Syster yster följde inte med till landet den här helgen, ty hon skulle vara hemma och gå på bio med sin nya klass och med några kompisar. Hon lovade innan vi åkte att inte ställa till med någon vild fest i vårat ganska lugna område i en söderförort. Dessutom skulle hon sova hemma själv, så jag visade henne hur man larmar på undervåningen om hon i något svagt ögonblick skulle få för sig att vara mörkrädd.

Fredagskvällen gick, likaså hela lördagen och större delen av söndagen. Efter en lång ridtur och lite fika hos en granne så var det dags för mig samt min kära moder och fader att packa halva bagaget fullt med ved och halva baksätet fullt med jackor och bagar med kläder och andra struntsaker i. Det var nästan tur att syster yster stannade hemma, annars kunde det ha blivit lite svårt att få plats med all ved…

Resan hem gick bra, min kära fader har börjat kunnat köra bil igen så han är jätteglad, och jag passade på att läsa en novell som är läxa i engelskan. Vi fick dock stanna till på Konsum för att köpa lite mat att äta, men det var det enda som skiljde sig från vanligheterna när det kommer till hemresan. Att ta ur alla grejer ur bilen och bära in dem gick också osedvanligt bra.

Allting var alltså frid och fröjd, ända tills jag skulle bära upp mina saker till mitt rum och hoppa i duschen. Då ser jag den. Min säng. Den är bäddad. Inte för att jag inte brukar bädda min säng, jag bäddar den varje morgon oavsett om jag är frisk, sjuk, trött, pigg, tidig eller försenad. Så det var inte det faktum att sängen var bäddad som gjorde att jag stannade upp mitt i en rörelse och bara stirrade. Nej, det var sättet som sängen var bäddad på. Jag bäddar inte sängen på det sättet. Jag slänger nämligen bara täcket över sängen och låter det hänga ner på ena sidan. Nu var täcket invikt så att det inte hängde ner på ena sidan. Och min kära, ihopvikta ullfilt ligger inte på rätt sätt i fotändan. Och kuddarna är inte heller fixade på rätt sätt.

Och om det inte är nog med att min säng har haft en nattlig gäst, så har även moderns och faderns säng haft det. Där är det nämligen också bäddat på ett väldigt konstigt sätt. Eller, egentligen ett helt normalt sätt, men inte på det sättet som praktiseras i våran familj.

När syster yster kommer hem från pojkvännen har hon lite frågor att svara på…

Årets första höstdag. I alla fall kändes det så både i morse, vid lunchtid och vid fyratiden idag. Luften var krispig, solskenet värmde inte så mycket och vinden var frisk och kall. Skulle det bara ha varit några grader kallare och den 27 september istället för den 27 augusti hade det varit en helt perfekt höstdag.

Men jag vill inte ha höst ännu. Jag vill minnas sommaren ett tag till först. Jag är inte redo att bara släppa sommaren, först måste jag få minnas de där underbara nätterna i stallet med en kaffekopp i handen och trevligt sällskap runt bordet.

Särskilt kommer jag att minnas den där tisdagsnatten när vi hade varit ute på en lång ridtur som inte avslutades före vid midnatt. Den där tisdagsnatten när han hade kommit ihåg att ta med sig socker och mjölk till mitt kaffe som avnjöts i en djungel av vass tillsammans med hästarna. Den där tisdagsnatten när det blev mörkt så fort och han följde mig hem för att jag är väldigt mörkrädd. Den där tisdagsnatten när himlen mitt i allt öppnade sig och gjorde oss fullkomligt dyngsura. Den där tisdagsnatten när vi cyklade sakta, sakta genom regnet och lyssnade på varandra och tystnaden. Den där tisdagsnatten när regnet upphörde när vi cyklade in på morfars gårdsplan. Den där tisdagsnatten när han stannade kvar med mig länge, länge fastän han var alldels genomvåt. Den där tisdagnatten då det kunde ha blivit något mer, men både han och jag var för tagna av studens allvar och för fega. Den där tisdagsnatten som vi skiljdes åt med förhoppning om att gryningen skulle komma snart och föra oss samman igen.
Jag kommer alltid att minnas den där tisdagsnatten. Och jag kommer alltid att hoppas att det kommer fler sådana nätter nästa sommar.

Ja, Camilla var på fin fest på Lidingö igår. Och hur gick det, tror ni? Alldeles utmärkt faktiskt, jag gjorde nog inte bort mig allt för många gånger. Inte någon gång alls tror jag. Alla missöden inträffade hemma före avfärden.

Vi skulle som sagt åka hemifrån vid sex-tiden, tror närmare bestämt att mamma siktade på att hitta dragläget klockan 18:05. Där vid ett-tiden tyckte jag att jag hade all tid i världen på mig att duscha, lägga ansiktsmask, plocka ögonbrynen, klippa och måla naglarna, fixa frisyren, sminka mig och klä på mig. Ingen brådska här alltså.

Vid kvart över tre steg jag in i duschen. So far so good. Duscha och tvätta håret är jag väldigt duktig på, så det var inga som helst problem. Efter duschen skulle dock en ansiktsmask läggas, när porerna var vidöppna och fina. Men ansiktsmasken och jag kom inte riktigt överens. När jag var klar med appliceringen av ansiktsmasken hade jag nog mer av den i håret, på öronen och diverse andra ställen på min kropp och i badrummet än vad jag hade i ansiktet och på halsen. Men jag tog det inte så hårt, det skulle nog bli bra ändå.

Fem minuter senare hade den vackra, blå ansiktsmasken torkat och det var dags att sköjla bort den. Tyvärr visade det sig att den var helt omöjlig att tvätta av! Ansiktsmasken skulle med all måtta sitta kvar i mitt ansikte! Det är ju inte så ofta som en ansiktsmask får chansen att konversera med diverse fina människor på en fest, så den försökte väl ta tillfället i akt. Men tyvärr så matchade inte ansiktsmasken min vackra, bruna och vita klänning, så jag fick helt enkelt försöka övertyga den att släppa taget om mitt ansikte. Efter en hel del smicker, hot och löften lyckades jag dock skölja bort allting. Inklusive det som satt på andra kroppsdelar, tack och lov.

Efter incidenten med ansiktsmasken så var klockan strax före fyra. Fortfarande två timmar kvar alltså. Ingen fara på torpet här inte. Än var det gott om tid kvar. Håret skulle nog må bra av att få lufttorka lite innan jag skulle sätta igång och misshandla det med hårfönen, och jag tyckte att det var rätt skönt att i lugn och ro sätta mig framför datorn och läsa några bloggar.

När klockan var runt halv fem insåg jag att det var dags att föna håret, annars skulle det ju hinna lufttorka helt, med ett krull jämförbart med det krulligaste trollet, som resultat. I mitt stilla sinne hade jag ju hoppats att mitt numera väldigt korta hår skulle vara medgörligt idag och snällt försöka dra sig ner mot marken så fort jag visade upp fönen. Men icke. Mina ihärdiga försök till trots så vägrade mitt hår att bli rakt. Det satte sig mot mig totalt och blev vågigt istället. Och inte fint vågigt, utan fult vågigt med en massa testar utstickande lite här som var.

Naiv som jag är hoppades jag dock på det bästa, att om jag la bort fönen och lät håret besinna sig så skulle det bli vackert vågigt istället. Så jag satte mig framför datorn en stund till och läste lite bloggar. Sen, när klockan var fem och mitt hår helt torrt såg det fortfarande ut som det gjorde när jag la ifrån mig hårfönen. Och nu var det bara en timme kvar. Under den timmen skulle jag hinna fixa naglarna, klä på mig, sminka mig och fixa håret (som tur var hade jag plockat ögonbrynen före jag duschade).

Påklädningen är ett kapitel för sig. Min vackra klänning är lite låg i ryggen, vilket gör att en special-bh (en sån där som man via ett band på magen kan dra ner i ryggen) måste användas. Men hur sjutton skulle man göra för att få på sig den? Efter mycket om och men och instruktioner från min syster fick jag dock på mig den. Men då visade det sig att klänningen var liiiite för låg fram och därmed blottade en liten del av min bh. Sytråd och nål hämtades illa kvickt, och så fick jag börja sy fast klänningen i bh:n. Klockan var nu halv sex och jag var fortfarande osminkad och håret var ofixat.

Då är det tur att man har en vänlig syster. Medan jag stog och sydde fast klänningen i bh:n gjorde attackerade hon upprorsmakarna till hårtestar som absolut skulle stå rätt ut från huvudet. Efter en strålande insats med plattången från min systers håll var mitt hår tämjt och vackert. Med tjugo minuter kvar till avfärd drog jag på mig strumpbyxorna (man vill ju inte få skavsår av de nya, vackra skorna som använts i sammanlagt en halvtimma tidigare), klippte naglarna och drog på ett lager genomskinligt lack.

Sedan var det, som tur var, bara målrakan kvar. På tio minuter lyckades jag få till en passande sminkning, och då var det ju faktiskt fem minuter kvar tills vi skulle åka. Smycken letades fram, håret fick sig en dusch av spray-flaskan, och strumpbyxorna likaså, och kavajen sattes på. Jag hann till och med få med mig ett äpple ut i bilen innan vi, något försenade, styrde kosan mot Lidingö. Det gäller verkligen att ha tiondelarna på sin sida, som kommentatorerna brukar säga när det hoppas hinder i världscupen.

Resten av kvällen gick väldigt bra, det var väldigt intressant att träffa vissa personer som man bara hört talas om på riktigt. Maten var god, vinet likaså, och sällskapet trevligt. Men det var väldigt skönt att sätta sig i bilen vid halv ett-tiden och åka hem.

Den här gången gick det ju bra, men när vi ska på bröllop i september så väntar jag nog inte så länge med att göra mig färdig. Man ska ju inte utmana ödet i onödan…

1. Det går fort att blöta igenom det när man ska tvätta det.

2. Det behövs väldigt lite schampo.

3. Det går fort att massera in schampot.

4. Det går fort att skölja ur schampot.

5. Det behövs knappt något balsam alls.

6. Det går fort att skölja ur balsamet.

7. Det går väldigt fort att föna håret torrt.

Jag har äntligen bestämt mig. Fy, vilka hemska beslut jag var tvungen att fatta, men nu har jag äntligen bestämt mig. Bestämt mig för vad? Jo, för vilka bilder från Paris som ska få pryda min vägg. Det kanske inte låter som ett så svårt beslut, men tro mig, det var det. Ettusensexhundrafjorton (1614) bilder har reducerats till dessa tio:

Vårat hotell. En väldigt inbjudande skylt klockan nio på kvällen då vi var hungriga som vargar och bara ville checka in och sedan beställa mat på första bästa restaurang.

Triumfbågen by night.

Champs-Elysées by night. Oerhört mäktigt.

Eiffeltornet. Även det är väldigt mäktigt. Man känner sig ganska liten när man står under det och tittar upp.

Triumfbågen sedd från Eiffeltornet. 

Sacré-Couer. Om jag skulle få välja att gifta mig i vilken kyrka som helst i hela världen så skulle jag definitivt välja Sacré-Couer. Vilken högtidlig stämning det var där inne. Så vackert.

En bit av Seine, fotograferad från bron som går över till ön där Notre-Dame finns. Tyvärr hann vi inte åka flodbåt på Seine, men det kommer jag definitivt göra nästa gång jag är i Paris.

Louvrens innergård med glaspyramiden i mitten, fotograferad från ett fönster på andra våningen.

Mitt resesällskap.

En Jimmy Choo. Behöver jag ens tillägga att jag verkligen skulle vilja att den där skon (och dess kompis) stog i mitt rum istället för ett skyltfönster i Paris?

Det blev kort. Riktigt kort. Jag vet inte vad axellångt betyder i frisörers värld, men det här är inte axellångt. Det här är snarare halskort.

Det är helt otroligt hur mycket håret kan förändra en person. Jag ser helt annorlunda ut, och känner mig verkligen annorlunda. Äldre på något sätt. Nästan som en gammal tant. Och mycket av självkänslan försvann i takt med att lockarna trillade ner på golvet.

Jag ska dock försöka se positivt på det här. Det är mycket lättare att sköta kort hår och det blir inte lika varmt. Dessutom så är det nog en vanesak, ge mig några dagar så gillar jag nog mitt hår igen.

Bild kommer, kanske. Om jag vågar visa upp det. Måste nog vänja mig först.

Mitt hår har sett bättre dagar. Mycket bättre dagar. Det är alldeles för länge sedan jag klippte håret sist, jag kommer inte ens ihåg när det var, med kluvna toppar som resultat. Jag som aldrig har kluvna toppar!

Det dåliga vädret till trots har jag varit ute mycket i sommar. Sol har det väl inte blivit så mycket av, men väl vind och vatten. Saltvatten. Som unde sommaren har slitit grymt mycket på mitt hår, med resultatet att mitt hår ser ut som ett skatbo. Ungefär. Summan av det hela är alltså att jag är i akut behov av ett besök hos en frisör. Vilket förhoppningsvis ska ske idag.

Men inget gott som inte har något ont med sig. Om jag ska till frisören måste jag ju bestämma mig för hur frisören ska få bruka saxen på mitt hår. Ska bara topparna hamna på golvet, eller ska det avklippt håret resultera i en helt ny frisyr? Jag måste medge att jag är trött på den frisyr jag har nu, eller snarare avsaknaden av frisyr, men ändå tvekar jag. Ska jag våga kasta mig ut i det okända och klippa håret på något annat sätt än jag brukar?

Nu slutar mitt hår i torrt (=lockigt) tillstånd strax nedanför nyckelbenen och i blött (=rakt) tillstånd en fyra-fem centimeter nedanför nyckelbenet. Jag funderar dock på att klippa det kortare. Typ bara till axlarna. Men som sagt så är jag rädd för att kasta mig ut i det okända. Jag är feg. Mycket feg.

Många undrar nog vad det är jag är rädd för. Det är ju bara hår. Hår växer ut igen så småningom. Men jag är ändå rädd. Rädd för att det ska bli fult, rädd för att andra ska tycka att det är fult. Rädd för att det ska se konstigt ut. Rädd för att frisören lyckas få till en riktigt fin frisyr som jag aldrig kommer att lyckas efterskapa eftersom jag är totalt okunnig när det gäller att fixa mitt hår. Men ibland måste man våga ta chansen. Jag kanske vågar den här gången.

Fortsättning följer…

Om min kära mor har något planerat för dagen, till exempel lite shopping, så tar hon inte sovmorgon. Nej, hon går upp tidigt istället för att sägga igång med det som skall göras. Tyvärr så brukar hon ha lite dålig timing, hennes utfärder till olika butiker brukar läggas dagen efter att jag har gjort något speciellt. Som när vi var i Finland, måndagen efter att jag hade varit ledare på ett ridläger för barn på dagarna och spenderat stora delar av nätterna med att festa med de andra vuxna på lägret så skulle vi visst åka in till Vasa. Klockan tio på morgonen. Vilket betydde väckning klockan nio. Vilket för min del betydde ganska några timmars sömn och en oerhört stor sömnskuld.

Nästan samma scenario utspelade sig idag. Igår kom vi hem från Finland = vi sov inte så mycket förra natten, och natten innan sov jag hos min kusin = vi sov inte så mycket. Så idag var det bara att masa sig upp ur sängen klockan kvart över nio för att klockan tio minuter över tio sitta i en bil tillsammans med modern och systern på väg till Kungens Kurva. Men vad gör man inte för ett par skor?

Man brukar ju säga att med det onda kommer något gott. Det goda idag är det paret skor som min moder köpte åt mig. De kommer att pryda mina fötter och göra mig hela åtta centimeter längre på kommande 70-årsfest och bröllop. Me like!

Bild från Skopunkten.

Jag har en förkärlek till halsdukar. Tjocka, härliga halsdukar i fina färger som man kan vira många, många varv runt halsen är något av det absolut bästa som finns. 

Konstigt nog hittar jag aldrig några halsdukar i affärer som jag gillar. Det är alltid något fel på dem. Antingen är det ett underbart mönster men fel färg på garnet eller så är de lagom breda men två decimeter för korta, eller så är det något annat fel på dem. Jag är helt enkelt väldigt kräsen när det gäller halsdukar.

Som tur är lärde min väldigt snälla och tålmodiga mormor mig att sticka när jag var liten, så jag kan sticka mina egna halsdukar. Kontroll-freak som jag är älskar jag att kunna bestämma vilken färg och vilket mönster mina halsdukar ska ha samt hur långa och breda de ska vara.

Igår började jag sticka en ny halsduk. Det ska bli två flätor i vardera kant, och mosstickning i mitten. Den kommer att bli jättefin

Jag kan inte riktigt säga när jag blev kär, men det är väldigt, väldigt länge sedan nu. När jag var liten kunde jag titta på dem i timmar. Sen så helt plötsligt kände jag att jag hade växt ifrån kärleken. Nu på lite äldre dagar har jag insett att jag faktiskt är kär, på riktigt. This is the real deal.

Jag älskar verkligen Mumin och alla de andra filurerna i Mumindalen. Tyvärr har jag i något ögonblick av tillfällig sinnesförvirring och dumhet spelat över banden som mamma och pappa hade spelat in alla avsnitt av Mumindalen på, så nu kan jag inte titta på Mumindalen längre.  Som tur är har jag hittat ett ”nytt” sätt att njuta av Mumin och hans vänner på. Nämligen Arabias muggar med muminmotiv!

Så länge jag kan komma ihåg så har det bott sex stycken muminmuggar i våra köksskåp. Två gula, två gröna och två rosa. En av varje färg till mig, och en till min kära syster.  Numera bor det nio muminmuggar i köksskåpet, jag är nämligen stolt ägare till en brun, en flerfärgad och en turkos muminmugg också. Kaffe, te och varm choklad smakar faktiskt mycket godare när det dricks ur en muminmugg.

Så, om ni av någon anleding vill köpa en present till mig så är en mugg med muminmotiv väldigt, väldigt uppskattat. Och för att ni ska veta vilka ni inte ska köpa så sätter jag in bilder här på de muggar jag redan har. Tyvärr fanns det inte någon bild på den den gula och den gröna, men de är så gamla så de finns nog inte kvar i sortimentet.