Jag har ett rikt o bångstyrigt känsloliv. Antar att det e bra, men ibland har jag lite för lätt att irritera mig på saker som verkligen inte har ett dugg med mig att göra. Jag behöver egentligen inte ens bekräftelse på att läget verkligen ÄR på detta sättet. Det räcker med att jag får veta det, och att jo,det finns verkligen människor som har dessa former av åsikter.

En bloggare som skriver att man inte ska döma henne för att hon inte klarar klippa klorna på sin hund tex. Jag är verkligen inte förtjust i bruden i fråga, men en sak har hon verkligen rätt i: Klarar hon inte det, då ber hon om hjälp för att göra det iallafall ( I detta fallet går hon till veterinären).

Men det finns ÄNDÅ människor som tydligen bara MÅSTEgnabba o gnälla om detta. Med undermeningen att hon därför inte borde ha hund…

Såna här småsaker kan jag bli vansinnigt irriterad på. Och jag tänker då på alla konstiga idéer människor måste ha om mig. Det skulle inte förvåna mig om nån därute tycker att jag tex inte borde jobba med människor inom vården och psykiatrin,  bara för att jag har privat erfarenhet av det. Eller att jag aldrig borde skaffa barn bara för att dagens samhälle har så många brottslingar.

Varför inte heller tycka att alla människor av ”fel” ras eller homosexuella, skelögda, handikappade, homosexuella, tjocka, sjuka eller ens glasögonbärande individer ska avrättas då?

Nej, människor har MÅNGA konstiga ideer.

Men droppen går nog när man engagerar en massa energi för att påpeka allt detta som är fel hos andra.

Man kan bli mörkrädd för mindre…