Annons:
 
 

Testa BGA fotobutik!

BGA Fotobutik har många fina fotoalbum och ramar. Man kan även framkalla bilder. Olika prisklasser. Jag har köpt fotoalbum till familjen och återkommer helt klart!

Lämna kommentar

Sonen omhändertogs den 20/11 2015

Orkar inte skriva mer just nu. Det blev inte LVU. Vill inte utsätta sonen för sådant. Det är frivillig Sol placering.

4 Kommentarer

Socialen vill ta vår son!

Igen! Jag har gråtit och gråter floder! Vi har sagt NEJ så nu blir det LVU………. Orkar inte! Hålla masken för sonens skull…

Lämna kommentar

Socialen har startat en ny utredning!

Nu är vi rädda för att socialen tar vår välmående son! Han får ju allt han behöver! Jag har gråtit floder. Jag tänker på hur det kan gå……… Hur överlever jag det?

3 Kommentarer

Sommar och aspergern

Det är öppet tema hos Neurobloggarna under sommaren. Jag tänkte skriva lite om stress och utanförskap. Jag har alltid varit mobbad och varit utanför. Hamnar utanför när det är en grupp som pratar. Ändå tror de flesta att jag skulle behöva daglig verksamhet. Det tycker inte jag. Har nog med hushållet.

Jag blir stressad av att passa tider. Skönt att slippa nu under sommaren! Men jag har träffar med boendestöd och ledsagningen som vanligt. Jag tar hand om sonen. Han ska vara på sommarfritids två veckor i juli. Sedan ska han vara en vecka hos kontaktfamiljen. Inget som vi valt, det är socialen som bestämt detta. Det är stressande att vara ifrån sonen. Men jag och sambon försöker ta vara på tiden. Sonen är där varannan helg.

Mina eksem har blossat upp. Kanske för att jag inte kan vila lika mycket då sonen är hemma. Eller så är det någon allergi. Jag tycker om sommaren, speciellt om vi reser bort och slipper alla måsten. Nu är mamma dement. Något som tar hårt på mig. Hon är inte sig själv längre. Hon har slutat prata i telefon. Hon behöver hjälp med allt. Pappa är envis, vill ha henne hemma, men jag är inte beredd på att hjälpa henne med toa bestyr. Hon är som en bebis nu, saknar min vanliga mamma! Någon som kan förstå det?

Sommaren är ljuv! Gillar solen på eftermiddagen. Tycker inte om att svettas. Så mitt på dagen är jag helst hemma. Tycker om att ta promenader när jag inte är ensam. Vi har några alkoholister som grannar. Sådant gör mig orolig. Speciellt i morse då sambon var tvungen att ringa polisen för kvinnan skrek aj upprepade gånger! De hämtade mannen. Jag blir ännu räddare av att gå ut när sådant händer. Annars bor vi i ett lugnt kvarter som tur är. Har svårt att hålla den röda tråden i längre inlägg så jag avslutar nu. Ser fram emot höstens teman hos Neurobloggarna!

2 Kommentarer

Hur jag var som tonåring

Jag var även mobbad på högstadiet, ständigt mordhotad. Åt dåligt hemma. Pappa blev då arg och jag sprang iväg och grät. En gång slog jag pappa i magen, hårt. Ångrade mig direkt och sprang ut i trapphuset och grät. Mamma kom efter. Varje gång jag blev upprörd försökte mamma trösta mig. Pappa höll sig i bakgrunden som vanligt.

Jag gjorde revolt i skolan också. Vägrade vara med på idrotten, satt bara i ett hörn och tittade på. På helgerna ville jag inte gå ut. Mamma fick med mig ut, motvilligt på promenad. När jag var yngre var jag ute på gården. Men som tonåring fick mamma släpa ut mig. Jag minns inte allt om hur jag var. Men revolt gjorde jag. Jag vågade säga vad jag tyckte om skolan. Fick ändå betyg i alla ämnen, mest tvåor som var godkänt på den tiden (jag är 40 år nu).

Lämna kommentar

Att leka

Som barn föredrog jag att leka för mig själv. Redan på dagis gjorde jag så.  Fröknarna lyckades inte att få mig leka i grupp. Jag blev mobbad hela min skolgång. Dög som reservkompis eller inte alls. Jag lekte helst enbart med djur. Dockor hade jag sönder. Mamma räddade några.

Som vuxen leker jag med sonen, men det är alltid han som bestämmer leken. Jag är med på allt. Han tycker om rollekar. Han har ingen diagnos. Jag har aspergers syndrom. Sambon är också normal.

Svårast för mig är då sonen kräver att jag ska agera och jag inte vet NÄR jag ska göra det.

1 Kommentar

Relationer

Oj, vad trassligt det var för mig med relationer då jag var i 20 års åldern! Först då jag var 30 år hittade jag den rätte! Är 40 år nu. Jag har ju aspergers syndrom fast det visste jag inte då. Första gången jag fattade tycke för någon var i fyran. Daniel tyckte om att hålla mig i handen. Vi umgicks på fritiden. Men både han och jag var mobbade i skolan. Daniel klarade inte av att vara mobbad för att han var med mig så han gjorde slut eller vad man kan kalla det. Varje gång han såg mig i skolan, spottade han efter mig av förakt. Han gav mig skulden för all mobbning!

Sedan tog det lång tid innan jag började längta efter någon av det motsatta könet. Jag var 20 år. Jag svarade på en kontaktannons i tidningen. Men jag blev inte kär i honom. Men Ola blev kär i mig! Jag vantrivdes där jag bodde av all mobbning och Ola bodde på en annan ort så helt plötsligt hade vi flyttat ihop! Jag var inte kär. Han älskade mig jättemycket, sa han. Men vi passade inte ihop. Han krävde allt av mig. Jag skulle passa upp på honom. Han bar ner tvättunnan men resten fick jag göra själv. Jag dammsög. Jag lagade mat. Han spelade tv-spel. Jag fick ett sommarjobb och det var på det som jag blev kär i en kille. Mats och jag trivdes tillsammans men bara till en början. Jag gjorde slut med Ola. Mats ville ha sex med mig men jag kände mig inte mogen för det. Då gjorde han slut. Han pratade mycket om sex. Obehagligt!

Blev senare kär i en man som var 30 år äldre än mig. Men han ljög om sin ålder! Frans var så snäll mot mig i början av vårt förhållande. Han sa att jag var vacker. Något som jag inte hört förut. Förlorade oskulden med honom. Men, han började klaga. Han frågade om jag förgiftat kaffet när han kom! Vi kunde inte flytta ihop för hans före detta fru bodde hemma hos honom. Frans sa att de var gifta. Men det fick jag veta senare att det inte stämde. Så mycket som inte stämde med Frans.

Han påstod att jag var sjukligt svartsjuk, trots att det var han som ringde mig för att kolla vad jag gjorde! Han påstod att jag var frigid. Han höll hårt i mig. Han påstod att mobbningen var mitt fel. Jag trodde på allt han sa. Han påstod att hans släkt var en farlig klan! Jag trodde på allt. Undrar nu varför.

Jag flydde efter ett strupgrepp. Det var då som jag mötte min nuvarande sambo. Kärleken växte fram. I början var jag trasig av alla misslyckade relationer. Han och psykiatrin helade mig sakta men säkert. Så, ett år efter att jag flytt blev jag gravid. Peo är så förstående nu när jag har diagnos. Före diagnosen 2010 var det kämpigt för mig och Peo. Jag fick raseriutbrott och skadade mig själv. Fick medicin och utreddes. När vår son var 4 år fick jag diagnos. Nu mår jag mycket bättre!

1 Kommentar

Känslomässiga utbrott

Jag har en lindrigare autism, Aspergers syndrom. Som barn hade jag utbrott varje dag efter skolan. Mobbning. Som vuxen fick jag utbrott så jag slog sönder saker. Jag var i ett destruktivt förhållande år 2001 till år 2003. I början var han snäll och jag blev kär. Men så kom anklagelserna som gjorde att jag fick känslomässiga utbrott.

Blev arg, slog sönder en tallrik mot vattenkranen en gång. Han sa att mobbningen var mitt fel. Jag skrek åt honom. Han påstod att hans familj var en farlig klan och jag trodde på allt. Vet inte varför. Jag lyckades fly från honom i december 2003. Det var skönt att slippa honom och alla anklagelser.

Min kärlek slocknade då. Mina utbrott fortsatte år 2004 då jag träffade min älskade sambo. Tänk, nu har vi varit ihop i 10 år! Mina lyckligaste åren i mitt liv! Vi fick en älskad son för 8 år sedan! Livet har verkligen vänt åt rätt håll!

Det var tufft före min diagnos. Sambon tyckte det var som att gå på ett minfält hemma. Han visste att jag fick utbrott av minsta lilla. Började skada mig själv. Då fick sambon nog och jag sökte hjälp. Provade mediciner. Den andra medicinen var min räddning! Den fungerar så bra än idag! För fem år sedan fick jag min diagnos. Då förstod jag varför jag mobbats så mycket. Jag var inte dum i huvudet!

Lämna kommentar

Mitt liv nu! MYCKET BÄTTRE ÄN NÅGONSIN!

Jag var ju så negativ i mitt förra inlägg. Jag flyttade igen och träffade min nuvarande sambo för 10 år sedan! Han räddade mitt liv då jag inte ville äta längre. Jag gick i terapi. Min sambo var så gullig mot mig. Jag kände mig trygg i hans famn! Vi skaffade barn för 8 år sedan. Jag fick diagnos 2010. Då förstod jag varför jag drabbats så hårt. Har nu stöd via LSS och socialen. Nu är mitt liv SÅ MYCKET BÄTTRE!

1 Kommentar
Annonser:
Laga iPhone skärm
 
 
 
 
css.php
Hoppa till verktygsfältet