Måndag kväll och det är säkert mer än en månad sedan jag skrev nåt i bloggen, trots att det hänt en hel del, både på gott och ont. Hunden Diezel växer så det knakar och är helt underbar, för det mesta, för han kan även vara ”a pain in the ass” ibland, även om det är väldigt sällan och så handlar det egentligen om mig och inte om hunden. Annars så är det som det varit senaste tiden jag har min lya och Anna har sin, så det finns utrymme för enskildhet för båda om så önskas. Har nyligen blivit avstängd från min behandling av den nya läkaren som går under namnet ”Dr Död” eftersom han skriver ut folk så fort han får en chans. Det positiva med utskrivningen för min del är att jag har fullt upp med att skriva och hålla kontakt med socialstyrelsen, patientnämnden, verksamhetschef, chefsöverläkare och Svenska Brukarföreningen. Och anledningen till detta är just att den nya läkaren arbetar efter eget tycke och inte efter SoS riktlinjer. Så det kommer att bli en hel del möten, skrivande, anmälningar och det som krävs för att få bukt på mottagningen och för att hjälpa de som blivit utskrivna, samt de som är kvar i behandlingen. För som ”Dr Död” arbetar så skulle man kunna tro att han vill avveckla hela behandlingen genom att skriva ut folk så fort han får en chans. Sen han tog över som anvsarig läkare i augusti så har 4 blivit utskrivna och en har mer eller mindre bilivt tvingad att byta preparat från Metadon till Buprenorfin. Jag/Vi kommer att dra detta i långbänk om så krävs, då läkaren arbetar EMOT oss istället för MED oss och FÖR oss. Tack och lov så har jag byggt upp ett bra kontaktnät i mitt arbete med Brukarföreningen, allt från kunniga personer i detta ämne till personer som är högt uppsatta inom SoS. Så jag har att göra om dagarna och jag får väl stå ut i 3 månader tills jag förhoppningsvis får tillbaka min medicin, om det sen blir Metadon eller Buprenorfin återstår att se. Jag känner mig ganska hoppfull trots detta bakslag som skulle kunna bli min undergång, men det tänker jag inte låta det bli, tänker inte bjuda på det. Som sagt, jag har den uppbackningen jag behöver både det sociala nätverket men även medicinskt. Så det ska nog bli bra trots allt, livet går vidare, jag har att uppfylla tiden med, jag tror på mig själv och så har jag dessutom besök från Italien just nu. Min äldre bror är här med sin son, så det kan också bli något att ägna tid åt och att tänka på något annat än det som är mindre positivt. Ha det bra alla där ute och ge aldrig upp hoppet om att allt löser sig i slutändan. CIAO