… alltid saker och ting som en bra idé – ända tills dagen före. känner mig bara trött och har inte alls lust att köra en långtur imorgon. fast är ju inte ikväll jag ska det så det kanske hinner gå över igen. är ju inte första gången dagen före genererar ett ångrande av beslut.

vädret ser ut att bli helt okej. kanske packar med gångbara skor och tar en tur i brunnsskogen för loppisen lär vara för sent o besöka (lika tur det, behöver inte riktigt fler grejer just nu). eller stannar kvar och övervakar dotterns kalas (sist jag var med på ett barnkalas så var det en överväldigande upplevelse – alldeles för många 4-5 åringar på samma ställe för att vara ett nöje).

… fort och långsamt.

har kalas för min femåring idag. känns som de här åren gick så fort. och svindlande att tänka att nästkommande år antagligen går minst lika fort.

ska tillbaks till Ronneby ett par timmar imorrn eftermiddag med. tösen är bjuden på kalas hos sin gamla kompis och får träffa sina vänner igen. känns annorlunda för egen del att åka tillbaks första gången sen man flyttade. kommer det kännas som hemma eller bara konstigt?

ska åka och hälsa på barnens mormor, min mamma, ett par dagar nästa vecka. om hon orkar dvs. känns lite ledsamt att hon kanske inte gör det. mamma börjar bli gammal, sliten och har skadat sig igen. (och prioriterar annat i livet högre – andra besök, andra åtaganden). när jag lagt på luren kände jag att frågan är om glädjen att träffa dem överväger att hon inte orkar med dem. eller tror sig orka.

barnen har en mormor. morfar är död. farmor och farfar vill inte träffa oss. eller inte på samma villkor. de vill väldigt gärna träffa sina barnbarn, om bara jag följer med. de vill absolut inte umgås med min sambo eller ens träffa honom. och jag känner jag vill inte gå med på dessa villkor, kan inte godkänna deras värderingar och handlingar och ska jag då ta med barnen till dem själv då och umgås och låtsas som ingenting? deras biologiska farmor och farfar är döda. vet inte om det hade gjort nån skillnad. mamman dog när sambon var liten i cancer. pappan söp ihjäl sig och hade ändå inte varit något umgänge.

jag tror jag väljer rätt. när de blir stora och förstår så tänker jag berätta varför och låta dem själv välja om de vill ta kontakt med dem alls. ändå känns det så orättvist. det är deras val inte mitt. livet är orättvist och jag vet inte varför jag beklagar mig. om man vänder på det har jag ju så mycket annat så vad är en mor/farförälder mer eller mindre?

ibland kan jag sakna hur det var att vara barn då det mesta var självklart, hade ett svar och känslor var enkla. inget är självklart. finns inga säkra svar. känslor är inte enkla.

fast mamma åker och blir programmerad idag igen – så hon är lite mer säker på sin sanning ett tag framöver. hoppas bara det inte påverkar nästa besök där hemma.

ps. om anonym från ronneby hör av sig så kan jag räta ut frågetecknen kanske.

… ett år till. inte för att man känner nån skillnad. känner mig inte alls som vare sig 31 eller snart 32 då. och på systemet tycker de nog jag ser ut som under 20 fortfarande.

32 år. 9 år i blekinge. 5 år som mamma. 8,5 år som sr-anställd. 21 år som sektmedlem (på pappret iaf). 11 år som ickereligiös. 4 år som körsångare. 0 år som växjöbo. än så länge.

.. så svårt o göra nåt åt det man fakstiskt kan göra nåt åt i stället för att gå och fundera ihjäl sig på sånt som är betydligt svårare. alla dessa känslor och tankar som bara är i vägen för att saker och ting ska flyta på lite mer lätt och på rutin.

försöker utnyttja rastlösheten till att tömma lite lådor. fast inget blir riktigt som jag vill, rätt plats och så där. sambon har tagit barnen till lekplatsen för det är fler som är rastlösa idag.

…saker jag inte hittar.

…orken att komma igång idag igen. gick på semester i fredags och blev bara så trött. jag är alltid trött men mer helt slut. men måste hitta lite ork. så att jag slipper hela tiden gå runt och leta efter sånt vi inte plockat upp. och få bort de lådor som står i vardagsrummet och hallen fortfarande. behöver hitta en bra ordning i både kök och övriga rum.

…

… att be om hjälp?

vill helst fixa saker och ting själv. och gör det iofs oftast med. men ibland blir saker och ting så mycket lättare med en hjälpande hand.

tänkte jag inte bli. nog för att man skulle få rutin på det hela om man flyttade varje vår och höst. men att flytta en fågel var inte lätt. och inte är jag riktigt färdig än. hoppas få den biten klar här imorgon så att det som sen återstår är den nya lägenheten.

har haft ett par hemska stress-dagar nu och ändå har jag hunnit tänka en hel del. konstigt nog fastän det känts som jag inte ens kunnat tänka klart. så motsägande. kommit fram till både enkla och svåra saker. och kommer nog få fundera en hel del till på både det ena och det andra och se om jag blir nåt klokare.

känns definitivt som det varit den värsta flytten jag haft hittills. hoppas bara att det kan generera större förändringar än övriga flyttar.