manipulerade mostrar.

Om jag kunde plocka ner månen till er, ungar, skulle jag göra det. Jag är FÖR tatueringar och piercingar. Men inte vill jag vara delaktig i ett bselut som innebär att jag får min käraste syster efter mig som en bandhund med huggtänderna framme i högsta hugg. För hugger, det gör hon. Min äldsta tvillingsysterson, J, ringde idag och frågade om hans mamma skulle gå med på att han piercade bröstvårtan. Jag sa det jag trodde, att hon inte skulle gå med på det (och det vet han att hon inte skulle gå med på). Då frågade han mig om jag skulle låta honom göra det och jag sa ja. För mig får han det. Han kommer förmodligen att fixa en piercing iallafall, vare sig morsan vill eller inte. Vet ni vad han gör då? Går till stället som piercar och säger till killen att ringa mig. Jag ska alltså agera mamma i den stunden. Och som den barnslig, trotsiga 38-åring jag är vill jag bara säga ja och låta killen ringa mig. Men det går ju inte. Ingen vill ha en tvärilsk Karin som en blåslampa i arslet. Eller vart hon nu befinner sig.

Det är ju inte riktig min sak att bestämma.

Jag har haft ett gäng piercingar. En i naveln och två i underläppen. Ingen av de fungerade så bra. Den i naveln fastnade jag med i en toadörr på en fest, de andra tålde inte jag helt enkelt. Som min pappa sa när han fick syn på piercingen i läppen: -Vad har du gjort i hatten? Han hade precis fått en stroke. Men jävlar vad jag garvade mellan alla tårar.

Förresten. Jag saknar honom jättemycket. Fortfarande.