Man undrar varför inte en så står tidning lyfter frågan om hur man kan hjälpa alla barn som ser sin föräldrar misshandla varandra istället för att hysteriskt skrika om en reklam

Varför måste det komma dagar då jag lyser igenom och dagar då jag har svårt för att vara lugn och harmonisk, jag vet inte ens vad som utlöser min tjurighet. Måste börja träna riktigt hårt för att få ur mig en del av allt jag bär på.

Har sagt till mig själv att jag ska försöka att besöka graven innan detta året har tagit slut och att jag vill åka dit ensam utan min familj, det vore nog det allra bästa så att jag får lugn och ro med mina tankar.

Är som sagt en helt vanligt fungerande människa

En sak som etsat sig fast i min hjärna är att jag som vanligt ligger och tröstar min lillebror i sängen, växelvis håller för öronen på honom för att skydda från allt gap och skrik från rummet utanför så smeker jag hans kind i förhoppning om att han ska känna sig trygg och för att att torka tårarna från hans kind. Jag kan inte exakt säga hur gamla vi är vid det här tillfället men jag skulle gissa på att jag är ca 8 år gammal och min lillebror några år yngre. Så otroligt sjukt att en 8 årig pojke ska behöva ha sådant ansvar och kunna tänka så moget så att han försöker skydda sin lillebror.

Pang !!!! så slås dörren upp till vårat rum och in dyker 2 poliser in i rummet med vår pappa under sig, han har som vanligt vaknat upp från sin spritkoma och gett sig på mamma. Hur polisen blivit inblandad just denna gången har jag ingen aning om, kanske var det någon granne som vi ibland hade flytt till som kanske märkte att allt inte stod rätt till och därför hade ringt till polisen.

Jag vet att jag orkade inte längre hålla upp min starka fasad som 8 årig kille så jag började hysteriskt skrika på poliserna att dom skulle göra min pappa illa trots att dom bara ville som jag förstår nu i äldre dagar att vi övriga i familjen skulle få känna oss trygga på julafton, slagsmålet fortsatte under några minuter i vårat pojkrum och jag sneglade mot min lillebror som grätt hysteriskt och känslan av att inte kunna trösta honom skar som en kniv genom mitt hjärta.

Efter några minuter när allt var över så smyger jag mig sakta ut i köket för att titta till min mamma och jag hittade henne som vanligt avdäckad i soffan, hennes ansikte var täckt av blod och jag kan inte med säkerhet säga om det var misshandeln, spriten eller lugnet av att pappa var gripen som gjorde att hon kunde sova.
Sakta smyger jag mig tillbaka till pojkrummet där jag ser att min och lillebrors bilbana som vi fått i julklapp blivit mosad under slagsmålet och allting var trasigt, jag tar min lillebrors favorit snuttefilt kryper ner nära honom och viskar några tröstande ord hans öra och får honom att somna då jag sakta smeker honom genom håret.