…klockan var runt 6 på morgonen och en tjej från förlossningen kom upp till avd 14 för att följa mig ner till förlossningen. Hon följde med mig in till rum 3 som jag fick och lämnade mig där helt ensam. Så där jag satt jag ensam på en pilatesboll och försökte ta mig igenom värkarna så bra som möjligt.
Vid 6.30-7.00 dök min käraste upp, åh äntligen hade jag någon att dela värkarna med. Eller ja ni förstår vad jag menar. Klockan gick, värkarna blev tätare och tätare jag fick lustgas och blev hög. Fast lustgasen tog ju inte bort värkarna som jag hade trott, den gjorde en bara lite små berusad. Rena skiten om ni frågar mig fast ändå vägrade jag att lämna ifrån mig den. Klockan tickade vidare, vi var uppe och gick i korridoren och vid varje värk stod jag lutad mot min älskling och halvgrät för att det gjorde så förbannat ont och jag tyckte så jävla synd om mig själv och ville helst lägga mig ner och dö. Runt 11 tiden gjordes en till undersökning, då var jag öppen 3,5-4cm. Och det var då jag kom fram till att jag orkade fan inge mera. Nu ville jag ha ryggbedövning. Så vid 12 tiden sattes bedövningen och jag var i himmlen. Jösses vad bra jag mådde, jag kunde följa värkarna på dataskärmen men kännde själv inte av dom. La mig i sängen och där somnade jag i ca 1 timma. Men sen var jag kissnödig och behövde gå på toaletten. Med ryggbedövningen var det lättare sagt än gjort. Jag var helt förlammad från midjan och neråt och kunde såklart inte stå upp själv, så från och med då och varje gång jag var kissnödig rullades en toalett på hjul in till rummet. Åh vad jag kännde mig fräsch, INTE.
Runt 16 tiden gjordes en ny undersökning, jag var fortfarande bara öppen 4cm. Så nu bestämmde dom sig för att sätta in dropp för att hjälpa på förlossningen lite. Första timman gick bra, men sen efter ca 1 timma när dom ökade dosen och värkarna började komma tillbaka var det dags att greppa lustgasen igen. Trotts att den inte hjälpte fick den mig då att tro att den hjälpte lite. Eller jag trodde iallafall att om jag inte använde den skulle värkarna bli ännu värre och dom var ju redan så smärtsamma som det kunde bli tyckte jag.
Jag började tycka synd om mig själv igen, undrade när fan detta skulle få sitt slut. Hur ont kan man behöva ha? Kommer det göra ännu ondare sen? Och ja det kan jag lova att det gör. För varje sekund som gick fick jag bara ondare och ondare och snart viste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade så ont så jag spydde, jag greppade tag i lustgasen vid varje värk som kom och tänkte nu dör jag snart. Me så tänkte jag att va fan dör jag så dör jag och det gav mig lite mer energi och jag kunde tackla värkarna lite bättre.
Vid 19 gjordes en ny undersökning, jag var öppen 6cm. Och ytterliggare 1 timma senare var jag öppen 8cm. Sen vid 20.oo hade jag riktigt jävla ont. Älsklingen ringde på klockan och barnmorskan kom och gjorde en undersökning på mig vid 20,05. YES jag var helt öppen. Nu hade det gått fort på slutet och droppet hade gjort sin värkan. Jag var helt slut i kroppen och det kändes som jag inte hade några krafter kvar.
20.09 började det PÅ RIKTIGT. Krystvärkarna satte igång, barnmorskan sa åt mig att gå upp i sängen och där stod jag på alla fyra i sängen och krystade och krystade. Har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv. Den smärtan går inte att beskriva mot någonting annat. Det är en kategori helt för sig själv. Fan vad ont det gjorde. jag stod på alla fyra i sängen, slog med ena handen i sängen och hade lustgasen i den andra och älsklingen stod på ena sidan vid mig och var helt fantastisk. Vid varje krystande slog jag hårdare och hårdare med näven i sängen och jag skrek att jag hade ångrat mig, jag skrek att jag ville hem och inte alls vara kvar där jag var. Men nu fanns ingen återvändo.
Sen fick jag höra av barnmorskan att hon såg ett litet huvud, fan vad jag krystade och tog i men det känndes som det bara stod stilla. Va fan kommer han inte snart tänkte jag, jag tryckte och tryckte och skrek och skrek. Och det gjorde så förbannat ont. Men så efter 34minuters krystande känner jag hur min son trängen igenom, kännslan var obeskrivlig. Vid 20,43 fick vi våran belöning, våran son Wilmer var född och jag var världens lyckligaste MAMMA. Fan det känndes så himmla skönt, trycket släppte, värkarna var borta och där låg jag med världens underbaraste son på bröstet och grät av lycka tillsammans med min underbara blivande man som han hade blivit PAPPA.
Nu var han äntligen här.
Att föda barn är banne mig ingen dans på rosor, smärtan man får uppleva är utöver det vanliga. Det finns inte ord för hur ont det gör, det går inte jämför med någonting. Men sen när belöningen kommer gjömmer man allt. Och utan min Tommy hade jag aldrig klarat detta. Han hjälpte mig igenom hela förlossningen, stöttade och fanns där hela tiden. Och vi fick beröm att barnmorskan av vårt fantastiska sammarbete.
Just ja… höll på att glömma. Sen ska ju moderkakan ut också. Usch vilken panik jag fick när barnmorskan stod och försökte dra ut moderkakan. Det var det sista jag ville att någon var där nere och pillade. Men det gick faktiskt ganska smidigt och jag var väll redan så bedövad av smärtan från när Wilmer kom ut så det kändes inget när moderkakan äntligen drogs ut. Sen gjordes undersökning, inte en enda jävla bristning. Det var något jag hade varit livrädd för, att man skulle spricka. Men jag klarade mig och ja jag kan inget annat säga än att denna dagen med smärta men också med ett underbart nyfött liv kommer vi att få uppleva igen. Jag vill ha massor av barn.
