”Åtta dagar efter jul fick männen sin sold. Den kallades Haraldsslåtten. Den bestod till större delen av koppar. De bästa mynten var till hälften silver. När Halldor Snorresson fick sin betalning stoppade han mynten i sitt mantelveck och såg på dem. Silvret var dåligt. Halldor slog till med handen så alla mynt föll ner i halmen”.
Citaten ovan beskriver en händelse som än idag är aktuell, att få ut sin lön, och även reaktionen; Mottagaren av lönen är inte alltid nöjd.
Nu är det så att ovanstående citat inte direkt är skrivet idag (eller ja, det är ju skrivet av mig idag!) utan för 800 år sedan. Ovanstående citat är hämtat från den norska boken ”Den murkna skinnboken” som är en isländsk handskrift från 1200-talet. Citatet i sig beskriver en händelse som utspelade sig under Harald Hårdrådes regeringstid (1047-1066).
Varför hamnar då detta inlägg på en blogg om medeltidsmynt? – Såklart är det så att mynt från tidsperioden finns bevarade och dessa mynt bekräftar att det mynt som mottagaren inte blev så glad över (läs: Mynten innehöll inte så mycket silver). Vem fick då vinsten av att mynten inte innehöll så mycket silver?
Den kloka läsaren har redan insett att det var såklart kung Harald Hårdråde som fick en vinst som kungen sedan spenderade på sina krig.
När det gäller den äldsta norska myntningen är den sporadisk. Det finns tre mynt bevarade med Olav Tryggvasons namn, top med Olav Haraldssons. Knut den store, Sven Alfivason och Magnus den gode har inte lämnat några mynt alls efter sig.
Istället importerades tyska och engelska mynt. Dessa mynt fick duga som betalningsmedel. Dock ej efter valör (de hade ju inte varit så smidigt) utan efter vikt.
Harald Hårdråde tog upp myntningen igen och använde sig av, nästan uteslutande, av en enda mynttyp; Trikvetra. Det finns ca 250 av dessa mynt kvar idag! Fem av dessa har inskriften HARALD REX NO och ytterligare nio kan samma text skönjas (om än förvanskad). På alla andra mynt är texten helt meningslös och går inte att läsa.
- En utmärkt fråga är varför?
Bristande skrivförmåga hos myntmästaren är antagligen ett bra svar. Vidare kan man då ställa sig frågan ifall tillverkaren av mynten inte kunde läsa och skriva – hur stod det då till med allmänheten, dvs Norges bönder, och deras läs- och skrivförmåga?
Ett mynt väcker tankar. Föreställ dig kung Haralds sista tid. Han stupade 1066 i Stamford Bridge i ett försök att erövra England!
Jag knyter inhopp blogginlägget med början. Kan det vara så, att tack vare vinsten från de försämrade silvermynten (historien som nedtecknades på 1200-talet) så finansierades en resa till England för att erövra England. Isåfall får man anse att kung Harald hade ett gott ekonomiskt sinne!
//Redaktionen för medeltidsmynt
