Annons:
 
 

Gamla artiklar: Nyliberal revolution

Författaren på Frihetsfrontens andra sommarseminarium på Barnens ö. Året är 1994.

Författaren på Frihetsfrontens andra sommarseminarium på Barnens ö. Året är 1994.

Denna artikel publicerades ursprungligen i kulturmagasinet Voltaire nov/dec 2007.

“Förra året kallade ni oss för nyliberaler och nu kallar ni oss för sossar, men… vi har inte ändrat oss.”
Flickan i talarstolen på Moderat Skolungdoms rikskonferens i Kalmar våren 1991 heter Kristina Alvendahl, och hon har alldeles rätt. Året dessförinnan i Karlstad hade ett förslag om att få lägga till egna pengar ovanpå skolpengen avfärdats som nyliberalism emanerande från Stockholmsdistriktet. Året därpå är ett sådant förslag okontroversiellt, i alla fall vad gäller de egna avgifterna. Istället diskuteras själva skolplikten, om staten över huvud taget ska ha rätt att bedriva och finansiera utbildning och kommendera elever in i densamma, vilket en röststark minoritet vänder sig emot.
Under det här året har jag själv gått från att vara ”konservativ – inte naiv” och mot tillägg på skolpengen, till uttalad nyliberal kritiker mot alla former av statliga ingrepp. Jag är klädd i nystartade kamporganisationen Frihetsfrontens t-shirt ”för dig som tröttnat på systemet” och halvvägs igenom Ayn Rands idéroman Och världen skälvde. En radikal frihetsvåg har svept över moderata ungdomsorganisationer, och jag är en av dem som låtit mig svepas med.

Ekonomisk och individuell frihet
Vi kallade oss nyliberaler. Vi ville att allting skulle vara fritt, både på det individuella och ekonomiska planet. Fri invandring och öppna gränser, för att du har rätt att bo var du vill. Välfärdsstaten skulle bort i sin helhet eftersom den vilade på förmyndartanken att staten kan ta hand om dig bättre än du själv och var orättvis eftersom den spelar ut grupper mot varandra och låter några leva på andras bekostnad. Skatt är stöld, staten ska skydda din egendom, din äganderätt att fritt förfoga över vad du tjänar, inte ta dina pengar ifrån dig med hot om våld. Legalisering av alla droger för att du har rätt att göra vad du vill med din kropp (och för att förbudet leder till organiserad brottslighet, tyngre och osäkrare droger, fåfänga polisinsatser som bara befolkar fängelserna utan att minska drogutbudet, och värre social misär för missbrukare – eftersom den här frågan vanligen var lackmustestet för en riktigt principfast nyliberal var man tvungen att vara påläst). Det var några av frågorna vi brann för.
Alla var naturligtvis inte så konsekventa, men jag tror att alla som engagerade sig i Moderat skolungdom (MSU), Moderata ungdomsförbundet (MUF), Fria moderata studentförbundet (FMSF) i början av 1990-talet kom i kontakt med de här idéerna.
– Blir det inte orättvist om man tillåter folk att lägga egna pengar till skolpengen och någon inte har pengar?
– Är det inte mer orättvist att du kan köpa snyggare kläder men inte lägga mer pengar på utbildning, om det nu är dina pengar ska du inte få göra vad du vill med dem? Det går inte ut över någon annan att någon lär sig ännu mer, ska alla vara lika får du förbjuda läxläsning och språkresor också.
– Ja, men man behöver väl ändå inte vara så extrem, kan man inte nöja sig med att valfriheten ändå ökar, utan att dra allt till sin spets?

Frihet i tiden
Att vara ung moderat vid 1990-talets början kändes som att tillhöra ett avantgarde för friheten.
I Sverige växte man upp med två statliga TV-kanaler, statskontrollerad radio, och utan möjlighet att välja skola eller alternativ till offentlig sektor. Skattemyndigheten var tyrannisk och jagade folk ur landet, Systembolaget betydde köer och sura expediter, löntagarfonder skulle ta kontroll över företagen, ATP skulle garantera pensionerna fast det redan börjats fuska i det ohållbara systemet, med jämna mellanrum ifördes prisstopp i valda sektorer med statens pris- och kartellnämnd kontrollerande varenda affärsidkare, och ville du ta med dig mer än 3 000 kronor utomlands var du tvungen att be Riksbanken om lov. Filip och Fredriks term DDR-Sverige är oerhört träffande, det var inte svårt att ta till sig tankar om ökad frihet i ett sådant samhälle.
De frihetliga tankarna kom dessutom förpackade på ett sätt som skulle bryta mot de flesta föreställningarna om borgerlighet och höger. Det var invandringsfrågan. När Ulf Kristersson valdes till MUF-ordförande 1988 startades kampanjen ”Riv murarna” för fri invandring, vilket inte bara betonande individuell frihet utan också förkastade höger-vänsterskalan där höger betyder nazism och främlingsfientlighet och friheten inte finns på kartan. Det var olydnaden mot överheten, Christian Gergils och FMSF sålde sprit på Drottninggatan och sände piratradio. MUF protesterade mot statskontrollerad monopoltelevision med kampanjen ”Det är fel att betala tv-licens” (vars genomslag om inte annat blev uppenbart efter regeringsbildningen 2006), hängde ut moderata skattehöjare på en röd lista och klippte enligt förlaga från fallna kommunistregimer hål i svenska flaggan.
Så var det Döda poeters sällskap. Filmen om att fånga dagen, tänka själv och se saker på ett nytt sätt som alla såg och diskuterade. Den blev ett ledmotiv för tiden. I tidningen Nyliberalen satte Frihetsfrontens Christian Gergils ord på känslan när han skrev om filmen som ”ett nyliberalt mästerverk”. Inte för att den handlade om politik, utan för att den var antipolitisk och handlade om att folk skulle gå sin egen väg. Pricksäkert beskriver Gergils också Neils stänge far som vill styra honom mot en läkarkarriär vare sig han vill eller inte. Repliken ”Vi försöker verkligen förstå varför du envisas med att trotsa oss. Men oavsett vad skälet är ska du inte få förstöra ditt liv” blir den exakta metaforen för även den svenska välfärdsstatens brutala förmyndarmentalitet, särskilt om man vet vad som händer i filmen. Även stämningarna i populärkulturen tycktes alltså bekräfta frihetstankarna. Att ta språnget upp på katedern för att därifrån betrakta världen på nya sätt blev sättet att inleda varje skolpresentation.
I världen omkring var förändringarna redan på gång. Kommunistregimerna föll i Östeuropa, de röstades bort i Nicaragua och tom i lilla Karlskrona höll vi manifestationer för Baltikums frihet och började tro att det faktiskt skulle vara möjligt. Allt var möjligt. Rädslan för den regim som utgjort ett överhängande hot med spioner och u-båtar var inte längre överhängande. Thatcher och Reagan var förvisso konservativa och försiktiga, men de hade påbörjat vissa förändringar som borde fortsätta och accelereras. De liberala ekonomerna Milton Friedman och Friedrich Hayek hade båda fått Nobelpriset.
Något egentligt motstånd från socialistiskt håll kändes inte. Bara bastioner inom politik, kultur och media som väntade på att falla, där 68-orna kunde inte fort nog rensa bort k-na ur sina tidigare övertygelser. Socialdemokratin var sönderregerad och vilsen inför omvärldens tankar och händelser. I valet 1991 vann moderaterna 36 procent av förstagångsväljarna. Ny demokrati var fortfarande huvudsakligen ett parti mot förmynderi och för sänkta skatter, som inte skulle släppa fram någon ”centerpolitik” från en borgerlig regering. Moralen, argumenten och tiden, allt såg ut att verka i vår riktning.

Partipolitiken blir för trång
I denna anda av att driva på och arbeta på nytt sätt skapades en ny organisation, utanför partierna. Grundarna Christian Gergils, Mattias Bengtsson och Anders Varveus hade efter många år i MUF Uppsala och FMSF tröttnat på internkonflikter med karriärister och konservativa. Bengtsson var ideolog och Varveus något så sällsynt som en driven entreprenörssjäl. Gergils var den kommunikativa talangen och en omvärldsinriktad inställning enligt vilken de allra flesta var nyliberaler, jobbet var bara att få dem att förstå det. Tillsammans föder de tre tanken på att skapa en organisation utanför partipolitiken som skulle förena aktivism i syfte att välta välfärdsstaten, med en solid och konsekvent nyliberal idégrund som också skulle marknadsföras.
Frihetsfronten presenterades med ett olydigt vernissage och manifestet ”Visionen om det civiliserade samhället” i nya lokaler på St Eriksgatan i november 1990. Närmare 300 personer från bland annat Timbro och fritänkare inom både borgerlighet och socialdemokrati närvarar, medan ledarskribenter och politiker är märkbart frånvarande. Tidningen Nyliberalen (som funnits sedan 1983) inkorporeras i verksamheten. Där kan man läsa om hembränning och Adam Smith, frihetlig glöggförsäljning på gatorna och intervjuer med liberala filosofer, kommentarer om samtid, kultur och politik och en satirisk serie med Einar Du Rietz från FMSF som huvudperson, allt i en salig blandning.
När Anders Varveus presenterar vad Frihetsfronten är i Nyliberalen 1 – 1990 (som säljs i varenda kiosk landet runt, liksom de båda nästkommande numrena) är planen inte bara den festverksamhet som ska bli nattklubben Tritnaha eller att förmedla svartjobb, hembränningsapparater och importprodukter som nitiska lagar förbjuder, utan även att starta skolor utanför den statliga läroplanen och produktionsbolag för film och TV. Inspirationen kommer från den tidiga arbetarrörelsen och ambitionen är att verka för en bred kulturell samhällsförändring, snarare än snävt politiskt.
Redan från början fanns hos Frihetsfronten en markerad linje mot partipolitiken och även en ironisk distans mot exempelvis Timbro som gav ut radikalliberala böcker men inte vågade ta idéerna i dem på allvar. Spänningar fanns från början. Den relativt liberala MUF-ledningen under Ulf Kristersson avrådde bestämt när vi i MUF Blekinge bjöd in Christian Gergils som talare. Frihetsfronten drev å sin sida egen kampanj på gymnasieskolor i valet 1991 och manade till röstskolk, men hade många sympatisörer och ledande personer som ändå röstade, främst på moderaterna. En partipolitiskt oberoende organisation hade skapats, men precis som hos vänsterrörelsen på 1970-talet fanns ett tydligt parti som man var oberoende gentemot.

Från avantgarde till motståndsmän
Slitningarna blir till splittringar och konflikter i samband med det borgerliga regeringstillträdet 1991. Moderaterna sätter ministrar på samhällsbevarande poster som justitie och försvar, statskramaren Bengt Westerberg får vetorätt mot varje systemförändring av välfärdsstaten, arbetsmarknadspolitiken tillförs mångmiljardbelopp, valfrihetsreformerna blir i defensivaste laget med statens dominans som producent och finansiär oomtvistad. Inte får vi någon liberalare alkoholpolitik heller (en fråga som vi förstagångsväljare runt 18 verkligen jobbat hårt för). Snart ska regeringen slösa miljarder på ett planekonomiskt kronförsvar, höja skatter i krispaket och slå världsrekord i offentliga utgifter som andel av BNP.
Många dugliga personer kring MUF och studentförbund sugs in i regeringskanslierna och får nya lojalitetsband. Samtidigt stiger besvikelsen med hur regeringen utvecklas. Snart blottar sig spricka efter spricka mellan tidigare vänner. Frihetsfronten beskylls för att ha ”outat” studentförbundare som trätt in i regeringskanslierna, bland annat Anders E Borg, som narkotikaliberaler. Christian Gergils berättar för en journalist om FMSF:s egen utredning och ställningstagande för viss legalisering. Det slutar med att Anders Borg får göra avbön i TV. Han säger sig ha ”lämnat den utrerade libertarianismen”, vilket han får förtydliga: ”Jo, jag tror inte längre på det extrema frihetsbudskapet. Jag tycker inte längre att staten ska låta bli att lägga sig i vad som är det goda livet.” Borg skrev redan tidigare samma år en artikel i FMSF:s tidning Svensk Linje där han avfärdar nyliberala rättighetsresonemang med att han läst ett antal böcker och inte låtit sig övertygas om att rättigheter existerar, en personlig reaktion som förväntas vara argument nog för motsatsen. Statsminister Carl Bildt avfärdar legaliseringsfrågan med att ”skall man legalisera narkotika kan man lika gärna legalisera incest”.
Splittringar går rakt igenom de moderata ungdomsleden. När jag som nybliven student i Lund ser fram emot att få gå vidare till det mer ideologiska FMSF har den konservativa föreningen Ateneum i vredesmod lämnat ”kanyliberalerna” i riksorganisationen. Det blir till att fortsätta i MUF. Där pågår en ordförandestrid mellan Ulf Kristersson och den mer regeringslojale och konservative utmanaren Fredrik Reinfeldt som ska avgöras vid ”Slaget i Lycksele” hösten 1992. Mitt i den striden hamnar regeringens krisuppgörelse med socialdemokraterna innehållandes vaga ”besparingar” men desto större och konkretare skattehöjningar. Den kritiseras av Kristersson, men försvaras av Reinfeldt. Andra faktorer än ideologi spelar stor roll, många går helt upp i korridormyglande och strategi. På en stämma i Kronoberg blir jag uppvaktad av Filippa Reinfeldt som säger att Fredrik är missförstådd och egentligen mycket liberal, vilket han ska ringa mig och berätta. Det telefonsamtalet väntar jag på än idag. Valet avgörs i slutändan av att halva Kristerssons styrelse i en lojalitetsakt villkorat sina poster med att han väljs till ordförande, något som slår tillbaka genom att ge Reinfeldt fritt utrymme att utlova styrelseposter bland de röstberättigade ombuden. Med tre rösters marginal segrar Reinfeldt och försiktighetslinjen gentemot regeringen.
På ett sätt blir det därefter engagemanget i MUF Blekinge roligare. Utan lojalitetsband till förbundsledningen känner vi oss fria att ta ut svängarna i opposition mot en resignerad ledning och en alltmer främmande regering. Det skapas regionala tidningar för ideologisk debatt, vi faxar regeringskritiska insändare landet runt om att avskaffa jordbruksstödet, vara skeptiska till EU, att regeringen ska sänka skatter och utgifter och till försvar för fri invandring. Till lokalpressens förtjusning ställde vi också Blekinges riksdagsledamot till svars för förslag om subventioner och skattehöjningar sammanställda på en röd lista. Inför tröga konservativa allt längre på efterkälken går vi från frihetligt avantgarde till ideologiska motståndsmän.
För min del ska det hela kulminera med nationellt medialt genomslag i samband med partistämman 1993 där jag ställer försvarsminister Anders Björck till svars för att administrera ett slavsystem, det vill säga värnplikten. Folk skrattar och många jublar i samband med inlägget. Det blir ett litet lämmeltåg av unga kritiska röster mot värnplikten, liksom det varit i invandringsfrågan tidigare. Jag blir bland annat försvarad av min blivande flickvän och fru Sophia Barthelson från det nyliberala Östgötadistriktet som jag träffat under ”Slaget i Lycksele” året dessförinnan. Ihop med riksdagsledamoten Björn von der Esch har jag även vädrat kritik mot EG. Strax därefter ska dock stämningarna ändras, när partiledningen i form av Gunnar Hökmark i känslosamma termer fördömer värnpliktsmotståndet som på något sätt ett hån mot frihetssträvanden i Batikum (som om inte värnplikten var ett förtryckarinstrument i händerna på Sovjetmakten). Signalen var skickad, så här bör man inte tycka om man ska ha en framtid i partiet.
Det är början till slutet på min moderata karriär (trots att moderaterna faktiskt ökar två procentenheter i en opinionsmätning strax därefter, detta i grupper som aldrig tidigare sympatiserat med moderaterna). Utfrysningsmekanismerna börjar redan samma kväll. Det börjar bli hög tid att söka nya vänner.

Anarkist, objektivist eller nyliberal?
– Är du fortfarande anarkist?
– Nej, jag är anhängare av nattväktarstaten.
Under hela kvällen på releasefesten för tidningen Ego, ett glättigt magasin om nyliberal teori och praktik som i en jättesatsning hösten 1992 delas ut i hela Stockholm, har jag medvetet undvikit att träffa tidningen Nyliberalens nyutsedda redaktör, Johan Norberg. Anledningen är att Norberg förfäktat anarkismen i ett tidigare nummer, vilket är kontroversiellt för mig som objektivist. Dessa två ståndpunkter representerar nyliberalismens repellerande motpoler.
Anarkisterna eller anarko-kapitalisterna menar att om man är övertygad om att marknader och fri konkurrens är en rättvis ordning, så borde detta gälla även polis och rättsväsende, vidare att en liten, konstitutionellt begränsad statsmakt är ett steg på vägen mot den konsekventa tanken på ingen stat alls. Det är en tanke med viss tyngd. Robert Nozicks klassiska bok Anarki, stat och utopi tar sig som första uppgift an att försvara en legitim statsbildning i anarkisters ögon.
Objektivisterna menar att den nyliberala politiska ordningen kräver en specifik filosofisk motivering baserad på en viss kunskapsteori och etik, nämligen de tankar om människan som förnuftsvarelse med etisk rätt att leva för sin egen lyckas skull, som författarinnan och filosofen Ayn Rand motiverat. Här finns en kritik mot anarkismen som går ut på att ideologin är väsensskild från den kapitalistiska ordningen eftersom anarkismen släpper lös det våld som statens våldsmonopol, rättigheter och rättsväsende finns till för att begränsa och kontrollera.
Mellan dessa finns folk med ekonomiska, utilitaristiska, rättighetsmässiga eller känslomässiga skäl för att landa i just de nyliberala politiska slutsatserna. Under det postmoderna 1980- och 1990-talet finns inte minst en klangbotten i att motivera frihetstanken med att så länge ingen annan politisk ordning kan bevisas bör man undvika statligt tvång mot andra. Alternativt att eftersom ingen kan säga att något sätt att leva, eller något resultat inom exempelvis konsten, är bättre eller sämre än något annat, så bör valet vara fritt. Det kan låta som den mest toleranta inställningen, men innebar samtidigt att den som ville tala om marknader och frihet som ett sätt att uppnå goda resultat åthutades. Tal om goda resultat eller etablerande av vissa värden ansågs öppna vägen för statens etablerande av en sådan ordning och alltså förtryck.
Det var alltså en avgörande identifikationsfråga jag riktade till redaktör Norberg som första ord när vi introducerades för varandra på den där festen. Svaret blev avgörande för mitt fortsatta engagemang i Frihetsfronten. Tidigare samma höst hade jag träffat de renodlade objektivisterna i deras starka fäste Göteborg, på Bokmässan där (beroende på meningsskiljaktigheter) upp till tre olika objektivistföreningar under 1990-talet skulle ordna stånd samtidigt och sälja Ayn Rands romaner och böcker om filosofi och politik. De hade varnat för att Frihetsfronten skulle vara anarkistisk. Nu upptäckte jag istället att Johan Norberg var en god liberal med stort intresse för Rand. Jag hade hittat en vän för livet och en kamrat i kampen. Dessutom var det en rolig fest vid vad som dessvärre blev mitt enda besök på St Eriksgatan 89 och den ursprungliga svartklubben Tritnaha.

Rätten till party
Även i Frihetsfronten hade det börjat handla mer och mer om motstånd. På sin lokal anordnar de fester med alkoholförsäljning utan tillstånd och med generösare öppettider än staten tillåter (klockan 3), anordnade av direktdemokratiska sällskapet Tritnaha (ett namn som kom till efter att folk fjantat till hur svårt folk hade att säga libertarian). Detta med stöd av rätten till politiska sammankomster och mötesfrihet. Festerna lockar över tiotusen medlemmar som besöker en lokal full med citat av Bastiat, Hayek och andra nyliberala tänkare och med politisk agitation i baren och ett växande bokutbud till försäljning för den som så önskar. Samt endast fest och röj för den som så föredrog.
Illegala fester med illegal alkoholutskänkning förekommer i stort sett i varenda ungdoms- och studentförbund i hela landet, än idag vad jag vet men definitivt då. Vår egen MUF-lokal i Karlskrona var en känd förfestlokal på fredagar, vilket bland annat finansierade en aktningsvärd del av partiets radiostudio. Från början var det därför inte något särskilt med att även Frihetsfronten hade en festlokal. Men eftersom festerna skedde öppet och snabbt blev populära i breda kretsar lockar de snart även poliser som försöker stoppa verksamheten. Efter ett tiotal razzior och ett misslyckat arresterande av Nyliberalens ägare Henrik Bejke som stod på lokalens hyreskontrakt sätter polisen helt sonika ett lås på lokalen i januari 1993. Därmed hindras även tillträde till tidningen Nyliberalens redaktion vilket är helt i strid med gällande lagar, men dock får ske utan åtgärd från rättsväsendet (bland annat för att polisen ljuger för JK om tillträde till redaktionen).
Festerna flyttar då till en annan lokal på Söder och fortsätter som tidigare. Då ser sig politikerna i Stockholm tvungna att ge med sig och låta vanliga krogar vara öppna till klockan 5, varpå Tritnaha tjänat sitt syfte och stängs sommaren 1993 efter en segerfest med gratis sprit till alla medlemmar (vilket polisen inte kunde slå till emot då det var den första lagliga festen). Den som roar sig efter klockan tre i Stockholm har alltså Tritnahas civila olydnad att tacka för den möjligheten.

Internationellt avvikande

Redan innan vi hade blockerat hotelldirektörens dörr med korridorens heltäckningsmattor, blomkrukor, möbler och annat vi kunnat hitta under den sena nattens efterfest har den månghövdade svenska delegationen (runt tio personer) utmärkt sig vid den libertarianska världskongressen i Estland sommaren 1993. De flesta av oss är i 20-årsåldern, några runt 30, övriga deltagare är i 40-50 årsåldern. När Anders Varveus och Mats Hinze åker hem lite tidigare från den veckolånga konferensen för att kunna vara med om segerfesten på Tritnaha har de andra har ingen svartklubb att åka hem till, möjligen en organisation som trycker pamfletter, säljer böcker och någon t-shirt.
Trots omvärldens allmänna frihetsvåg finns något unikt och delvis hemmagjort bakom den svenska nyliberalismen. I övriga länder, framför allt i USA, var dessa radikala frihetstankar med fokus på individuell frihet och kritik av stat och överhet en del av ungdomsupproren under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Marcuse och Sartre var ikoner, men på många campus gällde det även Ayn Rand. Till och med Hillary Clinton har en sådan fas. I Sverige sker en kulturell frigörelse, men politiskt är det bara kollektivistisk statscentrerad socialism som importeras. Om det ska skyllas på att svensk vänster är mer totalitärt sinnad, eller på att den borgerliga 1970-talsgenerationen med Carl Bildt, Mats Johansson och Anders Björck var i full färd att anamma tankarna på en naturligt växande offentlig sektor och i övrigt upptagna med att vara emot alla vänsterns nya kulturuttryck och ståndpunkter är svårt att säga, men med några få personer undantagna får samtida statskritiska och radikalt frihetliga tankar då inget genomslag i Sverige.
Därav åldersskillnaden mellan svenska och utländska nyliberaler, men varför blommar nyliberalismen upp i Sverige drygt två decennier senare? En av många nämnd anledning är det opinionsbildningsarbete som dras igång av Sture Eskilsson på SAF resulterandes bland annat i tankesmedjan Timbro och att liberala tänkare som Friedrich Hayek, Ayn Rand, Henri Lepage, Robert Ringer med flera ges ut på svenska. En annan inspirationskälla är John-Henri Holmberg som sedan 1980 var ledande ideolog och kultfigur för nyliberaler inom moderaterna. Han var redaktör för moderaternas tidning Medborgaren under Gösta Bohman och förlagsredaktör på näringslivets tankesmedja Timbro. Han skrev dessutom en legendarisk nyliberal introduktionsbok ”Befria människan” åt MUF:s Uppsaladistrikt som partiet och MUF centralt såg till att stoppa och förstöra, förutom en mindre upplaga som köps upp och säljs av Frihetsfronten.
Den revolt som nyliberalerna försöker åstadkomma kan i denna mening både sägas vara den del av 1968 som aldrig nådde Sverige, och samtidigt del av motreaktionen på denna. Olydnaden som metod och moralisk rätt har gemensamma drag med vänstern, men har samtidigt omvända förtecken. Den ska inte vara aggressiv och våldsromantisk, utan tvärtom ”revolution med ett leende”, icke-vålds aktioner som folk blir glada av, som exempelvis fester, alkoholförsäljning (inte sällan till 1 majdemonstranter), hjälpa gömda flyktingar och vidga yttrandefriheten. Idéerna ska föras ut konsekvent och öppet på gator och torg, inte smygas med på herrgårdar och i riktad indirekt opinionsbildning, gärna i inlindad och något urvattnad form, som man upplever att SAF, Timbro och moderaterna gör.

Baksmälla

Tritnaha blir en stor framgång, men sker till ett pris. Tidningen Nyliberalen kommer i snygga välmatade nummer 1990-1991, men bara tre stycken. Året därpå kommer tidningen inte ut alls, dock Ego (se ovan). När Nyliberalen återuppstår 1993 med Johan Norberg som redaktör är det i en svartvit upplaga med större fokus på ideologi och Frihetsfrontens egna verksamheter, som vassa genomgångar av rättsapparatens agerande mot Tritnaha och dels referat av tisdagspubar då kända och okända talare bjuds in att tala och ställas inför nyliberala frågor. Tidningen går ut i en bred friupplaga till opinionsbildare och till prenumeranter, men kan inte längre distribueras till butiker annat än på ett fåtal ställen huvudsakligen i Stockholm.
I februari 1994 öppnar Liberala allhuset Laissez-faire på Herkulesgatan. Här är det tänkt att bli bokcafé med bokförsäljning på dagtid och legala fester på kvällarna. Designen är industrilokalsinspirerad och klubben Le garage öppnar. Härifrån bedrivs också exempelvis kampanjen Marknadsekonomiskt nej till EG inför omröstningen 1994. Några av Europas ledande experter på narkotikafrågan flögs upp till ett ambitiöst legaliseringsseminarium 1995.
Det är fortfarande en rolig tid, ackompanjerat av den där känslan av att allt är möjligt. En kväll samlas vi tre personer för att skriva en musikal. Det slutar med att vi blir fulla. Andra kvällar hamnar vi i diskussioner kring det rättfärdiga i att stjäla ölglas på krogen eftersom dessa hjälper till med skatteuppbörden.
Ganska snart uppstår dock två fraktioner. Varveus och Hinze vill fortsätta aktivismen och driva den ett steg längre. De är båda väldigt inspirerade av raverörelsen och vill inte bara argumentera för att droger ska vara legala, utan även skapa acceptans för bruket. Gergils och Norberg vill inte se någon romantisering av drogbruk, och är mer intresserade av den ideologiska verksamheten kring Nyliberalen och samhällsdebatten. Det blir efter ett tag konflikter och dålig stämning och Varveus och Hinze lämnar Frihetsfronten 1995 för att starta raveklubben Docklands och få till nya konfrontationer med stat och polis. Samtidigt slutar Gergils och jag blir talesman för Frihetsfronten.
Då finns egentligen bara tidningen Nyliberalen kvar. Lokalen på Herkulesgatan sägs upp 1996 och boklagret och redaktionen flyttas till Johan Norbergs radhus i Hagsätra. Utöver detta hålls bara viss seminarieverksamhet. Ett seminarium i Lund 1996 med tre generationers liberaler; nationalekonomiprofessorerna Sven Rydenfelt och Ingemar Ståhl, samt Christian Gergils blir minnesvärt när Gergils får fly ut genom fönstret för att undgå en delgivningsman, som i sin tur blir åthutad av professor Ståhl som ”påminner konstapeln om att här pågår grundlagsskyddat möte” varpå polisen marscherar ut och drämmer igen dörren till jubel och skrattsalvor.
Med bara den ideologiska verksamheten kvar, utan sociala forum och med internetlistor som ny kontaktyta uppstår nya schismer. Som nybörjare på Internet hamnar vi i ständiga ideologiska konflikter och animerade interndiskussioner som tar mycket tid och kraft. Redaktionen kring Nyliberalen jag, Johan Norberg, Kristian Helde och Mats Ekelund intresserar sig alltmer för Ayn Rands filosofi, vilket återspeglar innehållet i tidningen och leder till nya Internetdiskussioner. Samtidigt börjar vi ifrågasätta värdet av att arbeta med Frihetsfronten över huvud taget och jag lämnar ordförandeskapet/talesmansrollen. Organisationen blev dessvärre aldrig någon biljett in i bredare samhällsdebatt i andra frågor än narkotika, och den börjar vi alla tröttna på. Ett tag därefter lämnar vi fyra redaktionsmedlemmar även tidningen.
Så slutar det då för min del som det så ofta gör i försök att bilda ideologiskt konsekventa organisationer, att de splittras och man går sin egen väg för att göra andra saker i livet. Det är kanske inte ett så tokigt slut för en individualistisk rörelse.

Kommentarer inaktiverade för Gamla artiklar: Nyliberal revolution

Kommentering stängd.

Annonser:
reparera macbook
 
 
 
 
css.php
Hoppa till verktygsfältet