I söndags på Signal. Fullsatt seminarium om situationismen. Va. Fullsatt. Snacka om att Signal spelar en viktig roll. Varför kommer inga pengar så de kan fortsätta?? Till annat oprövat finns stålar, men till detta lågbudgetprojekt ingenting, eller i alla fall alldeles för litet. De bevisar själva gång på gång sin egen betydelse. Utan utdelning mer än intelektuell, kulturell etc…

Jim Axén tycker Lisbet är bra jag tar upp. En så betydande konstnär som arbetar på armlängds avstånd från de platser och partyn man bör vara på: respekt. Hans exempel har gett mig mod och kraft och inspiration i åratal.

Blev uppringd av lokalpressen för kommentar om att Ystads teaterchef Peter Larsson avgår. För litet intäkter, för få besökare, underskott. Trist. Inte att vissa kvalitetsföreställningar fått få besökare. Vad är få? 60? 25? 100? De som är där är ju där och de kan aldrig vara få. Själv har jag aldrig känt mig som ”få” vare sig då jag hållt föredrag och tio personer kommit eller då jag varit nästan ensam i publiken. Vem har rätt att räkna och döma? Konst och kultur är för vem som helst. Det är inte samma sak som att alla skall vara på allting. Och för en teater lika väl som ett museum är det viktigt att alla slag får finnas med. Så då gick det inte med Peter Larssons ambitiösa program. Synd. Samtidigt tycker jag nog att kommunen om de vill ha en teater av kvalitet som folk kommer till också utifrån, vilket väl är nödvändigt, också måste vara beredda att ta ett ekonomiskt ansvar.

Så tänker jag på något helt annat. Lunchade idag på utmärkta Olof Viktor, för det ligger nära den rammakare vi skulle besöka. Lågsäsong, men det är en poäng och ganska kul. Men varför, varför är det ständig kvalitativ lågsäsong på konsten på väggarna? Svårt att behärska sig inför denna ansamling av amatörmåleri. Så märkligt att kvalitetsställen vad gäller konst – och ibland även musik – är så slappa. Sett ett par gånger på Stjärnorna på Slottet och jag konstaterar att rena smörjan hänger på väggarna. Pinsamt. Hur kan kökets ambitioner kombineras med denna banala inställning?

Från Gärsnäs går det bussar till Lund. Härligt. En god timmes resa med en god bok. Faktiskt just nu Stravinskijs Musikalisk poetik. Är det någon som kommer i´håg denna. Intresserar sig för skillanden mellan Bellini och Beethoven. Jorå jag är så nördig att jag älskar sånt. Viss bäring på konst har det också. Tänkte gå på konsthallen för att köpa en katalog, men de hade just stängt. Gladde mig i stället åt Pictura. Vilken fantastisk historia Kanslibyrån bjuder på! Sällan man ser events av den källklara karaktären numera. Skönt med få gester, det är ju gärna litet mycket viftande ibland.

En härlig utflykt till Lund. Hemma i Gärsnäs igen avlslutade jag med en timmes funderingar på Norrmans Conditori och en fastlagsbulle. Eja att konditorikartellerna eller kedjorna eller vad det är kunde sluta skriva semlor när det heter fastlagsbullar här nere. Har ni aldrig varit på Norrmans?! Å fan. Då har ni missat något. Här kan man se tågen gå och fundera över en kopp kaffe.

På lördag blir det Tomelilla!! Jojomän, då kommer Eva och Tove Mozard på konsthallen!!

Kort visit i Stockholm i andra ärenden skyndar jag till en liten runda i Konstakademiens hus på Fredsgatan. Jag återser Jim Axén. En av de förbilsedda stora ideskaparna i svensk konst redan på 70-talet. Hans bokobjekt var lika överraskande som nyskapande då de visades i antikvariatsfönster. Boken blev ett objekt, en form. Däri fanns inbunden idén och tanken, den som gång efter annan tar sig ut i hans bildvärld. På konstakademien demonstrerade han serier av märkliga foton och ett par textverk, projektidéer av en så slående enkel vardaglighet och konkretion att konstabstraktören i mig fick hicka. I de många målningarna slingrade sig färgerna labyrintiskt och gäckande. Ibland kunde han inte hålla sig utan lät ett par bilder mötes i närmast en bokstavlig kyss. Axéns oförutsägbara konst rör sig i mediaskugga. Detta inte sagt som beklagande utan med glädje att så mycket rör sig olydigt utanför de lydigas skaror.

I stora salarna beundrade jag Rune Jansons retrospektiv, såg vilken strålande målare han är i bilder från 1957 lika väl som i år. Talade med konstnären om behovet av en bok om den informella svenska konsten. Där finns skrämmande litet. Jag ställer upp! Be mig, jag står till er tjänst, längtande förläggare och bidragsgivare!

Och så Olle Bauman, denne envise undersökare av konstens historia och dess erfarenheter. Långsamt grundligt eftertänksamt. Gärna också i skrift. Jag längtar efter nyutgåvan med tillägg av hans bok om Åke Göransson. Under tiden grips jag av de tillfällen då Bauman får färgen att skimra som silver, rörlig i rumsliga skikt av en form han bearbetat. En minor classic som bevisar envishetens och hängivenhetens möjliga triumf.

Apropå den eviga diskussionen om konstmuseet i Ystad och dess finansiering kan jag inte låta bli att tänka på kultur- och fritidsnämnden. Naturligtvis har de rätt att vara bekymrade, men jag är mer än förvånad, hur de väljer perspektiv. En facknämnd i en kommun ansvarar förstås för ramar och ekonomi, men den skall desto mer just företräda sitt fack, sitt område. I detta fall borde nämnden inte gå ut och säga att konstmuseet inte alls är underfinansierat, de borde gå ut och säga att verksamheten är fantastisk, vi borde nå ut mer, och vi skall verkligen försöka få fullmäktige och kommunledning att förstå at vårt konstmuseum behöver mer medel till verksamhet, reklam etc. Alltså, nämnden borde tydligare stå på verksamhetens sida. Under hela min tid som chef har det då och då dock hänt. Där var till exempel under s-ledning en tid då man faktiskt lyckades få fram litet mer pengar så att chefen kunde gå upp från halvtid till trekvartstid! Alltid nåt! Var är s-oppositionen nu? Under allt bråk som varit sista åren har de ringt och hört av sig. Bra. Det kändes fint. Men kan de då inte lägga fram en kulturplan för Ystad där konstmuseets status höjs i nivå med dess kvalitet!? Vore det inte en bra valfråga, så säg!

Förebereder nu föreläsningar och verksamhet i Österlenskolan. Nya rektorn Jennifer Forsberg har tagit tag i vad som behövs. Vi har planerat idag. Ser fram mot att jobba ihop med andra lärare på skolan och att eleverna skall få en så bra utbildning som möjligt. Det finns plats bland de föreberedande konstskolorna för denna specialiserade skola, visst. Åsså har jag just lämnat in krönika och recensioner till NyaUpplagan, som ju nu även finns att ta i Malmö – Folk å Rock, konsthallen t ex… Lars Yngve heter hjälten som gör denna gratis kulturtidning med fantastiskt originalmaterial. Hoppas han kan fortsätta denna kulturgärning. Jag supportar genom att skriva i varenda nummer.

Åsså vill mina förkylda snuviga vänner inte lämna mina tankar. Jag tänker på er, varmt som en het konjakstoddy med honung och massor av vitlök.

I tider då den israeliska militären far fram på Gaza som Ryssland gjorde i Grozny är det litet svårt att tänka på konstmuseet i Ystad. Men det är just nu det behövs. Årets förlust orsakar rubriker i Ystads Allehanda, och det är bra. Detta är ett problem som pågått flera år, att ha ett uppdrag som kommunen inte ger pengar till i stort sett, mer än till fasta utgifter som inte går att påverka (löner, hyura etc). Jag är säker på att Ýrr Jónasdóttir har helt rätt, då hon i dagens artikel säger, att ”vi har en bra verksamhet. Men vi måste bli bättre på att synas, inte minst lokalt.” Konstruktivt och självklart. Konstmuseet har (liksom f ö också Klostret i Ystad) färre besökare per år än riksgenomsnittet för motsvarande institutioner. Kvaliteten är samtidigt betydligt högre och verksamheten mer än betydligt intressantare än riksgenomsnittet, vågar jag påstå. Därför är det egentligen mest upplysning, PR och reklam för konstmuseet som skiljer det från att höja besökarantalet betydligt och därmed även få en del intäkter.

Men vad göra i denna eviga fråga? Nämndens ordförande säger i artikeln, att årets underskott är så stort ”att hon vill gå på djupet och se vad det beror på.” Men snälla, detta har ju gjorts, den utredning revisorerna lade fram för ett par år sedan och som delvis reflekterades i den nerlagda utredningen om evtl privatisering, där finns ju konkreta förslag och synpunkter, som aldrig diskuterats ordentligt. Det tjänar inget till att utreda. Fakta finns, uppdrag finns, konstmuseum finns. Goda idéer finns!

Knappt har historien med Endre Nemes försvunna och turligt och lyckosamt nog återfunna teckningar dunstat, förrän det verkliga problemet dyker upp. IGEN. I radions kulturnytt i morse togs konstmuseets situation upp, nämligen att det går med förlust. Åter. Jag har ju då jag var chef gång på gång hävdat att det är orimligt att konstmuseets utgifter bara täcks vad gäller löner, hyra, IT etc, alltså sånt som inte går att påverka. Verksamhetspengar till utställningar för att inte tala om konstinköp ges ej. Man får hoppas på intäkter via bullar, kaffe, bokförsäljning, entré, vilket är ett osäkert företag. Det kan fluktuera beroende på alla möjliga händelser, sommarväder, hur succéartad en utställning blir etc etc. Vem kunde ana att den påkostade utställningen Prins Eugen och Österlen för några somrar sedan skulle locka färre besökare än den med Gerhard Nordströms politiska svit Sommaren 1970? I programmet belystes konstmuseets dilemma litet grand. Tf chefen Ýrr Jónasdóttir påpekade svårigheterna, som jag nyss nämnde. Frågan gick förstås vidare till nämndens ordförande Cecilia Fahlborg (m), om inte konstmuseet var underfinansierat, dvs det fanns ett uppdrag men gavs inga pengar att genomföra detsamma? Hon sade att det inte var så, att det ingick i uppdraget att skaffa pengar utifrån. Såvitt inte detta uppdrag ändrats de senaste månaderna är detta påstående missvisande. I uppdraget ingår att göra en del projekt och festivaler av olika karaktär, som skapar nätverk och mötesplatser runt Östersjön, och sådana har vid G-d konstmuseet gjort en rad genom alla år. Då är det naturligt att skaffa externa pengar. Men alla externa pengar utom till donationer av konst som i alla fall jag skaffat har varit strikt bundna till att genomföra olika projektartade arrangemang. Så var det med Kulturbroarna, så var det med Open Music, så har det varit med Östersjöbiennalerna för ljudkonst. Men alla de andra utställningarna som ju är ett konstmuseums hjärtslag och puls, till dem finns det sällan några externa pengar. Få sponsorer är roade av att ge till verksamhet som kommunen själv bör stå för. Detta gäller ju även staten och t ex Kulturrådet. Det står alltså inte i uppdraget att konstmuseet skall söka externa pengar till sin utställningsverksamhet, men däremot är det välkommet om utställningsverksamheten spetsas till genom projekt och extramedel. För övrigt fanns det pengar till utställningsverksamheten då jag började på konstmuseet som chef! Dessa har ”försvunnit” över åren. Förhållandena har varit föremål för en revisionsgranskning, som jag välkomnade, där även konkreta förslag till åtgärder fanns. Inget har hänt med dessa. Lika litet som med den därpå följande utredningen om evtl privatisering av hela eller delar av verksamheten.. den lades ner. I radioinslaget påpekade Thomas Lantz att förvaltningen inte går med förlust, det är museet som gör det. Men själva missförhållandet, obalansen mellan verksamhet och medel och uppdrag, det far som en hal tvål mellan händerna på dem som faktiskt kunde göra något.

Helgen sparkade igång konsten för i vår. Det är en hel del spännande som väntar och sevärt som syns just nu. I Sydsvenskan kommer jag rapporera om Stina Stigell och Anna Ekman, två helt disparata utställningar på Thomas Wallner respektive Ping-Pong. Men kanske inte. Möts inte Ekman och Stigell någonstans mitt i språkfältet, där de vänder på och lirkar med ett språk, som är tömt, raserat och begagnat men som bara väntar på nya blickar?

En fantastisk överraskning var Johan Furåker på KHMs galleri. Först en halvt upprullad lång blyertsteckning gnistrande i detaljer och bländande av vithet. Ett landskap som i en drömvision. Så följer ganska petigt realistiska men samtidigt gråskimrande målningar från olika platser, och ett märkligt porträtt av en man med slutna ögon. Som i hypnos. Till detta har Furåker skrivit en berättelse om denne man som begick regelbundna tvångsmässiga resor, ett slags patologisk turism. Furåker har halvt dokumentärt följt honom, skjutit in abstrakta reflektioner, men rakt igenom hållit en litet torr ton. Och han skriver bra. Hur mycket i berättelsen som är dokumentärt bryr jag mig inte om. Furåkers utställning har samma magiska laddning som en text av t ex Claes Hylinger.

Tomelilla har ett nyrenoverat och uppiffat kulturhus. Fantastiskt bibliotek. Och Jazzarkivet har strålande lokaler, där arkivhyllorna med skivor och annat om jazz utgär själva kronjuvelen. Detta, mina vänner, är det märkvärdigaste Tomelilla har. Deras berömda konstsamling har en märklig tillkomsthistoria, men nog äger till exempel Ystad eller Simrishamn långt större och märkligare samlingar sydösskånsk konst. Så märkvärdigt är det inte. Däremot är Jazzarkivet unikt. I går berättade jag om tjeckisk jazz från en av Europas jazzhöjdpunkter, nämligen 40-talet i Prag. Möjligen var EF Burians version på tjeckiska av Beale Street Blues litet för djärv och primitiv för en del, men sedan tror jag vi alla njöt av Inka Zemankovas sång och inte minst de många nummer jag demonstrerade med trumpetaren Dunca Broz. Först swing i framkanten sedan ett par nummer tidig bebop. Det var min vän Folke Lalander som på 70-talet spelade gamla band för mig med denne Broz. Vi njöt av denna upptäckt till en flaska av det tjeckiska rödvinet Rulandske. 1948 flydde Broz efter Pragkuppen. Försvunnen sedan dess.

Jag gladde mig också mycket åt att min vän Ýrr Jónasdóttir på konstmuseet i Ystad kom och lyssnade!

Men som sagt: do not miss the nya kulturhuset i Tomelilla! Och Jazzarkivet.

Dagen har gått åt att förbereda mitt föredrag i morgon kl 19 00 på jazzarkivet i Tomelilla. Jazzklubben arrangerar. Vi jobbade ju med dem i september, då vi arrangerade dans till beboporkester ledd av Sven-Åke johansson och Axel Dörner med Lina Nyberg som vokalist. En strålande kväll. Och jag fick fundera på vilka som bjöd upp mig, för själv anser jag mig odansant och alltför blyg. Vilka bjöd upp och vilka inte?? Tänk att jag funederade på det länge sedan. Ovan vid situationen. Nå, nu skall jag frossa i en gammal specialgren, tjeckisk jazz från 30-40-tal. Mer spännande än ni tror, och där döljs dels koncentrationslägersorkestern Ghetto Swingers under den legendariske klarinettisten Fricek Weiss och dels ett geni, den unge trumpetaren Lumir Dunca Broz. Weiss gasades i Auschwitz, Broz försvann 1948 ur landet efter Pragkuppen, då jazz blev dekadent igen och Verboten som under nazitiden. Lyssnar på gamla skivor, och känner spänningen igen i denna musik, tänker på träffarna med Jan Hammer, Vlasta Pruchova, Inka Zemankova, Leopold Korbar, Gustav Brom och andra legender i Prag.

Så gluttar man på Facebook, kollar sina vänner, svarar på meddelanden och funderar övre de kryptiska meddelanden som döljs bakom XXXX is och så fyller man i nåt. Man grubblar på små ledord: vad betyder ”väsentligheter” och vem skriver hon om/till egentligen. Se där ständiga gåtor och orienteringsslingor i våra sinnen och känslor ger oss Facebook. Är det ett hemligt meddelande jag borde förstå?? Fast jag är så trög att fatta…

Mer känner jag mig hemma i kringående långsamma rörelser liksom maniskt hypnotiskt låsta, och de kan ge intressanta ordsammanställningar, som denna jag fått av en vän:  omtagningar – omvägar – omfamningar

Hur skall jag nu förstå detta???

Ere nån som också gillar tjeckisk jazz hör av dig!!! Skivtips!!!!