Den enda nackdelen med att vara ensamstående mamma till Zeb och Loke är sorgen över att inte kunna dela dem med någon.
Jag har fina vänner, som ibland känns mer som familj som jag kan prata, skratta och gråta med. Men jag är ensam förälder. Jag utkämpar alla krigen själv.
Jag kan inte ens räkna alla gånger jag får kommentarer som ”men Zeb är ju frisk nu” eller ”men Downs syndrom-barn är ju så härliga” JA, JAG VET DET REDAN!
”men Zeb är ju frisk nu”… Det är inte över för mig. Det är en sorg, en oro och en rädsla som bränner i mig varje dag.
”men Downs syndrom-barn är ju så härliga”… Jag behöver inte bli övertygad om det, för jag upplever det varje dag. Det innebär mer än bara härliga ungar, trust me on that one.

Jag måste kämpa mot myndigheter och människor nästan varje dag, även om de mest simpla och självklara sakerna.
Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR mina barn och jag ÄLSKAR att vara deras mamma, jag är så STOLT över mina fina barn och jag känner enorm BEUNDRAN för dom båda två. Jag önskar bara att jag inte hade behövt kämpa så hårt. Jag önskar att det hade varit lite enklare ibland…

Knycker de här orden av min kära vän, för de är såååå sanna och passar så bra:
SOME PEOPLE NEED A HIGH FIVE! IN THE FACE! WITH A CHAIR!

Men å andra sidan…. Jag får ju faktiskt göra något som ingen annan i hela världen får göra: Jag får krypa ner i sängen hos de goaste ungarna jag vet!
Ja, de små skit-ungarna sover i min säng och det är så mysigt så det inte är klokt! Trots att man vaknar tusen gånger av ben och armar på villovägar – typ i mitt ansikte… O vid halv sex säger Loke hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej och Zeb blir irriterad för han vill sova mer… Jag håller med Zeb och vill gärna sova lite till, men Loke är så gullig att man smälter på en sekund och sen kryper vi ner under täcket alla tre, slår på tvn och myser till barnprogram. DET ÄR ETT AV ALLA ÖGONBLICK SOM JAG FÅR HELT FÖR MIG SJÄLV OCH INGEN ANNAN KAN ELLER FÅR NJUTA AV.