Tillbaka på det här jävla sjukhuset. Nu ligger Zeb på operation. Idag ska dom bara ta bort en knuta som antingen är brosk, en bit av korsbandet eller ärrvävnad. Knutan skickas på analys sen. Som vanligt mår jag kasst idag – rädd att det inte är brosk. Rädd som vanligt. Rädd för allt, livet, verkligheten…
För exakt ett år och 11 månader sen lämnade jag oxå Zeb på operation. Amputationen. Då var livet verkligen sjukt. Och overkligt. Är det friskare och verkligare idag liksom?
O nu när jag sitter och skriver det här, så sitter jag i soffan där jag satt med min pappa en dag när jag mådde som sämst. Då var pappa frisk och Zeb hade fått sina första cellgifter.
Hatar att min pappa inte fick vinna. Han borde ha fått vinna.
Fy vilken konstig dag det här är… Får inget grepp om den, vet inte ens hur jag känner eller hur jag mår.
Bara längtar tills Zeb vaknar så jag slipper att vara ensam. Vill inte sitta här själv med mina tankar… Ohälsosamt.
Jag vill bara ha tillbaka verkligheten.
Jag vet inte ens vem jag är.