Jag är taggad, motiverad, och… trött Vi har kört hårt den här veckan, inte så mycket egen planering men en massa annat fix och trix, både arbetat med vår policy och ställt i ordning saker och ting. Jag har också hunnit med att träffa två föräldrar till mina mentorselever.

Något som verkligen är helt nytt för mig, för ett sådant tänk har ingen annan initierat i min närhet, nämligen tanken om total läxfrihet. Att eleverna ska vara lediga när skoldagen är slut. Det ställer höga krav på mig, och på mina elever. Jag måste se till att arbetsklimatet är sådant att eleverna kan koncentrera sig och arbeta, samt sätta höga krav på eleverna och visa att de kan klara av att få allt gjort på lektionstid. De å andra sidan måste också vara motiverade och visa att de klarar av detta. För får man inte veckoplaneringen gjord på lektionerna får man ta hem, och det vill vi ju att de ska slippa.

Lite övning inför prov ska jag kunna begära, men där ska det ändå bara vara repetition och ingenting annat.

Det är som sagt ett helt nytt tänk, men jag ser det som en stor utmaning och är taggad att klara av detta. Jag återkommer med lite skryt när jag lyckats

Nu har jag bara en vardag kvar, en ensam dag kvar med min lilla kille, och sedan är det dags för jobb och förskola. Det är bitterljuvt, helt klart. Men man måste fokusera på det positiva:

* Samuel kommer att lära sig så mycket
* Samuel kommer att få en massa nya vänner, som han får leka med varje dag
* Förskolepersonalen kommer förhoppningsvis få honom att äta lite mer varierad mat
* Jag kommer att tjäna pengar
* Jag får äntligen utnyttja all kunskap jag inhämtat under en låååång utbildning
* Jag kommer att få vara en del av barns vardag och inlärning, och kommer att sätta en permanent stämpel på deras liv, både framtid och vardag. Förhoppningsvis blir det en positiv stämpel med mycket glädje och kunskap.
* Jag kommer att få vara del i ett arbetslag som arbetar för att utveckla en skola, ett arbetssätt, en arbetsplats. Det finns många utmaningar i detta.
* Jag kommer att kunna klä mig mindre praktiskt eftersom jag inte måste springa efter Samuel dagarna i ända

Jobbet ska också blir jätteroligt, men givetvis tufft. Det vet jag ju. Men nu vikarierar jag inte för någon annan, utan alla val jag gör kan grundas i en långsiktig tanke och planering, och det känns skönt. Jag bestämmer vad eleverna ska lära sig även nästa år, eftersom jag väljer att lära dem vissa saker just nu. Ingen annan kommer sopa upp efter mig sedan, utan det får jag göra själv.

Samtidigt får jag nu möjligheten att forma en skola, på ett sätt jag inte skulle kunnat göra i en kommunal skola. Att denna skola fortfarande är ny är också spännande, då det inte finns några ingrodda ”så här arbetar vi på den här skolan”-tankar. Eleverna som nu blir nior är de första niorna på skolan. Första året elever går ut och lämnar skolan. Ett viktigt år, med andra ord.

Jag ska göra mitt allra bästa för att ge dem de verktyg de behöver i framtiden.

Och samtidigt ska jag göra mitt bästa på hemmaplan, med middagsplaneringar, hämtning och lämning, träning och att umgås med vänner och min man. Som alla andra svennar, med andra ord

Så här har det hållit på i över en vecka nu, sedan Samuel blev förkyld. Det går väl över igen snart, hoppas jag. Ett tag sov han ju till närmare 7 på morgnarna och jag blev väl lite bortskämd. Tur att jag numera klarar av att konsumera kaffe. Utan den vet jag inte hur jag skulle klarat dagarna.

Ikväll ska vi på möte med Samuels dagis. Det ska bli spännande att få se avdelningen och träffa hans fröknar. Höra om de har någon speciell pedagogik.

Förutom detta har jag blivit inbjuden till en tjejkväll med ”mina” morsor. Jag längtar!!

Sommaren har kommit och jag är verkligen slutkörd. Det har varit för mycket den senaste tiden och jag ska verkligen försöka samla krafter till hösten när jag börjar på mitt första riktiga jobb, ett jobb jag räknar med att bli kvar på ett tag och där jag har ett intresse att vara med och påverka långsiktigt.

Men det innebär ju mycket jobb förstås, och engagemang. Och en förmåga att hitta mig själv. Jag känner att jag har tappat bort mig lite den senaste tiden. Jag är en lärare, en mamma, en fru, en syster, en vän, osv osv osv. Men vem är den här personen? Vem är Mrs Moreira? Jag vet faktiskt inte. Ärligt talat orkar jag faktiskt inte ens tänka på det just nu. Nu ska jag ha sommarlov och vara ledig.

Eller, jag ska ju ha hand om Samuel, det kan knappast räknas som ledighet Han är som en liten orkan, som virvlar runt och stökar ner. Men han kan också sitta i mitt knä och läsa en bok eller lyssna på när jag sjunger. En fantastisk liten kille med så mycket personlighet. Min lilla älskling!

Samuel ska vara hemma med sin pappa och de kommer förstås ha det jättebra.

Vet inte om det blir så mycket bloggande… nu finns det ju så mycket att berätta, och ändå inte så mycket, att jag inte riktigt orkar ta tag i tankarna och få ner det på papper.

Samuel fyller 1 år snart, hur sjutton har det gått så här fort?

Tyson fick till sist somna in, det blev bara värre hela tiden och nu är det lugnt och skönt här hemma med nöjda katter och en lugn Nina som inte behöver oroa sig längre. Tyson tas väl om hand av min fina Bicky, och Sofie lovade att lilla Victor håller ett vakande öga över henne också

Samuel sitter med Danonino-yoghurt över HELA ansiktet och händerna, samt framför sig, så jag ska nog ta tag i det…

Det har ju hänt sååå mycket sedan sist, så vad berätta? Tror att jag helt enkelt hoppar över de månader som gått och börjar på dagens datum.

Samuel fyllde 8 månader i helgen och har blivit en så stor och härlig kille. Glad, full med upptåg, upptäckarviljan är på högsta nivå. Samtidigt är han ganska mammig och har ibland svårt att slappna av om han inte får sitta i famnen. Men det är ju sååå mysigt, och bara en period, så det är ju ingen fara.

Har inget specifikt att berätta, så jag avslutar här

Men nu står jag ändå i valet och kvalet… Min älskade, fina, underbara lilla Tyson. Utkastad vid en vägkant hittades hon, ca 5 veckor gammal, tillsammans med sina fem syskon. Vi tog hand om Tyson och hennes syster Tiger. Att de togs för tidigt från sin mamma har varit tydligt i hela deras snart 7-åriga liv. Tiger dregglar och snuttar och fastnar som i trans ibland. Tyson kissar överallt…. och har gjort så i snart 7 år. Jag kan inte lämna någon typ av textil på ställen där hon kan tänkas kissa. Lämnar jag en filt i soffan kan ni ge er på att hon sätter sig där. Smutskläder på golvet är inte att tala om, inte ens i en timme medan man väntar på att en maskin tvätt ska bli färdig och det är fullt i tvättkorgen.

Här om dagen skulle jag och Samuel åka hem till min mamma. När jag ska sätta Samuel i hans bilstol som stod i hallen, känner jag direkt lukten. Frän, stark, äcklig. Tyson har kissat i Samuels stol. I min lilla sons stol. Jävla skitkatt!

Då kände jag att det var droppen. Jag orkar inte mer! Jag ska inte behöva ställa in min sons stol i en garderob för att min katt inte ska sätta sig och kissa där!

Å andra sidan.. det är min älskade lilla Tyson. Mitt gostroll, min spinnande lilla bästa vän. Hon som legat på min mage varje kväll i 7 år. Hon som tillåter bara mig att bära henne.

Kan man försvara en avlivning av en katt som är frisk, men som kissar överallt? Å andra sidan igen, hon mår ju inte bra när hon gör fel, jag ser det på henne. Hon vet att hon gör fel, men verkar inte kunna hejda sig?

Kom nu inte med någon idiotisk kommentar om att jag ska byta kattsand eller hålla lådan mer ren. För när Tyson gör sånt här så är lådan ren 9 av 10 gånger. Någon gång kan jag lägga skulden på mig själv, men då vet jag ju det. Hade det varit lösningen hade jag ju inte suttit här med ett brustet hjärta över att kanske måste avliva min fina lilla katt, mitt första egna husdjur.

Det är för jävligt…

Men det innebär att jag istället skriver mindre här… I och för sig är det ju bara för min egen skull jag skriver, så det spelar ju mindre roll egentligen.

Men som sagt, det händer mycket. Samuel äter nu gröt, inte lika bra de senaste dagarna som innan, men ändå. Han greppar saker ganska bra, och mitt hår väldigt bra. Tycker att jag ständigt plockar långa hårstrån ur hans små nävar.

Idag har vi varit och hälsat på Anne och Noel i Orresta, och allihop tog en sväng till Västerås. Där gjorde jag av med en del pengar… och åt god banan-chokladglass. Fick flashbacks till Banana Joe, den där GB-glassen som fanns på den tiden vi fortfarande spenderade somrarna på Camping Albatross utanför Barcelona… det var tider det.. och det var en fantastisk glass. Vilket pucko var det som bestämde sig för att ta bort den ur sortimentet? När det finns 18,000 olika Magnum?

I morgon kommer Sams ena gudmor Sara och hälsar på! Åh vad vi längtar! Vi ska också passa på att försöka fixa Samuels pass. Passmaskinen var ju trasig igår när vi var där.

Igår var det sol och bad hemma hos mamma och pappa, med Jenny och barnen, samt Michaela och hennes knoddar. Samuel och jag badade i poolen för första gången, och någon timme senare vände sig Samuel från rygg till mage, tillbaka till rygg, och igen till mage! Så duktig kille!

På kvällen kom också Teresa på besök, har inte träffat henne sedan 2005 räknade vi ut. Och innan dess var det 2003, när vi hade det sista utbytet på gymnasiet. Hon åker tillbaka till Tyskland på måndag, men vi hinner tyvärr inte ses mer.

Idag har vi varit hos Johan, Anne och Noel. Tagit det lugnt, ätit mat, druckit ett par glas vin, promenerat. Mycket trevligt! Synd att jag brände axlar och armar igår hos mamma och pappa, annars hade jag verkligen kunnat njuta av vädret. Men så är det, man lär så länge man lever

På måndag blir det Vårruset med alla mammorna och knoddarna, ska bli roligt! Tyvärr gick det inte att boka dejt med Cecily när vi ändå beger oss till Uppsala, men det får bli en annan gång.