Igår hade sambon kalas. 30 pers dök upp till middag. Jag har alltid kännt att jag inte riktigt behärskar koderna med sambons familj och släkt.  Det är en del Östemalmkomplex och där har jag ingen chans.

Löste problemet med att inte ha någonting att säga på sämsta tänkbara sätt.

Red, red wine, stay close to me… Nåja, men i dag har jag varit helt förstörd.

Värst tänkbara dag att gå med på barnkalas, men så blev det . H skulle på kalas och jag följde med.

Någonstans verkar alla föräldrar så lika varann. Samma intressern, genensamma samtalsämnen. Det är som att de andra föräldrarna hör till samma pussel. Passar perfekt i varann och blir till en harmonisk bild. Själv känner jag mig som en udda pusselbit som slunkit in från ett annat pussel.

Jag letar febrilt efter något normalt, lagom intimt att säga, men huvudet känns som en seg gröt. Det är tomt…..

Jag var sån även innan T blev sjuk, är det även utan att vara bakfull. Men de här två åren och en sprängande huvudvärk gjorde knappast saker bättre..

H har litet svårt att hänga med de andra barnen och jag ska ta med  en kompis till H hem, sitter med ansvaret. Alla andra föräldrar troppar av och kvar sitter jag och de som har kalaset. Jag har inget normalt, vanligt att säga, småprata om. Inget händer i mitt liv utöver cancern. Känner mig gråtfärdig och dum.

Om det är något jag kan sakna från sjukhustiden, så är det kontakten med andra patienter. Den var så självklar..