänglig dygnet runt i allt större delar av världen. Väldens dystopiker har gått från att förutsäga en stundande världssvält på 1960-talet, till dagens oro över en ”fetmaepidemi”. Maten har blivit en fråga om vällevnad, och att leva väl – det är moral. Tallriken är ett veritabelt slagfält med vetenskap, moral, religion, filosofi och ideologi som vapen.

Det gäller inte minst frågan ”att äta eller inte äta”. Bantning, dieter och hälsotips sköljer över oss i jakten på en tuktad och smal kropp. Den smala kroppen ses som ett tecken på ett hälsosamt leverne. Ett hälsosamt leverne har i sin tur upphöjts till den högsta av dygder, fast det uttrycks kanske i dessa sekulära tidevarv snarare som ”i enlighet med vetenskapen”. Denna visdom är experter inte sena att ordinera oss alla, med lagar, diktat och milt våld om så krävs. Fast går man så långt liknar det då inte en ideologi, eller kanske rentav en religion?

Nåja, det är inget man dividerar om på fastande mage. Således: Till bords!

 

Förrätt: Det handlar inte om vetenskap

Till formen har bantandet enligt diverse dieter vissa likheter med religion. Den populära vanan att begränsa sitt matintag i alla dess varierande former – från den urgamla fastan, via grapefrukt och flygvärdinnedieter, till nutida pseudo-vetenskapliga Atkins- och GI-metoder – har alla det gemensamt att de delar upp fullt ätbar och lämplig mat enligt en strikt formel för ”gott” och ”ont”, etablerar regler och restriktioner lika för alla med löfte om evigt liv. Nåja, det varnas så mycket för att man dör av olika saker man äter, inklusive att äta mycket och bli rund, att man lätt förleds att tro att den som undviker alla matens faror kommer att leva ett hälsosamt liv i evighet, istället för den månad eller det år extra på ålderns höst som statistiken i själva verket pekar på.

Ändå kan dieterna emellanåt ge intryck av att vara vetenskap. Dess strikta regler ger sken av att dieten sker i enlighet med objektiva och precisa krav. Men lägg märke till att detta sker på precis samma sätt som med traditionella budord, genom att göra lydnaden till överordnad dygd. Redan här får vi en försmak på den skillnad mellan grundläggande moraliska ansatser som maten och bantningen ställer oss inför. Traditionell plikt- och regelmoral följer dietens mönster; tonvikt på lydnad, gärna fastställda regler lika för alla (så att alla kan observera om andra också lyder) och ofta underordnade ett entydigt mål (hälsan).

Mot detta kan man anlägga ett klassiskt-aristoteliskt etiskt perspektiv, där moralens ändamål är människans lycka, som bestående av flera separata delar och där tänkande är nödvändigt för att väga olika goda saker mot varandra. Dietens restriktiva system av vad man får och inte får äta onödiggör det tänkande som är nödvändigt för att välja en lämplig måltid med hänsyn till individers varierande smak, situation, aptit och medfödda egenskaper. Likaså försvinner alla olika anledningar vi har att äta – att umgås och ha trevligt, att snabbt bli mätt för att kunna tänka på annat, att för stunden maximera intellektuell prestation (i detta syfte ger energität så kallad ”skräpmat” bäst resultat). Alla dessa hänsyn reduceras till eller underordnas målet att bli smal/hälsosam. Hälsa är en viktig komponent i ett gott liv, men det är också sinnlig njutning, vänskap, kärlek och en givande arbetsliv. Att reifiera hälsa som det enda målet lånar sig till enkla och mätbara formler som enbart kräver vår lydnad och efterlevnad. Det går att formulera till synes vetenskapligt, men bara genom att undvika alla relevanta avvägningar och vem som måste göra dem, en tänkande människa med kunskap om sin specifika situation och smak. En elitidrottare behöver en kost där stor hänsyn tas till kroppens optimala fysiska prestanda, men för en konsult med lunchmöten blir andra kvaliteter viktigare.

Om inte detta i sig räcker för att ifrågasätta det rationella med dieter, lägg märke till hur ofta de motiveras med en föregiven genväg där kroppen ”luras” att förbränna mer. Det är den klassiska religiösa tanken på andens triumf över kroppen, tuktandet av denna svällande och motsträviga jordiska boning styrd av sug och behov.

Eller låt oss gå direkt på det faktum att dieter inte fungerar. De gör dig vare sig smal eller hälsosam. Fakta är att de allra flesta dieter slutar med att den bantande blir tyngre än hon var från början. När psykologen Traci Mann vid University of California LA, ställde samma resultat från 31 studier visade det sig att redan efter två år vägde så många som 83 procent av de bantande mer än de gjorde innan de började banta. Andra studier visade att viktpendlande leder till fler hjärtsjukdomar, stroke och diabetes än varaktigt hög vikt. Bara för en liten minoritet fungerar dieten annat än för en begränsad tidsperiod. Inte genom att ”lura” kroppen att bränna fett, utan helt enkelt genom att det rigida schemat för vad man får äta blir så tråkigt och smaklöst att den som följer det i slutändan äter mindre mat. Dieten tar glädjen ur ätandet, precis som en självuppoffrande moral tar glädjen ur att vara moralisk (och levande). Det är allt bantningen åstadkommer.

Här menar seriösare delar av det medicinska etablissemanget att man inte ska försöka följa dieter, man ska ”tänka på vad man äter”. Men när man skrapar på ytan visar det sig att dessa tankar lika entydigt låter sig reduceras till att tänka på sin vikt och hälsa när man äter. Problemet är att även detta är kontraproduktivt. När man jämför attityder hos amerikaner och fransmän ser man att de förra tänker mycket mer på kalorier, nyttighet och hälsoaspekter med mat, medan de senare betonar njutningen och måltidens sociala betydelse. Samtidigt är fransmän smalare och har mindre problem med hjärtsjukdomar. En annan studie vid ett folkhälsouniversitet i New York fann att personer som ville gå ner i vikt hade (korrigerat för BMI, dvs vikt i förhållande till längd) fler sjukdagar jämfört med dem som var nöjda med sin vikt. Ju mer de ville gå ner, desto fler sjukdagar. Att vilja gå ner i vikt visade sig rentav vara en starkare indikator på ohälsa än vad personerna faktiskt vägde.

Hur farligt är då det här med att väga för mycket, och hur utbrett är problemet? Betydligt mindre än vad som vanligen framkommer. Här om året kom en avgörande studie (Flegal m fl 2005) som reviderade antalet döda av fetma i USA från den uppblåsta siffran 400 000, till drygt en fjärdedel, 112 000. Detta bara genom hänsyn till den tekniska utveckling som skett de senare decennierna, och som lett till drastiskt minskad dödlighet i hjärtsjukdomar i såväl USA som i Sverige och flera andra länder. De fann också att så kallat ”överviktiga” (med BMI mellan 25 och 30) levde längre än så kallat ”normalviktiga” vilket gjorde att den sammanlagda dödssiffran för ”överviktiga och feta” blev futtiga 26 000. Epidemiologiskt Centrum i Sverige kom året därpå till liknande slutsatser. De hittade ingen relativ risk för förtida död eller allvarlig sjukdom bland ”överviktiga”, en överrisk på 1,5 bland feta (BMI över 30) och en överrisk på 2 bland underviktiga (BMI under 18,5). Smal är alltså inte detsamma som hälsosam, det är farligare att vara för smal än för tjock och tittar man närmare på statistikens små skillnader så hittar man den optimala livslängden precis på gränsen mellan normalvikt och övervikt. De över 85 procent av befolkningen som är normal- eller överviktiga har alltså ingen allvarlig hälsoanledning att bekymra sig över sin vikt.

Ätandet då? Ja, medan den socialdemokratiska regeringen sjösatte utredandet av en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet med argumentet att allt fler ”äter ihjäl sig”, konstaterade Socialstyrelsen året därpå i sin Folkhälsorapport 2005 att hjärtsjukdomarna minskat sedan 1980-talet tack vare ”bättre levnadsvanor … till viss del förbättrade matvanor”. Trots att fler under samma tid har blivit tjockare är den generella trenden alltså att svenskar äter bättre, får hjärtsjukdomar allt senare i livet och lever längre. Det kan låta dramatiskt när studier redovisar antalet döda, men man ska komma ihåg att detta är en statistisk efterhandskonstruktion där vissa grupper i genomsnitt dör några månader eller något år tidigare än andra. Vad forskningen på sin höjd konstaterar är alltså att du genom små varaktiga livsstilsförändringar i motion och kosthållning möjligen kan leva något år längre på ålderns höst. Om denna livsstil inte omedelbart ger belöningar i form av bättre allmäntillstånd, är de där extra åren förmodligen inte värda ansträngningen.

Ändå används dessa statistiska månader och år för att skapa svarta rubriker och veritabla helvetesscenarier om sjukdomar, skenande kostnader och ond, bråd död. Hamburgare beskrivs som farligare än bomber. Rondör jämförs med att dö i aids, malaria och krig, trots att dessa dödsfall sker i ung ålder. Allt med stöd i ”vetenskapen”, vars ändelse är intressant. Sociologen Frank Furedi konstaterar att experimenterande “vetenskap” allt oftare ersatts av uttrycket ”vetenskapen”, en auktoritet som har mer likheter med forna tiders religiösa och moraliska dogmer än med försöken att begripliggöra en komplex verklighet, en auktoritet för hur våra liv ska levas in i minsta detalj:

”idag verkar det ofta som om vetenskaplig auktoritet är på väg att ersätta religiös och moralisk auktoritet, och i denna process förvandlas till en dogm. … Vetenskapliga studier används flitigt för att instruera folk i relationer och familjeliv, vilken mat de ska äta, hur mycket alkohol de ska dricka, hur ofta de kan vistas barhudade i solen och till och med hur de borde ha sex. I stort sett varje del av livet diskuteras i vetenskapliga termer, och rättfärdigas med hänvisning till en studie eller med hänvisning till experternas utlåtanden.”

Med andra ord, när någon hävdar att ”vetenskapen” visat hur vi alla bör äta, handlar det om något annat än vetenskap.

 

Huvudrätt: En moral för matbordet (och en annan vid sidan om)

Liksom vetenskapen bakom bantning och hälsohysteri inte är vetenskap, är moralen inte så mycket moral som moraliserande. Ingen borde egentligen vara förvånad över dieter och ensidigt viktfokus inte fungerar. Dieter skapas inte för att fungera, utan för att göra den som kränger den specifika metoden för dagen rik och berömd. Det kan fortgå eftersom bantare som inte orkar hålla sig till det tråkiga schemat kommer att anklaga sig själva, omständigheterna omkring henne, kanske till och med den specifika dieten, men sällan själva tanken på att man kan banta sig till smalhet och hälsa. Så länge smalhet ses som en bekräftelse på ett hälsosamt och dygdigt liv kommer det dessutom att finnas en andlig pay-off för utövande bantare; moralisk överlägsenhet gentemot andra.

Att säga ”Nej tack. Jag bantar.” eller sätta sig i ett lunchsällskap med en uppenbart påver portion nyttigheter är i dagens samhälle att spela ut ett moraliskt trumfkort. Det möts av en högaktning motsvarande den som en gång i tiden mötte munkar i tagelskjorta eller sexvägrande nunnor, en högaktning som i mångt och mycket har samma orsaker. Bantningen är i själva verket den senaste i raden av självuppoffrande och köttsligt avstående handlingar som betraktas som ädla i långt vidare kretsar än där de praktiseras.

Denna värdering banar väg för det hyckleri som utmärker all påstått ”social” etik; etik som inte har sin utgångspunkt i enskilda människors egna liv, utan bara rör handlingar gentemot andra. Den som följer sin diet i lunchrummet, för att vräka i sig godsaker när ingen ser, upprätthåller dieten som norm i offentligheten, för att bli respekterad eller passa in, men misslyckas privat med att leva upp till den stränga normen. Antingen för att de i själva verket inte tror på metoden eller målet eller för att de inte tror sig vara ädla nog att leva efter normen. I samma grad blir förstås ”högaktningen” gentemot bantaren hycklad, och döljer antingen överlägsenhet (hos den som egentligen inte tror på normen) eller underlägsenhet (hos den som inte lever upp till den).

Hyckleriet finns även i själva målet. Rationaliseringarna för bantning och smalhet som ideal sägs ofta vara hälsa, med statistik och studier tillhandahållen i strid ström genom den ovan beskrivna ”vetenskapen”, särskilt av dem som arbetar med viktreduktion. Samtidigt vet vi att de flesta som kämpar med att blir smalare vill bli det även till priset av hälsa och levnadsår. Många röker eller fortsätter att röka för att hålla sig smala eller undvika att gå upp i vikt, andra tar riskabla läkemedel och preparat. När juristen och fettpanikskritikern Paul Campos bad ett urval bantande kvinnor med genomsnittsålder 34 att göra en avvägning mellan livslängd och vikt visade det sig att de var beredda att i genomsnitt ge upp över fem års livslängd för att hålla sin idealvikt. Hela 91 procent ville inte byta en aldrig så liten viktökning mot fem extra levnadsår. Att smalhetshysterin inte handlar om vällevnad är uppenbart. Själva målet, hälsa, är ofta en offentlig lögn döljandes en privat sanning: fåfänga.

Bantningen och smalhetsidealet rimmar väl med den altruistiska moralens djupare rötter. Dygd görs till något ouppnåeligt. Synd blir ett naturligt, rentav godartat, komplement till de restriktioner som krävs offentligt vid måltiden, åtminstone för ”vanliga dödliga” i motsats till ”helgon”. Se exempelvis hur mat som i dieter stigmatiseras som ”dålig” får rollen som ”frestande”. I reklamen beskrivs feta och söta produkter som något syndigt man (och särskilt hon) ägnar sig åt privat, utom synhåll för andras blickar och dömande.

Notera också hur väl bantningen rimmar med föreställningen att själva kärnan i varje ädel strävan är uppoffring och lidande (inte genomtänkta avvägningar mellan hur man genom att avstå från ett mindre värde kan vinna ett större). Det diskuteras sällan om ett liv av glädjelöst ätande är värt sitt pris, vilka uppoffringar en slimmad kropp verkligen är värd. Dygden blir i vilket fall inte, som den klassisk-aristoteliska, sin egen belöning, den är ett plågsamt medel för ett avlägset, ouppnåeligt mål.

 

Dessert: En politisk jakt på kättare

Den lidande strävan, de förment objektiva och likformade reglerna och den hotfulla beskrivningen av död och pina som alternativet till den smala vägen, är den inbjudan som får glädjedödare, Bror Duktig-typer och förbudsvänner att slå sig ned vid våra bord och börja diktera vad vi ska äta och vad vi inte får äta. Det privata blir politiskt, och precis som en gång Trotskij formulerade saken är tanken: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.”

Redan i Om friheten, John Stuart Mills klassiska plädering för livsstilsfrihet från 1859, varnas för den destruktiva kraften när majoritetens fördömanden kombineras med lagens tvångsapparat. När Aftonbladets Fredrik Virtanen i en kolumn hetsar mot Peter Harrysson som ”en vandrande hjärtattack” och klagar på att den senare har fräckheten att vara glad på tv fast han är tjock, då är vi åtminstone fria att ignorera Virtanens utbrott som bortskämd frustration över egna misslyckade bantningsförsök. Notera dock den tydliga kättartanken. Harrysson är inte bara genom sin rondör en syndare, han borde vara olycklig och ångerfull för detta men vägrar med sin framgång och sitt humör att spela denna roll.

På samma sätt bär det ett löjets skimmer när ministrar från ett tjugotal länder samlas på överstatlig nivå i EU, FN:s världshälsoorganisation eller Nordiska Rådet och bekymrar sig över att européer ser för mycket på tv. Men när social intolerans och politiska åtgärder kombineras kan det bli riktigt otrevligt.

Förmynderi kallar vi det när en överhet försöker reglera vår tillvaro ”i vårt eget intresse”. Redan idag har byråkrater och politiker lilla julafton i sina ambitioner att få oss att äta nyttigare. Från en svensk utredning kommer förslag om partssammansatta folkhälsoråd i varje kommun, fettskatt och restriktioner i plan- och bygglagen kring vilka som får sälja livsmedel och var det alls ska få ske. Röda varningssignaler ska skrämma oss från semlor och andra onyttigheter i affärerna, och Arkitekturrådet ska utforma en ”satsning på metoder för att uppmuntra människor att regelbundet använda trappan”.

Även den sociala intoleransen får tydligare konturer. PR-byrån Prime konstaterade i en ”spaning” (med spår av produktplacering) 2005 hur kontrollen över vad folk äter, dricker och röker har en tydlig koppling till klass. Exklusivare njutningsmedel undantas från negativ stigmatisering, till skillnad från lägre klassers konsumtion:

”Vissa produkter har erhållit en sådan kulturell status, att de är undantagna den regelmässiga kritiken mot kalorier och nikotin. I den här gruppen finns cigarrer, men inte cigaretter. Här finns Marabou Premium Dark men inte Kexchoklad eller skumdelfiner… Här finns årgångsvin, men inte lådvin, här finns en lagrad gruyere men inte hushållsost.”

Förmynderi handlar ofta mer om kontroll över ”de andras” och särskilt de lägre klassernas livsstil än om objektiva faktorer. Sociologen Frank Furedi kopplar i boken The culture of fear (1997) den ökande besattheten kring säkerhets- och hälsoaspekter till en falnande tillit till människans förmåga i allmänhet, och framför allt hos de avvikande.

Denna misstro är kärnan i en förmyndarskapets ideologi som blivit dominerande i synen på mat och hälsa. Det formuleras kärnfullt i en kommentar av chefen för det finska Folkhälsoinstitutet Pekka Puska, i den svenska utredningen om en handlingsplan för bättre matvanor och fysisk aktivitet:

”Hälsan har blivit viktig och anses inte längre vara ett individuellt ansvar.”

Så tänker folkhälsobyråkraterna. Om något är viktigt så kan det inte anförtros individuellt ansvar och individuella beslut. Enskilda människor ses som hjälplösa offer som inte klarar av bördan av att fatta beslut i viktiga frågor. Inte med ett ord nämns deras entreprenörskap, uppfinningsrikedom, kunnande eller beslutsamhet. Och om individuella beslut inte kan gälla något viktigt, då är också friheten oviktig. Bara statliga diktat och politisk ledning är ”viktig”.

Om och om igen återkommer denna inställning i underlaget till den nationella handlingsplanen; I det nonchalanta avfärdandet av frihetsargument som invändningar mot fettskatt. I hävdandet att bara kommunikation från stat och offentlighet kan vara opartisk och sann, medan kommersiell sådan förvirrar och förleder. I viljan att ingripa, korrigera och styra våra liv, från att få oss att ”ta trappan” till att kontrollera motions- och matvanor via våra arbetsplatser och arbetsgivare. I tron på att byråkratiska handlingsplaner och styrdokument kan göra oss hälsosammare och smalare, medan marknader som löst problemen med svält, fattigdom och dyr, svårtillgänglig och ensidig kost över all förväntan görs till en del av problemet.

Förmyndarskapet handlar om mer än missriktad omsorg, ekonomipristagare Milton Friedman menar i sin bok Kapitalism och frihet att det finns ett diktatoriskt drag i förmyndarnas människosyn och principer:

”En övertygad anhängare av förmynderskapet … kan inte avspisas genom att man pekar på några logiska fel i hans resonemang. Han är vår motståndare av rena principskäl, inte bara en välmenande men vilseledd vän. Djupast sett tror han på diktaturen, ett upplyst, välvilligt envälde kanske, eller rentav majoritetsdiktatur, men dock en diktatur.”

Överdriver han inte nu? Är inte folkhälsobyråkraterna innerst inne snälla människor som vill hjälpa oss till ett hälsosammare liv? Knappast. Hade de haft respekt för ditt omdöme hade de inte valt en lång lista med förslag som inskränker din frihet att följa det. Hade de varit intresserade av att hjälpa dig hade de inte tvingat dig att betala jobb, subventioner, forskningsuppdrag och konferenser till deras polare. Hade de varit intresserade av att diskutera med dig hade de inte krävt miljontals kronor i skattemedel för att via sin hälsokommunikationsstrategi tala dig tillrätta. Förslagen avslöjar inte bara att folkhälsobyråkraterna vägleds av en totalitär ideologi, utan också att de har en föraktfull människosyn.

Denna människosyn är rentav en nödvändig ingrediens. Två amerikanska statsvetare Rogan Kersh och James Morone har konstaterat sju faktorer som varit nödvändiga för att amerikaner ska vara beredda att åsidosätta friheten att välja, till förmån för statliga förbud och restriktioner. Bland faktorerna finns demonisering av individer, inte sällan med rasistiska övertoner som när kokainhöga negrer och marijuanahöga (!) mexikaner beskrivits begå vansinniga våldsdåd under drogrusets inverkan. En annan faktor är demonisering av affärsidkare, som barägare och abortkliniker.

Framtiden ser dessvärre riktigt obehaglig ut, åtminstone i den rapport som den brittiska regeringens tankesmedjan Foresight lanserade i oktober 2007 Tackling obesity: Future  choices. Då syftar jag inte på rapportens extrapolering, där den skarpa ökningen av andelen feta som skett på senare år bara antas fortsätta och fortsätta under årtionden så att 60 procent av männen och 50 procent av kvinnorna har fetma (BMI över 30) till 2050. Sådana förutsägelser långt in i framtiden visar alltid extrema resultat med föga verklighetsanknytning.

Utifrån detta extrema scenario diskuteras politiska förslag av närmast Orwellsk karaktär. Redan idag händer det att feta personer nekas vård om de inte går med på att börja banta, och framstötar har vid flera tillfällen gjorts om att göra detta till etablerad policy. Rapporten diskuterar därtill en särskild skatt inte på feta varor utan på feta personer, kaloriransonering i affärer med hjälp av elektroniska kort och rentav interneringsläger för feta personer. Singapore, som idag internerar feta unga män genom värnpliktssystemet och inte låter den räkna dagar till muck förrän de blivit av med sin övervikt, lyfts fram som ett framgångsexempel.

Precis som var och en har att fundera över hur mycket kulinarisk njutning man är beredd att avstå för att kanske få något extra levnadsår, är det dags att på allvar ställa frågan om samma mål verkligen kan rättfärdiga att våra friheter inskränks och att rundare medmänniskor utsätts för statlig pennalism. Annars kan vi finna att den avvägningen gjorts åt oss.

 

Källor:

Flegal, Kathrine m fl ”Excess Deaths Associated With Underweight, Overweight, and Obesity”, JAMA Vol. 293 No. 15, April 20, 2005.

Friedman, Milton (1972) ”Kapitalism och frihet – En konstruktiv analys av den moderna kapitalismen”

Furedi, Frank  (1997) ”The culture of fear”

Furedi, Frank ”The tyranny of science”, Spiked 080115

Mill J.S (1859, 1984) ”Om friheten”

Rozin, Paul “American Eating Habits”. http://www.medicinenet.com

Foresight (okt 2007) “Tackling obesity: Future choices”

Kersh, Rogan och Morone, James “The Politics Of Obesity: Seven Steps To Government Action”

Livsmedelsverket/Folkhälsoinstitutet (2005) ”Underlag till handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet”

Svensson, Mattias (2005) “Peta inte i maten!”

Hammarlind, Folke ”Spaning 05/02/23” Prime PR.

Om fiskekatastrof, ägande och subventioner till kulturmagasinet Voltaires temanummer om hamnstäder våren 2007.

Fisken har stigit i status. Från att vara fattigmansmat (själv minns jag en lärare som ständigt beskrev sin barndoms enkla förhållanden med att han var ”uppvuxen på sill och potäter”) är fisk idag det hälsomedvetna, politiskt korrekta och chica valet för bättre bemedlade.

Knappt en dag går utan att något nytt rön presenteras kring det nyttiga med att äta fisk, helst fet och därmed rik på omega-3-fettsyror. Vår hjärna fungerar bättre, risken för hjärt- och kärlsjukdomar minskar och omega-3 sägs kunna hejda tidiga stadier av Alzheimers sjukdom. Livsmedelsverket rekommenderar oss att äta mer fisk än idag, gärna tre gånger i veckan.

Utöver dessa hälsorön – som stämmer förvånansvärt väl med gammal folkvisdom om att man blir intelligent av att äta fisk och den katolska kyrkans påbud om att äta fisk två gånger i veckan – har även fiskens exklusivitet bidragit till dess nyvunna status. Medan i stort sett alla andra livsmedel blivit betydligt billigare under senare decennier, tack vare teknologisk utveckling, har fisk blivit dyrare, åtminstone relativt dyrare.

Det beror inte på att fiskesektorn saknat teknologisk utveckling. Tvärtom är det få saker som vuxit, utvecklats och digitaliserats som fiskebåtarna. Idag trafikeras världshaven av fiskebåtar som kan vara uppemot 150 meter långa, plocka upp och frysa 400 ton fisk om dagen och förvara 7000 ton ombord, och med nät vars öppningar på 38 500 kvadratmeter skulle kunna fånga ett dussin Boeing 747:or som flyger i formation. Kapaciteter som inte sällan mångdubblats på bara något decennium.

Men till skillnad från teknologisk utveckling på andra områden, resulterar inte fiskets utveckling i något ökat utbud. Tvärtom har de totala fångsterna i världshaven haft en svagt minskande trend sedan slutet av 1980-talet (om man bortser från Kina vars statistikuppgifter inte är tillförlitliga). Och de minskade totalsiffrorna är dessvärre bara toppen av ett isberg. Fisket av idag är inte bara en krisbransch, det utgör ett resursslöseri och ett miljöproblem av sant globala proportioner.

 

Haven töms på liv

Redan för ett antal år sedan slog två forskare larm i ansedda tidskriften Nature om att något var fundamentalt fel med fiskbeståndet. Efter tio års studier kunde konstateras att av de stora fiskarterna – tonfisk, svärdfisk, märling och sorter som torsk, hälleflundra, rocka och rödspätta – fanns nu bara tio procent kvar av vad som fanns 1950. Inte i närheten av land, inte regionalt, utan i hela världen. Problemet är kort och gott överfiskning, att fisket bedrivs så intensivt och omfattande att bestånden inte hinner reproducera sig.

FAO (FN:s mat- och jordbruksorganisation) bedömer nu att 75 procent av fisket sker på arter som är fullt exploaterade, överexploaterade eller praktiskt taget utfiskade, en bedömning som internt kritiserats för att vara ”försiktig”. De enda underexploaterade områdena kvar på jorden ligger i västra delen av Stilla Havet och östra delen av Indiska Oceanen.

På plats efter plats fiskas bestånden ut för gott. 1992 införde den kanadensiska regeringen vad den trodde vara ett tillfälligt stopp för allt torskfiske, men den utfiskade torskstammen vid Grand Banks har aldrig återhämtat sig i de vatten kring Newfoundland där det tidigare sades att man kunde gå torrskodd över vattnet på all fisk.

Till detta kommer att fisket som det idag bedrivs utgör det i särklass största hotet mot havens hela ekosystem, betydligt större än industriutsläpp, grustag, rörledningar och kablar. Holländske forskaren Han Lindeboom har exempelvis skattat fiskets skador som 100 000 gånger större än skadorna från olje- och gasutvinning i havet. Trålandet efter bottenlevande fiskar river upp havsbottnen i genomsnitt någon gång per år i hela Nordsjön, vilket försvårar livet för många arter. För att få fram 450 gram säljbar sjötunga dödas sju kilo havslevande djur, bland annat utrotningshotade rockor och unga fiskar som ofta växer upp vid den trygga sjöbottnen. Detta trålfiske är därtill mycket bränsleslukande.

 

Rovdrift på tonfisk

Ändå fortsätter rovdriften. En av de arter som är på väg att snabbt fiskas ut är blåfenad tonfisk, vanligt förkommande i sushi. Den japanska fiskeflottan tömde tonfiskbeståndet för gott utanför Brasilien redan på 1970- och 1980-talet. Efter att ha fiskats hårt längs USA:s och Canadas östkust har beståndet där reducerats till en tiondel av vad det var omkring 1960.

Nu finns det största kvarvarande beståndet i Europas vatten, men även detta hotas. Den årliga kvoten på 33.000 ton blåfenad tonfisk per år i Medelhavet och östra Atlanten, är betydligt över rekommendationen på maximalt 26 000 ton från övervakningsorganet för just tonfisk, ICCAT. Då ska man veta att ICCAT, med säte i storfiskenationen Spanien, i kretsar intresserade av fiskebevarande går under öknamnet ”International conspiracy to catch all tunas”. Köpenhamnsbaserade internationella fiskeövervakningsorganet ICES, som ger rekommendationer för övrig fisk, bedömer att det hållbara årliga uttaget av blåfenad tonfisk snarare ligger omkring hälften av nuvarande kvot.

Ovanpå den väl tilltagna legala kvoten kommer det omfattande och allmänt accepterade illegala fisket. Ungefär en tredjedel av den totala fångsten av blåfenad tonfisk är illegal. Ett mått på hur accepterad denna illegala fångst är kan konstateras av att så kallade fiskodlingar för blåfenad tonfisk är dimensionerade för hela 55 300 ton per år, alltså väl över den legala kvoten. Sådana odlingar har byggts upp med miljontals euro från EU:s jordbruksstöd, trots att fisken inte odlas, utan fångas i vilt tillstånd för att gödas till större vikt. Enbart Spanien har sedan 1994 betalat ut 6,5 miljoner euro i subventioner till tonfiskodlingar, pengar som huvudsakligen kommer från EU:s skattebetalare.

 

Överfiskning och utbrett fusk

Den blåfenade tonfiskens situation är inte unik, utan tvärtom normalfallet. 2002 slog ICES larm om att torskstammen i de europeiska haven riskerar att gå samma öde till mötes som den kanadensiska. Men trots torskfångster som krympt med 70 procent sedan 1970 har ansvariga ministrar i EU inte följt rådet att stoppa fisket. De har justerat ner fångstkvoterna något, men samtidigt höjt kvoterna för fiske som fångar stora andelar unga torskar, som därmed aldrig uppnår könsmogen ålder.

Det omfattande fusket är inte heller något typiskt för sydländska breddgrader. Enligt ICES skattningar är varannan torsk i Storbritannien illegalt fiskad. I Sverige konstaterade en tjänsteman på kustbevakningen för några år sedan att ”fiskelyckan varierar med vår närvaro. I loggböckerna noteras kanske 300 kilo torsk i vanliga fall. När vi går ombord uppgår fångsten gärna till både ett och två ton mer.” (DN 7/12 2002) Samma år avslöjades att en styrelseledamot i SFR (Sveriges Fiskares Riksförbund) hade tjuvfiskat 32 000 ton sill i norra Öresund där fiske var förbjudet. Så sent som i mars i år bekräftade Fiskeriverket att grova brott mot kvoter och regler fortfarande förekommer. En rapport från EU-kommissionen förra året bekräftade en ökad förekomst av allvarliga överträdelser i EU under 2004, jämfört med året dessförinnan.

 

Pengar i sjön

Varenda steg av det överdimensionerade fisket göds dessutom av massiva subventioner. FAO bedömde 1989 att omkring 50 miljarder dollar per år går i olika former av subventioner till världens fiskerinäringar. Då ska man veta att hela avkastningen låg på omkring 70 miljarder dollar, och att fisket bedrevs med massiv förlust, eftersom det kostade totalt 92 miljarder. Japan och EU ger mest subventioner, följt av USA och många individuella EU-stater.

Det säger sig självt att överfiskningen aldrig hade haft i närheten av samma dimensioner, subventionerna förutan. Biologen Ransom Myers, en av de två författarna till den Nature-artikel som var bland de första att varna för de minskade fiskbestånden, menar rentav att den generösa kanadensiska arbetslöshetsersättningen är huvudorsaken till utfiskningen av landets torskbestånd, och det största hotet mot att det någonsin ska återhämta sig. Än idag, femton år efter att torskfisket stoppades, försörjs hela samhällen i Newfoundland av denna ersättning som träder i kraft om du jobbar minst 14 veckor per år. Många arbetar på deltid med annat fiske (som delat små kvoter motsvarande 14 veckors arbete bland maximalt antal fiskare) och andra med diverse ströjobb, många skapade och finansierade av den kanadensiska staten. Fiskeflottans effektiva kapacitet har inte minskat, trots att den kanadensiska staten spenderat fyra miljarder dollar på att ”anpassa” torskfiskeflottan, utan tvärtom ökat till 160 procent av vad den var i början på 1990-talet. Vid en eventuell återhämtning av torskbeståndet står alltså en enorm vilande överkapacitet av människor och båtar redo att börja fiska. (Clover 2005)

Hellre än att prioritera kastar politikerna subventioner i alla riktningar. I en rapport från tankesmedjan Timbro konstateras att EU mellan 1994 och 1999 betalade ut 8,2 miljarder kronor för att minska fiskerikapaciteten och skrota fartyg, men samtidigt 5,5 miljarder för att modernisera och bygga nya fartyg. Nu har EU fått nya riktlinjer enligt vilka subventionerade modifieringar inte får användas till att öka båtarnas fångstkapacitet. Enligt reglerna…

EU använder hela 40 procent av sin fiskebudget för att köpa tillträde till andra länders fiskevatten, från polcirkeln till Falklandsöarna, men mest i de fiskrika vattnen runt Afrika. Detta för att kunna skicka den subventionerade flottan till nya fiskevatten i takt med att de egna blir alltmer utfiskade. Avtalen med de Afrikanska länderna har kritiserats för att EU inte velat inkludera begränsningar för hur mycket fisk som faktiskt tas upp, och för att dessutom underkompensera värdet av den mängd fisk som avtalats. Vatten som försörjer stora antal afrikanska fiskare och deras familjer töms nu av fiskebåtar från Europa, medan EU:s bristfälliga kompensation försvinner till statsmakten och inte sällan till makthavarnas personliga konton.

Som lök på laxen, eller bekräftelse på att verkligen allt inom fisket får subventioner, rapporterar Världsnaturfonden om att EU till och med finansierat en del av de europeiska piratskepp som fiskar illegalt i Medelhavet och kring Afrika.

Redaktören för miljösektionen i Daily Telegraph, Charles Clover, har i sin prisvinnande debattbok The end of the line (2005) beskrivit vad fiskesubventionerna innebär för skattebetalarna. Dessa tvingas betala minst två gånger för fisken, dels för att fiskarna alls ska fiska och sedan igen för att fisken blir dyrare efter överfiskningen. I EU och många andra länder får man dessutom betala en tredje gång, nu för att fiskarna inte ska fiska därför att fisken försvunnit.

 

Allmänningarnas tragedi

Ett begrepp som väl fångar den nuvarande situationen är ”allmänningarnas tragedi”, ursprungligen ett ekonomiskt resonemang men återintroducerat i debatten av ekologen Garett Hardin i Science det radikala året 1968. Hardin beskriver en betesäng med fritt tillträde för fåraherdar. Utan restriktioner för hur många får som får beta på ängen, kommer varje fåraherde att ha ett intresse av att låta ytterligare får beta långt efter att det jämviktsantal av får som är förenligt med gräset återväxt har överträtts. Detta eftersom vinsten av ett välfött får är hans egen, men förlusten av betesmark delas av alla. Och eftersom alla kan antas bete sig likadant, blir hans enda intresse att låta så många av hans egna får beta upp gräset innan någon annan gör det. Under dagens system, även sedan kollektiva kvoter införts, är fiskarens enda intresse att ta upp så mycket fisk som möjligt ur haven, innan någon annan gör det. Det är också vad de gör, och varför fiskbestånden, liksom gräset i allmänningarna, försvinner.

Ett annat fel är att stat och politiker haft ett övergripande ansvar för fisket, ofta genom en omfattande fiskepolitik. Med få undantag har kvoter och begränsningar satts betydligt högre än vad vetenskapliga organ rekommenderat och vad som krävts för att bestånden ska öka i storlek, överfiskningen har drivits på av massiva subventioner och polis och byråkrati har sett mellan fingrarna på flagranta överträdelser. Även denna huvudlösa politik kan förklaras i ekonomiska intressetermer. Fisket utgör ett litet och välorganiserat särintresse. Politikerna vinner därför röster på att gå fiskarna till mötes och ge dem privilegier, för trots att kostnaden totalt sett är vida större än intäkterna, blir det bara en liten andel för var och en av skattebetalarna och konsumenterna. De senare bekymrar sig därför mer för andra frågor.

 

Ägande ger bättring

Den teoretiska lösningen på allmänningarnas tragedi är att introducera någon form av begränsat nyttjande, helst i form av äganderätter. Sådana lösningar finns, och de fungerar.

Island införde 1975 ett system av individuellt överförbara kvoter (IÖK) som respons på en kollaps för sillfisket. Det innebär helt enkelt att fiskare har eller köper rätten att fiska upp en bestämd andel av hela årets totala fiske för en viss art, där den totala gränsen sätts av en myndighet på basis av vetenskapligt underlag. Sedan dess har sillfångsterna mer än tiodubblats och fiskbeståndet är den största sedan 1950-talet. Ett liknande system för torsk permanentades 1990 och där har lönsamheten i fisket stigit och effektiviteten är större än i andra länder. Torskbeståndet är fortfarande hårt fiskat, men stabilt, och medan torsken raskt minskar i Nordsjön och Östersjön, är Island en av världens viktigaste torskexportörer.

Nya Zeeland har haft ett liknande äganderättssystem sedan 1986. Där visade en studie för något år sedan att av de tio viktigaste arterna uppvisar sju stigande bestånd, två varierande men stigande bestånd medan en art fortsätter att minska. Även Nya Zeeland är en viktig fiskeexportör med stor lönsamhet i fiskesektorn, och stigande sysselsättning trots ökad effektivitet.

Äganderätter åstadkommer en radikalt annorlunda syn på fisket, eftersom fiskare nu får ett direkt intresse av att fiskbeståndet växer. På Nya Zeeland och Island accepteras hårda straff som förlorad fiskelicens, förlorade kvoter och förverkad utrustning vid regelöverträdelser. Fiskeföretagen kritiserar politikerna för att inte sätta fiskekvoterna lågt nog. Fusk beivras och anmäls av fiskarna själva och deras organisationer, inte sällan i kampanjer mot överträdare. Svartfiske av torsk bedöms på Island utgöra endast omkring tre procent av fångsten.

Annars är en av farhågorna med äganderättssystemet att kvoter som åtminstone på kort sikt är betydligt mindre än dagens fångster och effektiviseringar ska driva fram minskad sysselsättning i framför allt små fiskeberoende regioner. På Nya Zeeland blev effekten den omvända, men viss ägarkoncentration och minskad sysselsättning på grund av stora effektiviseringar har i andra fall varit resultatet.

 

Väljer vi ekonomi och ekologi?

Charles Clover ställer avvägningen på sin spets när han menar att man bland ekonomiska, sociala och ekologiska hänsyn i fiskesammanhang maximalt kan tillgodose två. Äganderättslösningen är ett sätt att tillgodose ekonomi och ekologi, men på bekostnad av att politiker inte med allehanda stödformer kan hålla traditionella, regionalt avlägsna fiskelägen och stora, imponerande fiskeflottor under armarna. I våra romantiska tankar har vi bevarat fiskaren som en väderbiten man med skepparkrans och sydväst på en ranglig träbåt, och kanske är det en av anledningarna till betalningsviljan för fisket lever kvar. Men politikernas ”sociala” hänsyn mot fiskarna har blivit en prioritet som alltmer akut tränger ut ekologin, och i tilltagande grad även ekonomin (för en alltmer eftertraktad vara). Det är inte hållbart i längden, men när den insikten kommer kan värdefulla fiskbestånd och stora delar av havens djur och växtliv vara ohjälpligen förlorade.

En annan möjlig svårighet är hur vi tänker kring miljöfrågor. Fisket är nämligen ett allvarligt miljöproblem som ställer de flesta invanda föreställningarna om hur miljöproblem ser ut på ända. Vi har en romantisk bild av de direkta syndabockarna, fiskarna. Vanligen sätts hoppet till att de i högsta grad ansvariga och medskyldiga, politikerna och de politiska systemen, ska vara lösningen på miljöproblemen, inte dess orsak. Lägg till att den stora syndaren bland världens stater inte heter USA, utan EU (Spanien, Portugal och Frankrike) och Japan, och att lösningen skulle innebära att en allmänning styckades upp för att köpas och säljas i en process som kommer att låta en grupp som idag beror av vår sentimentala välvilja att bli tämligen rik och driven i affärer. Av tystnaden kring fiskets kritiska tillstånd att döma, har långtifrån alla miljövänner överkommit sina skygglappar.

 

Referenser:

Clover, Charles (Ebury Press, 2005) The end of the line – How overfishing is changing the world and what we eat

Fiskeriförvaltning med individuella kvoter, Livsmedelsekonomiska Institutet (SLI), Rapport 2006:2

Hadley-Kamptz, Isobel ”Fiska efter lösningar”, Timbro, Rapport (2003)

Norberg, Johan ”Use it or lose it – The environmental case for property rights” (Rapport vid “Freedom, Commerce and Peace, A regional Agenda”, Tbilisi, Georgia, 27 October 2006)

WWF International 2006 ”Fish dish – Exposing the unacceptable face of seafood”

Besök hos fyra upprorsmakare från kulturmagasinet Voltaires temanummer om Småland sommaren 2007.

Redan utsikten genom bilfönstret skvallrar om resans tema. Det syns som om själva skogen här är olydig, vägrar låta sig inordnas efter mönster och styrning. Vart jag än ser står barrträd och lövträd av olika slag om vartannat, på mark böljande av kullar och fylld av stenar. Jag är på resa i upprorsland.

Värnamo, Åseda, Smålandsstenar och Agunnaryd må låta som oansenliga och perifera ortsnamn. Men de har i modern tid fött uppror med landsomfattande konsekvenser. Gnosjöupproret, Föräldraupproret, Elupproret och Skogsupproret har höjt stämman för företagare, hemmaföräldrar, elkonsumenter och skogsägare. Regeringar, myndigheter, organisationstoppar och storföretag – maktcentra tryggt förskansade i Stockholm – har fått böja sig för förslagna smålänningar på krigsstigen.

Tillsammans med fotografen Henrik åkte jag till Småland för att besöka upprorsledarna, söka ledtrådar till varför upproren uppstått, varför de varit så framgångsrika och varför de uppstått just här.

 

Gnosjöupproret

Stig Claesson är på många sätt typisk för den företagsamma Gnosjöregion som fått ge namn åt det uppror han leder sedan 2003. Han tar emot på den fabrik som producerar spetsteknologiska plastinpackningar som han lät bygga och starta 1993 vid ett villaområde i Värnamo (”innan dess fanns här ingenting”). Vid starten var Stig egenföretagare, men nu ingår fabriken i företaget Norfolier med andra fabriker i Norge, Danmark och Estland, där han är delägare samt vd för den svenska delen.

Stig kommer ifrån Sveriges företagstätaste ort, Bredaryd, med 1500 invånare. Pappan var företagare och likaså morbröderna. Till och med golfrundan sker ihop med andra företagare. Någon som sålt sitt tidigare företag och nu startat ett nytt där han ritar hus, en annan som hittar leverantörer i Kina och vid 67 års ålder önskar att han vore 30 ”eftersom det är så roligt att jobba”.

– Med så många företagare omkring sig tror jag att många tänker ”kan de, så kan jag” och så blir det ännu fler som vågar pröva. Även de som är anställda har svarven i garaget och gör lite annat på kvällarna vid sidan om.

Att döma av den entusiasm med vilken vi visas runt i fabriken är även Stig, trots knivskarp konkurrens och att företaget är på väg upp ur en svacka, nöjd med tillvaron. En tillvaro som även innefattar förtroendeuppdrag i Kristdemokraternas partistyrelse och i Svenskt Näringslivs styrelse.

Men bilden av denne typiske företagare behöver kompletteras. Efter att ha vuxit upp med företagandets baksidor, risktagandet, ansvaret och de långa arbetsdagarna, så nära inpå sig var nämligen Stig Claesson övertygad om att var det något han inte skulle bli, så var det företagare. Han utbildade sig istället till civilingenjör för att kunna bli tjänsteman och företagsledare istället, vilket han också blev. När detta ledde till vad Stig med plågad min beskriver som ”en skilsmässa” från en anställning, med påföljande period av arbetslöshet då telefonen slutade ringa, och ett konsultuppdrag så småningom växte till det egna företaget, då hade han inte de förvisso inspirerande morbröderna som grundat Forseda AB i tankarna. Tankarna gick snarare till morfar, den hängivne socialdemokraten som på 1920-talet sparkades från sin arbetsplats på grund av facklig aktivism, och som för sin försörjning inte såg någon annan utväg än att starta eget. Morfadern började resa runt och sälja husgeråd och det gick slutligen ganska bra.

När vi samtalar återkommer Stig till företagandets baksida, de genomsvettiga nätterna efter att ha investerat 24 miljoner kronor i en ny maskin och veta att det är upp till honom att dra in de pengarna.

– Det är roligt, men ohyggligt tufft. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det var så svårt. Att driva företag är verkligen inte för alla, säger han idag.

***

När den dåvarande socialdemokratiska regeringen på våren 2003 lanserade ett förslag om att arbetsgivarna skulle betala även den tredje veckans sjukskrivning (mot tidigare två veckor) blev det för mycket för Stig Claesson. Han ringde ihop en fyra fem kollegor, de hotade att vägra betala med resultat att Dagens Industri skrev en stort uppslagen artikel som skulle följas av flera. Gnosjöupproret var fött.

– Jag tror att vi smålänningar tiger rätt länge, sedan reagerar vi med kraft, säger Stig. Den tredje sjuklöneveckans 1,6 miljarder kom i ett läge där många småföretagare inte fick kalkylen att gå ihop, och sände dessutom signalen att företagen ska få fler pålagor. Det gick i fel riktning.

Bakom fanns ett bredare missnöje med regeringens politik; framför allt skattereglerna för fåmansbolag (de sk 3:12 reglerna) och svårigheten med generationsskiften som skapades av arvs- och gåvoskatter, men även med den egna organisationen, Svenskt Näringsliv. Stig Claesson tyckte inte att någon ”däruppe i Stockholm” talade för småföretagarna eller förstod deras situation. Från regeringen kom nya pålagor och Svenskt Näringsliv ägnade sig åt förtroliga samtal med denna regering snarare än opinionsbildning för bättre företagsklimat.

Protesten tog skruv. Stig ägnade ”till familjens förtvivlan” stora delar av helger och kvällar åt att svara på de mail som strömmade in, och åt att inför debatter och intervjuer läsa på och utveckla sina tankar.

”Jag har funderat mycket och fått läsa in mig på hela statsbudgeten” säger han och visar på hur intäktssidan i den statliga budgeten innehåller en mängd pålagor som väger tungt på just företagen; arbetsgivaravgifter 300 miljarder, bolagsskatter 100 miljarder, energiskatter 150 miljarder, moms 180 miljarder. Den totala statsbudgeten är på ca 850 miljarder kronor.

Studiet av statsbudgeten gav en annan insikt. Korttidsjukfrånvaro, förtidspensioner och långtidssjuka kostar sammantaget statskassan lite över 120 miljarder kronor årligen, något mer än den sammantagna kostnaden för rättsväsende, försvar och pensioner. Vad Stig beskriver som ”utanförskapet” kostar mer än grundläggande samhällsfunktioner, som åsidosätts. Den viktigaste uppgiften borde därför vara att få fler människor i jobb, och tillbaka till jobb.

Detta resonemang vann gehör hos den ledning som med ett nytt, opinionsbildande mandat tog över Svenskt Näringsliv. Den nya vd:n Urban Bäckström lät Stig Claesson utveckla sina tankar i den ”Kris och Framtidskommission” som mötte företagare landet runt under 2005 och landade i förslag för att skapa 500 000 nya jobb. Året därefter kom jobbfrågan att dominera valrörelsen och bidrog starkt till regeringsskiftet.

– Vi vill inte förhäva oss, men nog är vi några av dem som påverkade valrörelsen, säger han idag. Det som är roligt är att man som enskild individ kan driva de här frågorna. Vi är få, egentligen en fyra-fem företagare som stöttat varandra och alla har vi ju fått vara med om en resa.

Trots sitt nationella genomslag har Gnosjöupproret har stannat i Gnosjöregionen. De bestämde redan tidigt att ”inte åka upp till Stockholm och klappa politiker på axeln”. De som ville prata fick komma ner och besöka dem på hemmaplan där företagarfrågor är viktiga och medierna intresserade. Besökarna har sedan dess strömmat till, från de flesta medier och alla politiska partier. När den förra regeringen för första gången presenterade en utredning utanför Stockholm, om att ändra de för småföretagen förhatliga 3:12-reglerna, skedde det i Värnamo. Regeringen och näringsminister Tomas Östros ville signalera företagsvänlighet, men det blev också ett symboliskt erkännande av att Gnosjöupproret verkligen flyttat debatten.

Stödet från allmänhet och politiker av alla schatteringar (Stig hinner berömma socialdemokratiska partitoppar, och vänsterpartisten Per Rosengren som ”verkligen ställt upp”) har inte fått upprorsmännen att formalisera eller tala för någon större grupp. Viljan var hela tiden att med det egna personliga exemplet illustrera företagarens vardag, att få folk att förstå hur de har det. ”Vi ville ge företagaren ett ansikte” säger Stig, och även om det oftast varit hans eget ansikte, har de försökt turas om när medierna kommit på besök. Han har även förmedlat en mängd andra personkontakter till tunga medier på jakt efter en företagarvinkel.

Utöver respekt och kontakter i politik, näringsliv och medier kan Stig Claesson bocka av det mesta av det som låg till grund för upproret. Svenskt Näringsliv har, med hans aktiva medverkan, bytt ledning och inriktning. Så även landet efter regeringsskiftet 2006. Arvs- och gåvoskatten är avskaffad, liksom den tredje sjuklöneveckan, och 3:12-reglerna ska ändras.

”Jag är lugnare idag”, säger den energiske idésprutan framför mig apropå framgångarna. Fast även om mycket har åstadkommits på denna korta tid, betonar han att det krävs en mer omvälvande samhällsförändring innan de grundläggande problem han talat om är lösta. Stig talar om att ”miljard efter miljard skickas upp till Stockholm” och att ”väldigt mycket i djungeln av lagar behöver ändras”. Härnäst på Gnosjöupprorets agenda står en ändring av Lagen om anställningsskydd (LAS), som han menar är ett ”konserveringsmedel”, och av konfliktreglerna på arbetsmarknaden. Liksom en översyn av konkurslagstiftningen, där en ändring oavsiktligt gjort det svårare för småföretagare att få rörelsekapital.

Men det finns mer än uppror i Stig Claessons liv. I nästa ögonblick talar han om den fantastiska Turning Torso i Malmö som får det att ”klia i fingrarna” på en civilingenjör, om en by på den ukrainska landsbygden med en fattigdom som ”gör ont ända in i själen” och om en inbjudan till en konferens om klimatfrågan ”som vi måste lösa”. Det är mycket som drar. Fast konferensen hinner Stig Claesson inte gå på, även om det vore roligt. Han har trots allt ett företag ”som kräver 120 procent” att sköta också.

 

Föräldraupproret

”Det är lätt att njuta här” säger Anna Bergqvist när hon och barnen Josefin, 10 år, och Mårten, snart 5 år, visar oss runt på den stora gården med sandlåda, gungbräde, uthus med höns och en vid gräsmatta som omger ett rött hus med vita knutar på Stenstorp, beläget fem minuters bilväg från Åseda, huvudort i Uppvidinge kommun. Yngste sonen Melvin, 14 månader, bär hon i famnen. Sedan Josefin föddes 1997 har Anna varit hemma på heltid med barnen.

– De första tre åren tänkte jag hela tiden på att jag måste ”göra någonting”, tänka framåt och planera. Men som förälder kastas man in i en värld som står helt stilla, barnen är i nuet nästan hela tiden. Nu går det inte en dag utan att jag njuter av att bara vara. Känna att jag hinner det man har lust med, baka pepparkakor till jul till exempel. Det är ju sådant man minns som vuxen, doften av pepparkakor.

Själva välkomnas vi, två timmar försenade, av nygräddade våfflor vid ett väldukat bord. Det stillsamma livet i nuet är inte bara till förmån för barnen.

Anna Bergqvist är inte bara mamma, hon är upprorsledare också. Över en fika med en väninna och en upprörd diskussion över att Växjö kommun precis hade avslagit ett förslag att ersätta hemmavarande föräldrar föddes tanken på ett föräldrauppror, för rätten att kunna välja att vara hemma med sina små barn som ett alternativ till dagis. Idag minns hon inte riktigt när det började ”Det var någon gång 1998-1999”.

Väninnan, med journalistutbildning, kände till en lagändring som gjorde det möjligt att med fem procent av befolkningen bakom sig väcka frågan om en kommunal folkomröstning. Förslaget skulle i så fall vara att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Först försökte de intressera lokala politiker att ta initiativ i frågan. De sade alla att det var en ”jättebra idé”, men lät sedan saken bero. Anna och hennes kamrater fick ta tag i saken själva.

–      Vi var tre personer i Uppvidinge som utnyttjade våra respektive kontaktnät och våra mäns på olika kommunala arbetsplatser. Det krävdes omkring 300 namn och efter några månader hade vi fått in 375 namn.

Folkomröstningen hölls av kostnadsskäl i samband med nästa kommunalval 2002 och slutade med ett massivt ja till vårdnadsbidrag, något som även majoriteten i kommunen stod bakom. Där tog det dock stopp. Den socialdemokratiska regeringen vägrade tillåta att kommuner införde vårdnadsbidrag.

Men upprorstanken spred sig, genom personliga kontakter, exemplets makt och medierna. Några år senare hade namninsamlingar för folkomröstningar om kommunalt vårdnadsbidrag gjorts i 20 kommuner. Kristdemokraterna väckte frågan i riksdagen och i samband med detta bjöds föräldraupproret upp till Stockholm. Anna poängterar att Föräldraupproret är partipolitiskt obundet och att de gärna pratat med alla partier, men att bara kd var intresserade. Stockholmsbesöket blev frustrerande. Utöver att följa interpellationsdebatten från läktaren ville de överlämna de tjugo namninsamlingarna, varav 18 i socialdemokratiskt styrda kommuner, till ansvarige ministern Mona Sahlin. Anna menar att den rutinerade Sahlin väntade kallt tills journalisterna som bevakade kammaren gått, innan hon tog emot delegationen, och vägrade att diskutera deras argument.

Argument är annars något som Anna Bergqvist har gott om efter sina år av engagemang i frågan.

–      De säger att vårdnadsbidraget kostar. Men alternativet är att barnet är på dagis som kostar 135 000 kronor per barn och år för en heltidsplats. Med maxtaxan betalar föräldrarna omkring en tiondel av detta, resten kommer från skattebetalarna. Sedan säger man att det går jämnt upp eftersom den andra föräldern arbetar och skatteintäkterna ökar. Och det kanske stämmer för ett barn. Men för två barn blir ju kostnaden den dubbla, och för tre barn den tredubbla, samtidigt som dagisavgiften blir lägre, men utan att skatteintäkterna ökar. De minskar snarare om man tänker på hur många sjuk- och vab-dagar föräldrarna måste ta ut när barn utan fullgott immunförsvar smittar varandra. Det går inte ihop.

Ekonomin är dock inte hennes viktigaste argument, snarare hur det rådande systemet värderar familjen och inte minst moderskapet.

–      Det kvinnan har en exceptionell förmåga att göra, föda och ta hand om små barn, att det värderas så lågt, och att feminister närmast säger att dessa våra egenskaper är skit, att vi ska försöka bli som män, det gör mig förbannad.

Med sådana uppfattningar undrar jag om Anna Bergqvist bjudits in till debatt eller ens kritiserats av feminister i riksmedia, men hon menar att det varit helt tyst på den fronten. Mediegenomslaget har varit stort i lokal press och tv, men under alla år har det bara blivit fyra reportage i rikstäckande medier, två gånger i Aktuellt, samt vi Föräldrar och Aftonbladet Kvinna. Till den stora ”dagisdebatten” på stockholmsmediernas kultursidor för några år sedan kom ingen inbjudan att delta.

Gång efter annan märks annars Anna Bergqvists kritik mot dagis och att skilja barnen från sina föräldrar i småbarnsåren. Hon menar att föräldrar genom sina kärleksband till barnen har en unik förmåga att fånga upp barnens signaler och därmed utveckla deras känsloliv, som ingen utomstående, hur välmenande de än är, kan kopiera. Barn utvecklar sitt känsloliv och sin empati huvudsakligen under sina första fyra år. Utan närvarande föräldrar som älskar barnet kommer denna förmåga inte att utvecklas, då får barnen betala med avsaknad av fullt fungerande känsloliv.

–      Det är min bedömning att mina barn skulle skadas av att lämnas till dagis. Därför har jag kämpat för att kunna vara hemma. Det finns ingen som känner mina barn som jag gör. Jag är utbildad sjuksköterska så jag är ju inte dum i huvudet och på andra områden får vi välja, bil, TV, och vi ska välja elbolag, men på det här området får man inte välja trots att det engagerar oss mest, säger Anna.

–      Och min make ska vi inte glömma, utan honom vore jag bara halv, lägger hon till, barnen är ju vårt livsprojekt som vi lever med tillsammans.

Samtidigt som Anna Bergqvist ifrågasätter mycket kring hur vi ser på familjer, barn och föräldraskap (”ibland verkar det ju nästan som om barn ska komma med handtag, så man ska slippa ha dem i famnen”) så är hon mycket noga med att hon inte vill ge några dåligt samvete för att de träffar andra val än hon.

–      Jag kan inte klampa in hos grannen och tala om hur de tar hänsyn till sina barns bästa. Jag vill vara ett exempel på någon som följer sitt hjärta och mana till eftertanke hos andra. Det spelar ju ingen roll vad man har för befattning i samhället, om man är läkare eller astronaut, man är ändå mamma eller pappa och måste vara sann mot den känslan. Så länge man gör val som stämmer med sitt hjärta så är man värd att få gå sin egen väg.

Att alla föräldrar är just mamma eller pappa oavsett övrig samhällsposition menar Anna Bergqvist är grunden till att Föräldraupproret nått brett genomslag och uppmärksammats i medierna, trots att det knappast hör till vanligheterna med hemmamammor längre. Till dem som provoceras av hennes exempel och kallar henne ”lyxhustru” svarar hon att ”Det är sorgligt för barnens skull om det ska vara en lyx att ha full tillgång till sin ena förälder”.

Regeringsskiftet 2006 ändrade förutsättningarna för de kommunala vårdnadsbidragen. Den borgerliga regeringen har nu ändrat reglerna, så att kommuner kan införa vårdnadsbidrag till föräldrar som önskar vara hemma längre med sina barn. I 164 av landets 280 kommuner har initiativ tagits för att införa sådana vårdnadsbidrag. Anna Bergqvists hemkommun Uppvidinge, var den första kommunen att fatta beslut om att införa vårdnadsbidrag, som träder i kraft från och med den 1 januari 2008. Då kommer Anna Bergqvist att ta ut vårdnadsbidrag för att kunna vara hemma med yngste sonen Melvin i ytterligare något år.

– Det ska bli skönt att njuta frukterna av något man kämpat för i snart tio år.

 

Elupproret

”Förr var här kor som råmade och får som bräkte, nu är det Clint Eastwood som håller igång”  säger Sixten Svensson finurligt när han demonstrerar sin egenhändigt inredda hemmabiograf, komplett med röda liggfåtöljer, stolar från en biograf i Stockholm, 14 högtalare och en massiv duk. Den ligger i uthuset på föräldragården i Kylen utanför Osby. ”Har man valt att leva härute så finns det ingen kvartersbiograf i närheten, då får man ordna det själv” säger denne tidigare bildredaktör på Aftonbladet, nyhetschef för SVT i Malmö och producent för bland annat 1980-talssuccén Sköna söndag.

Vägg i vägg med hemmabion ligger hustruns vävstuga, som en illustration av närheten mellan historiska traditioner och framtidens teknologi. I hagen intill betar sävliga kor upp mark tänkt att hysa framtidens energiskog. I rummet på andra sidan biografen finns anpassningen till nuet, den 7,5 kilowatts dieselmotor som garanterar elförsörjningen när elen försvinner i ledningarna. ”Den tar bort klumpen i magen, oron för att mörkret ska falla så fort det börjar vina i trädkronorna” säger Sixten.

Natten den 8 januari 2005 svepte stormen Gudrun, som lokalt uppnådde orkanstyrka, över Sverige med förödande konsekvenser, framför allt i Småland. Enligt Wikipedia fälldes omkring 75 miljoner kubikmeter skog, tre årsavverkningar, i Götaland och framför allt i Småland. Fyra dygn senare var fortfarande 100 000 hushåll utan ström, bland dem hela samhällen med ålderdomshem, dagis och allt. Vreden över den dåliga beredskapen födde Elupproret, med krav på att elförsörjningen garanteras bättre, och på kompensation för de kunder som drabbas av långvariga avbrott.

Sixten Svensson har upproret i blodet. Han är i elfte generationen släkt med upprorsledaren Peder Pedersen, som tog Karl XI:s krigskassa vid Loshult 1676. Om detta har han skrivit i boken Sanningen om snapphanelögnen (2005), en genomgång utifrån danska källor av den tidens motståndskamp mot försvenskningen som han menar är ett första exempel på modernt och välorganiserat gerillakrig. Det egna förlaget heter Kylleförlaget efter den danska stavningen för Kylen, ett ord som betyder åmöte (”Kylen låter ju däremot bara dumt”).

Sixten Svensson ärvde också Elupproret. Initiativet till detta togs av skogsägaren Mats Helge i Smålandsstenar, men då han skulle på en sedan länge inbokad Egyptenresa erbjöd sig Sixten Svensson, som sett Helge på tv, att ta över som upprorets talesman.

–   Det hade jag lärt mig under mina år i media att man behöver en talesman. Medierna kunde på så sätt utnyttja mig för att sätta ett ansikte på den vrede som fanns efter stormen. Som kontaktperson kom jag dessutom att samla på livsöden, som jag kunde förse medierna med, pensionärer som hittats nedfrusna efter elavbrotten eller en skogsägare som det gått illa för.

Dagen efter stormen tillbringade Sixten Svensson åt att ihop med andra ”såga sig fram” till Osby för att framåt kvällen kunna ringa därifrån och meddela döttrarna att han var okej. Elförsörjningen ordnades när han efter några dagar kunde få tag i det ovan beskrivna elaggregatet. Telefonlinjen fixade han genom en tjuvkoppling 350 meter därifrån. ”Ledningen räckte precis in i hallen, så det var där jag fick sitta och tala i telefon i flera veckor innan datorn kopplades in.”

När Sixten Svensson efter 20 dagar mottog ett brev från Sydkraft där deras koncernchef beklagade elavbrotten, men utan att ge några konkreta besked rörande kompensation eller säkerhetsåtgärder brast tålamodet. I ett animerat telefonsamtal med koncernchefen (”jag ringde från verandan, där det finns mottagning till mobilen”) krävde Sixten Svensson bland annat besked om hur mycket av den nätavgift som alla elkunder är tvungna att betala för att ha tillgång till elnätet som gick till reparationer och underhåll. Han fick uppgiften att 800 miljoner kronor av årliga intäkter på totalt 1 miljard användes till detta. En koll med bolaget Sydkraft Nät gav dock helt andra besked. Enligt dessa var intäkterna 5,5 miljarder, medan kostnaderna låg mellan 400-600 miljoner. Dessutom hade 1,5 miljard samma år skickats från Sydkraft Nät till koncernledningen som redovisat goda vinster och aktieutdelningar.

Elupprorets vrede kom således att huvudsakligen riktas mot Sydkraft. Ingemar Johansson i Örkelljunga kom på tanken att driva grupptalan mot företaget, något som blivit möjligt genom en lagändring några år tidigare. Måndagen den 5 april 2005 gick Elupproret ut med att man avsåg att bilda en förening för att driva grupptalan mot Sydkraft. På fredagen veckan därpå meddelade Sydkraft att de gick kraven till mötes. De betalade alla merkostnader som strömavbrottet orsakat och 50 procent av inköpskostnaden för reservaggregat. Den första delsegern var bärgad.

– En grupptalan är en mardröm för företagen. Det tar lång tid, involverar tusentals personer, ger negativ press och de måste reservera pengar i bokslutet. Dessutom ledde vårt initiativ till att Mona Sahlin ringde och bjöd på kaffe. Vi hade blivit en maktfaktor och hon ville naturligtvis se till att vreden inte riktades mot politikerna. Att vi bjöds in av Sahlin innebar i sin tur att vi kunde intervjuas i medierna utan att Sydkraft var nödvändig motpart, säger Sixten Svensson, väl insatt i krafterna bakom skeendet.

Den politiska processen rullade på. I slutet av sommaren samma år antogs en ny lag om säker eldistribution, som ger elbolagen en frist på fem år att gräva ner elkablar eller trädsäkra ledningarna. Lagen stadgar också betydande skadeståndbelopp för elavbrott i längre än tolv timmar. Varje kund får 900 kronor efter tolv timmars avbrott, ytterligare 900 kronor för varje dygn och sedan i stigande skala upp till 16 000 kronor. Det medförde kostnader på 700 miljoner redan vid stormen Per tidigare i år.

”Därmed är upproret i praktiken klart, nu ska lagen ta över” säger Sixten Svensson. Det är en lag som ”överträffar allt han förväntat sig” men som han ändå tycker är rättvis och rimlig (”Tar man betalt för att leverera någonting, så ska det fungera och annars ska man bli skadeståndsskyldig.”). Han tycker att händelserna visar ”att vi lever i en dj-ligt bra demokrati” där politiker faktisk är receptiva och går folkviljan till mötes, även om ”en del makthavare tenderar att inbilla sig att folket är till för dem istället för tvärtom”. Sixten är också nöjd med att de valde just upprorsformen och inte formaliserade sig i en förening innan grupptalan.

–     Med en förening hade folk börjat kräva en massa för medlemsavgiften och fokus hade flyttats inåt. Vi hade unikt stöd av tusentals personer efter Gudrun, och jag har svarat på hundratals mail, men så fort ljuset återkom mattades intresset betydligt. Nu var vi en tio eldsjälar som drev detta iland.

För sin egen eldsjälsinsats vann han en utmärkelse av tidningen Privata Affärer, utnämndes av Kvällsposten till ”Årets Filur” och nominerades till Årets skåning ihop med Peps Persson och Zlatan (Peps vann). Med Mona Sahlin har han fortfarande kontakt, hon tittade förbi hemma hos Sixten för en lång fika på väg ned till Socialdemokraternas Skånedistrikt som nybliven partiledare. Till de många smålänningar som muttrade över att det kom en skåning och tog över som ledare för upproret, trots att Småland drabbades värst hade den historieintresserade Sixten Svensson svar på tal:

–   Man brukar säga att en Göingebo är en blandning mellan en räv och en smålänning. Våra historiska rötter skiljer sig från dem som bodde nere på den feta slätten. Den som stack upp där nere fick huvudet avhugget, men här i skogen är folk vana att råda sig själva.

 

Stormupproret

”Jag tänkte att nu är det tid för gungstolen, gården och min skog.” Så resonerade Willy Uvebrant när han 2002 efter åtta år lämnade posten som kommunalråd i Ljungby. Gungstolen står i Passagården i Agunnaryd, som förmodligen är mest känt för att ortens store son Ingvar Kamprad använt A:et i företagsnamnet IKEA. Kamprads närvaro är fortfarande påtaglig; han har sponsrat närmare hälften av den nybyggda lanthandeln, där övriga Agunnarydsbor samlat ihop resten, med sina affärskontakter fixat en bensinpump till byn med ca 670 invånare och han sponsrar även ortens månatliga tidning Kolbulletinen.

Men när budkavlen gick i Agunnaryd inför årets valborgshelg var det inte Kamprad, utan snarare Willy Uvebrant som varit i farten. I en civil olydnadsaktion fällde ett drygt trettiotal Agunnarydbor träd och röjde väg till den traditionella badplatsen på Marsholm, en ö som genom en stiftelse ägs av Agunnarydborna gemensamt. Länsstyrelsens svar blev att polisanmäla aktionen. Detta är kulmen på ungefär fem års konflikt kring att området gjorts till interimistiskt naturreservat, det innebär att det inte får brukas av ägarna utan måste lämnas åt sitt naturliga förlopp.

Willy Uvebrant hävdar att de under dessa år ägnat veckor av sammanlagd arbetstid åt möten och remissvar utan att Länststyrelsen givit med sig det minsta. Istället har ”tjänstemän, landshövding och direktörer” fattat ett beslut istället för, som Agunnarydborna krävt, lekmannastyrelserna i Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Agunnarydborna motsätter sig ytterligare tvångsinlösen av mark för naturreservat, eftersom 1071 ha mark i trakterna kring Agunnaryd redan är reservat, och menar att skälen till att göra naturreservat på Marsholm bokstavligen fallit efter att stormen Gudrun dragit fram. Nu menar man att det bara är barkborrar som förökar sig i den stormfällda skogen. ”Biologisk enfald istället för mångfald” står det på ett protestplakat.

–    En vanlig skogsägare är lagbrytare om han lämnar över tre m3 (kubikmeter) fälld skog per hektar, då blir det vite. Härute ligger 600 kubikmeter per hektar. Det är klart att det upprör allmogens rättvisepatos att likhet inför lagen inte gäller.

Budkavlen till trädfällning var inte Willy Uvebrants första uppror. Efter Gudrun ledde han Skogsupproret som nu blivit Stormupproret och gäller skogsägarnas krav på ersättning för den fallna skogen. Stormupproret är en idag aktuell kamp rörande krav på slutlikvid från virkesindustrin. Dessa köpte virke till lågt pris efter Gudrun, då man trodde att bottnen skulle gå ur marknaden och att kvalitén på timret skulle svikta. Men marknaden har gått bra och några av virkesföretagen är rentav börsraketer på grund av de billiga timmerinköpen. Några företag har därför tidigare i år öppnat för att i efterhand kompensera skogsägarna, och Willy och hans upprorsvänner kommer att ligga på dem.

–    Vi hade ju fullt upp med att röja i skogen de första tre veckorna efter Gudrun. Under tiden var virkesföreträdarna på plats i Stockholm. De lyckades utverka 1,4 miljarder i regeringsstöd, medan skogsägarna inte fick ett skit, berättar Willy med agg i rösten.

När skogen var röjd började man organisera protesterna. En fem-sex personer startade en namninsamling och drev en hemsida, men stödet kom från betydligt fler. Ett möte i Södra Ljunga lockade över 600 personer. Hustrun Eva-Britt bakade och med kringla och kaffe för 30 kronor till mötesdeltagarna finansierades lokalhyran och tidningsannons. Mötet fick bra mediegenomslag, och några dagar därefter hade ett tidigare motvilligt LRF givit sitt stöd till ett krav på regeringen att även kompensera skogsägarna. Det var detta som kom att kallas Skogsupproret.

Kravet stötte dock på patrull eftersom ansvarige ministern, Ulrika Messing, hävdade sig ha slut på pengar. Det blev ytterligare ett par protestaktioner, bland annat en namninsamling som överlämnades till landshövdingens residens efter att skogsägare marscherat från polishuset och tagit med sig prov på stormfälld skog. Sedan hittade ministern ett kryphål under budgettaket och skogsägarna fick ett stöd i form av en skattereduktion på 50 kronor per kubikmeter virke som fraktas till bilväg. Skogsupproret har alltså varit framgångsrikt, medan Stormupproret ännu pågår.

Efter att ha tittat på de illegalt fällda träden på Marsholm bjuds vi på kaffe och hembakt på Passagården som brukats i fyra generationer före Willy. Här berättar Willy vidare om sitt engagemang medan Eva-Britt fyller i med bakgrundsinformation. Jag frågar hur han ser på att så många uppror startar i just Småland.

–  Här finns ju en drivkraft av företagsamhet som innebär att man ser det möjliga, och som du sett accepterar man inte alltid till hundra procent att bara för att en myndighet sagt sitt, så är det så det måste bli, svarar Willy.

–  Vi får höra att vi ska ha en levande landsbygd med fler boende och turistnäring, men det är ändå fullständigt omöjligt att få rucka på strandskyddet ens i en kommun som Ljungby med 200 mil stränder, flera hundra meter per person. Eller som på Marsholm, där skulle man ju kunna göra någonting bra. Men istället känns det som att vi får slåss mot myndigheterna för att ha saker kvar, inte ens för att kunna utveckla. Det är klart att det blir uppgivet till slut.

Själv verkar dock Willy Uvebrant ungefär lika uppgiven som rädd att hamna i fängelse för sin civila olydnadsaktion, det vill säga: inte det minsta. Det är svårt att i den godmodiga olydnaden inte se paralleller till serie- och filmfiguren Åsa-Nisse, den tjuvjagande småländske småbrukaren som inte heller håller sig helt på dagens sida. Vid köksbordet hemma hos Willy och Eva-Britt möts min tanke om den ”olydiga” skogen, där lövträd och barrträd växer huller om buller, med nöjda skratt. Visst har Länsstyrelserna gjort sina försök att få ordning på skogen. Ett tag skulle björkarna utrotas med kopparspik och besprutning, men efterlevnaden bland skogsägarna var inte alltid särskilt stor.

Snart talar vi istället om den nya tekniken som gör det möjligt att producera en bygdetidning till rimlig kostnad, och när vi lämnar Passagården är det inte till gungstolen Willy är på väg, utan till datorn för att skriva en artikel om Stormupproret och grunna på nya protestmetoder. ”Om medierna ska skriva får man ju inte vara för flat” avslutar den gamle centerpolitikern som Radio Kronoberg omnämner som ”den stridbare”, och av andra liknas vid Nils Dacke själv.

 

I upprorsland

Varför är det så många uppror just i Småland? Det var en av de frågeställningar jag hade med mig på min resa. Ingen av dem jag talat med tar upp den historiska kopplingen till Dackeupproret 1543, då en här av småländska bönder stod för vad Vilhelm Moberg, själv bördig från Dackeupprorets områden i gränslandet mellan Småland och Blekinge, kallar ”vårt största folkuppror mot inhemsk makt”.

Men det finns ändå klara spår av den karga självständighet som Vilhelm Moberg beskriver i såväl sina romaner som sin historik. När man frågar dem ser alla upprorsledare sina krav i termer av ”att få råda sig själv”, trots att en del tekniskt sett är krav på bidrag och kompensation. Likaså finns en självrådighet uttryckt som att ”vill vi ha en ändring till stånd så får vi ordna det själva” och i beredskapen att, om nödvändigt, sätta sitt eget omdöme ovanför lag och myndigheter. Därtill bjuder alla på fördjupande resonemang kring hur den steniga myllan fött ett folk som varit tvungna att klara allt själva eller gå under, som måst vara företagsamma vid sidan om eftersom det inte räcker med vad jorden ger, och som härur fått en klar känsla för att alla måste göra rätt för sig.

För den som vill se det så finns fler paralleller till det småländska – de små gemenskaperna, nätverkandet, entreprenörskapet. Organisatoriskt har de alla drivits av en liten skara eldsjälar, mellan tre och tio personer, som inte formaliserat sina strukturer i exempelvis föreningsform. Nätverkandet har varit en strategi för att samla sina egna, men varit en ännu tydlig strategi i kontakterna med medierna, där upprorsföreträdarna ofta agerat som kontaktförmedlare av ”livsöden” och talande exempel. Entreprenörskapet märks exempelvis i utnyttjandet av nya lagar – grupptalan och kommunala folkomröstningar på medborgarinitiativ – och de möjligheter som därmed öppnades både formellt och via medialt genomslag.

Kanske kan man även i kraven se samma mönster. De har varit ambitiösa, men inte överdådiga, och framför allt konkreta. Ibland finns en bakomliggande vision som driver upproret vidare, som Gnosjöupproret, men i så fall i form av nya konkreta förslag. Företrädarna har också varit pålästa i frågorna de drivit.

Just återhållsamheten i kraven kan ha varit en faktor bakom att de så ofta kunnat drivas med framgång. Det slår mig när jag diskuterar bredare familjepolitik med Anna Bergqvist. En av Föräldraupprorets samarbetsorganisationer vill avskaffa bidragen till såväl dagis som hemmavarande föräldrar, och istället införa skatteavdrag för barnfamiljer. Anna har ingen invändning i sak, men menar just att det skulle ta för lång tid att driva igenom en sådan förändring.

Framgången är nog ändå det intressantaste med de granskade upproren. Det har funnits fler uppror får jag fram av diverse lokala reportage; ett uppror mot övergången till digital-tv startades i Gislaved, i Jönköping gjorde poliserna uppror mot polisledningen och i samma stad stod en ungmoderat, som för övrigt drev en namninsamling mot tv-licensen, för några år sedan åtalad för brott mot mönstringsplikten. Men gemensamt för Gnosjöupproret, Föräldraupproret, Elupproret och Skogsupproret är att de alla nått framgångar både i termer av medialt genomslag och politiskt tillmötesgående.

Åtminstone två – Gnosjöupproret och Elupproret – måste betraktas som exceptionellt framgångsrika. Gnosjöupproret bidrog till två maktskiften i Stockholm, först i organisationen Svenskt Näringsliv, sedan åtminstone indirekt i riksdagen. Elupproret fick ett starkt mediedrev i ryggen, ett storföretag på knä och (den socialdemokratiska) regeringen att driva igenom en ny lag.

En förmodligen avgörande faktor för dessa båda upprorsframgångar är att de i stor utsträckning varit direkt riktade mot medierna. Medan Stormupproret drog igång genom att kalla till stormöte, så kallade Elupproret till presskonferens om att de tänkte samla sig i en förening. Och medan Föräldraupproret vilar mycket på Anna Bergqvists personliga exempel som hemmamamma, så har Stig Claesson och Sixten Svensson, utöver att själva ge upproret ett ansikte förmedlat kontakter mellan medier och andra personer. Stormupproret utmärker sig genom att ha vilat mer på stormöten, grupprotester och agitation, än på personliga livssituationer. Det senare är förvisso också medieanpassat, men verkar inte ha samma genomslag som den personliga berättelsen.

Mediernas roll är intressant. På många sätt har medierna gjort upproren, det är svårt att alls tänka sig dem medierna förutan. Man skulle kunna se det som att medierna gett små grupper av upprorsmakare en genväg till politiskt genomslag, vid sidan om demokratins gängse stigar. Å andra sidan kan man se det som att medierna fångat upp genuint engagerade människor med en bärande berättelse, och att detta är en välbehövlig motvikt till de hopkompromissade, fokusgrupptestade och av pr-konsulter utformade budskap som politiska partier och stora medlemsorganisationer idag kommunicerar. Intressant är också kopplingen mellan det traditionella och det moderna. Upprorsformen passar som hand i handske på det moderna mediesamhället, men bygger samtidigt på gamla traditionella arbetsformer, möten, samtal och agitation. Det är inte olikt Al Gores återupprättande av det traditionella föredraget, spritt genom det moderna filmmediet. Och kanske är de moderna mediernas roll inte så stor som man kanske tror. Jag tänker på antropologen Margaret Meades klassiska citat: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp av eftertänksamma, övertygade medborgare kan förändra världen; i själva verket finns inget annat som gör det.”

Diskussionen med Anna Bergqvist tydliggjorde en annan kontrast. Medan medier och politiker flockats hos företagarna i Gnosjö, och tog sig till Elupprorets presskonferens i Vissetoftas gamla skola, så blev föräldraupprorets företrädare bortfintade när de försökte ta kampen till Stockholm och riksdagen. Upprorens segrar har vunnits på hemmaplan.

Även framgångsdiskussionen landar alltså i Småland. I en berättelse om självständighet, entreprenörskap och små gemenskaper, som berör så mycket mer än bara uppror och ohörsamhet. Eller som Willy Uvebrant uttrycker saken: ”Nä, i övrigt är vi ju lojala samhällsmedborgare som arbetar i grottekvarnen och gör så gott vi kan.”

En introduktion till Frederic Bastiat till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Frankrike.

Indignationen var ljudlig i diskussionsklubben i Mugron, en liten by i sydvästra Frankrike, en kväll i början av 1840-talet. Den engelske premiärministern Robert Peel hade enligt tidningarna kallat Frankrike för en andra klassens nation, en skamlös fräckhet som underblåste välutbredda antiengelska känslor, känslor som riktades nu mot en närvarande person.

Frederic Bastiat (1801-1850) var en drygt fyrtioårig jordbrukande godsägare, eller ”gentleman farmer” som det mer fångande engelska uttrycket lyder, som fram till dess levt ett tyst liv. Han var betydligt mer begiven på de teoretiska studier inom ekonomi, politik och poesi han ägnat sig åt, än på den affärsrörelse han ärvt av sin bortgångne morbror (föräldrarna dog tidigt), och som flerspråkig med bland annat engelskkunskaper både nyfiken och sympatiskt inställt till vad som hände tvärs över kanalen. Därför fick han klä skott för vad ”hans engelska vänner” nu hittat på.

Sin vana trogen gick Bastiat till källorna innan han gick i svaromål. Han beställde gamla nummer av engelska tidningar för att kontrollera premiärminister Peels tal, och kunde konstatera att det var en illvillig fransk översättare som helt enkelt lagt in ”som Frankrike” i ett resonemang Peel förde om att en åtgärd skulle reducera Storbritannien till en andra klassens nation. Bastiat återvände med sina fynd till diskussionsklubben och vann diskussionen.

Men det var några andra artiklar i tidningarna som skulle fånga hans uppmärksamhet. I England hade Manchesterliberalerna Richard Cobden och John Bright startat en rörelse för frihandelsreformer och mot spannmålstullar som fördyrade brödet för folkflertalet för att berika ett fåtal godsägare. Bastiat som länge varit kritisk mot tullarnas fördyrande av varor och sett den förlust det innebar för den närliggande födelse- och hamnstaden Bayonne med omnejd hade funnit sitt kall. Han skulle starta en frihandelsrörelse på hemmaplan, i Frankrike. Resten är historia.

Frederic Bastiat kom under de sex sista åren av sitt liv att författa en lång rad pamfletter och böcker, redigera tidningen Le libre exchange, leda den franska frihandelsrörelsen och representera sin region som parlamentsledamot. Han var ekonom med politisk-filosofisk grund och kom med sin retoriska slagfärdighet att få ett enormt inflytande i intellektuella cirklar världen över för sin plädering mot tullar och handelshinder, sitt budskap om människans rätt till oinskränkt frihet, sin syn på ekonomin som en intresseharmoni mellan människor som agerar i eget intresse och som kritiker av staten som ”den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”.

När Frankrike och England 1860 slöt det frihandelsavtal som skulle bli startskottet för en era av frihandelsavtal mellan länder var undertecknarna för England Bastiats gode vän och inspiratör Richard Cobden och för Frankrike, Bastiats lärjunge Michael Chevalier. Frihandelsföreningar bildades i Tyskland, Belgien, Spanien, Italien och Sverige, där en av de första åtgärderna vanligen blev att översätta Bastiats skrifter.

***

Bastiat blev dock inte särskilt inflytelserik i sitt eget hemland. Det är talande att Michael Chevalier kom i kontakt med Bastiats idéer vid ett besök i USA. Den frihandelsrörelse han drog igång vann förvisso genomslag och fick ett antal tidningar att ändra sin protektionistiska policy, men den dog som organiserad rörelse redan i revolutionens 1848, något år efter att den bildades. Och som parlamentsledamot konstaterar George Roche i sin biografi Free markets – free men, att liberalen Bastiat ömsom röstade med den militaristiska, nationalistiska och protektionistiska högern, ömsom med den utopiskt socialistiska vänstern, men alltid med minoriteten. Han pläderade med samma glöd för fackföreningars rätt att organisera sig och mot näringslivsintressenas ”socialism” i form av handelshinder och monopol för att gynna dem själva på andras bekostnad som mot socialisternas försök att avskaffa äganderätten och använda lagen för att påbjuda broderskap, utbildning och moral via statens tvångsapparat.

När Bastiats gamle vän Alphonse de Lamartine bildade regering 1848 erbjöds han en plats i regeringen. Lamartine sade sig vara till hälften influerad av Bastiat, men till dennes vurm för frihet i handel och affärer ville han lägga broderskap. Bastiat avböjde regeringsinviten med invändningen att den andra halvan förstör den första. Den som i lag vill påbjuda broderskap använder ett tvång som går emot den fria associationsrätt som låter människor komma samman på precis de vis de själva önskar.

Denna kritik utvecklade Bastiat i en av sina mest kända essäer Lagen, där han menar att lagen har perverterats till att motverka sina syften att skydda varje människas frihet. När rösträtten utsträcktes gick man från ett orättfärdigt system där fåtalet plundrade allmänheten, till ett annat orättfärdigt system av allmän plundring. Det Frankrike som så älskade frihetstanken lurades att svika den. Bastiat såg två orsaker, dels irrationell egoism, att grupper och individer velat berika sig på andras bekostnad, och dels falsk filantropi, tron att utbildning, moral eller omsorg om fattiga lämpar sig bättre i statlig regi, genom att lagen tvingar människor att finansiera detta och därmed kommer att kontrollera en verksamhet som människor utför bättre på egen hand och i frivillig samverkan med andra.

Bastiat pläderar mot synsättet att det är staten, politiken, lagarna som måste sätta fart på en mänsklighet som inget gör i väntan på order och ses som en massa att knådas och formas av makthavaren. Detta synsätt genomsyrar hela den franska tanketraditionen från Montesquieu till Rousseau, till Proudhon. Än idag sätts i debatten likhetstecken mellan att ”göra något” och att lagstifta. Den som exempelvis skänker pengar till Naturskyddsföreningen köper därmed inte miljöförbättrande åtgärder, utan vad föreningen lovar är att de ”kan tvinga politiker och makthavare att lyssna”, det är de senare som förväntas att faktiskt göra något för att förbättra miljön.

Mot detta invänder Bastiat att människor hela tiden agerar i det privata och på marknaden för att undanröja hinder och förbättra sin tillvaro; det behövs ingen statsmakt för att säga åt ett kustnära folk att resa och handla med andra, eller ett folk med bördiga jordar att odla dessa. Eller, för att ta ett dagsaktuellt exempel, för att få folk att förbättra sin miljö; det sker hela tiden effektiviseringar, aktiva konsumentval och utveckling av ny teknik. Och tvärtom gör staten ofta fel när den försöker lägga sig i vad folk ägnar sig åt.

***

Bastiat fick större inflytande utomlands, inte minst i Sverige. Sommaren 1850 kom vår förmodligen största statsman Johan August Gripenstedt under en resa i Frankrike i kontakt med Bastiats idéer, som han sedermera implementerar som finansminister i det systemskifte som på kort tid gav Sverige näringsfrihet, frihandel, fri rörlighet och demokratiska reformer. Dessa förändringar lade grunden för en välståndsutveckling som tog Sverige från ett fattigt land i Europas utkant till ett av de rikaste i världen hundra år senare.

Den liberala tidningsmannen Lars Johan Hierta var en annan känd Bastiat-anhängare, och kunde skriva berömmande att ett riktigt bra riksdagsanförande ”skulle ha hedrat själve Bastiat”. I själva verket var Bastiat ingen stor talare. Under hans år i parlamentet var han redan hårt tärd av den tuberkulos som inom kort skulle ta hans liv, och det finns många referenser i text och transkriptioner till hans svaga lungor och han hade svårt att alls göra sin stämma hörd i larmet. Han var heller aldrig någon folktalare utan trivdes bäst med en publik på en person.

Bastiat var också en av inspiratörerna för det uppsving som marknadsliberala och frihandelsvänliga tankar fick under 1980- och 1990-talet. Han var en personlig favorit för både Ronald Reagan och Margaret Thatcher, medan det sägs att den senare vid ett statsbesök i Frankrike med förtjusning nämnde Bastiat för oförstående värdar som inte visste vem hon pratade om. Så kom också nyutgåvorna av Bastiats verk under senare delen av 1900-talet främst på engelska, genom en amerikansk tankesmedjas försorg.

***

Som ekonomisk pedagog har Bastiat förmodligen få övermän. Hans första verk fick titeln Ekonomiska sofismer, där han med liv och lust ägnar sig åt att riva ner ekonomiska vanföreställningar. Han använder gärna greppet reductio ad absurdum, att använda motståndarens argument till en absurd slutsats. I en av de mest kända essäerna kräver ljustillverkarna i en petition skydd mot en överlägsen och därför orättvis konkurrent som dumpar priserna och därmed berövar industrin affärer och landet arbetstillfällen. Konkurrenten är solen, och ljustillverkarna kräver att fönster sätts igen och springor tätas så att de får en chans att sälja mer av sina produkter. Det är en kort och förödande drift med företagens tendens att ropa på skydd mot bättre och billigare konkurrenter och med alla argument som anförs. Många noterade i juli 2007 likheterna när fyra stora europeiska ljustillverkare uppvaktade EU med krav på tullar som skulle skydda dem mot konkurrensen från billigare ljus tillverkade i Kina och Vietnam. Skrattet fastnade dock i halsen när EU valde att gå tillverkarna till mötes och fördyra stearinljusen för EU:s konsumenter.

Den ständiga fråga Bastiat återkommer till är att om vi kan få något till mindre arbete istället för mer, om vi exempelvis kan köpa billigare ljus från Kina och köpa något annat för pengarna vi därmed sparar, varför inte göra det och få både ljus och något annat? Så blir vi rikare. Detta ”något annat” driver ofta kritiker till vansinne. ”Vad då? Vad ska de dyra europeiska ljustillverkarna göra istället?” Bastiats svar blir att de kan avskaffa andra hinder i tillvaron, sådana kommer det alltid att finnas, och alltså ett behov av människors arbetskraft.

***

En annan klassisk essä handlar om det man ser och det man inte ser. Bastiats första exempel inleder många böcker i nationalekonomi och handlar om en odåga som krossat ett fönster. Inte helt dumt, tänker någon i publiken, nu får ju glasmästaren jobb, och 6 franc i betalning att spendera, så sätter man fart på ekonomin. Det är vad man ser. Vad man inte ser är att Jaqcues Bonhomme, den franske medelsvensson i Bastiats exempel, nu inte som tänkt kan lägga 6 franc på att köpa ett par skor (eller något annat), vilket skulle givit skomakaren möjlighet att sätta sprätt på samma pengar som nu hamnade i glasmästarens ficka. Jämför man de två utfallen har den gode Bonhomme i det senare fallet både en hel glasruta och ett par skor, men i det förra bara en hel ruta.

Ekonomin har alltså inte stimulerats av odågans fönsterkrossande, däremot har Bonhomme blivit fattigare. Men för att dra den slutsatsen måste man analysera inte bara de synliga effekterna, utan också det man måste kunna förutse. Detta skiljer den gode ekonomen från den dålige.

Än idag sker det mesta av ekonomiskt skojeri utifrån samma premiss. Folk ser ett gigantiskt stimulanspaket och tror att nu blir det fart på ekonomin, de ser inte (men lär bli varse) att alla pengar som statsmakter vräker ut till industrier och kommuner som skriker högst kommer att behöva betalas, antingen nu genom högre skatter eller räntor, eller genom höjda skatter och räntor i en snar framtid. Det är pengar som människor skulle ha använt till att investera och konsumera efter sitt eget bästa omdöme, vilket förmodligen tjänar dem bättre än att staten spenderar andras pengar urskillningslöst. En person kan förvisso spendera alla sina sparpengar idag, vara kung i baren och ge intrycket av enormt välstånd, men stater har lättare råd att försöka leva så eftersom de kan skicka notan till framtida skattebetalare, eller trycka mer pengar så att de förlorar i värde genom inflation. Det är lurigt, men allt som krävs för att genomskåda tricket är att fråga sig vad pengarna annars skulle användas till, det man inte ser utan måste förutse.

***

Förledande enkelt säger du kanske nu, och frestas kanske att dela Karl Marx omdöme om Bastiat som ”den ytligaste, och därför den mest lyckade företrädaren för den vulgär-ekonomiska apologetiken”. Bastiat förutsåg den kritiken och mötte med samma dräpande satir de intellektuella som inte kunde nöja sig med frihet som svar på allehanda samhällsproblem och därför var redo att förklara bort och komplicera varje enkel, transparent och robust princip:

“’Stråtröveri’ sade de kloka herrarna ‘är i sig självt varken gott eller ont; det beror på omständigheterna. Allt som behöver göras är att se till att uppnå en välavvägd balans och att betala oss regeringstjänstemän väl för arbetet att utföra denna avvägning. Kanske har rövandet fått lite för fritt spelrum; kanske har det inte fått tillräckligt. Låt oss se efter, låt oss undersöka, låt oss balansera varje arbetandes konto. Vi ger lite mer av vägen att exploatera åt dem som inte tjänar tillräckligt. För dem som tjänar för mycket får vi skära ner de timmar, dagar eller månader som de tillåts röva.

De som resonerade på detta sätt fick gott rykte om sig att vara sansade, förståndiga och kloka. De kom ofelbart att stiga i rang till statens finaste ämbeten.

De som däremot sade: ’Låt oss motarbeta varje orättvisa, för det finns inget som kan vara delvis orättvist; låt oss inte tolerera några rån för det finns inget som är till hälften ett rån eller en kvarts rån”, de sågs som irrelevanta visionärer, tröttsamma drömmare som bara upprepade samma sak om och om igen. Dessutom tyckte folk att deras argument var för lätta att förstå. Hur kan man tro att något så enkelt kan vara sant?”

Att varje människa har samma rätt till frihet från andras våld och tvång är en enkel tanke, som gör det lätt att ställa makthavare till svars för överträdelser. Därför behöver makten omge sig med en aura av mystik och svårtillgänglighet för att kunna utvidga sina befogenheter, något som intellektuella i alla tider varit mer än villiga att bidra med, eftersom det ger även deras eget värv en stiligare aura. Den korthuggne formuleringskonstnären Bastiat kontrade tvärtom med ett favoritcitat från den brittiske ekonomen Jeremy Bentham: ”Inom nationalekonomin finns det mycket att lära sig, och lite att göra.”

 

Vid sidan om det egna hemlandet är det nog bland andra nationalekonomer som Bastiat har haft svårast att tas på allvar. Joseph Schumpeter skrev exempelvis smått dräpande ”Jag anser inte att Bastiat var en dålig teoretiker. Jag anser att han inte var en teoretiker.” (däremot skattade Schumpeter Bastiat som kanske ”den mest briljanta ekonomiska journalist som någonsin levat”.)

Under några månader före sin död julaftonen 1850 skrev dock Bastiat på sitt positiva magnum opus, Ekonomiska harmonier, även om den andra delen fick förfärdigas postumt. Vad Bastiat försöker belägga i denna 500-sidiga tegelsten är att människor som agerar i sitt eget intresse även gynnar andra och samhället i gemen genom att öka rikedomen.

Det är lätt att idag se detta verk som anakronistiskt med tanke på att den moderna nationalekonomin föddes ur den marginalvärdelära som ungefär 20 år efter Bastiats död skulle revolutionera hela vetenskapen. Då fick nationalekonomin en förklaring på hur en nödvändighetsvara som vatten kunde vara billig och en lyx som en diamant dyr genom den senares relativa knapphet. Dessförinnan hade ekonomerna slitit med frågan om värde, så även Bastiat som ägnar mycket utrymme åt en egen värdeteori som ser mer till konsumentens nytta och subjektiva värdering istället för hur mycket arbete som läggs ner på skapandet.

Ändå påpekar idéhistorikern Johan Norberg i ett förord till den svenska utgåvan att Bastiat gjorde en analys som var överlägsen många av denna tids ekonomer som ännu betraktas som goda teoretiker:

”Medan alla var upptagna med att välja sida i klasskriget visade Bastiat att ekonomin inte var ett nollsummespel, utan att alla grupper kunde få det bättre samtidigt. När Malthus var som populärast förklarade Bastiat att överbefolkning inte var ett problem, eftersom mer folk också innebär effektivare arbetsdelning och produktion. Medan Ricardo hävdade att arbetarlönerna inte kunde överstiga kostnaden för arbetskraftens dagliga behov, visade Bastiat att arbetarnas reallöner ständigt skulle stiga med ökande produktivitet.”

***

Den som tittar närmare på Bastiats ekonomiska teori hittar dessutom resonemang som adresserar påfallande moderna frågeställningar. Medan ekonomernas intresse under 1900-talet kom att riktas mot marginalvärderingen, så har 2000-talet och informationsekonomin handlat alltmer om att det finns en växande sektor av ekonomin som är gratis och tillgänglig för alla. Detta konstaterade dock Bastiat redan 1850 i polemik både mot liberala kollegor som såg äganderätten till vissa specifika former, land eller kapital som ger en viss avkastning, och mot socialister som pekade mot de delar av tillvaron som är gratis och tillgängliga för alla och menade att privategendom var ett sätt att snäva in dessa nyttigheter och förmena andra dess nyttjande.

För Bastiat var äganderätten inte en evig relation till ting, utan en förtrupp som gör nyttighet efter nyttighet gratis och allmänt tillgänglig. Som allmänt tillgänglig är nyttigheten inte längre ett föremål för privat äganderätt, som bygger på övervinnandet av hinder och mänsklig ansträngning för detta.

”Vi trycker enklare nu än tidigare, men vi trycker också mera. Varje bok representerar mindre mänsklig ansträngning, mindre värde, mindre egendom, men det finns fler böcker, och totalt sett, precis lika mycket ansträngning, värde och egendom. Jag skulle kunna säga samma sak om kläder, boende, järnvägar – för alla mänskliga varor. Det handlar inte om att det totala värdet har minskat, utan att den totala nyttan har ökat. Privat egendom har inte minskat i omfång, men vad som är gratis och gemensamt för alla har vuxit i omfång.”

Man kan förfina detta resonemang genom att påpeka att mänskliga ansträngningar mätt i arbetstimmar och fysisk insats också minskat, men det stärker bara teorin. Varor har gått från lyx till allmängods, nya behov kan tillgodoses och det finns en växande pool av kunskap och produktion som är gratis och tillgänglig för alla. Att privat äganderätt till värdet minskat och nyttan spridits bland alla är inte en seger för socialismen, utan ett resultat av att privat äganderätt lett till förenklingar och förbättringar. Men lika fel vore det att försöka muta in det gamla värdet som producentens privata äganderätt, när tillgängligheten blivit i princip gratis. Bastiat gör i detta resonemang ingen skillnad mellan vatten, vete, böcker, transport, målande, dans eller musik. Han gör tydligt att privat äganderätt inte får innebära ”monopol för några få individer”, tvärtom är det äganderättens ”särskilda funktion är att stadigt utöka det gemensamma området.”

***

När Frankrike idag genom president Nicholas Sarkozy försöker skaffa sig en roll i världen genom att agera för dirigism, protektionism och kontroll över internet, är det en särskild ironi att en sedan länge avliden landsman med eleganta, poetiska och underhållande resonemang stuckit hål på alla dessa pompösa föreställningar. Bastiat hjälper oss än idag inte bara att se igenom uppblåsta ”stimulanspaket” eller avslöja simpla företagsintressen, han visar även vägen i diskussionen om informationssamhället och dess pressande av kopieringskostnader ner mot gratis. Hade han levt idag hade han förmodligen varit något slags pirat i frågor om upphovsrätt. Lägg till detta ett påfallande modernt och tydligt politiskt förhållningssätt – där essän Lagen än idag är en av de bästa introduktionerna till ett liberalt politiskt rättighetstänkande – och du har en i högsta grad aktuell tänkare.

 

Källor:

Bastiat, Frederic Det man ser och det man inte ser (Timbro, 1999)

Bastiat, Frederic Economic harmonies (The Foundation for Economic Education, 1964)

Roche, George Free markets, free men (Hillsdale College Press, 1993)