Ja, det var kanske egentligen ingen nyhet. Och jag trodde inte heller att det skulle bli ett problem när man väl befann sig i en relation. Jag inbillade mig att sexet bara skulle hålla sig sådär intensivt och härligt även efter ett tag. Men sexet håller sig inte sådär härligt och spännande. Sexet blir bara en enda stor källa till bråk och förvirrade gräl.

Jag vill ligga ungefär fem gånger om dagen, men skulle mer än väl kuna nöja mig med en sisådär varannan dag. Jag lever ihop med en man som mycket väl skulle kunna gå både en och två veckor utan sex. Han är inte särskilt nogräknad när det kommer till aktiviteter mellan lakanen. Inte heller på köksbordet, i soffan, på hallgolvet eller mot en vägg på kontoret. Han är egentligen aldrig riktigt sugen, och det leder ju till att det ständigt är jag som är där och trycker på. Knackar, bankar och försöker komma in. Nästan alltid möts jag av lås och bom, blankt nej och att han minsann är trött, inte har duschat, måste upp tidigt, hinner inte för att han skall ha något möte. Det finns vare sig tid, lust, ork eller energi. När man pratar om det håller han med om att sex borde vara en aktivitet som står på schemat tre-fyra gånger i veckan. You wish att det är sådan glöd här hemma. Här får man vara glad om det blir tre-fyra gånger i månaden.

Är det verkligen så att jag är sexmissbrukare när det här får mig att klättra på väggarna? Enligt min sambo har jag alldeles för hög sexlust, onormalt hög. Och det skulle inte spela någon roll hur ofta vi hade sex – jag skulle ändå vara missnöjd. Till saken hör dessutom att han ofta skickar ”kul” porrklipp emellan sig och polarna på nätet. Men det gör han ju inte för att han går igång på det, då handlar det ju bara om att det är kul. Han har ingen stor sexlust bara, och det är inte mitt fel, säger han.

Är jag dum och naiv – eller är det så att han bara inte är särskilt intresserad av att snuska loss med mig längre?

HJÄLP!

Jag måste säga att sexet i ett förhållande spränger alla gränser. Tänk om jag hade vetet hur bra sex man kunde ha med en man som man verkligen älskar, vågar vara ärlig mot och släpper alla andra tankar. Det är helt revolutionerande för mig, och det känns konstigt nog alldeles alldeles normalt. Det känns varken konstigt eller fel, det känns bara rätt.

Det är så skönt att man båda vet vad den andra vill ha. Jag älskar bakifrån medan han älskar att vara underst. Jag älskar att integrera en vibrator och han älskar att se mig njuta så av kombinationen. Det är en fantastisk känsla att ha sex, knulla och bli påsatt av någon som man verkligen älskar, och som dessutom älskar en tillbaka.

Vi hade ett litet gräl i lördags, och vi har väl egentligen inte varit helt sams förrän idag. Är det det här som är så kallat make up sex? Tror det, och hoppas det. För ibland hittar man en intensitet som gör att man blir alldeles knäsvag, och den känslan vill man alltid tillbaka till. Den känslan kunde jag få vid ONS förr, men det fungerade inte det sista under min singelperiod. Det kändes bara fel, och det kändes aldrig särskilt stimulerande. Men nu, nu är det helt annorlunda.

Herr Y – du är en sexgud!

Under eftermiddagen här har jag hft musikhjälpen på i bakgrunden. Jag har faktiskt aldrig tittat på det förut, och det är väl egentligen ingen sensationell nyhet. Men blev mycket positivt överaskad när jag såg att Nour el Refai var med. Som jag gillar den kvinnan. Jag tycker att hon är en fantastisk komiker, och hon rör verkligen om litegrann i macho-grytan.

Hon gjorde ett gig på Raw för något år sen. (Se nedan) Och då blev jag bara så kär i den kvinnan. Kär i bemärkelsen att jag verkligen uppskattar hennes rättframhet när det kommer till att prata om kvinnlighet, och kanske framför allt kvinnlig sexualitet. Det äör ju väldigt spännande det där, skillnaden mellan manlig och kvinnlig sexualitet. Det är helt logiskt att män skall vilja ligga med allt och alla, ha svårt för att vara trogna och tänka på sex twentyfour seven. Och på samma sätt är det ju självklart så att en kvinna egentligen bara är nöjd när hon får hålla ihop benen och mysa. Även om vi inte vill medge att det är såhär vi fortfarande tänker i många avseenden, så märker man det i folks fördomar.

Något utav det värsta som finns är lösaktiga kvinnor. Det är så fult, det är tabu och det är så snuskigt om en kvinna aktivt gör det valet att leva öppet med sin aktiva sexualitet. Det är helt tabu för en kvinna att räcka upp handen och säga att hon älskar sex. Hon skall vara sådär härligt diskret i sin framtoning, och hon skall ställa upp på det mesta när hon väl har hamnat naken mellan lakanen. Men hon skall egentligen aldrig ta initiativet. Hon skall spela svår, verka ointresserad och tiga ihjäl sin egen åtrå.

Och som man – ja, då måste du gilla porr och vilja ha sex fyra gånger i timman för att vara tillräckligt ball och häftig. Om en tjej ligger runt, så beror det på något obearbetat trauma i barndomen och att hon egentligen bara behöver närhet. Det beror aldrig på att hon bara helt enkelt gillar att knulla. Om en man ligger runt, så beror det ju just på det faktum att han njuter av sex. Varför är den här föreställningen om kvinnors asexualitet fortfarande så utbredd? Och varför är vi tjejer så rädda för att ta för oss när det kommer till vår egen kropp och våra egna önskningar? Varför har vi så svårt att vara lyhörda för vår egen längtan?

Det måste ju vara lika många män som bara ligger runt för att hävda sig, få bekräftelse eller lindra något barndomstrauma? Men varför är vi så rädda för att prata kring mäns eventuella rädsla eller osäkerhet inför sex? Varför finns det ens två olika sexualiteter – manlig och kvinnlig sexualitet? Borde det inte rimligtvis vara en och samma sexualitet, som sedan individanpassas? Varför är vi egentligen så noga med att särskilja våra kön, och förtydliga alla skillnader för att vilseleda oss bort från alla likheter?

En tjej gillar ju bara att knulla för att hon får mysa lite efteråt, och därför borde hon ju inte uppskatta ett ONS. Och en kille gillar ju bara att knulla, så han borde ju inte uppskatta ett förhållande där myset liksom är något utav det viktigaste? Varför lever så många av dessa föreställningar kvar? Och vare sig vi vill erkänna det eller inte så finns dom ju där, någonstans i bakgrunden. Det är fruktansvärt med tjejer som ligger runt, och dom flesta vill knappt ta i dom med tång. Killar som ligger runt är mest bara balla, fräcka och attraktiva. Dom blir lite som brudmagneter. Hur tusan kan det vara såhär, för att använda en klyscha, i dagens moderna samhälle?

Det är riktigt jävla sjukt att vi ser så olika på män och kvinnor. Och det är riktigt jävla sjukt att vi förstår varann så dåligt.

Nour el Refai på RAW Comedy.

http://www.youtube.com/watch?v=LqbN1F2Lx60

Vissa dagar vaknar man egentligen aldrig riktigt. Man går omkring som i dvala, frånvarande och svävande i kommunikationen. Alla människor runt omkring en existerar och finns i allra högsta grad, men dom gör egentligen inga större intryck. Orden går in, men dom fastnar inte. Det är som om limmet har torkat, och hur mycket man än trycker och trycker så fäster det inte.

Vissa dagar blir man liksom aldrig riktigt klar. Man kommer aldrig igång. Man jobbar men ingenting händer. Man sliter men ingenting blir gjort. Man skriver men ingenting blir skrivet. Man pratar ord om ingenting i långa stunder, men ingenting blir sagt. Man pratar i långa meningar utan mål, med en konsistens utan innehåll. Och man kommer aldrig fram till någonting alls. Man vandrar i sirap, men man fantiserar om Paris. Man är likgiltig inför alla de val som man ställs inför. Marken under ens fötter är bara ännu en hall som man lämnar bakom sig. Man vandrar i evigheter, men när man vänder sig om så har man bara gått två meter.

Idag är en sådan dag.

Allting går så långsamt.

Skärpning, Miss Hemlis.

Är det någon där ute som finns kvar? Jag, Miss Hemlis, finns kvar. Jag lever i allra högsta grad, och idag är en dag då jag verkligen får känna på hur det är att leva. Det känns både högt, lågt och lite mitt emellan.

Miss Hemlis är ju sambo numer. Hon har bra och dåliga perioder. Vägrar fortfarande behandling, förutom mina lyckopiller som jag knaprar dag ut och dag in. Mums! Jag tror egentligen inte att dom gör någon särskild nytta, men dom verkar inte göra någon skada heller. Som det verkar så tar dom väl bort en del toppar och dalar. Jag är kanske något mer jämn, fast jag kan fortfarande svänga på en femtioöring.

Min sambo, vi kan kalla honom Y, har fortfarande – och kommer nog alltid att ha – svårt för att hänga med i mina svängar. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Det finns liksom ingen hejd på det hela. Jag funderar ofta på hur jag skall klara av det här, och ja, hur jag skall göra för att inte sabba det här också? Han vet att jag har en del ångest emellan varven, men han vet kanske egentligen inte bredden av det. Ärligt talat är han inte riktigt intresserad av det där. Han säger att det spelar ingen roll, man skall inte fundera för mycket på det, och man skall bara försöka blunda och gå vidare. Han finns väl egentligen alltid där, men han har sin egen ryggsäck att bära på. Han har en helt annan mentalitet än vad jag har. Vi är grymt olika.

Jag är högt och lågt hela tiden medan han är mer konstant. Han bygger upp eller bryter ner humöret succesivt, många småsvängar och tydliga signaler kring vart han är påväg. Då blir det såklart svårt för honom att förstå hur mitt humör kan gå från toppen till botten på två röda. Och ibland har jag faktiskt till och med själv svårt för att förstå det. Du själv är den viktigaste personen i ditt liv, fast du själv är också den personen som är svårast att lära känna på riktigt. Vem är jag, egentligen?

Som ni märker är det same old, same old. I alla fall i stora drag. En viss utveckling har skett i positiv riktning, medan andra delar går mot värre och värre tider. Jag är fruktansvärt paranoid just nu. Jag tror ständigt att jag är förföljd, övervakad eller påpassad. Jag är livrädd för att någon skall skada mig, trots att jag egentligen inte är särskilt rädd för att dö? Jag är bara rädd att någon annan skall ha den makten över mitt liv. Att någon annan skall sätta sitt värde över mitt, och ta sig den rätten att avgöra min framtid.

Jag har saknat bloggen, och jag vet att jag har sagt det många gånger förr. Så jag tänker inte lova att det skall bli bättring, men jag kan lova att jag önskar att det blev en bättring. Jag har en ”vanlig” blogg vid sidan av, där jag skriver unde riktigt namn. Men jag avskyr att behöva känna mig begränsad och tvingas att censurera mig själv. Jag är inte öppen med mina privata ångestmonster, och jag vill inte att folk som känner mig skall veta vem jag egentligen är. Så ni, underbara främligar där ute, är dom enda som har tillgång till min blogg.

Och jag hoppas på en framtid för oss!

Jag kom precis hem ifrån min bättre hälfts trygga boning. Och jag mår alltid lite lätt illa när jag åker därifrån. Känslor av sorg och vemod infinner sig. Varför gjorde han inte allt i sin makt för att få mig att stanna? Varför bönade och bad han inte om mitt sällskap i ytterligare ett par timmar? Ytterligare en dag?

Jag nöjer mig inte med att ”bara vara” ihop med någon. Det räcker liksom inte att bara vara älskad. Det räcker inte att bara vara en flickvän. Jag vill vara den mest fantastiska människa som han någonsin har träffat och som han någonsin kommer att möta. Jag vill vara den enda människan i universum som betyder någonting för honom.

Och jag vet att kärleken inte är sådan i det verkliga livet. Jag vet det, men jag kan ändå inte sluta att hoppas. Och när den inte är sådär som den är på film, så får det mig arr undra - är han verkligen rätt för mig?Han säger dagligen att han älskar mig. Han säger att han struntar i allt som har varit. Han säger att han vill leva hela sitt liv ihop med mig.

Men hur kan man egentligen veta? Ord är många gånger stora och överväldigande. Men handlingen då? Vad säger egentligen handlingen? Hans ord säger att han älskar mig, men ibland känns det som om handlingen lika gärna hade kunnat fortgå utan mig. Det känns som om han lika gärna är själv som han hänger med mig. Det känns inte som att han går omkring och saknar mig så mycket som jag saknar honom. Om han inte älskar mig så som jag älskar honom – är han verkligen min bättre hälft í så fall? En bättre hälft borde väl rimligtvis vara någon som är sådär hejdlöst förälskad och skulle gå över eld och öppna hav för att få… tja, hålla om mig?

Och därför, mina vänner – gjorde jag slut via sms, på fyllan, i helgen. Sen åkte jag hem från partyt, körde ner mig totalt i botten, fixade ett par argt blödande sår lite här och var. Det var första gången jag skakade mig själv på ett halvår. Jag kände mig så ensam, men han kom inte till min undsättning. Han ringde, och sa att vi skulle prata när jag var nykter. Jag grät hysteriskt och ville bara dö. Och jag var själv. Dagen efter sågs vi, och sen dess har allting varit udda. Han är avståndstagande, och jag tror inte att han någonsin kommer att förstå hur mycket som är förstört hos mig.

Min fråga till er – mår jag egentligen bra av att ha ett förhållande?

Har ni sett Benjamin Button’s otroliga liv? Det var minst sagt en makalös film. En otrolig film. En otrolig berättelse. Jag vet inte vad det var med den som gjorde den så bra. Det var trots allt inte bara det faktum att man inte kan undgå att fantisera om Pitt mellan två rena lakan. Det är någonting mer. Någonting större, om man så säger (jag vet förvisso inte hur välutrustad han är).

Jag tror att det var hela den här dagboksgrejen. Varje gång jag ser en film, läser en bok, hör en historia som bygger på en dagbok blir jag lika rörd. Fascinerad. Överraskad. Och kanske framförallt övertygad om att vi alla bär på en ganska otrolig berättelse. Vi lever alla rätt så otroliga liv. Och tänk vad fantastiskt det vore om vi alla var lika bra på att sätta ord på våra berättelser? Att delge andra den storyn som vi allt som oftast bara tar för givet.

Jag brukar alltid tänka att jag från och med nu skall dokumentera mitt liv. Skriva ner allt mellan himmel och jord, sanning som lögn. Allt som är en del av mitt liv. Inte för andra skull, utan för min egen. Tänk att sitta där på ålderns höst och bläddra igenom kapitel efter kapitel som alla återberättar ditt livs största ögonblick. Och förmodligen ditt livs minsta ögonblick också, för visst är det väl så att det är detaljerna som utgör helheten?

Det var nog lite det som jag fastnade för i filmen också. I en scen tog den upp det här fenommenet… vad skall man kalla det? Typ butterfly effect. Allting hade kunnat vara helt annorlunda, bara någon hade valt annorlunda i en till synes liten och betydelselös situation. Att glömma sin kappa kan få förödande konsekvenser för andra. Men å andra sidan? Hade man inte glömt kappan hade kanske någonting än värre hänt? Ni som hade sett filmen förstår vad jag menar, och ni som inte har sett den får helt enkelt leva i ovisshet. Eller ta ert förnuft till fånga och se den.

Scream like you want it. I want it. I want it all.

När jag var yngre hände det väl att jag snattade någon chokladkaka eller så någon gång då och då. Små enstaka brott som jag aldrig skulle göra om idag, och som jag skäms över när jag tänker på det såhär i efterhand.

Idag damp det ner ett brev från åklagarmyndigheten. Böter på åttatusen spänn. För snatteri. Say what? För ett par veckor sedan var jag iväg och lunchade med en ytlig bekant. Vi hade trevligt och bestämde oss för att dra en shoppingtur också. Sagt och gjort. Vi är sedan inne i något köpcenter och jag vill prova lite kläder. Jag ber kompisen hålla väskan medan jag testar. Jag känner mig nöjd med kläderna – dom skall jag ha. Vi går mot kassan och jag betalar. 

Ingen ko i båten, såhär långt.

Väl utanför kommer det fram två vakter till mig och säger ”Hej, det finns nog saker i din väska som du har glömt att  betala…” Jag förstår ingenting. Va? Näe, jag betalade ju. Vi tas med in i ett typ förhörsrum där dom kollar igenom min väska och hittar grejer (smink) till ett värde av nästan nio hundra kronor. Som jag skäms! Min ”kompis” ser rätt lugn ut och vill inte kännas vid det här. De frågar om jag förnekar att dom har hittat grejer i min väska. Hur skall jag kunna göra det? Jag försöker förklara att det inte är jag. Men det finns inga bevis för att det var hon. De kommer fram till att vi var två om det här.

Vi släpps, och tiden går. Jag tänker mig att jag faktiskt borde komma lindrigt undan. Men så idag kom beskedet, ett ordenligt brev på posten. Jag har blivit dömd för snatteri! Jag kommer att stå med i brottsregistret under fem års tid. Jag kommer att ha svårt för att skaffa nytt jobb. Det blir problematiskt att skaffa lån, bostad och så vidare.

Trots att jag är oskyldig.

Allt är hennes fel. Vi pratade idag, och hon ställer sig fortfarande frågande till alltsammans. Hon menar att det var mitt fel. Att vi var två om det. Att det var jag som hetsade på? Ursäkta, men vilken värld lever människan i? Vad i helvete skall jag göra?

Det här är den värsta dagen på länge.

Hur många gånger har egentligen startat upp den här bloggen på nytt?

Anyway. Miss Hemlis och skaffat sig en ny dator och det är på tiden att ge vika för skrivarlusten. Den hör datorn skall enbart användas till skriverier av olika slag. Ni minns väl att Miss Hemlis i många år har gått omkring med drömmen om att slå igenom som författare?

Livet knatar på med villa,volvo, vovve och karl. Eller? Njae, inte till fullo. Miss Hemlis kör inte på villa, hon kör inte volvo, vovve har hon och en karl finnes också vid hennes sida. Det är tamejtusan alldeles makalöst, va? Frågan är bara hur länge Herr Å står ut med Miss Hemlis minst sagt paranoida föreställningar?

Den här gången hoppas jag att jag är här för att stanna. Jag har verkligen saknat bloggen. Jag har saknat responsen. Jag har saknat friheten i att kunna skriva vad som helst utan att behöva skämmas eller ta bort en del av den tragiska, men ack så magiska, sanningen. Ärlighet varar längst, right?

Sist, men absolut inte minst – jag har saknat er.

Det är tamejfan allting jag kan tänka på. Herr Å. Mitt livs första riktiga kärlek. Jag överanalyserar precis ALLTING och om han inte ständigt bedyrar sin kärlek så börjar jag tvivla.

Igår skrev jag att jag var på vippen att avsluta skiten. Idag känns det precis likadant, fast sju resor värre. Händer det inte något dramatiskt inom dom närmaste dagarna är risken stor att Miss Hemlis ger sig ut på singelbanan igen. Tragiskt, men sant.

Jag är verkligen inte förhållandetypen…