Jag är en något lättirriterad person. Det kommer snabbt men går, som tur är, också över rätt snabbt. Vissa saker irriterar mig givetvis inte alls medan andra irriterar mig så mycket att jag när jag konfronteras med dem inte kan tänka på något annat. Två saker som irriterar mig mycket är:

Folk som inte trycker på knappen vid övergångstället. När jag kommer till ett övergångställe där jag har möjlighet att stå närmast grön gubbe-knappen trycker jag på den minst tre gånger per minut. Jag inbillar mig att det snabbare blur grönt då och dessutom kan det ju vara något fel på tekniken å att trafikljuset ”glömmer” att jag just tryckt på knappen. Jag inser ju att det är rätt osannolikt men ändå kan jag inte låta bli att irritera mig oändligt på folk som kommer till ett övergångställe, ställer sig och väntar och INTE trycker på knappen!
  
Ännu värre är det om det redan står mycket folk vid övergångstället när jag kommer dit och de står på ett sätt att jag inte utan att knuffa dem kan komma åt knappen. När det händer blir jag snabbt mer och mer irriterad för att ingen trycker. För tänk om den första som kom dit var en sån som ställer sig utam att trycka och de som kom efter trodde att den föesta tryckt och därför också struntar i att trycka. Då kommer vi få stå vid övergångstället i evig tid medan bilarna åker förbi, sista bussen går och så får jag gå hela vägen hem genom regnet (för det kommer givetvis börja regna också). Som tur är har det här aldrig hänt. Ofast hinner jag intev ens tänka så långt innandet slår över till grönt. Men det skulle faktiskt kunna hända. Faktiskt.

Folk som inte skruvar på korken på flaskor med kolsyrade drycker. Jag dricker rätt mycket kolsyrade drycker. Inte bra för tändern eller för magen men helt omöjligt att vara utan. Enligt mig (och antagligen den stora majoriteten) är en stor del av poängen med just kolsyrade drycker  att de är kolsyrade och bubblande. Dock verkar det finnas en minoritet som inte alls håller med om det. Eller så fattar de inte hur kolsyra fungerar, det vill säga att den försvinner ur drycken om man inte skruvar på korken! För det är just den företeelse jag stör mig på, folk som öppnar en stor flaska kolsyrad dryck, häller upp ett glas och sedan inte skruvar på korken. Så står flaskan på bordet under en hel måltid och blir mindre och mindre kolsyrad och därmed mindre och mindre god. Jag fattar verkligen inte varför man gör så. Jag fattar inte varför man köper dricka för att sedan förstöra den.

Själv är jag noga med att skruva åt korken på flaskan. Så noga att när jag och mina syskon dricker exemplvis läsk tillsammans och någon av dem hällt upp ur flaskan att jag alltid säger
- Glöm inte att sk..
Varpå de avbryter – ..ruva på korken. VI VET!

Skruva på korken var det ja. Finns det någon som kan svara på varför vissa människor inte gör det? Och ni som inte gör det kan ni snälla börja sluta!

Läser i en tidning att det numera är trendigt att vara snäll. Det låter ju underbart tänkte jag först. Tills nästa tanke slog mig. Tanken på vad ordet trend innebär. Att det är något övergående. Så snällhet skulle alltså vara, som man skulle sagt på 80-talet, en fluga? Det låter faktiskt något tragiskt. För vad är nästa trend? Elalkhet? Snålhet? Själviskhet?

Eller ja, de där sakerna har väl redan varit trender. ”Tänk på dig själv”, roffa åt dig, träng dig först i kön, gnäll på alla som är lite långsammare, alla som inte tänker och ser ut som du. Elakhet, snålhet och själviskhet har snarare varit konstanta företelser genom mänskilghetens historia. Liksom snällhet har varit det. De existerar alltid och är alltså inga trender. När det gäller snällheten så är det ju tur. Att det inte bara är övergående.

Anonyma klubben som artikeln egentligen handlar om verkar vara en bra grej. En mycket bra grej. För det krävs så lite för att göra någon annans dag lite bättre. Det krävs inte ens att man köper något. Det är nästan bättre om man inte gör det. Vissa säger att tid är pengar. Jag säger att tid är värdefullare än pengar. Och det tar nästan ingen tid alls att hålla upp dörren för någon, se någon i ögonen och le, ge en komplimang, prata med någon på bussen som behöver hjälp att läsa ett brev från Försäkringskassan, småprata med någon i en kö. Det tar ingen tid alls och för de som kanske inte har så många att prata med kan en sådan liten sak göra hela dagen mycket bättre.

Ett exempel på hur små saker kan betyda så mycket är egentligen en hyllning till en busschafför. Hon jobbar här i staden jag bor och varje gång hon kör min buss blir jag glad. Det spelar ingen roll hur sen bussen är för när man går på möts man av hennes stora leende och vänliga ”hej!”. Då går det inte att bli annat än på bra humör.

Som sagt, ge tid istället för pengar (helst både och). Ring Röda Korset och säg att du vill hälsa på en ensam tant, besöka folk som sitter häktade under julhelgen, stötta en nyanländ flykting. Eller vad som helst. Bry dig. Och visa det. Var snäll helt enkelt.

Jag tror att jag har bloggat om henne förut. Men hon förtjänar minst ett inlägg till. Ja, egentligen förtjänar hon fler än så men det hade kanske blivit tjatigt.

Jag har aldrig träffat någon som hon tidigare. Aldrig haft en vän som jag kan vara så ärlig med som med henne. Som jag kan vara mig själv med på samma sätt. Hon känner mig väldigt bra. Antagligen bättre än jag tror att hon gör.

Önskar att du som läser det här kunde träffa henne (hon vägrar att gästblogga tyvärr). För hon är underbar. Hon är typen som skulle kunna sälja sand i Sahara, fast på ett osliskigt sätt. Hon är typen som folk anförtror sina innersta hemligheter till efter att ha pratat med henne i en kvart. Hon är otroligt uppmuntrande och peppande. Ibland när jag tittar på henne in action, med ett stort leende på läpparna och tusen idéer kan jag inte låta bli att le själv. För att hon är så entuatisk och medryckande, givetvis. Men mest av allt för att hon är min vän. Och det gör mig så glad.

Förutom allt det här är hon dessutom ambitiös. Och omtyckt (fast hon inte alltid tror det). Pluggar dubbelt. Lägger ner sin tid på ideellt arbete. Och ändå har hon tid att prata med och träffa mig nästan varje dag. Hur det nu går till.

Jag undrar lite över vad hon kommer att tänka när hon läser det här. Jag tror att hon blir glad. Men jag tror inte att hon kommer att kommentera det närmare. Det ligger inte riktigt för henne. Eller så gör hon det bara på grund av det här stycket.

Hur som helst så hoppas jag att hon fattar hur mycket jag tycker om henne. Även fast jag är sjukt jobbig och självcenterad ibland. Även om jag är sur och arg ibland. Även fast jag beter mig som en rabiat 2-åring vissa studer så hoppas jag hon vet hur mycket jag uppskattar henne.

Well, nu är det slut med smördrypande vänskapsbetygelser. För den här gången.

Men, vänta, vem är då denna beundransvärda person? Min bästa vän, även känd som Lejoninnan. Så klart. Vem annars?

Har suttit uppe och följt valet i USA. Inte på femman men via SVT:s livesändning på nätet och sedan på CBS:s sändning. Det var fint. Det var så mycket glädje. Saker som ”we are about to witness history”, ”this is an epic moment” och ”this is a historical moment”. Jesse Jackson grät. Jag grät också. Jag tror inte att vi i Sverige riktigt förstår hur stort det här är. Vi vet att det inte var många generationer sedan den svarta befolkningen var slavar: vi vet att det inte var länge sedan svarta inte släpptes in på universiteten. Vi vet att det inte var länge sedan svarta inte fick rösta i presidentvalet. Vi vet det. Men jag tror inte vi förstår hur stort det är ändå. Men man får en glimt av betydelsen när man ser på amerikansk tv. Glädjen, tårarna, orden.

Nattens valvaka avslutades med Obamas segertal. . Det rörde mig till tårar. Särskilt mycket tycker jag om referensen till ”A change is gonna come” (en mycket känd låt som blev väldigt viktig för den amerikanska medborgarrättsrörelsen och dessutom en av mina favoritlåtar. Titta här på den bästa delen av talet:

Change has come to America!

Den här bloggen har utvecklats till en gnällblogg. Oh vem orkar läsa en sådan? Inte jag i alla fall. Ibland ramlar jag över bloggar som enbart handlar om hur dåligt personen bakom bloggen mår. Det brukr få mig att vilja skriva en kommentar i stil med ”men skärp dig, det är aldrig bra att älta och bada i sin egen ångest. det som har hänt, har hänt och om du mår dåligt så sök hjälp!”. Men det gör jag ytterst sällan. Dels för att personen antagligen skulle misstolka mina ord (ord låter ofta hårdare i skrift som bekant) och dels för att jag tvivlar på att det skulle hjälpa. Personen anser sig ju bara bearbeta det hon eller han varit med om.

Och visst, det är bra at bearbeta saker. Men ibland hamnar man istället i gnällfällan. Ens dåliga mående blir ens identitet. Det blir det man framhäver när man vill ha andras omsorger och gillande. Jag har själv varit där och ibland faller jag tillbaka i det beteendet. Fast jag själv fattar att det är idiotiskt. För folk i allmänhet gillar inte gnälliga, svartsynta brudar som sitter och ångestgråter. De gillar glada, positiva människor som får dem att skratta. Få orkar i längden med någon som mår dåligt hela tiden och de som gör det börjar snart må dåligt själva.

Vad vill jag säga med det här inlägget egentligen? Jo, att det här inte kommer att bli en gnällblogg men att den trots allt är en slags spegel av mitt liv. Och just nu har jag en jobbig ångestperiod. Just nu känns verkligen allt jobbigt. Just nu vill jag helst gömma mig under täcket hela dagarna. Just nu vill jag bara hoppa av alltihop och åka härifrån.

Men don’t worry. I won’t. För ångest är bara en känsla. Även om det är en jävligt jobbig känsla som ibland tar över hela min existens.Men jag är inte ångest. Det är bara något jag känner.

Idag har jag lärt mig tre saker:

1. Smaka på ostsåsen innan du häller den över din lasagne.
2. Lasange med bränd ostsås smakar inte gott
3. Jag kommer att få äta lasagne med bränd smak till lunch varje dag nästa vecka.

Men för att öva mig på positivt tänkande: Jag kommer äta långsammare (för att undvika att spy). Jag kommer att äta mindre mat och mer grönsaker (och vara hungrig varje dag). Jag kommer inte att göra om samma misstag igen (som om det hjälper den här stackars lasagnen).

Ah, det här med positiva tankar är inte riktigt min grej. Än.

Det regnar idag. Det fick tydligen en av mina kompisar att tänka på maskar när vi var ute och gick (Nej, vi var inte ute på en nöjespromenad, vi var tvugna att gå till Ica. För att köpa godis).

Han: Är det sant att maskar är hemafroditer?
Jag: Mm, jag tror det.
Han: Jaha…
Jag: Haha, ja och så kan dom få barn med sig själva också! Snacka om avancerad onani!

Okej, du behöver inte dra åt helvete. Du behöver bara fatta. Blir så trött på folk som bara tycker att gullig och fin (det är ju inte alls subjektivt, nej nej) är okej. Allt annat ska bort. Deh ska tvättas bort så att grå väggar blir grå igen. Verkar ju bra. Jag menar vi behöver ju mer grått i vardagen. Verkligen.

När jag blir vuxen på riktigt och köper en villa (om det nu händer, det verkar mest jobbigt att sköta trädgårdar och oroa sig för mögel) så ska jag låta folk måla på det. Det kommer bli en riktig graffitivilla! Om man nu inte får måla under broar utan att kommunen tvättar bort färgen dagen efter (åh, så effektivt använda skattemedel) och inte på stan heller(för där måste det ju finnas plats för reklaaam) så kan man ju i alla fall få måla på mitt hus. Så man har någonstans att måla menar jag. Visserligen så lär ju grannarna klaga och anmäla mig till typ Byggnadsnämnden. Men visst det kan de där övervuxna, fantasilösa, glädjedödande töntarna få göra då!

Häromdagen besökte jag en psykolog (eller om det var kurator, whatever). Jag inledde det hela med att gråta hysteriskt. Det är ju lite intressant att frågan ”Så, Miss Ambivalent, varför är du här?” kan utlösa den reaktionen. När jag hade snorat en stund (nej, jag gråter INTE vackert) så pratade vi. Om min prestationsångest. Om min barndom (surprise, surprise). Om mitt liv nu.

Det hela gick bra. Men jag känner mig så jävla löjlig. Patetisk. Jag menar, problemen jag har är inte några riktiga problem. Egentligen. Jag vet ju hur jag borde göra. Jag borde ta mina böcker, sätta mig vid ett bord och läsa i så där åtta timmar varje dag. Hur svårt kan det vara liksom? Väldigt svårt tydligen eftersom jag misslyckas gång på gång. De gånger jag faktiskt försöker. De flesta gånger ger jag upp innan jag ens har börjat. För det är ingen idé. För jag klarr ju inte ens av att leva upp till minimikraven. Dessutom är det jävligt jobbigt att plugga ens i en timme eftersom jag får ångest ungefär var femte minut. Allting blir så oövervinnligt. Tup som att klättra uppför Mount Everest utan utrustning. Dödsdömt med andra ord.

Fast hur smart är det att tänka ”Eftersom jag inte kan göra allt perfekt (vilket i mina ögon är samma sak som minimikravet) är det inte någon idé att göra något alls”. Det är ju helt idiotiskt. Men det är så det brukar bli för mig. Istället lägger jag min tid på mina ideella uppdrag, surfar runt, löser tidningar, målar naglarna, pratar med de jag bor med. Och visst, det är ju kul men jag lever hela tiden med borde plugga-stressen. Som gör att jag inte kan somna påkvällarna. Det leder till sömnbrist som leder till huvudvärk som leder till mer trötthet och ännu mindre pluggande.

Slutsatsen är att jag tänker så negativt. Om mig själv mest. För jag känner mig lat. Lat och dum. Lat, dum och patetisk. Inte alltid, absolut inte. Men ibland och nästan alltid när det gäller skolan.

Egentligen tycker jag att det ärså jävla uttjatat att bada i sina egna problem , skriva om dem och få det att framstå som om att jag tycker synd om mig själv och njuter av att vara tjejen som mår dåligt. Vill bara påpeka att jag inte njuter av att må dåligt eller att jag försöker framkalla den känslan. Jag vill ju vara glad och slippa all äcklig ångest. Jag vill inte sabba mitt liv nu och inte min framtid heller. Jag vill ju inte känna så här. Och nej, jag mår inte dåligt över hela mitt liv. Jag har ett sjukt bra liv, egentligen. Och jag gillar livet. Det är spännande. Men jag tror det skulle vara mer njutningsfullt med mindre ångest.

I morse tänkte jag på min yngsta syster. Hon är fin. Ibland är hon som min storasyster fast jag är bra mycket äldre än hon. Hon är så förståndig. Jag kan se mig själv i henne. Osäkerheten, svårigheten att hitta rätt plats, hitta vänner, hitta vem hon är. Det är alltid hon som kommer springande och kastar sig runt min hals varje gång jag kliver av tåget i Hemstaden.

I morse när jag tänkte på henne skickade jag ett sms: ”Du vet väl att du är bäst? Puss din storasyster”.

Några minuter senare fick jag svaret: ”Tack, du är också bäst! Puss”

Saknar henne galet mycket just nu.