Och märkligt nog finns det en viss uns av obehag kring känslan av att ha gjort en väldigt annorlunda livsresa än de övriga. Jag är inte helt färdigbearbetad helt klart.

Sov gjorde vi i någon baptistkyrka och på kvällen blev det lite politiksnack. Min bakgrund var en uppväxt med en morfar som var rätt omfattande lokalpolitiskt engagerad i Socialdemokraterna och en mamma som var allt från lokalpolitiker till rikspolitiker inom socialdemokratin. Alltså var jag också socialdemokrat. Men vid något tillfälle den kvällen i den där baptistkyrkan skrev jag att jag var sossialdemokrat, och jag minns fortfarande obehaget när Nonicoclolasos på ett obekvämt 11åringssätt drämde till med att ”hur man kunde vara socialdemokrat om man inte ens kunde stava till det”. Känslan var av slaget ”ridå”, skam. Denna känsla som jag varit allt för välbekant med. Som tur är kan jag nu stå för att min kunskap i marxistisk teori är något begränsad.

Det tål att tänkas lite på vad det beror på. Jag är väldigt ensam nu för tiden. Det var enklare förut, som jag skrev om midsommaren, då när krogen var en del av kulturen, eller ”festandet”, då var det inget svårt alls. Att det sedan som jag läste i en intervju med en klubbprofil i min f.d. hemstad bara var ”alkisar” som var ute på krogen i Örebro på vardagarna då i slutet på 90-talet/början på 00-talet var ju just det. Men det var inte ensamt. Det var en arena att mötas på, otvunget. OCh även om Pascalidou tar upp ensamheten på uteställen så var min stamkrog inte en mainstream-krog utan en mer ”alternativ”, där mer avslappnade människor gick. Och kanske är det just det det handlar om. Den där skogen som Pascalidou skriver om, undrar om inte det är det svenskaste, ”vi är ju så perfekta”. Sverige är bäst, vi har det bästa landet, och allt för många tänker nog också att ”jag är lite bättre än de där”, ”min bil är lite finare”, ”dem förtjänar inte umgås med mig”. Undrar om det inte är just Det som är svenskheten, eller skogen.

Min skog är nog just det där, jag orkar inte med alla perfekta svenskar, jag trivs nog bäst med dem som är lite ”kantstötta”, tyvärr är det få av dem som delar mina intressen.

Det är enklare på kvällen. Förut nattgrogg eller nattspliff eller nattpiller av något slag. Nu nattmedicin. Visserligen hade jag morgonrutiner i det gamla livet också, men det var iofs mer oregelbundet. Saker går igen alltså.

Nu i helgen var det fortfarande 0,25 så jag avbokade i ren ilska och skrev i ett mail att jag i stället behölll nuvarande hastighet. Och ilska är dumt. Det slutade med att någon liten teknikermupp på Tele2 ordnade så att jag inte kan skicka och ta emot mail. Vilket är oerhört irriterande eftersom jag skickar ut räkningar på måndagförmiddagarna.

Jag tror knappast att Stenbeck skulle ha gillat att det är nästan omöjligt att beställa Tele2 och inte heller tror jag att han skulle ha gillat tekniker som lämnade hjärnan hemma och i stället ställer till bekymmer för kunderna.

Och här på Metrobloggen saknas ju ett antal viktiga funktioner, som ping och statistik, och portalmarknadsföringen är ju rätt menlös. Så frågan är vad jag ska göra med mitt bloggande.

Jag saknar WordPress mest, men, efter 3 bloggid där blir det strul med inloggningen på något vänster. Id nr 3 var ett litet ”projekt” jag klurade på.

Hmm, what to do?

Och i år är det tungt värre att göra affärer, det underlättar inte att det går lite dåligt. Men inte ens nu när jag sitter med kort som jag vet har potential att bli riktigt bra ekonomiska affärer är det vare sig roligt eller ”lätt”. Det är mest bara trist, som förra sommaren, fast snäppet värre. Kanske är det så enkelt att jag bara ”hatar affärer”. Det vore konstigt.

Jag får försöka pigga upp mig med Sovjets, förlåt, Rysslands, nationalsång.

En av de delar som jag saknar från mitt ”gamla liv” är möjligheten att enkelt över alkohol eller knarket kunna umgås, det fanns alltid någon som ville ”festa”. Jaja.

Dags att jobba vidare.