ramlade i trappan hemma i lördags… Slog mig rätt så illa. Knät och ansiktet värst.
Min första tanke – åh, nej! Jag måste kunna ta hand om pojkarna!

Det får inte hända mig nånting – nånsin. Vad händer med pojkarna då? Det är ju bara vi tre.
Jag har en fantastisk familj och världens finaste vänner. Hade inte klarat dessa dagarna utan dom! Men… om man inte har friska föräldrar som orkar eller vänner som tveklöst tar hand om ens barn – VAD HÄNDER DÅ? Hemska tanke…

I måndags hade Loke inbokat läkarbesök och Zeb som är nyopererad ska ju helst vara lite stilla tills stygnen läkt ihop något sånär.. Min fina vän, som numera titulerar sig som min storasyster, gick från jobbet för att skjutsa oss in till sjukhuset. O under tiden som Loke och jag var inne hos doktorn ordnade hon så att Zebs sår fick nytt förband eftersom det hade blött igenom på det gamla. Fantastiska människa… Det såg nog ganska roligt ut när vi kom gående… Zeb i en lånad sjukhusrullstol, utan protes med Mia som chaufför och Loke i en lånad sjukhusrullstol med mig som chaufför och jag som knappt kunde gå… Haltade sakta men säkert fram… Snacka om familjen annorlunda!

Love keeps us together, forever and ever!