När man känner att allt flyter på o man känner att man mår bra och har koll på läget så rasar väggarna in igen..
Varför?
Jobbat en del o gett allt för att få en anställning.. Allt var klart förutom anställningsbeviset..
Då får jag en blodpropp i benet som vandrade upp till lungan.. Fick ta sprutor i 15 dagar för att lösa upp propparna..
Jobbade ändå för att jag inte ville sätta mitt jobb i klistret.. Jobbade dubbelt så mycket som i vanliga fall eftersom vi fått en bokning som bara jag kunde fixa..
Tog massor på mina krafter men fixade det.. Sen var jag ledig i 4 dagar, då där på 2:a lediga dagen så kände jag att jag inte riktigt kunde andas som jag skulle men bet ihop och tänkte går över men gjorde det ju inte.
Blev sjukhuset igen och blev ordinerad vila för jag fått lunginflammation.
Men ville inte bli bättre så efter en vecka igen så var det dags med dr igen.
Igår skulle jag ha avstämmningsmöte med arbetsförmedlingen och tog mig dit fast jag inte är ok än och innan det så var jag på jobbet och hälsade på en stund.
Min chef satt där o pratade om hur bra allt är o hur kul det var att se mig och att jag skulle ta det lugnt tills jag är helt ok..
Gick i sakta mak till arbetsförmedlingen sen och där säger min handläggare att min chef backat ang min anställning men det vet du ju redan.. Tittar på henne helt oförstående och fattar ingenting…
Visst jag blev sjuk men första gången jag är borta..
Känner mig ledsen men kämpar för att inte släppa lös tårarna..
Kände mig så sviken och förrådd…
Nu när jag har 4 dagar kvar i samverkan så backar hon o jag ställer mig utan ersättning..
Så idag känns det som vad ska jag kämpa för att bli frisk för..
Skitsamma!!!
Jag har jobbat i ca 1½ år o varit sjuk ca 3 veckor under den tiden och då är jag inget att ha längre…


