längesen sist… I know. =(
Zeb har äntligen opererat bort sin port a cath. Helt fantastisk känsla! Som att bli befriad ur kedjor… Kedjor som hållit oss fast vid den äckliga sjukdomen på nåt konstigt sätt. Men… nu är den borta! Zeb är så glad och visar alla ”kolla, jag har opererat bort porten!”
Var på återbesök i Lund i torsdags. På årsdagen… exakt två år sen Zeb startade sin behandling. Känns som det är längre sen ändå, men det är det inte. Proverna var bra och Zeb är så pigg och glad. =) Jag fick lite tid ensam med läkaren och hon frågade hur det var med oss. Minnena svider fortfarande i hjärtat och kommer alltid att göra det. Jag kommer aldrig att kunna bli kompis med den tiden och allt det hemska som hände där. Samtidigt saknar jag våra vänner vi fann där och de fina minnena vi delar med dem.
Jag frågade läkaren om framtiden fast jag vet att varken hon eller någon annan har något svar på den frågan. Hon svarade mig att den vet man inte mycket om, man vet bara det som har varit. Hon sa också att cancer i alla former är en hemsk sjukdom o att vi alla vet hur det går om man inte får behandling. När Zeb kom till avdelning 64 var han jättesjuk. Han var för liten för det vanliga behandlingsprotokollet, många av läkarna var oroade och bekymrade för hur det skulle gå för honom. Han hade spridning till flera ställen i båda lungorna och det är svårt när det gått så långt. Det är såna barn som Zeb som gör att det är fantastiskt att vara läkare.
Idag är jag glad att jag inte visste då hur sjuk Zeb var. Jag tror att jag stängde av när läkarna pratade om hans metastaser, för det var mer än vad jag klarade av. Jag förstod att han hade metastaser i lungorna, men jag stängde av allvaret i det.
Det viktigaste av allt är ändå att Zeb vann. Klarade jag av att stå upp när han var sjuk, så kommer jag att klara av alla jobbiga down-perioder vi kommer dela i framtiden. Loke håller mig i ena handen och Zeb håller mig i andra handen. Tillsammans är vi starka och slåss tillsammans. Mina barn är mina hjältar, dom är fantastiska och påminner mig varje dag om vad som är viktigt – på riktigt. Det är värt lite extra blod, svett och tårar.
