• Förlust av inte mindre än 3 NÄRA vänner (en som jag sagt upp pga missbruk, en som dött i cancer och en som sagt upp mig, på grunder av hennes fantasifoster).
• Lite väl stora frågor om anställning hos vad jag trodde skulle bli min nya arbetsgivare.
• Ett helt gäng som varit lovande potentiella kunder till firman, som i sista stund drar sig ur.
• En olycklig förälskelse.

Idag är det den sista dagen i månaden. Trots allt skit som hänt, så går livet vidare. Helt otroligt att det gör det ibland, fast att man inte ens VILL! Det är inte så att jag stått på randen till självmord, men man kan säga att jag tappat sugen lite grann. Som jag sovit sista veckan, säkert 15h/dag i snitt.

Imorgon ska jag på begravning för en själsfrände. Det är den nära vännen som ska skickas ner i jorden. När någon man älskar dör lämnas det ett ofattbart tomrum. Det är också något att ta in, att uppleva.

Allt gott till er därute!

Sassa

I allra bästa fall pallar jag ta mig ner till gymet och kanske tom yogamattan idag. Men jag utgår från att det nog är kört. Bäst äter och sover jag mig i form. Så funkar jag.

En annan tanke är att det vore väldigt trevligt att befinna sig i Lund idag, då GUIF möter LUGI. Jag längtar tills jag får se GUIF i en match live igen. Det blir ganska snart säkert. Får nöja mig med SVT ikväll.

Nä, god natt så länge.
/Sassa

Idag gav samma person mig en utskällning för något jag inte gjort. Samma person gapar och skriker åt mig när vi far fram över vägen i hennes bil. Hon beskyller, skuldbelägger och projicerar för allt vad tygen håller. Och jag blir… förvånad, ledsen och väldigt arg. Det var när hon nästan kastade mig ut ur bilen när vi kommit fram till min port som jag kände hennes avundsjuka och till och med hat.

Så kan det vara! Inget här i livet är beständigt. Ännu en påminnelse för mig om att SKAPA TRYGGHETEN INOMBORDS. För man vet ALDRIG hur länge den stannar där ute. Det vet folket i Japan efter jordbävningarna och det vet jag. ALLT förändras och DÅ…

Jag gav mig iväg till några andra vänner, pratade ur mig. Nu har jag hittat tillbaka till min naturliga tacksamhet för livet. För 2 år sen tog en liknande upplevelse 2 veckor att hämta mig ifrån. Idag är det fan annorlunda! Jag säger bara en sak: ANDLIG STYRKETRÄNING IS THA SHIT!!!

Den största skillnaden är att jag för ett par år sen verkligen sett det som MITT fel. Detta är en upplevelse som kunde golva mitt människovärde, radera ut rätten till min existens. Inte nu! Visst kommer de tankarna! Visst kommer känslorna av hat tillbaka mot henne! Herregud, jag är människa och inget helgon! Men det BÄSTA FÖR MIG är att släppa taget nu. Jag vet att en av anledningarna till att hon blev så SATANS ARG var för att hon inte kan köra med mig. Hon är van vid att folk gör som hon vill men jag är hopplös på den punkten och retar upp alla med stora egon som kommer i min väg. Innan tog jag skit men inte nu. Jag ifrågasatte henne. Jag lät henne ha sitt utan att ta det alltför personligt. Jag hade ryggrad nog att säga att ”du kontaktar mig”. För jag kryper inte för någon. För NÅGON.

För att göra denna berättelse rättvisa vill jag även prata om sorgen. Ledsenheten som kommer av att bli sviken av någon man älskar. Hon är nämligen fortfarande en av de mest begåvade jag vet. Hon är rolig, omtänksam, kunnig, varm och en helt underbar person! Bara detta att hon inte tagit upp skiten ur sin egen ryggsäck utan lägger den på andra. Då kan det gå så fel!

Sorgen över att förlora ännu en vän inom loppet av en månad är dock…kännbar. För det är så illa här. I början av månaden mars gjorde jag slut med min närmsta vän för att hon börjat missbruka igen. Det är väldigt svårt att behålla den egna nykterheten när de man är närmast börjar använda igen. Jag var tvungen. I mitten av månaden dog en soulsister, en vacker själ. Och i slutet av mars försvinner ännu en väninna jag älskar. Åtminstone tillfälligt, och jag tror det tillfället blir låååååångt. Tungt.

Vad kan jag göra? Jag fortsätter att jobba på min inre trygghet, på att göra den oförstörbar. Jag fortsätter att ge nya människor chanser att komma in i mitt liv, något visare. Jag fortsätter…

…och återkommer! Tack till dig som läser och som speglar genom kommentarer. <3 /Sassa.

/Sassa

Jag blev sjuksskriven för fem år sen för utbrändhet, strax efter min utexaminering. Det  var en komplex jävla historia, som jag bara väntade på. Jag visste nämligen att det var nåt. Jag VISSTE. Men jag visste inte vad. Jag visste inte att jag var på flykt, visste inte att jag på ett dyssigt sätt använde mig av mat och relationer för att öka vällusten och minska smärtan. Jag bara visste att allt var fel. Och självklart fortsatte de beteendena när jag var utexaminerad och in i arbetslivet. Och självkklart visade det sig att jag även var en arbetsnarkoman. Någon som tvångsmässigt jobbar tills den stupar. För att man inte känner. Inte KAN känna att det är stopp. Framförallt inte VILL känna. För att kicken är så sköööön.

Många terapitimmar och många 12-stegsmöten senare…

Jag är en annan idag. Jag är NY. Min historia är historia. ÄNTLIGEN. I 19 år har jag kämpat, jag var 17 när den stora KRISEN seglade in. Nu är jag en Anna:n, med tomma händer, lätt bagage. Jag böjer mig för det faktum att livet ville mig, mer än jag ville livet. Livet ville mig så till den grad att jag nu har kapitulerat, håller livet ödmjukt i handen och-mot alla odds- älskar den jag blev. Älskar det jag fick. Trots att det inte alls liknar vad JAG bestämt att jag skulle bli och ville ha. Så kom det en gräns för mig med, som fick ner mig på knä för att tacka.

Nu ser jag framåt. En spännande framtid! Jag har alldeles strax ett nytt jobb; mitt första på 5 år. Det är på 25% och det är alldeles lagom. Jag jobbar åter med min firma också. Jag tränar för att om 1,5 år bestiga Kebenekaise. Jag har äntligen sköna vänner att hänga med, jag älskar min ursprungsfamilj men tar det lungt med det sociala med dem. Jag tror att det kan vara så att jag börjar bli giftasvuxen. Åtminstone om ett par år. Det ni!

/Sassa

Sassa Brassa

Jag har gjort nya livserfarenheter på sistone. Efter att i 3,5 år varit en trogen 12stegsvän, där AA, OA, NA osv varit en del av mitt vardagliga liv, har jag nu valt att byta bana. Jag vill inte vara i en organisation där inbördes kritik inte förekommer, där utveckling av text och metod inte sker i relation till det övriga samhällets utveckling. Det tog stopp. Jag kom till en punkt där min utveckling blev lidande. Jag är en frihetsivrare.

Jag tröttnade på att presentera mig som ”beroende”/”alkoholist” när det enligt min uppfattning är så att jag inte längre har ett problem med alkohol/droger. Jag har inte problemet därför at jag avstår dessa substanser. Enligt AA kan man inte tillfriska på egen hand, utan att ständigt påminna sig om hur illa det var (vilket man gör på möten) men jag håller inte med. Jag tycker det är att förminska människans förmåga till eget beslutsfattande. Jag tror att om man VILL AVSTÅ alkohol så AVSTÅR man alkohol. Jag vill aldrig mer bli full. Det tillför ingenting annat än problem i mitt liv. Och jag kommer aldrig mer att gå på ett slutet AA möte och presentera mig som alkoholist. Aldrig mer, med en dag i taget.

Allt för nu, Sassa

Hon kände min svaghet och utnyttjade den. Oöverstigliga krav försökte jag anpassa mig till, precis som jag gjorde som barn för att leva upp till pappas förväntningar. Min anpassning gick i takt med ökad irritation och emellanåt kunde jag känna rent hat, ren avundsjuka och ren illvilja mot henne. Så fortsatte det. Utåt sett det glada radarparet, inuti rent kaos.

Flera gånger försökte jag avbryta relationen, det var tydligt att jag tog mer stryk av den än vad hon gjorde. Lika många gånger gick jag tillbaka, jag hade ju ingen annan. Ingen annan. Och varje tillfälle var det mest inspirerande och glädjande jag upplevt. Varje återgång var så RÄTT. Men det var då det.

Idag är dagen då jag klarar mig utmärkt utan henne. Jag börjar bli sann mot mig själv, jag börjar sluta vilja vara den jag inte är och blir emellanåt väldigt nyfiken på vem jag är. Jag börjar respektera mina behov och se andra människor för det de är, varken mer eller mindre. Det är jättesvårt. Jag har varit en naiv stackare. Jag har trott gott om alla tills de bevisat motsatsen. Och även när det gjort det har jag fortsatt tro lite till, för människan är väl god, eller? Men jag har inget val om jag vill se en mening med detta livet så måste jag ändra mig. Det gamla sättet funkar inte längre.

Jag är fortfarande naiv. Men börjar åtminstone lära mig lite: Öppnar man sig för fel person så kan det få överjävliga konsekvenser. Man kan bli manipulerad, förtryckt och orättvist behandlad in absurdum. Människan är många gånger en förrädisk figur och jag tänker inte låta mig luras längre.

/Sassa

Nu var det ett tag sen.

Idag är det städ/tvätt/disk/matlagningsdag. Fast som vanligt tenderar jag att roa mig mer än att vara önskvärt målmedveten… Halva vardagsrummet är iaf städat. Och det förbannat noggrant.

Annars har jag det mest lungt och skönt om dagarna, precis så som jag vill att det ska va. Tittat på en del filmer; Queen Elisabeth I o II, My blueberry nights, Things we lost in the fire, Memento o Nyckeln till frihet.  Av dessa var Memento och Nyckeln till frihet mindre intressanta. Blueberry hade ett fantastiskt foto, Things we lost hanterar delvis beroendeproblematik (alltid intressant för en sån som jag) och Elisabeth II var stark, imponerande och ur ett feministiskt perspektiv ordentligt sorglig. Ikväll blir det P.S I love you. Hört at den ska va bra.

Hm, innan det blir för mörkt för damsugaren ska jag fortsätta använda den. Mmmmmmm…