Hur många känner inte igen det uttrycket? Som mamma och studerande finns ingen tid till att bara slappa och vila. Man känner ganska väl hur egentligen kroppen har ställt in sig på standby, jag känner snart inte längre när jag är trött bara hur kroppen sliter ont. Visst känner jag att jag är matt och slö mellan varven men hur det än är har jag inte ron i kroppen att sova eller att vila annat än de gångerna man faktiskt däckar av utmattning.

Just nu är jag inne i ett stimm där jag känner uttrycket alltför väl. Jag finner ingen tid att vila eller att ta igen mig. Jag har svårt att somna på kvällen och är otroligt trött på morgonen eftersom jag inte har sovit de timmar jag behöver för att egentligen orka. Men hur det än är så fungerar varfagen i alla fall. Jag kommer mig i väg till skolan, fungerar i skolan utan att vara trött, kommer hem och fixar bestyren för att sedan lägga barnen till sängs utan att känna mig trött. Kroppen går i 120 knop dygnet runt många gånger och man klarar vardagen i alla fall vilket är ganska faschinerande. Det är ungefär som när barnen var bebis och man ammade och faktiskt fick kliva upp ur sängen varannan timme för att amma i 30 minuter. Aldrig sova på dagen för det hann man inte för då skulle minsann alla andra måsten fixas. Sova kan man göra sen! Men i bland slår ändå tankarna till och man funderar, hur länge pallar jag att leva på detta vis? Hur länge orkar kroppen innan den säger att nu räcker det? Jag vet faktiskt inte, för den frågan hinner jag aldrig besvara!

Nä nog om detta, om sanningen ska fram till sin helhet så är det faktiskt inte så illa som det låter. Det räcker med ett par dagars stress och lite sömn som man är väldigt pladdrig och man tycker att man aldrig får vila. Om ett par dagar så är dygnsrytmen som vanligt igen!