Fick ett fruktansvärt mail från en mamma till en av Ts medpatienter.

På något sätt har vi följts åt under hela Ts sjukhistoria. De var på transplantation under båda Ts transplantationer.  De låg inne när vi kom in med Ts återfall.  De låg inne under Ts AML kurer. Vi har gråtit och skrattat tillsammans.

Efter en lång tid av misslyckade behandlingar och en svår kamp, såg det ut att äntligen ha vänt för dem. I fem månader har det bara gått spikrakt uppåt.

Sen fick han en vanlig infektion.

I veckan som gick slutade han att andas. Han ligger nu  i respirator på intensiven.

Även om vi varit i en del liknande situationer, kan jag bara snudda vid den fasa den här familjen befinner sig i just nu.

Är alldeles kall innuti och hatar alla människor som hostar och nyser oegenerat ute. Som ler stolt när deras jättesnoriga barn kladdar med frukten på ICA.

Vet att jag är grinig, men just nu vill jag ha någon att skylla på. Just nu är jag arg på alla som inte förstår hur det är att leva det här livet….