Jag har också avverkat min förra, gamla blogg helt och hållet och startat en  ny. Men den är anonym. Om ni lyckas hitta den så är det ju bara roligt men avslöja mig helst inte då. Det handlar inte om att kunna skriva om hemligheter, jag vill bara känna mig fri nog att kunna vara mig själv.

Tack för den här tiden och alla era fina kommentarer och ert stöd. Det har betytt otroligt mycket för mig! Jag hoppas allt går bra för er i era liv, ta hand om er.

Kramar.

Så fort jag är färdig med Anns bok ska jag läsa Unnis och om min idé fortfarande får plats, så ska jag göra ett försök. Om inte, så får jag snällt vänta på nästa tillfälle.

Men orden kommer nu.

Varför skulle jag dömas till evigt liv utan lungor? Evigt liv utan lungor, luftrör, en näsa som alltid blir täppt, nåt fucking jävla fel uppe i skallen som gör att jag inte kan vara normal? Varför varför varför VARFÖR?

Varför sitter jag här och gnäller som en tråkig jävla gnällspik när jag borde vara där ute och leva livet som alla andra? Jag vet inte.. Herrejävlagud jag vet inte, OKEJ? Just let me be, ffs………………………………………………………………………………….

Allt jag känner nu är bara hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat. Och den 1a september är alldeles för långt bort.

Jag skäms. Så jävla pinsam. Hela ens existens säger ”jag är psykiskt störd, titta inte på mig jag ser att du ser hur kasst jag mår men jag föredrar om du låtsas att du inte ser mig, för jag vill  vara osynlig och inte finnas”. Hela jag. Den där personen som jag egentligen inte är. Varför?

Insåg att jag de senaste veckorna inte gärna lämnat hemmet. Inser att jag hellre sitter hemma och har dödstråkigt än går ut. En promenad är okej, för jag bor ju på landet så man träffar inte på så många här. Men innerstan skrämmer mig. Det var knappt att jag klarade av Prideparaden. Kan inte stänga ute. Och idag gick det inte alls. Vi hade en plan, ett mål, ett snabbt ärende. Sen skulle jag vara bakom hemmets trygga väggar igen. Men de ändrade sig, de gjorde inte som vi sagt. Och vi stod bland alla tusen människor och bilar. Panik. För mycket liv, ljud, rörelse, kaos. För mycket av allt. Kunde inte tänka, koncentrera mig, såg mörka skuggor i ögonvrån. Nästan lite paranoia. Vad fan är det som händer?

Idag stod jag och grät som ett litet barn på någons axel som inte alls var glad. Idag grät jag inför hela Stockholm. Idag. Sög. Skit.

Och visst är det intressant att så fort jag inte har något att säga bland folk så har ingen annan heller det? Tar jag verkligen så mycket plats? Det är ju också värt att tänka på.

Var är den där tryggheten jag så starkt letar efter? Var är mitt egna jag? Att det ska ta så långt tid alltihop.. Jag står inte ut. Jag vill bo långt bort från alla andra men ändå nära alla behövliga saker. Jag vill vara ifred men aldrig ensam. Hur fan går det ihop? Jag vill vara med någon, men ändå fri..

Jag hatar etiketter.

Jag försöker skapa mig ett intrutat liv men det är svårt. Mycket svårt. Ett inrutat liv för att jag ska få in rutiner och må bättre. För att jag ska få ett enklare och bättre liv. Aldrig trodde jag det skulle vara så svårt att förändra. Jag skulle vilja bosätta mig i en egen lägenhet där jag får vara helt i fred och där jag kommer ha så tråkigt att det enda nöjet jag kommer ha är att följa rutinerna så bra jag bara kan. Där inte en massa människor kommer och stör hela tiden, inte fattar hur viktigt det här är för mig, eller kommer och frestar mig med saker jag inte borde göra. Nu vet jag ju att det inte kommer bli så, men önska kan jag ju alltid. Det jag måste lära mig är att våga säga ifrån till folk när de inte respekterar mina önskningar och bli bättre på att hålla distans till dem så att jag får min egna space som jag tydligen verkligen behöver.

Jag har redan tagit första steget, så nu är det bara att fortsätta! Jag hoppas ni har det bra allihopa i Augustivärmen.

Gotland är fint! Det är första gången jag är här och jag gillar det. Synd bara att man inte kan utnyttja det fina vädret och ligga på stranden, bada och sånt.. Jag har bestämt att det här är absolut den sista sommaren med komplex och brist på baddräkt. Alla kommande somrar ska jag bada precis hur mycket jag vill!

På måndag är det dags för mitt tredje samtal med kurator G.H. på psyk och jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men jag ser fram emot det. Jag har ju inte haft varken tid, ork eller möjlighet att berätta för er vad som pågår i mitt liv just nu men jag kan säga att det består mest av ångest, panik, deppressivitet, och tvångstankar. Därav arbestlöshet, tomhet, psyksamtal och ansökan om soc-bidrag. Jag har tappat motivationen helt. Och hur mycket jag än försöker så jag inte varva ner, allra mindre slappna av. Det enda jag kan tänka på just nu är jag vill vila, få lugn och ro.. Men det verkar ju vara fullkomligt omöjligt!

Jag har alltså påbörjat en utredning som kommer pågå i två etapper. Jag har bestämt att det är nu eller aldrig. Allt allt allt ska bort. Alla minnen, alla känslor, alla tankar. No more miss confused. No more miss nervotic. No fucking more miss anxiety! Sjuk eller inte sjuk, det är så det är. Jag har inte gjort annat än att förstöra mitt liv ända sen jag var liten och nu känner jag att det får fan vara nog. Jag är trött på att kämpa emot mig själv, jag trött på att skapa hinder, jag är så jäklans trött på att pissa i motvind. JAFAN!

Vet inte om ni fattar nånting, men jaja.

Kram på er!

Tankearbetet bakom min egna bok är nu så gott som klart, nu måste jag bara komma igång med skrivandet. Unnis projekt har jag inte kommit någonstans med, då jag inte kunnat läsa hennes än så länge skrivna kapitel.. Men jag ska försöka göra det så fort som möjligt!

Hoppas ni har det bra. Glöm inte att ta hand om varandra, ge varandra kärlek. Alla behöver en kram då och då, och alla behöver få höra att de är älskade.

Kramar.

Tack för att ni finns och tålmodigt väntar kvar.

Ta hand om er, kramar!