Tänk att skolan är så rolig! Nu har jag pluggat i två månader och allt är frid och fröjd… nästan.

Motivationen är på topp och jag vill lära mig allt, gärna meddetsamma utan avbrott och precis allting precis samtidigt. Ahhhh…. Skolan är kul. Respekten för övriga elever har höjts och jag anser mig inte längre vara den enögda kungen i de blindas rike. Duktig tjej som inte sätter sig över andra!

Extra duktigt är att jag läser upp mina betyg vid 27-års ålder. Det kan vi tacka Sverige för, landet med möjligheterna. Visst jag slängde bort gymnasieåren med att hänga på klubbar och gå i korta kjolar, men det spelar ingen roll för nu har jag fått en ny chans(egentligen fjärde chansen, men vem håller räkningen förutom min stolta?! far). Tyvärr verkar det som om det är mer en ovanlighet än tvärtom att folk är motiverade. Så mycket att tiden spenderar jag mest med att störa mig på de mindre begåvade skitungarna som utnyttjar Sveriges härliga skolsystem för att de inte har något bättre att göra än att förpesta min tillvaro. Fy! Egentligen inte på dem utan på mig. För vem är jag att döma dem? Typiskt mig. Skäms på mig! Skolan är iallafall kul. Så kul att jag hotar min nio år yngre bror att om han inte läser färdigt gymnasiet(han läser tredje och sista året) med toppbetyg så kommer han att förvandlas till mig. Han har tagit det på så stort allvar att han pluggar extra mycket på sista tiden. haha, kul att jag är en stjärna på att ge folk motivation.

Tillbaka till skolan. Måste ändå lägga till att jag skäms lite över mig själv som dömer ut alla andra utom mig själv. Så för att motbevisa moi gick jag igenom min klass en för en för att se om mina fördomar stämmer. Hemskt var det när jag insåg att det enda miffot i klassen var jag själv som satte mig själv på höga hästar. Min klass är verkligen fylld med gulliga individer som gör sitt bästa. Och majoriteten har samma ambitioner som jag. Felet ligger ju hos mig själv. Det är jag som skriker ut svaren i klassrummet och sedan tror att jag är den enda som kan. Inte konstigt att de andra inte svarar, jag tar ju bort möjligheten för dem. Usch, ditt ego! Måste säga skäms igen!

Så nu är jag en ny människa, en fin och icke dömande individ. Nästan. För nu har jag något nytt att störa mig på, men det kommer jag inte berätta för att det är hemligt. Än så länge.

Sedan när var restauranger allmän plats? Idag hände det som blev droppen i min lilla bägare att rinna över.

Bakgrundshistoria

Jag är en bitter servitris i mina bästa år. Det känns som om jag har jobbat som det sedan Jesus gick i sandaler. Kan självklart inte förneka att min bitterhet kom redan efter ett par år, men det var mest ytlig bitterhet som gick över när passet var slut, inte jagade mig även på min fritid. Förutom den där tiden då jag jobbade på en restaurang där vi var så ”tjenis” med gästerna att inte nog med att man var tvungen att vara världens käckaste servitris under abetstid utan även när man tog ett par öl efter jobbet på grannkrogen. Då skulle våra galna gäster minsann komma fram och vara ”tjenis”  även på fritiden, MIN fritid, där jag INTE får betalt för att vara trevlig! Det är ju så man spyr och det gjorde jag nästan, på mig själv, för att jag inte sa ifrån.

Iallafall, jag kan inte förneka att om ni frågar föregående kollegor kommer fler än en konfirmera att jag absolut är en av de mest absolut bittra personer de har jobbat med. Vissa skulle nog försöka bevisa motsatsen, jag får tacka, men det är lönlöst när jag nu har erkänt mina stora hemlighet.

Men gästerna har alltid tyckt om mig, för min charm, min serviceglädje och mitt sprudlande glada humör(Jag har fört er alla bakom ljuset). Jag har alltid försökt att ge bästa möjliga service även till dem som man har lust och fråga om de själva har lust att gå till köket och göra sin beställning, så att jag slipper ducka efter stekpannor som kommer flygande ut från köket, med riktning mot mig. Mina kollegor har även alltid känt tryggheten av om de inte själva står ut med sina outhärdliga gäster, kan jag ta över. Klagomål, sura miner, överlägsna brats, snuskiga gubbar och uppblåsbara tanter har aldrig irriterat mig. För att jag aldrig har brytt mig att ge dem av mig själv. Jag skiter väl i dem. Ger dem mat, dryck och leende tills de gått och glömmer dem sekunden efter.

Fram tills nu. Frågan är om jag plötsligt har blivit av med min förmåga att inte lyssna när det inte behövs, eller att folk har blivit värre. Tar sig större frihet, blivit mer oförskämda. Visst det stämmer ju att det har blivit stor skillnad på folk som går ut och äter. Förr behövde vi bara stå ut med svennebananer på lördagar, lönehelger och på somrarnas uteserververingar. Men nu! Nu har dem lärt sig att irritera oss även på vardagar. Nu verkar jag lite uppblåst och det är inte meningen, men för att ni ska förstå bättre så kommer här en lista på anledningar till att jag spyr på Svennebanan på restaurang:

*Visslingar och knäppningar med fingrarna- Sedan när blev jag förvandlad till hund eller någons slav?

*Beställningen av ett kött, stekgrad welldone. Efter dett klagomål över att maten tar lång tid samt att köttet är torrt- Va?? Först kräver de att vi ska förstöra fint kött genom att grilla sönder den, så vätskan försvinner. Sedan gnälls det över grilltiden (som de har valt själva genom att beställa köttet välstekt).

*Gnäll över att vinet de beställt inte passar maten.- Inte konstigt med tanke på att de inte tittar på vinlistan vi har utan på prislistan. Och dessutom skiter i vår rekommendation för att själva trotsa på att spendera så lite som möjligt.

*Beställer endast en förrätt(den billigaste) och ett glas vin(husets). Sitter sedan resten kvällen och occuperar bordet som någon annan kanske också är intresserade av, och skriker efter vatten varannan sekund. - Ärligt, jag blir mållös. Vad är det med människor?

Detta är bara några få anledningar, jag kan fortsätta till mina döddagar. Nu får ni inte tro att jag dömer ut hela mänskligheten, för det gör jag inte. Vissa gäster är helt underbara. Gör nästan mer för oss än tvärtom. Behandlar vår yrkeskår med repekt och bjuder på sig själva. Underbara människor. Tyvärr börjar Svennebanan ta över. Jag får rysningar.

Nu till historian jag skulle berätta från början.

Plötsligt på senare år tror folk att restauranger är allmän plats. En plats där man kan göra vadsomhelst. kräva vad som helst och bete sig hur som
helst. Möblera om. Spilla ut grejer och förvänta sig nytt alldeles gratis.
Komma in innan öppning för att det är kallt ute och bara vänta för att sedan ta upp våra sista minuter av fix. Vägra gå när vi stänger.

Idag innan vi har öppnat sitter en dam och äter frukost på vår uteservering och blir sedan sur för att jag inte tycker att det är okej. Det är ju faktiskt allmän plats som tanten uttryckte sig. Men hallå!! Är det någon hemma?? Du går väl inte in på någons privata mark, slår dig ner vid ett bord hur som helst och sedan blir förnärmad över att någon blir irriterad över att du är där? Det är helt sjukt om du frågar mig.

Så nu ska det bli ändring på mitt liv. Jag ska hämnas. Från och med nu ska jag våldgästa folks trädgårdar. Bara gå in och sätta mig och hävda att allemansrätten gäller. Stå och banka på dörren in till banken helt galet, tio minuter innan öppning för att det regnar och sedan skälla ut dem för att de inte öppnade för mig . Kräva ett av plaggen som är på ordinarie pris till reapris och sedan ställa till en scen för att jag inte får det. Vaddå de kan ju inte ha specialpriser på bara vissa varor. Det som jag ser mest fram emot att göra är att möblera om på folks kontor. Ska bli underbart. Och NÄR jag blir skickad på mentalhem ska jag drömma om tiden då jag änligen fick min hämnd.

Tiden då det är okej att känna lycka verkar tagit en paus…Vart jag än vänder mig om så verkar det som om folk ar slutat känna stunden av lycka och istället planerar inför den dagen de ska bli lyckliga.

Jag skulle bli så lycklig om jag bara fick… det där jobbet, den där klänningen, den där lägenheten, kärleken i mitt liv. Det verkar som att vi har vant oss vid strävan av lycka och glömt att vi alla kan känna lycka var dag om vi bara lär oss att uppskatta det vi har.

Eftersom jag bara kan utgå från mig själv, och alla människor jag tjyvlyssnat på (folk på bussen verkar vilja att hela världen känner till allt om deras bekymmer, hopp oc drömmar) så vet jag att mina funderingar inte är endast av den slag jag brukar fundera över, alltså konstiga saker som ändå inte finns en förklaring på. Jag är en av alla. Precis som jag befarade.

Kom på mig själv idag att gnälla på kärlek om den där hunden han lovat mig som jag skulle bli såååå lycklig över att ha i mitt liv. Häromdagen (samma dag som vi fick reda på att vi får ett förstahandskontrakt på vår lägenhet, jippi!) gnällde jag om att jag skulle må såååå mycket bättre om kärlek kunde sätta igång att måla i vardagsrumsdelen. För jag skulle bli sååå lycklig om vi hade färgbalans. Inte för att tala om hur lycklig jag hade blivit om jag fick den där Kellyväskan som alltid varit min dröm. Bullshit! Jag är en stor skit!

Det har tagit mig ett tag att inse att jag är världens största egoist, och med tanke på att jag ar förstått att majoriteten av västvärlden är likadana som jag så delar jag förstaplats med nästan alla andra. Så tänk på det när du dömer mig, du dömer även dig själv i den sekunden. Om du inte är en av minoriteterna, men det tror jag inte. Och är du det så tummen upp. Jag önskar att jag  vore som du. För visst vill vi alla ha och vara som den där andra som har det så mycket bättre än oss.

Så nu har jag bestämt mig att uppskatta det jag har. Och det är inte lite. För er som blir sotis över det så glöm inte att ni säkert har något som jag vill ha.

*En man, check! Jag råkar ha en utomjordling som har hittat mig för jag tvivlar på att en jordbo kan stå ut med mig. Han måste ha superkrafter, för jag är inte lätt att leva med.

*Ett hem, check! Dessutom i ett område jag älskar och det är vårt alldeles egna kontrakt som damp ner på det där sättet som bara händer alla andra.

*Kärlek, check! Det vill säga från man, familj och vänner. Jag är otroligt lyckligt lottad med dessa gudomliga varelser runt mig. Även de måste vara från en annan planet, för de kan definitivt inte vara jordbor.

Lycka, lycka! Jag har lycka! Trots att jag inte har barn och hund(än!), ingen Kellyväska, ingen Volvo XC90och inget körkort(som jag glömde nämna att jag vill ha tidigare)!!! Men det kommer, och om det inte gör det så tvivlar jag inte på att jag kommer vara lycklig ändå. För jag har alla de där små äkta lyckorna som spöar skiten ur den där stora onåbara lyckan som bara glider längre och längre ifrån ju mer jag önskar och vill ha. Iallafall det som jag har fått för mig är äkta lycka.

Finn lyckan där du är. Låt drömmarna var kvar, men glöm aldrig många bäckar små möts och blir en massiv flod tillslut.

Büllingo… Vad låter det som? En orkan som svepte över Kalifornien tidigt 70-tal? Eller ett litet intesivt stränginstrumenent a la balalajka? Ingetdera faktiskt, men håll med om att det skulle kunna vara så.

I sanningens namn så är det ett smeknamn jag har gett till min helt galna chef. Och han har både egenskaper av att påminna om en orkan och vara intesiv som ett miniinstrument. Tusen ord i en speed som påminner om en av de sträckorna på Autoban som inte har någon fartgräns. Ena sekunden står han bredvid dig, i andra sekunden ser du honom 20 meter bort. Snacka om att kunna teleportera sig själv. Ibland kan du inte komma mer än innanför dörren utan att all information inför passet är uppdaterat. Då står man där likt ett frågetecken och undrar lite vad som hände den senaste minuten. Personligen brukar jag informera att jag är där för att äta och att vi kan ta allt igen när jag är ombytt och klar för att börja, OM EN HALVTIMMA! Kanske låter drygt men jag vet att han kommer ändra om allt igen inom denna halvtimma, så det egentligen ingen idé att ta det då. Men det säger jag inte till honom förstås. Och för att vara ärlig så brukar jag själv lite lurigt ändra om i bokningarna. Så det kan få bli lite som jag vill ha det. Det vet han. Och han låter mig hållas. Likt ett av alla hans barn (Han har sex stycken !?!). Jag som älskar att bestämma , som har en förmåga att ta över allt. Kan väl erkänna att jag har en något dominant personlighet. Men det borde ni ha märkt i mina tidigare texter. Om ni läst dem förstås.

Men Büllingo låter mig hållas. Ser att det är det som krävs för att jag ska känna mig viktig, behövd. Självklart sätter han mig på plats när jag går för långt, vilket jag gör jämt och ständigt, men han gör det på ett kärleksfullt sätt. Precis som vi alla på företaget är hans barn tar han fram våra goda egenskaper och får oss att känna oss speciella. Men likt en far uppfostrar han och formar oss till det han vill att vi ska vara. Så därför är detta en hyllning.

Idag fick vi en väst med företagsloggan på. Han krävde fint att vi jämt skulle ha på oss den. Vi svarade likt trotsiga tonåringar att vi jämt skulle ha på oss den när vi vara dyngfulla på avenyn. Ser ni? Vi är som en riktig familj!

Nu är den klädd… Granen alltså. Denna gran har fyllt mitt hjärta med både äventyr och glädje. Självklart med massor av kärlek också, det ska man inte glömma.

Nu till rubriken. Alla mina vänner, folk på restaurangen, folk som står bakom mig i kö på Willys, det vill säga alla jag stöter på som jag vilt och brett skryter om min gran till, säger att gran är så vuxet. Vuxet? Det låter ju sjukt. Det finns väl knappast många vuxna som ens vill ha gran. Om det inte finns barn i familjen, eller barnbarn. Jag skulle vilja säga att skaffa gran inte är vuxet. Förutom inhandlingar av diverse utsmyckning till den stackars granen. Det är extremt vuxet. Men att klä den? Eller ha den? Skulle vilja säga att det är väldigt barnsligt.

Igår var min dag mycket balanserad. Mellan vuxen och barn. Ett välbalanserat liv är A och O. Vi åkte till IKEA, Coop och Willys,  jag skulle vilja erkänna mig som otroligt vuxen. Vi åkte hemifrån vid 17.45 och var tillbaka redan 20.15 inklusive körtid. Vi var snabba, organiserade och allt bara svischade ner i vagnen. Det gick som på räls. Inget strosande utan bara effektiv tid. Fantastiska var vi. Iallafall jag, kärlek var mest stressad av att vara bland hysteriska julhandlare, men inte jag. Rutinerat plockade jag ner det vi behövde och absolut inget mer. Vilket ger väldiga vuxenpoäng.

Väl hemma plockades allt upp i rasande fart, Man kan säga att vi verkligen levererade. Egentligen borde jag inte skriva i Vi-form på den punkten för det var kärlek som gjorde grovgörat. En som förvandlades till barn så fort vi hade äntrat  ingången på  lägenheten var jag. Genast såg lägenheten ut som en krimskramsaffär i Bangladesh. Det låg julgranskulor, ljus,  girlanger och annat trams över hela lägenheten. Vill säga en etta på 36 kvm. Det var som en storm hade drabbat tomtens verkstad och alla spillrorna hamnat hemma hos oss. Granen blev klädd och jag hoppade upp och ner ungefär under hela processen. Det var härligt. Barnet inom mig blev hysteriskt lycklig och kär. I granen. jag älskar den. Min första egna riktiga gran(förutom den jag hade som sextonåring).

Sedan drack vi glögg som var spetsat så jag var tvungen att bli lite vuxen en stund.

Det finns många sätt att införskaffa sig en julgran.

*Köpa en

*Hugga ner en från sin egen mark

*Hugga ner en från någon annans mark

*Stjäla en på natten när ingen vaktar

etc etc etc

Men jag tror bestämt att mitt sätt är det bästa. Som vanligt när det gäller mig. Jag ska dela med mig av min historia. Inte ovanligt det heller.

Kärleken min och jag var ute och hade dejt. Riktig Svenssondejt. Bio först och sedan middag. Mysigt var det. Sedan fick vi för oss att en drink innan vi gick hem aldrig skulle skada. Middagsvinet och drinken fick mig lite sugen på lungcancer så jag gick ut för frisk luft…

Plötsligt kommer det två pojkar, lite lagom salongsberusade släpandes med en gran. Min tanke var att den skulle minsan vara bättre i min ägo. Jag som aldrig haft en egen gran(bara en gång). Så jag drog en lurendrejhistoria om min 6-åriga son (kusin i verkligheten) och plötsligt blev jag en stolt ägare av en julgran. Pojkarna var så rara och erbjöd mig en fot också, men då fick jag lite skuldkänslor. Jag tänker minsann inte ta hela handen när någon räcker mig sitt lillfinger. Speciellt inte när jag har lurat till mig lillfingret.

Där tar ju inte granäventyret slut såklart. Det är bara början. Kärleken blev hämtad och tvingad till att ta in den på restaurangen. Alla stod bara och gapa, undrade nog allesammans vem galningen var med 2,5 meters granen. Min älskling, blir alldeles varm när jag tänker på allt han gör för mig. Iallfall fick granen vara ute själv. Men inte allt för länge. En drink var inte nog och vi gick vidare. Granen skulle prompt med till nästa vattenhål. Och till nästa. Och nästa. Tillslut var jag tvungen att gömma den i ett par buskar så ingen skulle kunna ta den, sista stället var nämnligen absolut INTE sugna på att vakta gran. Avslutningsvis tog vi en taxi hem och granen hade lämnat min tanke kort. Fast… När bilen åkte förbi och jag såg min gran vägrade jag åka vidare utan den. Snälla Sara, NEEEEEEJ jag ska ha min graaaaan! Hur ska vi lösa detta tänkte nog både kärlek och taxichaufför. Ingen gran i bilen på grund av allergiker och inget rep att binda fast den i taket. Hmmm…. Självklart kom jag med den galanta idén att jag kan hålla i stammen och granen kan åka utanför. Det var tungt men det var det värt, jag krampade värre än någonsin och jag var stark som en oxe. Sedan drog jag upp den alla fem våningar och var stolt som en tupp när jag avsluningsvis hade krävt kärleken på en vattenfylld kastrull så granen skulle fortsätta leva. För om granen dör så döööör jag och det vill du väl inte älskling?

Och du Johanna! Behåll din fjantiga miniplastgran. Jag har en riktig, ha!

Att vara eller inte vara… Hemmafru. Eller vad sägs hemma fru. En hemmafru tar hand om hemmet, barnen. Ser till att familjelivet är organiserat på bästa möjliga sätt. En hemma fru ligger mest och äter praliner i soffan som någon pascha. Gör absolut ingenting och låter sin man ta hand om hem och hus efter att han återvänt från jobbet. Hon gör absolut minsta möjliga ansträngning och långlunchar hellre med sina väninnor än lyfter ett finger.

Min man vill flytta till Bryssel. Inte än, men om ett par år eller så. Det är hemma för honom. Inga problem för mig. Jag som är känd för att vara en rotlös själ bryr mig inte så mycket vart vi bor, så länge vi är tillsammans. Wow, tänker alla ni män därute och blir sotis på honom. Bli inte det, för jag  är absolut  ingen drömtjej, snarare mardrömstjej.

Det är då man måste ta ställning till ämnet i första stycket. Ska jag var en sån där flitig eller en pascha? Sanningen är att jag är fruktansvärt lat. Sitter hellre och surfar strunt på nätet än stoppar in disken i diskmaskinen. Jag städar nästan aldrig och drar bara med mig en massa mer skit till lägenheten, går med ytterskor inomhus och är allmänt en skitgris. I natt släpade jag med mig en julgran hem till exempel. Den kommer barra sönder den lilla ettan och jag tvivlar på att det blir jag som drar fram dammsugaren. Men jag ska prompt ha den.

Nej, nu ska jag ändra mig och bli en riktig pysselmormor. Ska nog baka på söndag. Och lägga in sill. Göra hemmagjorda tryfflar. Julstäda lite kanske? Nej, då går det för långt. Det är inte bra och förändra sig för mycket på en gång!

Tanken har slagit mig… Fler än en gång. Tänk om det hade funnits en förmedling som kunde hyra ut en flickvän dagar man själv är en eldflamma från underjorden. Som kunde ta hand om våra män när vi själva endast är kapabla till att sura och gnälla. Hade varit helt perfekt. Till en början åtminstonde.

Min man är helt perfekt. Iallafall så perfekt man kan bli. Han stödjer mig i alla lägen. Står vid min sida i tid och otid. Vad gör jag? Jo, kommer hem och skriker i onykterheten och kastar stövlar i huvudet på honom. Gör slut bara för att han blir upprörd för att jag gör det. Vad handlar det om egentligen? Han är trött och åker hem vid tolv, för att han har en lång arbetsdag fram för sig. Vad gör jag? Jo, jag kommer hem halv fyra, full som en alika och kräver att han ska prata med mig om mina bravader under kvällen som varit. Blir sur när han säger att han är trött. Va? Varför vill du inte lyssna? Betyder inte jag någonting för dig? Så låter det och ännu en natt så har han knappt fått en blund. Stackars karl.

Det var därför jag kom på idén om den perfekta förmedlingen som så vitt jag vet inte existerar än. En flickvän man själv kan hyra in till sin man. En som inte är som en hysterisk hondjävul, som kan ge honom en lugn stund. Som kan ge honom lite ömhet och kärlek när man själv är allt annat än en skänk från ovan. Kanonidé, tyckte jag först, men sen…

Tänk om han blir kär i henne, tänk om han byter ut mig mot den andra donnan. Som ger honom allt vad hans behov kräver. Gud, vad hemskt det skulle vara. Jag vill inte bli utbytt. Han är ju min. Ingen annan hoppa ska minsann sätta klorna i honom. Ge tusan i min man! Han är min!

Det blir reaktionen när en idé som till en början känns som en snäll och osjälvisk gärning, blir en total egogrej. Nej, tacka gudarna för att en sådan förmedling inte finns. Nej, nu ska jag bli snäll. Det förtjänar han. Mer än någon annan. Och jag förtjänar honom!!! Inte någon annan, bara jag!!! Så det så…

Grått ute, grått hemma… Förutom den gröna mattan i vardagsrummet. Den är underbar. När min kärlek stolt ringde mig och berättade att han hade fått denna originalmatta från 70-talet rynkade jag på näsan. Han var helt exalterad. Tydligen något finskt. Jaha, sa jag som inte kan ett dugg om varken inredning eller design. Han beskrev den som en gräsmatta ungefär. Min tanke var en knallgrön hemsk matta med piggar på. Som man absolut inte vill gå på. Så fel jag hade. Jag skyller det på honom. I vanlig ordning.

Många män i min närhet har en förmåga att välja fel ord vid fel tillfälle. Inte för att de är klumpiga i sitt ordval med flit. Nej, mest för att det finns andra saker som de symboliserar vackert, väldoftande och underbart med. Min favoritreplik kommer faktiskt från min svärfar Lars-Erik. Han och min svärmor Barbro ligger i början av deras förhållande och myser. Stämningen är het, fantastisk och romantisk. Plötsligt drar han sig henne närmare och viskar ljuvt att hon doftar precis som en Wettexduk. Wettexduk!!!! Vem vill dofta som en Wettexduk???
Hon blir rasande och han förvandlas till ett frågetecken. Jag tror att samma tanke flög igenom bådas huvud. Vad är det för fel på dig???
Han kläckte ut det ord som passade bäst för honom för tillfället. Hon doftade fräscht (Wettexdukarna var parfymerade förr). Medan hon blev galen över att bli jämnförd med ett disktrasa. Vilket jag tror att vi alla förstår.
Som tur är så klarade de igenom de krisen och firar sin 36-åriga bröllopsdag idag!

Än en gång är det bevisat att vi kommer från olika planeter.

Hmm…. Vad ska man säga? Jag är en riktig Copycat. Mina syskon har skaffat sig varsin blogg. Då ska jag också. Min kollega Annika skulle åka i bagageluckan på taxin förra helgen, för att vi var för många. Då skulle jag också. Sienna Miller bär hatt. Vem tror ni genast införskaffar sig en hatt. Och varför har jag Hunterstövlar och Sass & Bidejeans i min ägo. Jo, för Kate Moss har synts ute med sådana. Då ska jag också.

Många männsikor i min yttre bekantskapskrets tror sig tro att jag är en spritt spångande galen människa (vilket som i och för sig stämmer). Ett original. En gåpåig men uppfinningsrik, charmant och ganska rolig prick. Alltid med ett nytt Ess i ärmen. Så fel ni har! Ni skulle inte kunna ha mer fel.

Jag har exakt ordning i mitt kaos. Även om ni andra upplever mitt liv som en orkan. Jag har mina principer som jag inte rubbar och konstant orolig för vad folk tycker och tänker. Om mig, mitt liv. Vad jag gör och inte gör. Är jag snäll nog? Älskad? Cool nog? Gör jag ett tillräckligt bra jobb?

Så kommer vi till den här bloggen och varför jag skaffat den. För att mina syskon har ju faktiskt varsin. De som är såå coola och roliga. Som alltid har replikerna på tungspetsen, som kan få vem som helst att vika sig dubbla av skratt. Ok, jag kommer aldrig bli lika kvick som dem. MEN JAG VILL OCKSÅ!!!