Ja, jag klarade komma i tid till begravningen , manga samtal, 18 timmar och Sek 8000,00 senare.
Min lillasyster kramade mig innan jag sag henne. Min bror tog mina vaskor och kramade oss. Efter det jag ignorerade jag alla tills jag hittade min mamma. Hon var ”glad” att se mig (glad ar kanske inte det basta ordval just da) .Vi kramades och grat.
Det var sa mycket jag tankt att saga till pappa under flygresan. Min mamma sa att jag skulle se pappa och att han sag ut som om han sov.
Jag narmade mig kistan, rorde min pappa. Jag forvantade mig att kanna nagonting som kunde paminna om min pappas kram, men…Det var inte bara kallt, utan hart och ofatbart. Att titta pa hans bilder paminner mer om min pappa an hans kropp i kistan. Aldrig forut i livet trode jag pa sjalen som da. Den maste finnas! Min pappa var sa mycket mera. Det ar inte mojligt att nar hjartat slutar sla sa ar det ingeting kvar! Det maste finnas en sjal som ar mellanvagen till himlen.
Jag tror att han sitter bredvid Sankt Peter, skrattar och kritiserar alla vara dumma garningar.
(Brasilianska keybord har inga a,a,o om ni inte forstar vad jag menar, sa forlat).
.gif)
.jpg)

.gif)
