Du vaknar klockan två, först tornado i sängen. Vrider dig runt runt. Sen lite gnäll och sen är det bara för pappa att gå upp. Jag stapplar fram och lyfter dig i armarna. Det här är värsta tiden att vakna. Trött vaggar jag dig och du blir lugn och slapp i kroppen direkt men när jag lägger dig så är du på hugget direkt, upp på alla fyra och klättra runt. Så håller vi på några gånger sen låter jag dig ligga och gny lite för dig själv. Du låter sur. Det är så vuxet på något sätt. Du är inte blint förtvivlad och oförstående utan medveten och lite förbannad på pappa. Du vill ju inte ligga där. Du vill att jag ska bära dig hela natten. Men det går inte lilla älsklingen. Det fungerar inte riktigt så. Nåja. Det går rätt fort innan du fattat läget och låtit kroppen sjunka in i sin dvala igen. Det var den nattens alarm. Sen sover du till kvart i sju. Du äter inget på nätterna längre. Det är ju ett väldigt framsteg. Och du har bara vaknat en gång de senaste nätterna men då är du å andra sidan surare än vanligt och trilskas mer innan du somnar om. Det är som det är. Vi har vår lilla kamp. Du håller pappa vaken och jag försöker få dig att sova. Tänk om jag kunde tala om för dig hur det ligger till. Att jag bara vill ditt bästa. Att du kan vara alldeles trygg där i sängen. Att jag skyddar dig och att du behöver få sova efter all den där energin du öser ur dig om dagarna.

Vart tog dagen vägen? Vi sitter nere vid vattnet och tittar på  solnegången. Du är alldeles stilla i knät. Fiskare vadar ut i det långgrunda vattnet och vittjar sina nät och snart är det mörkt och vi stänger till om oss i huset. Äter en stor portion favoritgröt sen sitter vi och knaprar kex framför BBC i soffan. Sista timmen innan du ska gå och lägga dig har vi kramkalas i sängen. Ibland kryper du upp mot min hals och biter i käkarna och lägger dig där och så börjar du med ett ljud som låter som Mmmmm Marabou och så svarar jag och så ligger vi så länge och ljudar ikapp båda två. Sen rullar vi in oss i lakanet och du tycker att det är hysteriskt roligt när vi bygger en lakankoja och sitter där och tittar på varandra. Sen gör pappa den nya ramla-omkull-leken. Pappa ramlar omkull i sängen och dunsar med huvudet mot kudden. Du kiknar av skratt. Snubbelhumor har ingen ålder. Jag har läst i någon av alla våra babyböcker att man ska gå och lägga sig när man har som roligast, så jag provar det, och lägger dig mitt i en vild lekav skratt och gäsp. Lite förvånad tittar du på pappa från sängen och jag säger ”god natt, god natt min lilla sockerhumla” och går ut. Sneglar på dig en stund genom dörrspringan och där sitter du och pillar med Boobolina alldeles nöjd och en stund senare har du lagt dig ner och snart sover du som en dröm.

Idag har vi båda varit väldigt trötta. Vi tänkte göra någon utflykt men det blev aldrig riktigt av. Solen gassade på himlen och det var väldigt varmt i huset. Ett tag funderade jag på om vi skulle åka och äta glass i ett köpcentrum och sitta där i kylan och bling-bling kaoset och mysa lite grann. Men så gick dagen som dagar går och vi blev hemma i stället. Du var väldigt kelig idag. Lite sur och klängig ibland och bara gosig ibland. Så vi gick runt mycket tillsammans i huset och fixade grejer. Pappa med ena handen och den andra om dig. Du är så rolig numera för du håller verkligen balansen. Jag håller dig med en arm och du greppar tag i min tröja, eller håret, med den andra och så knallar vi runt så. Som en enda människa. Och fixar grejer.

Kvart i fyra vaknar du. Det är din oroliga tid. Jag hör direkt att du inte kommer att somna om. Fullt ös i sängen. Vaggar dig i mina armar och provar lite te. Du däckar direkt men när jag ska lägga dig tillbaka så vaknar du och ställer dig upp. This is going to be tough. Jag försöker igen. Samma visa. Jag lägger dig bredvid mig i sängen och du klättrar runt alldeles yster. Jag tar dig i armarna. Vaggar länge länge och så fort jag lyfter upp dig så faller du i sömn och så fort jag lägger ner dig så vaknar du igen. Vilda protester. Till slut låter jag dig rasa runt där i sängen. Väldigt missnöjd men ingen storgråt. Jag är där och klappar och nynnar och du blir lugn en stund och så fort jag slutar så är du på benen igen. I en och en halv timme håller vi på så. Sen sover du. Pappa bara står och tittar på miraklet. Jag vågar knappt röra mig. Sen lägger jag mig så tyst det bara går, drar  försiktigt täcket över mig, i ultrarapid, utan ett frasande och så ligger jag och andas knappt tills jag somnar och får sova en kvart innan klockan är sju och då hör jag att du leker själv i sängen. Släpar mig upp och samlar mina krafter i ett: ”god morgon, god morgon min härliga lilla morgonfiol”.

Du ger mig frid men jag kan ändå inte sova. Jag ligger och lyssnar och tänker. Det är ensamt här i sängen utan mamma. Jag skulle vilja att du låg här och snusade i stället men jag är en man av principer och då skulle våra nätter säkert fara helt åt pipan. Jag vet ju att jag sover riktigt dåligt när du ligger bredvid mig. Och du med. Du vill bara leka om du är i min säng. Klättra på pappa. Favoritsysselsättningen vilken tid på dygnet det än är. Och när du väl somnar så ligger jag lyssnar på dig och tittar på dig i dunklet och är livrädd för att jag ska somna för tungt. Tänk om du vaknar utan att jag märker det och kryper mot kanten och dunsar i golvet. Jag ryser bara jag tänker på det. Det är min värsta mardröm. Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar men jag drömde en i somras när du ännu bara var ett litet knyte på några månader. Du var sjuk, ditt huvud var stort som en ballong och jag sprang omkring med dig i mina armar och skrek i min djupaste förtvivlan men det var bara kaos omkring oss, ingen förstod, ingen kunde hjälpa till, världen var i upplösning. Jag sprang och skrek och kramade dig och lyfte dig fram till alla, till någon, som jag trodde kunde hjälpa till men det fanns ingen hjälp att få. Jag har aldrig varit så maktlös och förtvivlad som under den där onda sömnen.

Redan klockan sju börjar du gäspa och pappa gör en välling som du suger i dig i mina armar. Vi ligger i sängen bredvid varandra och slötittar på en dålig serie, Boston Legal innan vi rullar runt lite grann och tröttar ut oss lite till. Så prick åtta går jag in och lägger dig. Liten protest men när jag lagt dig ner några gånger så tar du nappen och snuttar dig till sömns.

Pappa gör middag och det känns som att vi ska ha lite fest idag så jag öppnar en av de värdefulla burkarna som vi tagit med från Sverige. Sempers ishavsgryta för 8 månader. Oj vad den var populär. Lite banan på det. Sen gör jag gröt av bara farten och den äter du glupskt den med. Gröten är alltid populär men jag misstänker att den är för söt, att tillverkarna gör så för att du ska tycka om den och samtidigt ruineras hela vår kosthållning. För vad är en torr potatis mot smaskig sötgröt?

När vi kommer hem ringer mamma. Hon säger att det är kallt i Sverige och att hon längtar efter oss. Vi säger att vi längtar efter henne. Du får prata med mamma i telefonen och jag vet inte om du förstår men du tittar storögt på den lilla apparaten där mammas teknikbrusiga röst hörs från långt där borta. Samtalen är korta. De räcker aldrig till. Telefoner kan aldrig döva någon längtan. De knastrande rösterna blir bara en bekräftelse på avståndet. Vi försöker formulera saknaden och sen lägger vi på och tystnaden, verkligheten och värmen i Thailand omsluter oss. Det har nästan gått halva tiden nu. Sen är familjen hel igen och vi är två om lilla knytet. På söndag kramas vi på flygplatsen. På söndag är Melinas och pappas vecka till ända och allt är som vanligt och vi åker på utflykter och fixar och donar tillsammans alla tre och mina ord till dig stannar oss emellan och flyger inte runt i rymden som nu.

Vår taxi hämtar oss och du somnar på två minuter. Ligger och snusar och pappa tjatar på vår taxitant att hon ska stänga av aircondition och sätta på aircondition, av och på. Det blir aldrig rätt temperatur.  Det är varmt för dig i bilstolen men jag är också rädd att du ska bli för kall.

Vad ska vi hitta på idag? Pappa börjar få lappsjuka. Vi ringer en taxi och så packar vi ihop alla grejer, bilbarnstolen, barnvagnen, välling och gröt om hungern skulle slå till, en filt om det blir kallt, och så tar vi med babybjörn om du skulle tröttna på vagnen.  Sätter på dig en fin liten klänning, och solhatten. Chaweng here we come! Du somnar i taxin förstås. Vi åker till The Library. Där har vi varit förr hela familjen och där vet man att man får en bra lunch och en snäll personal som älskar att leka med dig. Så fort vi kommer dit så springer de fram och säger Meliiiina, lyfter upp dig och du skrattar förstås, och slår på stora charmen som du alltid gör när det kommer främmande människor och vill gosa med dig. Pappa får en paus och kan ta en öl och titta på havet en kort stund medan du charmar dig från famn till famn.

Sen sitter du i mitt knä när jag äter deras goda mangosallad med räkor och du vill väldigt gärna äta med, rycker i pappas gaffel, men du får inget min älskling. Det är alldeles för starkt för dig. Sen får du gå på äventyr och krypa runt storögd på restaurangen och bland solstolarna där mondäna människor ligger och jäser kring den röda poolen i sin välmanikyrerade tillvaro.