Sitter på vårdcentralen (är där för egen del). Snett bakom mig sitter en mamma med en kanske femårig dotter. Flickan klättrar litet på stolen.

Lyssnar förstrött på deras samtal.

Mamman:

-Du har väl ont i magen?

-Nää.

-Men du sa till mig att du hade ont i magen förut.

-Nää.

-Jo, du sa det till mig. Och nu måste du säga till doktorn att du har ont i magen.

…

-Har du ont i magen?

-Nä.

Men förut hade du ont?

-Nej!

-Du sa ju till mig att du hade ont i magen förut!

-Nä, jag har inte ont i magen.

-Nu kommer snart doktorn. Du måste berätta att du har ont i magen, okej!

Jag funderar på om jag ska resa mig och säga till dem att de ska vara glada att hon inte har ont i magen?

Jag känner igen mig. Hur många gånger har jag inte suttit i väntrum och försökt hosta, för att bevisa att jag gjort rätt, jag behöver vård, är sjuk. Jag var till och med litet sån med mina äldre barn. Skämdes för att vi hade sökt vård, när barnet uppenbarligen mådde bra. Jag kunde till och med skämmas så att jag hoppades att doktorn skulle hitta något litet som talade om att jag gjort rätt som sökt vård.

Glömde att hela syftet med att söka vård, var just att mitt barn skulle må bra.

………….Sen kom den dagen………..

- Ditt barn har cancer……………..

Så många gånger som jag önskat mig tillbaks till doktorns illa dolda suckande över ännu en hypokondriker..

Blir barnet friskt i väntrummet. Halleluja, ett friskt barn och ett lätt besök, eller håltimme för doktorn.