Vi har en härlig morgon. Du rasar runt på terassen och gör verkligen stordåd. Reser dig alldeles själv utan stöd, plockar upp grejer från golvet, sätter dig lugnt och kontrollerat. Jag är inte alls lika rädd längre när du står upp. Du fixar det där nu. Man behöver bara hålla ett öga så att du inte snubblar eller halkar på något, eller att det är någon elak kant i närheten. Åtta och en halv månad och kan redan ställa dig upp, fast det har du ju kunnat länge. Men du blir stadigare och stadigare. Du gör nya roliga ljud också. Jag tycker mig höra pappa hela tiden men det kanske är mina öron. Bappa låter det som. Räknas det? Du säger det mest när vill något. Liksom uppfodrande. Som den lilla chef du är. Du har börjat förstå när jag säger ”titta” också. Förut så tittade du på mamma eller pappa när vi sa titta och inte alls på det vi ville att du skulle titta på. Nu tittar du direkt dit man pekar. Hur går det till? Hur kan man plötsligt börja förstå en sån sak? Är det inte ett mirakel? Och så har du börjat förstå när jag säger ”nej”. Då stannar du upp och tittar forskande på pappa. Och när jag säger ”stilla” som precis varenda gång vi byter blöjan och du krånglar omkring som en liten räka på land. Då säger jag ”stilla nu” och då stannar du till och ligger så och inte sällan sträcker du benen i vädret så att jag ska kunna sätta på blöjan bättre. Kanske är det lätt att imponera på sina föräldrar men mäkta imponerad är jag. Din mamma kommer snart. Två dagar kvar. Som vi saknar henne. Vi kan inte vänta tills du ska få visa upp dina nya stora små färdigheter.