Annons:
 
 

Oskyldiga. Små. Otröstliga barn.

Så vidrigt äckligt! Så förbannat galet sjukt. Så sinnessjukt sjukt. Snuskigt. Och idiotiskt perverst. Jag har inte tillräckligt många dåliga. Hemska. Arga. Makabra. Ord på lager. Jag äger inte ett tillräckligt dåligt vokabulär för att beskriva hur dåligt jag tycker det är. Att straffen är så låga. För dem som begår barnpornografiska brott. Att tydligen. Om man utsatt ett litet oskyldigt och oförsvarbart barn. Inte får mer än ca några månaders till ett års. Eller kanske två års. Max. Fängelsestraff.

Ett år fick en man från Borlänge till exempel. För det grova barnpornografiska brott han begick. Helt sjukt. I dubbel bemärkelse. Han som gjorde det och systemet som tillåter det låga straffet. Totalt och dubbelt rubbat. Ett år. Vad är det som har blivit så fel i vårt rättssystem. Rättssystem? Bara namnet blir ju ett skämt i det här sammanhanget. Det är ju inte rätt. Att en vuxen person ska kunna begå ett grovt barnpornografibrott och endast behöva sitta bakom lås och bom i ett år. Ett år. Sedan är han frisk. Sedan kommer han ut och lever lycklig i alla sina dar. Träffar en kvinna. Får barn tillsammans med denna kvinna. Nattar barnen på kvällen. Släcker lampan i taket och går ut ur rummet. Går in på sin kammare och sätter på datorn. Spelar Wordfeud på sin iPhone och tänker aldrig igen en tanke på små söta barn. Aldrig mer. Han är frisk nu. Efter ett år i fängelse. Vad ska fängelset egentligen hjälpa honom med… det är ju vård han behöver. Konstant ständig övervakande vård för att uppmärksamma om han återfaller i de sjuka tankarna. Konstant ständig vård för att få rätsida på de hemska tankarna i huvudet.

Tydligen bryr sig ingen längre. I alla fall inte dem som bestämmer hur långt ett straff borde bli. Inte dem som sitter i organ med beslutanderätt. Tydligen bryr sig ingen längre. Inte om sådant i alla fall. Vi bryr oss om datorer, och iPhones. Vi bryr oss om Big Brother, Bonde söker Fru och På Spåret. Det blir ramaskri över håriga armhålor och folk twittrar och Facebook:ar om det ena och det andra mest triviala. Vem som ska ställa upp i nästa års Melodifestival. Vad årets glögg på Systembolaget heter. Vem är ihop med vem, och vem är snyggast klädd. Sådant bryr sig gemeneman om. Men om de stackars försvarslösa och oskyldiga barnen, dem bryr sig väldigt få om. För det fortsätter att pågå. Barnpornografiska brott. Pedofili. Kvinnor som män. På förskolor och i idrottssammanhang. Bakom hemmets stängda dörrar. I grannens trädgård. På en gata i Örebro.

Det händer saker sjukare än en normal människa kan fantisera om. Och inte bara det, utan värre än så – rättssystemet låter det pågå. Ingen ställer sig upp och tar ord. Ingen demonstrerar. Eller protesterar. Jo när det är G8 möte i Göteborg. Då protesterar dom, hej vilt och helt galet mycket protesteras det då. Men när en 43-årig man utför ett grovt barnpornografiskt brott. Och endast får ett år i fängelse. Då protesterar ingen. Då rynkas det kanske lite på näsan. På sin höjd tänks det i stugorna, oj det där var ett lågt straff..men så fortgår vardagen. Men inte för det sårade barnet. Som får leva med skadan för resten av livet. Med såret i själen. Skammen och sveket. I resten av deras liv får de leva med det.

Att inte fler bryr sig om just den här frågan gör mig förvirrad. Förstår jag inte alls. Alla har vi ju varit barn en gång i tid. Alla. Det finns inga undantag till den regeln. Alla har vi börjat som bebisar. Och alla kommer vi att sluta i graven. Så är det och så kommer det alltid att vara. Detta har vi alla gemensamt. Oskyldiga, små, mörkrädda barn. Oförmögna att skydda sig själva. Oförmögna att stå upp och säga nej. När en 43-årig man från Falun ber att få ta kort på en. Ber att få ta på en lite där på rumpan. Då vågar vi inte säga nej. För vi är barn. Vet inte rätt från fel. Litar blint på dem omkring oss. Oskyldiga. Små. Otröstliga barn.

Om inte det faktum att vi alla har varit barn tilltalar oss, och får våra hjärnor att reagera; något är fel. Då kanske istället det faktum att många av oss har barn kan få en att reagera, och än viktigare agera. Eller att vi är mormor, farmor, farfar eller morfar till ett barn. Kanske din bästa vän eller din bror har barn. Barn som även om de inte är ens egna barn, är just det – barn. Som man vill beskydda och ge allt här i världen. Normalt funtade människor ryser av rena åtanken av att något hemskt (Gud förbjude!) skulle hända ens barn. Så jag menar, det är ju trots allt ett brott som berör oss alla. Så tillsammans borde vi ställa oss upp och säga: det måste bli ändring på detta nu. Nu bums. Inte i morgon, inte om en vecka. Just nu behöver någon plocka upp den här frågan, och driva den tills alla inser allvaret. Svenskt rättssystem måste ändras och det omedelbart. Fler oskyldiga barn ska inte behöva drabbas. Ett år. Max två. Får de svinen. Hur går det ihop? Förklara det!

Lämna kommentar

Skärmar oss från livet självt

iPods. iPads. Surf-plattor. Smart-phones. Skärmar och plattor. Vart vi än ser. Ser vi skärmar. Fyrkantiga platta hårda skärmar. Med oändliga funktioner. Magiska föremål. Ett konstant flöde av information. Nyheter. Email. Sms. Tweets. App:ar. What’sApp. Facebook. YouTube. Googla något. Söka information. Upload. Download. What’sApp:a. Läsa favoritbloggen. Hitta receptet till dagens middag. Stream:a. Spotify:a. Dela. På sociala medier. Uppdatera LinkedIn med den senaste färdigheten. Allt ska upp och online. Inget får missas. Skriva en katchig Facebook-status.. något som får andra att tro att mitt liv är en lycklig dans på rosor. Något som till och med kan lura mig själv. Att känna lycka och levnadsglädje. Mitt i allt detta depressiva, ångestfyllda ”låtsasliv”. Mitt i detta avskärmande liv. För det är precis vad jag tror att vi gör. Avskärmar oss från det riktiga. Det som faktiskt betyder något här i världen. Vännerna. Familjen. Här:et och Nu:et!

Desto mer teknisk och teknologiskt avancerad vår värld blir, desto mer skärmar vi av oss från det “riktiga”. Det vi härstammar från. Det som får oss att skratta. Leva. Känna värme. Välmående, tacksamhet och glädje. När vi googlar, och tweetar, FB:ar och YouTube:ar. När vi gör allt detta. Online. På våra skärmar. Då tror jag att vi går miste om dem. Och det. Som finns mitt framför näsan på oss. Dem som står oss närmast. Dem som försöker få vår kontakt. En 18 månaders son som inget hellre vill än att få sin mammas och pappas fulla uppmärksamhet. En maka, eller make. En 13-årig smått depressiv dotter. Vår bästa vän. Han/hon som så länge försökt att få till en fika. En gammelmorfar som åldras snabbt på hemmet. Hunden din. Skogspromenaden du så länge tänkt att ta. Stranden, havet och vågornas brus. En härlig höstgryta som kan lagas och smakas i goda vänners lag. Förmultnade löv som kan krattas upp, och läggas på hög. Att göra med händer. Känna med kroppen. Leva. Leta. Leka på riktigt. Detta går vi miste om. Vi glömmer av vad som är riktigt. Och faktiskt viktigt. För oss. För vårt välmående. När vi skärmar av oss, och endast har ögon för det som finns på våra skärmar.

Detta, tror jag, är en av de bidragande orsakerna till varför alltfler unga söker terapihjälp för ångest, depression, oro och självskadebeteende. Hur vänder vi den här trenden?

- orolig mamma till en 18-månaders kille!

2 Kommentarer

Varför jag inte har skrivit på länge!

”I’m so busy right now I can’t remember if I’ve lost my horse or just found this piece of rope…”

Lämna kommentar

Motsatsförhållande.

Starka. Levnadsglada. Framåt. Tjejer med skinn på näsan. Tjejer som vet vad de vill. Som inte sitter och väntar på att bli uppbjudna. Som bjuder upp själva. Som går och hämtar det de vill ha. Som jobbar för sitt eget levnadssöde. Tjejer som vågar säga ifrån. Säga till. Tycka till. Tjejer som vågar vara sig själva. Som står på sig. Som inte är rädda för att göra bort sig. Som är självständiga. Öppna. Ärliga. Raka. Raka på sak. Som inte tar skit. Som lagar bilen. Spisen. Byter glödlampan. Som inte skäms i första laget. Som inte äcklas lätt. Tjejer som inte ursäktar sig för att de vet vad de vill och vad de kan. Som går raka i ryggen. Med blicken inställd på målet. Det är få som klarar av sådana tjejer. Det är ofta folk blir rädda för sådana tjejer. Lika ofta som de blir missförstådda. Får uppleva bakom-ryggen-skitsnack och utfrysningar. Det som ytterst få vet är dock. Att vi innerst inne har en massa känslor. Vi är egentligen lättsårade och ömtåliga. Bör hanteras varsamt. Som finservisen hemma hos mormor och morfar. Den som bara plockas fram när något ska firas. Då dammas den av. Ställs den fram på bordet. Och alla tar i den försiktigt försiktigt. Så att den inte ska gå sönder. Få sprickor i sig. Det är ett motsatsförhållande som inte går ihop. En ekvation som inte går att lösa. Som gjord för missförstånd. Å ena sidan, å andra sidan. Två sidor som jag så gärna vill förena. Hitta en gyllene medelväg mellan. Men hur jag än försöker, har det hittills bara blivit struligt.

1 Kommentar

Mitt glamourjobb

Vad är det egentligen du gör Malin? Vad jobbar du med? Event. Vad är det? Kick-off:er. Eller stå så där på torget och kränga mobila tjänster. Eller miljövänliga elavtal. Nja inte riktigt. Jag jobbar mer med större event. Ni vet sådana där sportevenemang. Australian Open. Tennisen. Ja där jobbade jag. Och med utställningen av ABBA. ABBAWORLD. Den interaktiva världsuställningen av våra kära musikexporters musikexporter. Där jobbade jag med. Och sen var det ju Formul Etten. Grand Prixen. De där snabba bilarna. När de körde omkring så fort så att det tjöt i öronen på publiken då jobbade jag. Där. Och med båtarna som världsomseglade på de 7 haven. Och marknadsförde ett för oss i Sverige ganska välkänt bilmärke. Eller de där stora konferenserna. I hemmaland och utland. Med 250 delegater. Deltagare. Inköpare eller upphandlare. Incentive-resor. Lanseringsevent. Team-building, omskolning, utbildning. På-nytt-start. Framåtanda. Nytändning. Strategi och proaktivitet. Ad hocing och andra stora ord. Det är rena rama lyxen. Vilken glamour. Jag får se världens bästa tennis spelas framför ögonen på mig. Hänga med Roger och Rafa. Dansa disco sent in på senkvällen. Se seglingstävlingarna avlöpa varandra. Utanför Alicantes kust. Spendera några timmar på SPA-avdelningen på lyxhotellet i Budapest. Medan delegaterna intar sin lunch. Beskåda snabba bilar i solen i Australien. Drickandes en härligt kall dryck, med fötterna uppe på VIP-sätet framför mig. Ståendes, minglandes på röda mattan. Med kändiseliten. Hej och hej. Och nejmen hejsan är du här. Åh vad trevligt. Puss puss på kinden. Fast nej, inte riktigt så är det. Lite missförstånd har det blivit här. I denna blogg och i verkligenheten. Ofta när jag berättar vad jag jobbar med så blir det missförstånd. Antingen tror man att jag jobbar med torghandel eller en RIB-båts-kick-off. Eller så tror man att jag jobbar i glitter och glamourens värld. Att mitt jobb är som att åka bananskal på hal is. Fattar ni, det blir liksom glatt mot glatt. Ett jäkla glid med andra ord. Men riktigt så glidit är det inte. Nej utan det är oftast jag som varken har fått i mig lunch eller middag. Som har suttit nu i ca 10 timmar och försökt att få ihop den där presentationen. Till det där mycket viktiga företaget. Som kan bli en mycket viktig framtida kund. Och PowerPointen strular. Och siffrorna blir inte rätt. Och datorn har måndagsdamp. Det är jag som i timmar nu försökt att boka det där hotellrummet som den där viktiga VDn bara måste ha. För annars kommer han inte till eventet, och då faller hela alltet. Då kan vi lika väl ställa in. Då är det kört. Om inte VDn kommer. Och får han inte det där hotellrummet. Just det där hotellrummet (med den där fina stora persiska mattan och utsikten över södra delen av staden) på just det där hotellet, nä då kommer han inte. Det är oftast jag som hoppar över att sova på natten. För att vara uppe och se till att dukningen av morgondagens frukostseminarium är på pricken som kunden beställt, och att utrustningen fungerar som den ska. Sound check 1 2 3. Sound check 4 5 6. Det är jag som kommer först. Lämnar sist. Fixar donar. Letar. Springer. Övertalar. Trugar. Snälla, söta rara ni. Så här gör vi. Nu gör vi så här. Får ihop det tillslut. Hittar lösningen. Finner den utanför boxen. Hittar det där lilla pittoreska caféet på bakgatan i staden som vi ska till med kunden nästa månad. Som lyckas bokas det sista bordet, där på gaveln. För 40 personer. Det är jag som har en kö av journalister som slingrar sig lång genom ‘the media room’. Arga, gaphalsiga journalister som vill skälla. Inget annat än skälla vill dom göra. Bara för skällandets skull oftast. Som vill sätta tänderna i ett byte. Varför inte mig. Jag är ju ändå ansvarig, så varför inte. Kom igen, skäll på mig. Jaha madrassen är för hård på hotellet. Nej jaha den är för mjuk. Det var bara kall mat på lunchmenyn idag, och du ville ha varm mat. Jaha okej. Men då ber jag så mycket om ursäkt. Nu ska vi se, det här ordnar vi ser du. Det kommer att bli bra. Fixa dona trixa hitta leta boka. Luska lista lurka. Det här blir nog bra. När åt jag sist? Sov jag senast natten till i förrgår, eller var det natten till igår. Dagar går in i varandra. Smälter ihop. Det är så himla lyxigt. Superduperglamourigt. Icke sa, men attan vad jag gillar det. Det är mitt jobb. Den branschen jag gillar. Som mitt hjärta slår för. Hårt. Fixar-människan i mig får liv. Går liksom upp i det till 280%. Låter mig dras med. Känner adrenalinkicken slå in. Nu svävar jag. Det är som en drog. Jag gillar mitt jobb. Nu vill jag jobba snart igen. Vad ska bli mitt nästa projekt? Några förslag?

Vilka missuppfattningar brukar ni vara med om? När ni berättar vad ni jobbar med… det vore kul att få läsa om. Skriv gärna en rad.

1 Kommentar

Jag gav upp.

I surrendered. Jag gav upp. Gav med mig. Gick emot mitt eget beslut. Vi som absolut inte. Under inga omständigheter. Skulle vi ha en gåstol till Oliver. Mike och jag var eniga om det. Vi har hört att barn börjar gå på tå på grund utav dem. Mikes systerson springer omkring på tå därborta i Christchurch på Nya Zealand. Och ser ut som en liten ballerina. Tipp tapp tipp tapp på tå. Vi har även hört att det kan försena när dom börjar att gå. Och att det kan hända en massa olyckor också. Så vi hade sagt, och så skulle det vara. ”Ingen gåstol i vårt hus inte”. Men så i måndags fick jag nog, då gav jag upp. Beslutade mig för att åka en halvtimma utanför stan för att inhandla denna geniala uppfinning. Andra gången sedan vår son föddes som vi ruckar på våra egna principer. Tankar som vi hade innan födseln. Det är väl bara att vänja sig. Man är inte bättre än att man kan erkänna när man har haft fel. När man tänkt dumt. Just nu sitter sonen vår glad och stimulerad i stolen sin, och jag kan hinna skriva en rad. Dricka ett glas vatten, och ta fram kycklingen till kvällens middag ur frysen på samma gång. 15 minuter per dag har jag återvunnit genom att köpa en gåstol. Egoistisk mamma som vill ha lite tid för sig själv under dagen, kanske några tycker. Väl investerade pengar tycker jag! Ikväll blir det gammal hederlig tacos-fredagskvälls-mys här i huset Grund/Steere. Santa Maria, Sankta Lucia. Natten går tunga fjät (?)

Lämna kommentar

Kort och gott. Rakt på sak. Hela sanningen.

Saken är att det är jobbigt just nu. Riktigt riktigt jobbigt. Borde inte klaga. Borde inte egentligen. Skriva så här som jag kommer att göra. För jag vet. Jag är väl medveten. Om att det finns dem som har det värre. 1000 gånger värre. Helt förbannat galet riktigt jävla jobbigt vet jag dem som har det. Så egentligen ska jag inte klaga. Inte gnälla. Och främst inte tycka synd om mig själv. Men nu gör jag det. Nu tillåter jag mig själv att tycka lite synd om mig själv. Annars brukar jag inte gilla offermentalitet. Har alltid varit något oerhört emot det. ”Det är så synd om stackars lilla stackars mig. Hallå alla ser ni inte hur synd det är om mig. Här ligger jag redan ner och så sparkar alla på mig ändå.” Sådant gnällande får jag röda utslag i ansiktet av. Men nu orkar jag inte hålla inne med det längre. Behöver ventilera. Och då fungerar bloggen bra för det. Vill liksom sätta ord på känslorna. På tankarna. Och så kanske någon annan själ där ute i etern känner igen sig. Och kan komma med ett stöttande ord. Eller rakt på sak säga, skärp till dig för fan Malin. Nu får du sluta gnälla och tycka synd om dig själv och ta tag i ditt liv. För ibland behöver man höra det. Ibland behöver man känna den där dängan rakt i baken. För att man ska hajja till. Fatta grejen. Inte gå runt i samma mönster. Fastna i redan upprepade beteenden. I och för sig har jag aldrig varit med om det jag är med om nu innan. Det är liksom nytt. En helt ny värld. En helt ny och förändrad värld för mig. Bebisvärlden. Hemma-mamma-livet. Jag vet inte helt och hållet vad jag vill skriva i den här bloggen. Känns lite luddigt. Vill nog främst få ur mig att jag tycker det är jobbigt just nu. Att lilleman gnäller hela dagarna. Så fort jag lägger ner honom i hans (annars så omtyckta) babygym. Så fort jag går ut ur rummet. Så fort det är dax att sova middag. När det är matning… så fort som… så gnäller han. Skriker högt. Gallskriker. Så det ekar mellan våra just nu väldigt tomma (flyttade in i nya lägenheten i onsdags förra veckan) väggar. (Måste sätta upp massa canvaser och tyg, så det dämpar skriket. Ljudisolera lite.). Så alltså, dagarna går och det skriks här hemma. Jag känner mig oerhört låst. Kan inte gå en meter utan att lillen ska med. Han vill så mycket just nu. Det märker man. Han vill krypa, men kan inte. Vill stå upp själv, men ramlar ju såklart då. Han är trots allt bara 6 månader. Hans hjärna verkar ligga före, han vill mer än han egentligen kan. Så därför gnälls det istället. Och mina stackars mammaöron håller på att ramla av. Han vaknar 5.00 på morgonen, försöker mata och somna om men tjena hej nej det går minsann inte. Nej för då är lille krabaten klarvaken och ska upp och leka. Hänga med mamma. Som helst av allt bara vill krypa ner i sin varma och sköna säng. Varför är sängen alltid som skönast på morgonen? Då är täckena som mjukast och kudden som fluffigast och huvudet har hittat det rätta stället exakt på kudden. Madrassen känns lagom mjuk och ja, det är helt enkelt alldeles alldeles underbart i sängen just där och då. På morgonen. Klockan 5.00 när tuppen gal (läs: vår lille son). Och sen går dagen, det gnälls och skriks. Och vill inte sova. Vill inte äta. Vill inte bli torkad runt munnen. Vill inte ta på kläder. Vill inget annat än att leka hänglemur på mamma. Det är allra roligast. Eftersom jag redan har en gammal skada på vänster sida, som har utvecklats efter graviditeten har jag redan kramp och värk dygnet runt – haltar och gråter vissa dagar när det är som värst. Detta förbättras självklart inte av hänglemurens evigt klängande på mig. Inte en minut får jag för mig själv på dagarna. Och eftersom vår lilleman inte är en dagssovare. Förutom när mormor och morfar är nere och hälsar på då, Malin: ”Lillen sov i 1,5 timmar när vi var ute och gick”. Men då vad bra, vad kul… jätte! Inte alls. För när jag är ute och går med samma lille så sover han max 30 minuter. Och det gäller även hemma i hans spjälsäng under dagarna, kanske maxar han 40 någon gång i veckan. Och då får man tacka Gud. För då kan man lyckas hinna äta, duscha, bajsa och peta naglarna på en och samma gång. Då kan man till och med kanske hinna skriva ett blogginlägg. Varannan vecka, kan man lyckas med det. ”Nu har lillen sovit i 3 timmar när vi har varit ute och gått… hörde du det Malin, 3 timmar…” Gaaaaaaa! Jag får spader. Jag får krupp. Jag får bältros. Och det som egentligen gör det värst. Det är att det är så satans tabu i det här landet att prata om att det är jobbigt med bebis. Att det inte är så där rosa- eller ljusblåskimmrande. Att det inte luktar liljor och konvaljer i alla rum. Att det inte är mys och pys och gos och lull och bull dagarna i ända. Det är så tabu. Folk rynkar på näsan. Vänder sig om. Vill inte höra. Pratar på om hur mysigt och gosigt och gulligt allt är. Det gör det jobbigare. För helt jävla seriöst… kan alla verkligen tycka så? Är det så? Menar ni allvar? Jag blir så trött. Vill ju kunna ventilera med mina vänner. Kunna få utlopp över frustrationen. Få vara ärlig. Inte sitta och småle hela tiden. Jag äslkar min son lika mycket som du som sitter och säger att det är så himla myspysigt hela dagarna. Även om jag säger att det är jobbigt. Att jag får krupp. Att jag tycker det är besvärligt. Visst finns det stunder på dagen som är alldeles fantastiskt underbara och mysiga. Då lillen ger en det där leendet som man väntat på hela dagen. Eller skrattar högt så det krampar i magen ens. Visst finns dom stunderna. Men 95% av dagen är jobbig just nu. Och den hade varit mindre jobbig om jag kände att jag fick säga att det är jobbigt. Att det inte vore så tabu. Jag är inte en dundermamma. Ärligt talat är jag nog inte världens bästa mamma på något vis alls. Jag blir galen när jag inte får sova. Har inget tålamod. Får gå in i rummet bredvid och kasta en socka flera gånger per dag. När bägaren rinner över. Svär inombords flertalet gånger per dag. Jävla satan i gatan vad jobbigt det är när han bara gnäller och gnäller och gnäller. Jag erkänner allt detta. Jag biktar mig nu. Detta är sanningen. Men för den sakens skull betyder det inte att jag älskar min son mindre. Jag älskar honom mer än något annat på denna jord. Jag lever för honom. Hans andetag är det vackraste ljud jag vet. Att höra hans hjärtslag och lukta honom i nacken är något av det bästa jag vet. Det är dessa saker. Denna oerhörda kärlek. Som får mig att orka. Att ta mig igenom varje dag. Att försöka vara en bättre mamma. Varje dag försöker jag att vara en bättre mamma. En dag kanske jag lyckas. Hoppas det!

1 Kommentar

Tant lila och Otelia

Så härom veckan träffade Oliver och jag. Äntligen. Tant lila. På samma våning som vårt BVC där vi går. Och mäter och väger och pratar om matning och annat relevant nu när man är småbarnsförälder. Där på samma våning. Har vi sett att en av lägenhetsinnehavarna har en väldans. Och då menar jag väldans! Massa lila saker utanför dörren. Det är lila dukar och krukor och blommor. Och lila mattor och bord och stolar. Lila lila lila för hela tjocka slanten är där. Fler lila blommor och blader. Lila paraplyhållare. Lila dörrmatta. Och andra lila prydnadssaker ‘pryder’ balkongen och uteplatsen. BVC ligger i ett hyreshus och på samma våning bor alltså folk. Och nu härom veckan när jag hade varit och vägt min lilla rackarbebis så stod hon där. Mitt utanför hissen. Väntandes på samma hiss som vi skulle in i. Tant lila. Och efter den synen kommer det nog att dröja länge innan jag blir människa igen. Hon var minst sagt iförd allt som du någonsin kan tänka dig i lila. Från topp till tå. Börjar från tårna. Lila gummistövlar (det spöregnade denna underbara höstdag i september). Lila leggings. Därimellan lila sockar som stack upp ovanför de lila stövlarna. Vidare hade hon. Lila regnkappa. Lång och prasslig. Och som sagt, lila. Hon hade lila vantar. Lila ryggsäck. Och inte nog med det, på ryggsäcken hennes satt ett, ja just det, lila smycke hängandes. Hon hade stora lila örhängen och gissa om jag inte fick rena rama skrattattacken (precis så jag lyckades att kväva skrattet där i trappuppgången) när jag insåg att hon till och med hade lila slingor i sitt annars mycket gråa hår. Lägg av tänkte jag. Tanten är ju verkligen galen i lila. Och dagen till ära, roligt nog, hade jag på mig ett lila hårband. Och min älskade son hade en lila mössa. Och kanske var det därför som tant lila började att prata med oss. Hon kanske kände sig trygg i vårt sällskap på grund av det. Hon frågade vem charmtrollet i vagnen var och jag svarade, jo detta är lille Oliver. Och lika artigt frågade jag tillbaka, och vem är detta då? Och pekade på hunden som satt och flåsade vid mina ben. (Som för övrigt inte var lila och inte heller hundens koppel… potentiell julklapp som en släktning till tant lila, som lyckats hitta in här på min lilla blogg, skulle kunna köpa till henne… det skulle nog uppskattas något enormt). Och damen svarade tillbaka, jo detta är Otelia. Sedan steg vi in i hissen. Åkte ner till entréplan och vandrade ut i höstregnet. Åt var sitt håll. Hon med sina lila tankar och jag funderandes på. Hmm, undra i vilken trappuppgång som tant brun. Och tant gredelin bor?

Lämna kommentar

Har inte ord nog.

Så vidrigt jävla äckligt! Så helt förbannat galet sjukt. Så in-åta-helvete sinnessjukt. Så snuskigt och idiotiskt perverst. Jag har inte
tillräckligt många dåliga. Hemska. Arga. Ord på lager. Jag äger inte ett tillräckligt dåligt vokabulär för att beskriva hur sjukt dåligt jag tycker att det är. Att straffen är så låga. För sådana monster. Som begår barnpornografiska brott. Att man tydligen. Om man utsatt ett litet oskyldigt och oförsvarbart barn. Inte får mer än ca några månaders till ett års. Eller kanske två års. Fängelsestraff. ”Man, 43 år från Borlänge, döms till ett års fängelse för grovt barnpornografibrott.” Står det att läsa i diverse tidningar idag. Ett år. För. Grovt. Barnpornografibrott. Grovt. Barnpornografi. Brott. Alltså han får ett år. För att han har utfört ett grovt barnpornografiskt brott. Grovt. Barnpornografibrott. Läser ni samma som jag. Grovt barnpornografibrott. Det är ju helt sjukt. Totalt rubbat. Ett år. Vad är det som har blivit så fel i vårt rättssystem. Rättssystem? Bara namnet blir ju ett skämt i det här sammanhanget. Det är ju inte rätt. Att en vuxen 43-årig man ska kunna begå ett grovt barnpornografibrott och endast behöva sitta bakom lås och bom i ett år. Det är ingen risk för återfall menar domaren. Ingen risk för återfall. Hur vet man det? Vågar man riskera det? Människan har ju en tydlig rubbning i hjärnan. Alltså mannen som utfört de grova barnpornografiska brotten. Ett år ska han sitta bakom lås och bom. Ett år. Sedan är han frisk. Sedan kommer han ut och lever lycklig i alla sina dar. Träffar en kvinna. Får en massa barn tillsammans med denna kvinna. Nattar barnen på kvällen. Släcker lampan på kvällen och går ut ur rummet. Går in på sin kammare och sätter på datorn. Spelar Wordfeud på sin iPhone och tänker aldrig igen en tanke på små söta barn. Aldrig mer. Han är frisk nu. Efter ett år i fängelse. Vad ska fängelset egentligen hjälpa honom med… det är ju vård han behöver. Konstant ständig övervakande vård för att uppmärksamma om han återfaller i de sjuka tankarna. Konstant ständig vård för att få rätsida på de hemska tankarna i huvudet. Tydligen bryr sig ingen längre. Inte dem som bestämmer hur långt ett straff borde bli, inte dem som sitter i beslutande organ och bestämmer saker här i landet. Tydligen inte dem i vår omvärld. Ingen verkar bry sig. För det fortsätter och pågår och det händer saker sjukare än man aldrig kunnat fantisera om. Och det får pågå. Ingen ställer sig upp och tar ord. Ingen demonstrerar. Eller protesterar. Jo när det är G8 möte i Göteborg. Då protesterar dom, hej vilt och helt galet mycket protesteras det då. Men när en 43-årig man utför ett, säkert flertalet, grovt barnpornografiska brott. Nej då protesterar ingen. Då rynkas det på näsan. På sin höjd tänks det i stugorna, oj det där var ett lågt straff..men så fortgår vardagen och de stackars barnen får leva med det i resten av deras liv. I resten av deras liv får de leva med det. Och att inte fler bryr sig om just den här frågan gör mig förvirrad. Förstår jag inte alls. Alla har vi ju varit barn en gång i tid. Alla. Det finns inga. Inga. Undantag till detta. Alla har vi börjat som bebisar. Och alla kommer vi att sluta i graven (eller hur vi nu väljer att bli begravda, kremerade eller strödda över en vacker lund i skogen nära torpet där du bodde som barn). Så är det och så kommer det alltid att vara. Detta har vi alla gemensamt. Oskyldiga, små, mörkrädda barn. Oförmögna att skydda sig själva. Oförmögna att stå upp och säga nej. När en 43-årig man ifrån Falun ber att få ta kort på en. Ber att få ta på en lite där på rumpan. Då vågar vi inte säga nej. För vi är barn. Vet inte rätt från fel. Litar blint på dem omkring oss. Oskyldiga. Små. Otröstliga barn. Och om inte det faktum att vi alla har varit barn tilltalar oss, och får våra hjärnor att reagera; något är fel. Ja då kanske istället det faktum att många av oss har barn. Eller känner någon nära som har barn. Och många av oss borde därför någon gång i livet ha känt den enorma kärlek som man endast kan känna till sitt barn. Som man vill beskydda och ge allt här i världen. Normalt funtade människor ryser av rena åtanken av att något hemskt (Gud förbjude!) skulle hända ens barn. Så jag menar, det är ju trots allt ett brott som berör oss alla. Så alla borde ställa sig upp tillsammans och säga: det måste bli ändring på det här nu. Svenskt rättssystem måste ändras och det omedelbart. Fler oskyldiga barn ska inte behöva drabbas. Ett år. Ett år fick han. Ett år får de svinen. Hur går det ihop? Men nej just det ja, det finns ju ingen risk för återfall. Nej just det ja så var det. Ja men då är det ju okej.

1 Kommentar
Annonser:
Reparera iPhone i Stockholm
 
 
 
 
css.php