Utan synpunkter på vare sig rumpa eller folkslag, men somliga har det uppenbarligen värre än andra.

Sedan jag senast vägde mig, så har jag av okänd anledning och på okänt vis gått ner 12 kg! Jag är svårt deprimerad för detta – INTE!

Nu gäller bara att lista ut hur och varför, så att nedgången kan fortsätta.

Jag gillar inte reklam i TV som regel. Just nu har de emellertid, på TV4, lyckats få ihop några lokala företag i en grupp som blev litet lyckad.

En vän kvinnostämma berättar om en dejtingservice som ska vara så bra, så bra. I nästa andetag pratar hon om ett sängföretag som har utmärkta varor och det kan man ju kanske behöva efter en lyckad dejt.

I ytterligare nästa andetag pråmar den väna stämman för en ny bostad som man lämpligen hittar hos en viss mäklare.

Snyggt jobbat TV4. Var för sig hade reklamerna varit tråkiga, men lyssnar man på dem (nej, jag har inte sett dem ännu, bara hört på dem), så berättar de ju om en synnerligen lyckad dejt, en eller ett antal skojiga vändor i sänghalmen och därefter en sammanflyttning.

Så rart så! Sen kan man ju önska att livet vore lika enkelt och bra.

Eller han skulle åtminstone ha gjort det om han levt.

Jag talar givetvis om Elvis. Och, nej, jag var aldrig någon fan. Mannen är det däremot, men han är en generation tidigare än jag.

Nu är det så att jag vet att Elvis ”lever”. Jag har nämligen läst böckerna om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. Där står det att Elvis är numera en vampyr och att de olika personer som påstår sig ha sett honom faktiskt har sett honom. Fast som vampyr då.

Sookie Stackhouse?

Charlaine Harris?

Vampyrer?

Böckerna är grunden för True Blood-serien som gått på TV. Dessvärre missade jag den, men då dottern begåvade mig med en hel stack (Stackhouse – stack…ha ha) böcker i julklapp, så är jag nu betydligt mer insatt.

Och road.

Jahaja, så var man arbetslös igen. Snyggt sätt att börja det nya året på. Eller inte.

Arbetslösheten är denna gången helt självförvållad. Jag mådde helt enkelt så förtvivlat dåligt på mitt jobb som personlig assistent att jag höll på att gå sönder inombords. Efter ca ½ års vånda så tog jag och sa upp mig. Det möttes väl på ett blandat sätt, kan jag säga.

Eftersom jag jobbat som personlig assistent åt någon som jag betraktar som en god vän, så har vi haft samtal om hur det fungerar för mig o.s.v. Eftersom jag mått dåligt ett längre tag, så var detta inget okänt, men det verkar ändå som om beskedet om att jag inte klarade av det längre kom ur det blå.

Jag känner mig litet som en personifiering av ”Mycket snack och liten trädgård” när jag tänker närmare efter. Eller åtminstone som om det var det det borde ha varit. När ”trädgården” plötsligt tog fast form, så var det tydligen till motpartens förvåning.

Till saken hör att den vårdtagande var ett ex. Någon jag borde ha haft en rolig ”fling” med (många citationstecken blir det idag tydligen) ett tag och sedan ha gått vidare. Han trillade ju in i mitt liv som ”the rebound guy”, efter att jag avslutat en relation som varit mycket stor och viktig för mig. Han var någon jag kände mig trygg hos, vilket var mycket välkommet efter den otrygghet jag känt tidigare. Förmodligen för att det kändes tryggt att inte ha så djupa känslor en gång till. Så nära inpå. Att vår relation blev längre än den borde blivit kan jag tillskriva bådas vår envishet, trots att jag innerst inne visste från början att det var dömt att gå åt pepparn.

Eftersom han tyvärr råkat ut för en olyckshändelse och blivit beroende av personliga assistenter, så erbjöd han mig jobbet som en av dem. Mot bättre vetande hoppade jag på det. Förmodligen för att jag varit utan fast jobb såpass länge att jag var väldigt trött på det.

Dumt av mig! Jobbet blev på något vis en pervers fortsättning av vår relation. Den som jag lämnade och hade/har massor av skuldkänslor för. Jag menar – man kan ju inte bara lämna en oerhört fin och bra människa sådär utan vidare. Eller kan man? Att man i samma veva råkar springa på den man så småningom kommer att gifta sig med gör inte saken bättre precis. Varken då eller i retrospekt.

Ergo – skuld!

Resultatet är att jag känner mig befriad men skuldtyngd och med en rädsla för den ekonomiska framtiden som inte liknar nå’t!

YAY!

Hur tänkte de egentligen när de skrev ihop reklamen för Garnier Nutrisse? Ni vet, den där där Pernilla Wahlgren säger att färgen är så fantastisk för att den är så rik på näringoch något som ska föreställa Christina Schollins röst undrar: ”Näring? Är det din klänning det?” Eller nå’t sån’t.

Näring i klänningen har man väl bara om man ammar? Övriga perioder i livet torde det ju vara litet näringsfattigare, såvida man inte springer på Hannibal Lecter då.

Maken till idiotreplik har dock sällan hörts, vare sig i reklam eller annorstädes!

Ett råd till någon reklambyrå: Anställ mig! Ni får reklam som är rolig, adekvat och intelligent och slipper därmed schavottera i media enligt exemplet här ovan.

(Förresten – håret är död materia, liksom naglarna. Näring? Nää, inte till håret. Möjligen kan man stimulera hårbottnen.)

Har ni hört talas om att få ”spottstenar”? Det hade inte jag heller förrän idag.

Det började igår kväll när vi skulle äta. Plötsligt gjorde det vansinnigt ont i vänster käkled (kändes det som), men efter litet försiktigt gymnastiserande med ansiktsmusklerna så gav det sig och middagen avåts utan problem.

När jag plockat undan efter maten och gick in på toa, så råkade jag se mig i spegeln. Vänstra delen av ansiktet var mycket större än den högra! MYCKET större. En jättelik svullnad från nedanför käkbenet och upp till övre öronfästet, både bakom och framför. Jag såg m.a.o. inte klok ut. Övervägde att ge mig iväg till akuten, men orkade inte då jg var trött efter att ha jobbat, så jag gick och lade mig istället och hoppades att det skulle v ara borta till idag.

Jovisst, delvis borta var det ju. Svullnaden var mycket mindre och jag tog en kopp thé och en ostmacka – och det svullnar upp igen!!!

Mycket.

Det blev akuten, ett par timmars väntan och ett konstaterande av ”troligen spottsten” av en trevlig allmänläkare. Hon ville att jag skulle ta kontakt med en öron- näs- och halsläkare för ett definitivt utlåtande, men det var ju söndag idag och ingen fanns tillgänglig. Ergo – imorgon ska jag ge mig iväg till en öron- näs- och halsmottagning med remissen i nypan.

Jag fick antibiotika och inflammationshämmande tabletter, men märkligt nog inget smärtstillande. Och det här gör ont mellan varven. Rejält ont. Jag måste på alla sätt försöka att minimera salivproduktionen, vilket betyder att jag inte kan äta, för då är det kört. Har börjat fundera över om detta är Högre Makters sätt att tala om för mig att ”det är dags att gå ned i vikt NU!”

Nåja, eftersom jag aldrig haft särskilt starka hungerkänslor (och ändå lyckats bli ordentligt överviktig!?), så funkar det med att dricka thé och vatten och strunta i allt annat. Givetvis hoppas jag helst att det går över så fort som möjligt, dels för smärtan och dels för att jag ser så konstig ut med den där jättebulan.

Vattenfalls maktfullkomlige VD med egendomliga idéer skall ersättas p.g.a. de egendomliga avtal han ingått och de egendomliga satsningar han planerat.

Okej! Bra!!

Ny VD är utsedd och skall tillträda om 7 månader!!!

Vadå om 7 månader? Varför skickar de inte iväg Josefsson med svansen mellan benen idag? Han ska behandlas likadant som andra avsatta VD’ar. Lås hans kontor och släpp över huvud taget inte in karl’n i företaget mer. Han har väl åstadkommit tillräckligt mycket skada redan?!

Eller har han inte det? Vad motiverar styrelsen att låta det maktfullkomliga kräket med storhetsvansinne att sitta kvar ett tag till och kanske med litet tur åstadkomma något ännu värre än det han redan gjort?

Styrelseproffs?

Min fot!

Det räcker mer än väl att Josefsson får alla sina miljoner i pension ändå. Han skall få dem med skam!! Hans rykte skall vara ett vanrykte och inget annat.

Jag har precis läst litet i en blogg av en ung människa med märkliga uppfattningar om livet, mänskliga tillkortakommanden och, förmodligen sin egen betydelse.

Nej! Jag tänker inte lämna en länk! Jag tyckte helt enkelt att de uppfattningar hon uttryckte var så låga att de inte förtjänar det.

Ett par exempel dock:

1) En feminist är, enlig henne, någon som föraktar män.

2) Dyslektiker är självvalt usla på att stava.

Ja…ni ser själva.

Och själv blir jag bara så förbannad!

Egentligen är det inget fel i att tugga tuggummi. Det är t.o.m. ganska gott ibland.

Dock, man bör kanske se upp med hur man tuggar. Det finns de som tuggar med öppen mun vilket, förutom att det ser ganska osmakligt ut, genast sänker IQ’n med ca 25 enheter. Åtminstone får man det intrycket.

Sen finns det de som tuggar med öppen mun och smaskar! Där ifrågasätter jag om det finns någon IQ alls egentligen. Finns det någon så ligger den på någon sorts grav fjortisnivå, oavsett tuggarens ålder enligt prästbetyget. Det tyder också på en total missuppfattning om tuggarens egen betydelse och attraktionskraft på omvärlden.

Sorgligt men sant.