Jag hatar det här livet. Det behövs så litet för att  falla ur sin relativa trygghet.

T sover och sover och gnäller när han är hemma.

Idag vaknade han upp efter ett par timars eftermiddagssömn. Satte sig och sa;

-”Mamma, när man är död ligger man alldeles stilla och ensam under en sten”.

Mitt hjärta går upp i 160. Jag klarar inte de här samtalen  med T. Jag vill inte att han ska tala om döden alls. Jag försöker svara

-Mm, kroppen ialla fall. Det finns de som tror att det man tänker och är åker någon annanstans. Varför undrar du det?

T vrider sig vill inte prata mer. Jag försöker tänka på något annat. Ser att han är röd och svullen i ena öga och att prickarna börjar blossa upp igen  på hans mage. Är han inte blek också?

Tankarna far runt i huvudet, all tillförsikt jag lyckats skaffa är med ens borta. Det vrider sig i magen och jag slutar andas.

Jag hatar dettta cancerliv. Osäkerheten…