Tiden tickar… tick tack tick tack. Vad vi än gör och hur vi än mår så går tiden.
Vi har haft det bra. Varit lugnt med sjukdomar, förutom vinterkräksjukan som kom och hälsade på oss. Knappt några kallelser till sjukhus och andra instanser heller, så vi har haft det lugnt och skönt och slappnat av.
Såklart kommer allt på en gång när det väl kommer.
Vi har väntat på operationstid till Loke sedan augusti och nu igår var det äntligen dags. Han gjorde en sk förhudsplastik, då hans förhud varit för trång, vriden (!) och öppningen har liksom suttit på undersidan istället för framtill.
Jätteduktig var han som vanligt, pigg och glad. Somnade glad och vaknade glad. My little sunshine! Tio minuter efter att han hade vaknat ser jag hur huden över hela kroppen börjar rodna och svullna lite och Loke blir lite ledsen och besvärad. Jag frågar sköterskan vad han fått för mediciner och påminner henne om att Loke reagerat på medicin innan och vi gick tillsammans igenom journalen innan operationen. Då sa hon att han inte skulle få nåt som liknade det han fått när han fick allergichocken i somras. Hon läste igen och kunde inte riktigt förstå varför han blev röd nu. Men läkaren kom och gav Loke tavegyl intravenöst och sen la det sig nästan direkt och han var lika glad som vanligt igen.
Han är så duktig, han visar inget obehag när han kissar, gnäller inte alls. Idag har han haft mysdag hos mormor eftersom det var dags för mig och Zeb att först åka till ortopedtekniska verkstaden och sen vidare till Lunds barnsjukhus…. Typiskt att allt hopade sig dessa dagarna efter varandra. Men men, nu är det gjort och det är skönt!
9.15 var vi på ortopedverkstan för Zeb har haft skav av protesen och inte direkt velat använda den. Lilla benet har varit ganska rött när han tagit av protesen. Jag tyckte att det var dags för Zeb att få en ny, men ortopedteknikern var av en annan uppfattning. Han tittade på lilla benet och på protesen och sa sen att han tyckte att ortopeden i Lund skulle titta på en knuta som Zeb haft i över 1 år. Han tyckte att den skulle opereras bort, att det kunde vara därför Zeb får skav. Sen fixade han till protesen så nu ser den ut som ny!
Väl framme i Lund var det som vanligt. Ångesten sköljer över mig och jag mår skit. Hatar att behöva åka dit. Väl inne på avdelningen känns det som om jag inte har nån hud som skyddar min kropp, hela jag känns som ett öppet sår och allt som händer där gör ont ända in i själen. Vidrigt.
Idag var det dags för slätröntgen av benet, CT på lungorna, provtagning och läkarundersökning. Vi var lite sena pga vägarbete så jag kände mig uppjagad när vi kom fram 10 minuter för sent… Idag skulle Zeb sätta nål i armvecket eftersom han inte har sin port-a-cath kvar. Jag visste inte hur den situationen skulle bli, så jag hade förberett mig på det värsta med skrik, gråt och tvång. Han överraskade mig som vanligt… Han ville klara det själv, jag fick knappt vara med i rummet. Han frågade och tittade, sen när det väl var dags SÅ SA HAN INTE ETT LJUD! Helt otroligt, för det där är fan inte skönt alltså.
Vi hann träffa ortopeden innan det var dags för röntgen och han klämde och kände på Zebs ben och jag berättade vad ortopedteknikern hade sagt ang knutan. Förutom ortopeden, jag o Zeb i rummet, var där 2 sköterskor och 1 barnonkolog. Kändes obehagligt på ett sätt som jag inte kan förklara. Efter en liten stund så sa ortopeden att han ville ta bort knutan så fort som möjligt och frågade om vi hade nån semester eller nåt annat inbokat de närmsta veckorna… Jag såg lite frågande ut förmodligen eftersom han snabbt förklarade att han själv ville göra ingreppet och att det skulle göras på första lediga operationstid. ”Ni får en kallelse” sa han innan han gick. Vi följde med barnonkologen in till hennes rum och vi gick igenom frågor, provsvar och schemat för återbesök det närmaste året. Hon kollade igenom Zeb och sen var det dags att bege sig till röntgen 2 – slätröntgen på benet. Gick hur snabbt som helst, men det är ju näst intill vardag för Zeb. Har slutat räkna vilken gång i ordningen det är för länge sen… På röntgen 1 var det dags för kontrastmedel och CT på lungorna. Zeb har alltid varit sövd under dessa undersökningarna innan, förutom förra gången, fast då var det ju inte meningen. Då hade dom glömt att boka narkosläkare… Fast det klarade Zeb i alla fall, så nu vill jag inte att dom söver honom för CT mer. Onödigt när han är så fantastiskt duktig och klarar det hur bra som helst vaken! Gick lika bra idag, jag fick knappt vara med i rummet. Han rabblar sitt personnummer själv och hoppar sen upp på britsen… Och är bara 5 år!
Nu väntar helvetesveckan. Då man går och undrar hur bilderna och proverna ser ut. Det är likadant varje gång. Vill inte bli så påverkad, men jag lever knappt under den veckan. Då kan man inte låtsas att allt är bra, för då får man en käftsmäll av verkligheten. Man är så äckligt medveten. Är den jävla cancern tillbaka eller är den inte det?
Det finns ju en anledning till återbesök. Cancern har rispat min själ. Jag är rädd alltid. Det är som att ha en pistol riktad mot huvudet hela tiden. De flesta dagar kan jag se åt ett annat håll och låtsas att den inte är där. Men inte nu, inte förrän läkaren ringer och berättar att min son fortfarande är frisk. Sen kan jag låtsas i 4 månader till.
