Sist jag skrev kände jag mig så fri och så förvissad om en framtid som egenföretagare – att få skapa min egen sysselsättning och inkomst. Jag har tom gått kurs i starta-eget och där kom jag fram till att det kommer gå åt helvete.

Mitt liv har låst in mig i en bur som jag på olika vis har försökt ta mig ut ifrån men det går fan inte!

Jag är snart femtio år och ser hur mitt liv sakta raseras, en sten i taget. Jag är en misslyckad jävel, från start till slut!

Jag kan inte ta några lån.

Jag kan inte ens skriva kontrakt på en lokal.

Mitt skuldberg växer igen då jag inte har någon fast inkomst över existensminimum som kan beta av det.

Jag blev uppsagd från mitt fasta jobb sedan fem år tillbaka och chansen att ens få en anställning i framtiden krymper med varje vecka som jag går utan jobb.

- Hej! Jag fick din ansökan men jag undrar en sak – har du någon lärarbehörighet?

- Nej, det har jag inte. Jag har bara jobbat som lärare i 20 år.

- Åh, så synd men då kan jag tyvärr inte ha dig i åtanke för tjänsten. Jag kan höra av mig om vi behöver någon timvikarie.

- Ja, gör det…

Varför har du ingen lärarbehörighet?

NÄR FAN SKULLE JAG HA SKAFFAT DEN???

När jag var ensam med tre ungar?

När jag inte ens kunde få ihop till mina räkningar? Skulle jag ta studielån då?

Har du ingen familj som kan ställa upp?

Nej, jag bor ensam i Göteborg.

Ingen som kan ge dig ett lån?

Nej, vem skulle det vara? Syskonen har fullt upp med sina liv. Föräldrar har jag inga som jag kan kalla för föräldrar.

Nej, jag är ensam!

Jag har inte lyckats med en enda av de moment som man borde ha klarat vid det här laget – utbildning, stadig ekonomi, en livspartner eller ens fäder som finns där och stöttar för om jag faller så faller ungarna också.

Mina företagsdrömmar kan jag lägga ner i en låda och glömma bort. Jag har inga verktyg att förverkliga dem. Jag har inga papper på att jag KAN något!

När jag ser andra företag inom samma bransch så kan de visa upp fina diplom och utbildningar inom området. Jag har inte ens en liten helgkurs att visa upp.

Fick förslaget att anmäla mig på en föreläsningssida, där man förmedlar föreläsare. Det kostar ca 4000 kr att bara få vara med i en sådan förmedling. Att utbilda sig som hälsorådgivare inom LCHF kostar mellan 10 000 – 25 000 kronor eller så kan man gå ett år på Folkhögskola utanför Örnsköldsvik!

Jag föddes med ett intellekt, en kreativitet och förmågor som jag aldrig fått chansen att få ner på ett papper. Hade jag bott kvar hemma och haft föräldrar som stöttat mig så kanske jag åtminstone hade haft en utbildning att visa upp.

Alla de där människorna som började med ”ett par tomma händer” och jobbade sig upp från inget till något, de bestämde sig nog tidigt för att inte skaffa barn. Jag tog det idiotiska beslutet att skaffa mig barn..ensam!

Varenda förutsättning jag kunnat ha, har jag själv med idiotiska beslut amputerat. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv eller något annat än mitt eget liv och mina egna beslut.

Ingen kommer rädda mig och jag klarar inte av att rädda mig själv.

Jag har vänt på dygnet, jag går inte ut, jag sitter hemma, dag efter dag och får inte ens ihop energi till att skriva ett vettigt ”personligt brev” på Arbetsförmedlingens sida för att söka jobb. Jag orkar inte sälja mig själv för jag har inga papper på det jag kan.

Jag vet att varenda kotte som träffar mig slås av min charm, mitt förstånd och min kompetens men det finns inga papper på det!

Jag hade det knaggligt när jag jobbade men det fanns ett ljus i tunneln att bli skuldfri och jag hade en regelbunden inkomst.

Idag är det a-kassa som gäller, minus underhåll. Storesonens pappa vägrar ge mig underhåll efter sonens 18-årsdag. Jo, jag skulle kunna gå igenom hela rundan med utredning om underhåll igen men jag ORKAR INTE – jag VILL INTE  visa upp min kassa ekonomi för honom en gång till. Han tjänar fem gånger mer än mig.

Hans sista lilla knivhugg i mig var att ge storesonen 7000 norska kronor kontant sist han träffade honom. Ungen kom hem och lade dem på bordet och sa: – Här mamma, du får dem av mig.

Jag började gråta av förnedring. Hur FAN kan han göra så? Under alla jävla år som gått så har han bråkat och tjafsat om pengar och att jag inte fan ska ha några pengar och det är den enda anledningen till att jag har min son hos mig – för pengarnas skull! För ett sketet underhåll! Jag har fått vända på varenda krona för att ha mat på bordet, kläder på ungarna och ett hem att bo i. NÄR stoppade jag underhållet i egen ficka???

Jag äger inte ens ett klädesplagg som kostat över 500 kr, eller ens ett par skor. Hans son går i skor som kostar 1000-lappen och han köpte en jacka för 1500 kr förra vintern som han glömde kvar i skolan och som är borta nu…men han har flera andra jackor ändå. Min vinterjacka köpte jag på rea för sju år sedan och efter 35 kilos viktminskning är den så stor att jag knyter ett virkat koftskärp i midjan för att det inte ska blåsa in kall luft under.  Jag har gått med samma onda tand i fem år som jag inte lyckats laga för det kostar för mycket och jag har fortfarande inte råd att laga den för det kostar 4000 kr.

Vem fel är det?

Ingens men det är väldigt lockande att skylla på någon eller bara skylla ifrån sig. Men det finns ingen att skylla på. Bara mina egna kassa beslut.

Att gå hemma dag efter dag äter upp mitt psyke och jag märker själv att jag håller på att ramla ner i depression. De enda gångerna jag går ut är när jag ska handla mat eller träffa min coach eller gå till BUP.

Jag har motsträvigt börjat vara aktiv på min kontaktsida på nätet men inom mig är jag livrädd för att släppa in en man i mitt liv…vad har jag att ge? Jag har inget att ge mer än mig själv och det är inte så jävla mycket kvar av mig heller…mer än en massa löst skinn och skrynklig kropp. Det är jättekul att inte bli betraktad som tjock längre men jag är inte smal än och med tanke på hur mycket skinn som redan är löst så skulle det lätt kosta 100 o00 kr för plastik. Vem vill operera den här gamla kroppen och hur skulle resultatet se ut?  Skulle jag ens klara av att klä av mig naken inför en man igen?

Det var så länge sedan och sist var jag fortfarande en tjockis. Nu raggar männen på en ”smal” kvinna med vackra former men de vet inte att jag går med två behåar, en som håller in och en som puschar upp, en body som håller sladdret på magen i schack och en klänning som döljer mina feta, dallriga lår…you don´t see what you get!

När alla dessa tankar kommer upp till ytan så knyter sig hela mitt inre och sömnen kan inte mota bort dem. Klockan är halvfem på morgonen och natten är svart utanför. Lika svart som mina känslor och tankar omkring mig själv och mitt eget liv.

Förbrukad – värdelös – fattig – inlåst i mitt eget liv och utelåst från det liv som finns utanför.

 Jag vet att jag inte är en dålig människa. Jag vet att jag har både hjärta, själ och hjärna – jag är både klok, snäll, trevlig och bra på alla sätt och vis men tyvärr känns det inte så när man går månad ut och månad in utan jobb eller inkomster som går att ”leva” på.

Det kanske blir bättre men jag är otroligt bra på att vara realist också – vem ska anställa mig?

Vad ska jag jobba med?

Vem vill ha en relation med mig?

Jag är förbrukad.

Jag jobbar men inte får någon annan än mig själv. Jag kan VÄLJA hur mycket jag vill jobba men ja, jag måste ju få mitt företag att gå runt men jag har räknat ut att det innebär att jag kan jobba två timmar om dagen (plus förberedelser), fem dagar i veckan för att klara mig och tjäna mer pengar än jag någonsin gjort som löneslav! Jag kan välja när jag jobbar, hur mycket och säga nej, jag vill inte jobbar mer än så här många timmar osv. Ja, jag vet att de flesta som startar ett företag får jobba 24/7 och sliter som djur men det beror ju också på vad det är för företag de startar. Tar jag 300 kr i månaden per kund och har tio grupper med tio personer i varje så innebär det 30.000 kr. Hälften kommer gå till skatter och företaget men ja, 15 000 i handen är ju inte dåligt? Jag är ingen ekonom men baserat på det här är det 10 timmars arbetsvecka och ja, jag kan ju dubbla det utan några problem.

Fan, jag är fri!

Sedan har jag fått snällt vänta på att semestrar ska ta slut och skolorna börja och inte nog med det, Ramadan (den muslimska fastan) hamnade mitt i det också och jag måste vänta tills alla har kommit in i sin vardag igen för att få ut min reklam om mitt framtida företag. Jag har anmält mig arbetslös nu och AF lyckades med konststycket att anmäla mig till fel a-kassa, vilket jag fick åtgärda idag. Oron över att inte ha någon inkomst nästa månad är ju också en slags väntan. Jag måste ju ha något att leva på och kunna betala hyran med i september! Fick min sista lön igår och Kronofogden har slutat dra på min lön så jag fick ca 1700 kr ”över” – för lite att spara – så jag bestämde mig för att köpa mig en begagnad Lap-top – jag måste ju ha en dator om jag ska kunna, dels söka jobb men också kunna få fart på mitt företag. Har ju hemsida, mail och allt via nätet. Fick en massa goda råd av mina datakuniga vänner på FB och hittade en HP Compaq6910p för 1690 kr på en liten dataaffär som säljer begagnade datorer och även reparerar. Funkar skitbra! Har bara 1,5 år på nacken så även det trådlösa funkar bra.

Nu är den ångesten iallafall över för jag hade verkligen ingen aning om hur jag skulle kunna lösa mitt dataproblem annars. Får även en extern hårddisk i avgångspresent, talade ex-chefen om när han ringde, för jag har ju inte lämnat in min jobbdator som är full av dokument och bilder…nu kan jag ladda över dem till den externa hårddisken och sedan lämna in datorn! GÖTT!

Vikten har stått still HELA sommaren och det har varit lite tröstlöst, fast jag inte fuskat något mer än att jag käkar bananer med jämna mellanrum men idag stod vågen  plötsligt på ca 2,5 kilo mindre, så nu verkar det röra på sig igen. Har även inköpt cocosolja som jag smörjer in mig med – det ska ha en åtstramande effekt tydligen. Jag smörjer tom in ansiktet med det! Det finns en egenskap i oljan som bara går att återfinna i modersmjölk annars så det kan ju knappast bli värre! 

Vad annars?

Har fått en ”bästis” i min fd kollega från jobbet. Hon var utomlands hela sommaren men kom tillbaka lagom till Kulturkalaset började. Vi var ute och tjoade flera gånger och i helgen, firade vi min födelsedag – hon bjöd mig på en helkväll, kan lätt säga. Först kollade vi på Mustasch på Götaplatsen och sedan drog vi vidare till min favoritpug där vi faktiskt fastnade – whiskeyn flödade jag blev rejält berusad. Dessutom ”föll jag” för en liten sötnos som satt där på puben…en några år yngre man som kommer från samma land som mitt ex och det trodde jag ALDRIG att jag skulle ge mig på igen men ja, alla erfarenheter och fördomar jag har om dessa män är ju att sex med dem är rena slöseriet men ja, det finns ju alltid undantag och han var en av dessa, upptäckte jag!

Men allt det andra var samma: Grumliga ögon, mycket babbel om kärlek och inget uppehållstillstånd så när han ville ha löften av mig så vägrade jag. Han fattade nog grejen faktiskt för när han gick på morgonen så bad han inte om något telefonnummer eller att vi skulle ses igen. Det var förbannat befriande! Skulle jag ramla över honom igen så vet jag inte om jag kommer dra med honom hem igen eller inte. Det får situationen säga då. Celibatet är iallafall brutet och jag hoppas verkligen inte att det går ett år igen till nästa gång. Sex är skönt!

Så ser det ut i dagsläget…på ett ungefär!

Jag kvävde min egen frustration under samtalet men morgonen därpå vaknade jag med tårarna rinnande …och jag grät! Jävla svin! Jag har jobbat som en iller på det där företaget i sju år och blev utslängd som om jag var något gammalt, utslitet och oanvändbart. Nej, jag vill inte tillbaka samtidigt som paniken över att inte veta hur min ekonomi ser ut de närmaste månaderna äter på mig. Att, månad efter månad inte veta om man först har ett jobb och sedan hur man ska kunna betala hyran, det TÄR på en! Det är ensamt att inte jobba, man har ingen att snacka med – om allt från det triviala som ett teveprogram till privata problem. Man är närmare sina arbetskamrater än man ofta själv inser. Min bästa väninna har jag lärt känna på jobbet och hon kom hem från sina resor i söndags och var här i måndags. Det kändes så jäääävla skönt att ha henne hemma igen. Nu finns det någon att ringa till, umgås med och bara finnas till för igen.

Livet här hemma går i slow-motion just nu men ja, det kommer ändra sig. Det vet jag ju men just nu är det bara så här.

Tänkte att det lär väl lätta så jag satte igång och gjorde utflyktsmat = lchf-pizza med bacon, färska champinjoner, mozarella och lite annat jox som topping. Dottern ringde och jag brände nästan pizzan…sista sekunden. Packade min ryggsäck med pizza, kaffe, vatten, toapapper, kamerautrustning och sedan drog jag iväg. Gick i ca tre timmar och det blev 7 km ungefär. Har sällan koll på hur långt jag går men nu har jag lärt mig att mäta på www.hitta.se Kan ju inte påstå att jag är världens snabbaste vandrare och lägg till alla stopp jag gör när jag fotar men det är ändå skönt, bra och njutbart.

När jag kom till ett litet samhälle på Gråbovägen som heter Björsared och där tog vägen slut så kände jag att det räckte. Kom på att jag hade glömt mitt Västtrafikkort hemma men plånboken hade jag inte glömt. Ser en mack på andra sidan vägen och antar att det är det enda servicestället som finns – kombinerat pizzahak, post, bensinmack, dvd-uthyrninggställe och lite till som godis, mat och sånt.

Går fram till kassan där två yngre kassörer står, en kille och en tjej.

Jag frågar:

- Hej, kan man köpa bussbiljett här?

- Nej, det kan man inte, tyvärr.

- Okej, var kan man köpa det då?

- Ja, du kan åka till Lerum och köpa.

- Eh, om jag kunde åka skulle jag väl inte behöva en bussbiljett!!!

- Oh, nä, ha ha… Tjejen ser jätteblåögd ut plötsligt.

- Ja, alltså, jag GÅR! Nu vill jag åka tillbaka hem med bussen.

- Okej, ja, det finns ju i Hjällbo också…

- Alltså, jag har gått FRÅN Angered, jag orkar inte gå tillbaka.

Då ingrep killen och tipsade om sms-biljett och sa att det inte var utanför Göteborg. Jag valde att lita på det även om jag är väldigt säker på att det visst är utanför Göteborgsregionen. Har inte registrerat mitt mobilnummer heller men nöden har ingen lag. Jag skickade iväg ett sms till Västtrafik iallafall. Skulle det komma någon kontrollant så fick jag väl förklara mig och visa mina bilder som jag fotat som ”bevis” på att jag faktiskt gått.

Hem kom jag iallafall!

Nu är det dags för nästa tur ut – ut på krogen och ja, det blir väl som vanligt. Jag dansar med mig själv och sedan åker jag hem och undrar varför jag gick ut. Syftet idag är: Jag behöver komma ut och se annat än mitt onlinespel och mina katter.

Dancing with myself

Nu hänger det bara på att ha en regelbunden inkomst för oavsett om jag har jobb eller inte så måste jag ha in pengar.

Medan andra fyller sina statusrader med olika semesteridyller: Allt från strandliv, stugliv, grillmat och viner och resor så fylls min statusrad av hur jag målat om mina möbler, rensat ogräs eller faktiskt inte gjort ett skit. Jag har ingen lust längre …viljan att ens ta en promenad själv är helt borta. Börjar skönja hur min mamma har det: Sitta och glo hela dagarna. Skillnaden är väl att hon faktiskt har sällskap medan jag inte har det. Jag har ett förbannat tråkigt liv…men det är just nu! Okej! Det är bara att gilla läget för det lär inte fortsätta så här. Ska jag komma igång med mitt företag så måste jag ge mig ut på gatorna, träffa folk, snacka och ta kontakt mycket mer än jag någonsin gjort förut. Att stå i ett klassrum och vara föreläsare är en sak, de som är där måste vara där men de som kommer till mitt företag gör det för att jag har lyckats nå dem och övertyga dem om att det jag gör är bra och rätt för dem. Jag är mitt varumärke!

Det ska verkligen bli intressant att jämföra den här sommaren med nästa sommar – inget kommer vara sig likt och jag är jättenyfiken på hur det kommer bli. Det lättaste skulle ju vara att bara skita i det här, lägga ner det men för varje litet steg jag tar mot företagsidén desto mer signaler får jag om att jag är på rätt väg – det är bara att köra!  Och som många sagt till mig: – Det här kan bli hur stort som helst.

Den som det här har varit en bra sommar för är min yngste son: Han har verkligen haft vänner omkring sig, framför allt kompisen A. De har varit tillsammans i prinicip dygnet runt i två veckor. Sover de inte här så sover de hos A. A har en pappa som också varit ute på lite äventyr med dem, bland annat på gokart och lite annat. Roligt!  Sonens pappa hade lovat att ringa honom så fort han kom tillbaka från besök i annat europeiskt land, till sin bror, och yngstesonen sa i söndags att pappa nog kommer hem imorgon…och så väntade han och väntade…i onsdags skrev jag på sonens farbrors logg och frågade om när pappa kommer hem. Fick svaret att han kom hem i måndags. Jahaja! Han skulle PÅMINNA pappan om att ringa sin son…

Pappa ringde en halvtimme senare och dagen därpå, igår, åkte yngstesonen till sin pappa. Fick ett sms att pappa låg och sov men att farbrodern var där, så han hade sällskap. Ja, jävlar, det blir nog en lika rolig vecka hos pappa som det brukar bli.

Fick stänga ner hans FB-konto igår. Det har blivit hackat inte bara en gång utan flera efter han lämnat tillbaka sin skoldator. Jättekul! Någon hade mailat en av hans flickkompisar att han satt och runknade sin kuk till hennes horbilder. Raderade varenda tagg, bild, inlägg, mail och grupper och sedan stängde jag sidan. Önskar jag kunde åtala någon för det här men vem? Han har bytt lösenord flera gånger och det var inga lätta lösenord heller, så det måste vara någon som har tillgång till hans hotmail också.

Nu får han vara borta från FB tills han har en egen dator igen.

Storesonen gjorde slut med sin flickvän för någon vecka sedan. Han mådde uppenbarligen inte bra av den relationen av typiska orsaker som många tjejer har i den åldern: Klängig och alltid få bekräftelse om och om igen…vilken tonårsgrabb orkar med det? Särskilt en kille som har adhd-problematik? Min son behöver mycket utrymme, frihet och ”eget liv”. Han har dessutom aldrig riktigt varit kär i henne och det har hon väl känt på sig och nästan tvingat fram bekräftelse på att han har känslor för henne. Det slutar ju bara på ett sätt: Att han gör slut och han hade mitt fulla stöd faktiskt. Alla tyckte om henne men jag såg hur frustrerad han var och hon var ganska ”needy” mot mig med och sonen märkte på mig att jag inte orkade ha henne här mer än max en, två dagar i taget. Snart börjar skolan igen och förhoppningsvis får vi in någon slags rutin igen för han har varit borta jättemycket under våren och sovit hos flickvännen. Ny termin och nya tag men ja, jag ska inte klaga för ungen har lyckats få godkända betyg i alla ämnen utom matematik som han blivit lovad att få göra klart nu under hösten. Det är jättebra! Från att knappt varit på en enda lektion har han fått betyg i alla ämnen utom ett.

Det har både hänt och inte hänt saker här i sommar men jag kan ju inte förneka att det händer mycket utanför min lilla kokong. Jag tänker inte skriva om det i min blogg (inte just nu iallafall) om händelserna i Norge, i Afrika eller i Mellanöstern. Det skrivs kilometer om det överallt ändå. Det finns saker jag håller med om och saker jag inte håller med om men jag tar det en annan dag.

Nu sitter jag bara här och väntar på att veta hur min framtid ska se ut!

På måndag kommer storesonen hem och då ska vi ut och göra reklam!

OBS! Bilden är min egen = Privat!

Vad ska jag leva på from augusti till oktober??? En vettig människa hade ju lagt undan några tusen i några månader för att klara det men jag har ju liksom inget att lägga undan!  Har ju inte ens lyckats få mitt underhåll rätt den här månaden och i måndags hade jag ett saldo på 58 kr. Fick låna lite pengar av min egen dotter för jag var tvungen att gå till vårdcentralen, då jag vaknade med världens äckligaste, blodfyllda fästing på insidan av låret och fick fullständig panik. Sprang halvnaken till grannen och fick hjälp att ta bort den. Området kring bettet var väldigt rött och irriterat så jag ringde VC och frågade vad jag skulle göra och de ville att jag skulle komma direkt. Som ”tur” var så behövde jag inte hämta ut någon medicin…i dagsläget så de kronor som blev över handlade jag lite mat för.

Lönekontoret tyckte jag skulle försöka få till så jag fick ut en vecka till från jobbet så jag kan få en ”full” lön i augusti och pratade med min chef om saken idag …han fixar det! TACK!

Men…september och framförallt oktober måste jag försöka lösa.

Ringer Kronofogden och får prata med en handläggare och förklarar min situation och frågar om de kan låta bli att löneutmäta mig from juli fram till jag har en inkomst igen och nääääe, det går inte! Det finns REGLER och dessa regler är till för att följas! Gör inga undantag -hur skulle det se ut om man gjorde undantag för folk som blir sjuka och arbetslösa? NÄÄÄE, det går INTE!  Frågar om VEM som bestämmer över handläggarna och får numret till fogdens egna jurister. En kvinna svarar där med lite mer mänslighet i rösten men får ungefär samma svar där men hon tipsar mig om att skicka in en omprövning och en kopia på att jag är uppsagd. Tycker även att jag ska ringa upp dem som jag har skulder hos också och fråga om de kan göra ett uppehåll. Tårarna rinner i vanlig ordning för det här är något som gör mig så otroligt maktlös. Jag känner mig verkligen som David mot Goliat. Skillnaden är bara att i mitt fall vinner Goliat och David ligger på marken, totalt utklassad och ber om nåd men ingen hör.

Jag ringer även CSN som är där jag har mina största skulder, för enligt juristen så är det större chans att de andra ställena som har krav på mig säger ja, om den ”störste” säger ja…oj, vad bra det gick!

Nej, det finns regler! Man kan inte göra undantag! Spelar ingen roll hur behjärtansvärda orsakerna är så nej, man måste hålla sig till de skrivna reglerna!!!

Känner att det inte är någon större skillnad på mig och alla andra jävlar som hamnat i klorna på Försäkringskassan eller AF med Fas3 och allt vad det heter. Två telefonsamtal och jag känner mig helt sänkt. Det är sällan jag faller i total gråt även om tårarna rinner ibland men nu GRÄT jag..en stund. Vad spelar det för roll vad jag vill och vad reglerna säger. Goliat vinner!

Jag MÅSTE få jobbet eller MÅSTE få igång mitt företag så jag har något att betala hyran med och förhoppningsvis lite käk till mig och barnen. Det finns inte en krona att lägga undan någonstans och sommarlovet får bli som det blir för mina ungar. Det enda de får ekonomiskt av mig är ..mat!

Har suttit och sökt projektpengar i några timmar nu för mitt företag..jag bara måste komma igång! Hittils har ”bara” tre personer anmält sitt intresse och det räcker inte långt. Men får jag inte fler anmälningar så börjar jag med dessa tre ändå! Bättre lite än inget!

”Sparade” in på en liten utgift idag iallfall: Lillesonen skulle till sjukhuset idag för ett sömn-EEG och det skulle gå till så att  han skulle lägga sig igår klockan 23.00 och sedan väckas klockan 03.00 och vara vaken tills vi kom till sjukhuset klockan 10.00. Jag var vaken till halvfyra och sedan fick sonen sitta och spela dataspel fram till jag skulle vakna. Hade ställt mobillarmet på halv åtta och sa till sonen att väcka mig när mobilen började tuta…vaknar av att storesonen undrar om inte jag ska gå upp. Frågar vad klockan är och får svaret:

- Kvart över nio! Jag vaknade nu av din mobil…

- VAD FAAAEN!

Lillesonen sitter i soffan och spelar spel och har inte hört någon mobil alls…

Ringer och avbokar tiden och får svaret att vi får väl komma på en ny tid, i augusti.*suck*

Mycket händer och samtidigt ingenting kan man tycka! Här sitter jag och glor med min lånade jobbdator och den 23 augusti är ett ödesdatum. Då vet jag om jag har något jobb eller någon inkomst.

Fan – David SKA vinna!

Flickvännen blev omvänd från att banta på pulversoppa till att köra mitt koncept med lågkolhydratmat. Hon var här i 2,5 dag och helt salig över vad hon kunde äta och att inte känna att hon vare sig svalt eller saknade något.

Min första ”kund” kan man säga utan att få betalt! Ha ha! Men jag kan också använda mig av henne som ett gott exempel för andra unga tjejer sedan.

Veckan har rusat iväg och jag har försökt kolla upp både företagsnamnsrättigheter och startpengar men kom fram till att min egen plan som jag haft redan från början är nog den jag ska följa. Pratade med en man på ALMI som rekommenderade mig att börja på hobbynivå och sedan registrera mitt företag så fort jag fått in lite pengar. Man kan få in upp till 12 000 kronor utan att skatta för dem och fram tills dess har jag tid på mig att registrera mig, köpa in en dator, en mobiltelefon och en datakanon för mina bildspel. Ska leta rätt på någon som jag kan kopiera mitt material för också, för en billig peng. Sedan kan man ju hyra en kopieringsmaskin så som man gör på arbetsplatserna. Lokalfrågan är fortfarande inte löst men får köra hemma eller hos någon annan. Det är så jäkla spännande ändå!

Igår delade jag och storesonen ut alla flygblad som jag kopierat upp innan. Det blev ca 550 stycken hushåll som fick en lapp och idag ringde den första intressenten! Superkul!

Har ju suttit och surfat som en tok på Blocket hela våren efter en hörnsoffa i skinn för min soffgrupp var verkligen hur sliten som helst och nedsutten. Det var så man skämdes att bjuda hem folk till slut. Katthåren gjorde ju inte saken bättre. I veckan dök det upp en annons med ett välbekant namn, en kollega, ville sälja sin soffa för 1200 kr och jag ringde direkt. Fick den genast för 200 kr mindre också…nu var det bara frakten som skulle lösas men jag hade storesonens kompis i tankarna, vars far, hade köpt en pickup tidigare. Konstaterade snabbt att jodå, han kunde hämta soffan men inte utan släpkärra för soffan var för stor. Storesonen pratade med flickvännens styvfarsa som har en släpkärra och jodå, det skulle gå bra att låna den på söndagskvällen. Bestämde med soffinnehavaren att komma på söndag kväll klockan sju….och igår ringde den där j-a styvfarsan och säger att nej, han kan inte låna ut släpkärran för han behöver den själv för han ska riva badrummet bla bla bla!

Blir så trött!

Ringer närmaste bensinmack och de har en liten släpkärra för 240 kr dygnet…ringer sonens kompis och han säger att nä, det behövs inte – de hade hyrt en själva …så det slutade med att de åkte och hämtade soffan igårkväll!

Nu står den där i mitt vardagsrum och glänser. Sjukt obekväm men snygg! Ha ha! Bilden är inte på min soffa eller vardagsrum men den ser ut ungefär så där.

Haft några turer med Försäkringskassan också fast jag inte är sjukskriven och det gäller att ha is i magen när man har med denna myndighet att göra. Innan midsommar fick jag ett utbetalningsbesked på ordinarie underhåll men inte på mellanskillnaden från storesonens pappa, som är på ca 2000 mer. Ringde och frågade varför och fick svaret att det var bara för att det var midsommar och resten skulle komma på måndagen efter midsommar. Kollade och inga pengar dök upp. Ringde igen och fick till svar att de kommer nästa torsdag för brytdagen hade missats. Ringde igen igår och kollade för jag hade glömt bort om det var den här veckan eller nästa som pengarna skulle komma och då fick jag svaret att nä, de kommer inte komma förrän den 25 juli!!!! KATASTROF!

Saldo 3000 kr och en utgift på 1000 kr för soffan…tårarna började rinna. Hur fan ska jag kunna föda två hungriga tonårspojkar på några tusenlappar??? Damen på FK sa att hon skulle be utlandsavdelningen ringa upp mig och förklara situationen. På frågan om när de skulle ringa mig fick jag svaret att det brukar ta två arbetsdagar. TVÅ ARBETSDAGAR??? Skulle jag sitta där och vänta i två dagar på ett samtal som skulle förklara för mig om jag hade något att leva på i sommar eller inte?

En halvtimme senare ringde det i min mobil och det var FK´s utlandsavdelning! Det var en yngre man som pedagogiskt förklarade för mig hur systemet fungerade och kom fram till att det inte var exets ”fel” att pengarna inte blivit utbetalda utan för stor arbetsbelastning på FK…men! Det gick att ordna till så jag kunde få pengarna den 13 juli, några dagar innan min dotter fyller år! *pust*

Först går det upp och sedan faller man som en pannkaka för att återigen komma upp på fötterna.

Att besiktiga bilen är inte att tala om, har inte ens råd…den får stå där den står för tillfället. Lite trist att sitta hemma och glo hela sommaren men det viktigaste är ju ändå att vi har mat på bordet och att ungarna kan åka ut och bada, umgås med sina kompisar och ha det kul. Jag kan vänta till nästa sommar – då ska jag vara skuldfri och förhoppningsvis ha en ekonomi som både räcker för en bil och kanske en liten resa eller liknande!

Skam den som ger sig!

När skulle jag annars blivit det? Har man gått under någon slags stress och press sedan i påskas så är det klart att man blir förkyld när man väl stänger dörren till jobbet man haft i sju år. Kände ingen som helst sorg mer av lättnad och förväntan inför vad som komma skall, faktiskt. Med min företagsidé och halva löften om jobb inom ett annat område som ändå har med det jag jobbat att göra, känns det ganska bra. Får jag inget lönearbete efter sommaren så satsar jag helhjärtat på att starta mitt företag på heltid.

Blev bjuden på midsommarfest för första gången på hur länge som helst! En av mina ”vänner” som jag fått på FB och som jag inte träffat förut bjöd mig till sig och sin familj. Det var knytis så jag bakade två Västerbottenspajer och faktiskt med pajskal! Grillade även en hög med kycklinglår. Släpade med mig mat och dricka och i vanlig ordning sur yngsteson. Men han tinade upp när vi väl kom dit eftersom de hade en son i hans ålder och de knöt banden framför ett dataspel och snack.

Bilden är från: http://amafao.blogg.se/category/foto-1.html

Det kom ungefär tio vuxna och några medhavda söner i ungefär samma ålder som yngstesonen så de sysselsatte sig själva, ganska bra. Vädret var ”typiskt midsommarväder” som medierna hade uttryckt i flera dagar. Det var uppehåll med stormvindar! Jag frös som en hund för förkylningen verkade bli sakta värre och värre. Gästerna var en brokig skara av äldre personer, de flesta inom media och det pratades högt och lågt om allt från att legalisera droger till författarskap. Värden var precis som jag hade tänkt och kände en själslig samhörighet med honom, något jag känt hela tiden på nätet också. Gillar hans skarpa intellekt färgat av svärta och ifrågasättanden. Jag var tydligen också precis som han upplevt mig på nätet och det var lite kul när han retade mig för lite allt möjligt.

EN av de manliga gästerna kändes väldigt ”trevlig” tills jag hörde honom säga att man skulle göra alla droger lagliga och beskatta dem…då tappade jag intresset lite men han verkade lite småintresserad av mig också. Men mer än så hände inte för jag kände att jag både visade lite öppenhet mot honom samtidigt som jag drog mig undan. Drogliberalism är ganska svårt för mig att smälta och en annan av männen i sällskapet sa flera gånger att han rökte på, då och då…jätteintressant!

Dessa människor ska vara så kallat intellektuella och kulturella och visst, det är dom men ja…jag gillar J.A och hans fru men inte lika fascinerad av alla vännerna.

Vid halv ett kände jag att jag mådde sämre och ville bara hem så jag drog med mig sonen hem utan större problem. Vaknade i morse med en totalt igenkorkad hals, rinnande näsa och tung skalle. Tur jag drack så lite igår men jag hade på känn att jag skulle vara sjukare idag.

På tisdag fyller lillesonen tonåring! Lite vemodigt faktiskt!

Vi gick i över två veckor och bara väntade på att få besked…och väntade…när det hade gått tre veckor kom en av mina kollegor och sa att hon blivit varslad och jag visste att det där även gällde mig. Frågade var chefen var och chefen uppenbarade sig – ute i korridoren och jag blev varslad på stående fot med löfte om samtal veckan därpå.

I varselsamtalet yppades i samma andetag om nyanställning i ett annat område på jobbet som jag hade kompetens för och att jag antagligen skulle få skriva på en ny anställning inom en vecka…

1,5 vecka senare får jag veta att jobbet jag är lovad ligger ute på annons och tar kontakt med min chef som säger att jo, han har sett annonsen men tycker det är konstigt att den är ute då han sagt till om att han har fyra som behöver anställas på det nya projektet…uppmanar mig att maila den andra chefen.

Gör så och väntar en vecka på svar.

Igår fick jag veta av min kollega att hon ringt den andre chefen och fått beskedet att vare sig hon eller jag stämmer in på vad de söker och jag letar rätt på ”min” chef och upplyser om saken och han förstår inget! Samtidigt säger han att han inte läst annonsen!!! Han vet alltså inte exakt vad som efterfrågades!

*suck*

Är det slut på dumheterna här?

Nej!

Öppnar min mail och ser att jag fått ett mail från den andre chefen om att han inte ser att jag fyller alla kompetenser som eftersöks men att jag är intressant för ev. jobb till hösten och vill behålla mitt cv. Jag svarar vänligt och skriver att jag uppskattar att han sparar mitt CV.

Möter min fackrepresentant som drar in mig på sitt kontor och berättar att ALLA inblandade chefer har gjort fel och inte har mandat för det och imorgon blir det ”stormöte” med de högsta cheferna och fackrepresentanterna. Hon ska ”slåss” för min sak, säger hon.

Det går en timme eller två och då får jag höra från samma fackombud att en av de uppsagda visstidsanställda suttit och basunerat ut att hon blivit erbjuden jobb till hösten av chefen på uppmaning av vår lägsta, närmaste chef…den lilla snärtan med snörpig mun som inte kunde låta bli att avbryta mig när jag talade på möten och så vidare. De har alltså sagt upp fastanställda, ALLA visstidare fick gå och man får INTE återanställa visstidare innan man gett fastanställda alternativ!

Samtidigt är det ingen självklarhet att kollegan som blivit erbjuden fortsättning till hösten är så jävla kompetent som hon påstår sig vara och defintivit inte lämplig!

Det brinner i ankdammen!

Jävlar, vad jag ska starta mitt eget företag!