Mindre reklam, snyggare gränssnitt och fler möjligheter men fortfarande samma lågmälda resonerande kring livet, kärleken och allting.

Vad är det i det nordiska sinnelaget som gör att tystnaden är så viktig? Friden? Fågelsången? Vindsuset i löven? Varför inte lika gärna prata högt och glatt?

Jag känner en biker som är en tystlåten typ. När jag frågar dumma frågor svarar han ”kanske” på det mesta. Eller ”ta´t lugnt”. Vilket får mig också att vilja gå ut i min trädgård och prata mycket högt och upprört om vikten av rak och öppen kommunikation. Efter över två år har jag lärt mig att hans svar kan betyda två saker: antingen ett ”nej, aldrig i livet” eller ”jag har redan planerat något men tänker inte tala om det för dig än” (ochomdutjatartänkerjagintesäganågotalls).

Lättare att kommunicera med barnbarnet som tittar på mig med glada ögon och säger ”gäh”. Varpå han tjuter högt som en siren bara för att visa att han kan. Och får ett uppskattande tillrop av mig, mormor. Vi förstår varandra, tror jag.

Med tonåringen är det som med min kära. En fråga renderar i allmänhet ett svar i stil med ”uhh” eller ”mmm” eller ”vem bryr sig?”. Vid sällsynta tillfällen fungerar kommunikationen riktigt bra och minstingen blir för en stund sitt forna jag. För att strax återgår till en tonårings vegetativa tillstånd och alldeles egna hemliga värld. Som mor gäller det att snabbt som attan känna och förstå när det är läge för samtal.

Det är en konst att läsa av och förstå allas olika sätt att kommunicera med omvärlden. En viktig konst. Inte alltid så lätt för det kräver förmåga att lyssna på någon annan än sig själv. Är det typiskt kvinnligt att ha dåligt samvete och känna sig otillräcklig för att man inte lyssnar tillräckligt väl? Tillräckligt länge? Tillräckligt medkännande?

Ibland är det nog bra att lyssna på sig själv också. Och låta andra ta ansvar för att göra sina röster hörda, förmedla sina behov och känslor på ett bra begripligt sätt.

Dessa krav kan dock ej alltid ställas på spädbarn, tonåringar och medelålders män.

Enligt erfarenhet.

Vi är många som periodvis drabbas av sorgsna tystnader. I bloggar, dagböcker och verkliga livet. Varför ska det vara så svårt att bara älska?

Några barn eller barnbarn syntes inte till denna helg trots goda intentioner. Promenerade istället länge igår. Äldsta dottern ska flytta och har fullt upp. Själv drömmer jag om en ny lägenhet. Nära centrum. Ljus och stor. Billig.

Hann knappt bläddra igenom dagens DN i morse. Tunn, tunn måndagstidning. Ändå alltid dessa morgnar! Flänger som en galning uppför trappan till andra våningen. Kommer på att jag glömt kaffekoppen i köket på bottenplan. Rusar tillbaka. Fönar håret mellan kaffekopp och sminkning. Letar kläder. Var är alla kläder på morgnarna? De var ju där kvällen innan!

Angenäma tankar på onsdagens middag med S. Ska det bli fisk, fågel eller något mittemellan? Valet är mitt, helt och hållet mitt. Det lutar åt fisk just nu. Men än är det långt till onsdag. Hinner ändra uppfattning innan dess. Och längta. Efter sällskapet. Ska blir så roligt. Roligt också att se Miss Li, som uppträder på kvällen.

I morse låg ett snötäcke över cykelbanorna men redan ser jag att det är borta. Kroppen, sinnet, kräver vår. Nu!

Dörrarna in till jobbet fullsprejade med rosa färg. Finns det inga andra sätt att uttrycka sig? Inga vettigare sätt att göra sin röst hörd?

Han är, som Suzzie Tapper sjunger om, mitt ”mirakel” den mannen.

En barnledig söndag räcker liksom aldrig till. Vilan som inte blev av på lördag ska klaras av nu, tvätten, strykningen, förberedelserna. Vem är det som planerar mitt liv så illa? Varför har ingen diskat och bytt sängkläder utan sparat allt till söndag?  Troligtvis är det jag själv som vimsar genom tillvaron alltför ostrukturerad och ibland föredrar att sova till mitt på dagen än pliktskyldigt stå vid spis och dammsugare.

Hellre lycklig i kaoset än olycklig i en pedantisk tillvaro säger jag bara.

Läste en nästan erotiskt laddad beskrivning av kaffebönor av en viss sort. Hur de mals ner och blir till en underbart doftande stark brygd som väcker livsandarna. Tänkte på mitt sorgliga paket Gevalia hemma i skåpet. Minns inte längre var i cyberrymden textpassagen om kaffet fanns men den etsade sig fast och fick morgonkaffet att smaka ljummen besk sörja.

Mitt badrum är fö just nu ett kaos av använda bomullstopsar, använda klädesplagg, använda handdukar, smink i högar stora som berg, försvunna hårborstar, felplacerade hårtorkar, plattänger….Har nämligen tonåring i huset denna vecka vilket innebär en träning i såväl tålamod och tolerans som roliga diskussioner och träning i hur man som vuxen gränssätter. Turligt nog är min lilla dam foglig och snäll och trivs förträffligt hemma så konflikterna handlar mest om datortid och matvanor och det stökiga badrummet och dito köket där hon huserar vant och självsäkert bland grytor och kastruller så fort hungern slår till. Det får jag ta, har ju uppfostrat henne med tanke på att hon skall kunna själv. Men måste ha missat det där med disk och städning.

Per Morberg. Är det ett ålderstecken? Sååg ni baggeutdelningarna häromkvällen? Jag som inte är påverkbar. Slutade för länge sedan dregla över karlar. Men som han gjorde entré, tog av sig kläderna inför publiken och svidade om till galaklädsel. Alldeles vimmelkantig blev denna fyrtioåring. Och glad så in i…Var är er humor karlar? Kan han bjuda på sig själv kan ni. Det är så man gör succé.

Från Ånge, bara det.

Den, som med så stor kärlek kan närma sig och beskriva det outtalbara, det fula och motbjudande i den långsamma livsutplånande process som dödlig sjukdom hos en älskad närstående innebär, besitter ett stort hjärta och en visdom som jag önskar fler av oss hade. För Mustafa Can är kärleken till modern obruten hela vägen och det är så självklart att hon ska få vårdas hemma omgiven av alla sina barn.

Litteratur kan skapa märkliga sinnesstämningar och väcka tankar till liv som aldrig skulle ha dykt upp självmant ur tomma intet.

Varför tillbringa levande tid med att undra över döden kan man undra? Förr sågs jordelivet som en plåga, belöningen skulle man få i himlen om man arbetade idogt, flitigt och självutplånande. När det var dags blev man befriad från allt elände. Idag önskar vi oss all belöning här och nu, genast och helst igår och ser till att få så mycket vi bara kan. Någon himmel finns inte. Dö vill vi inte alls. Hur det kan bli.

Vet inte hur det är med den saken men visst är, att det inte finns någon utväg. Så varför inte läsa Mustafa Can. Det är dock också en berättelse om att komma till Sverige från en främmande kultur och försöka hitta ett eget språk i allt det främmande. Vara mellan två världar. Hitta sin plats.

Eller underbara Mando Diao www.myspace.com/mandodiao  

En kulen, regning och trist lördag. Skruva upp på högsta volym, öppna en kall öl, luta er tillbaka och bara njut!

Cykeln fick stå kvar hemma idag också. Slaskiga gator är döden för en proper klädsel. Vill ju inte dyka upp nerskitad första riktiga arbetsdagen efter alltför långa helger. Dottern har ytterligare två dagar ledigt. Då har jag redan fått upp ångan. Och börjat cykla igen. Kanske kört ett träningspass eller två.

Det är fantastiskt att följa dessa filmatiseringar av Austen och Brontë. Har ni tänkt på hur man kommunicerade på den tiden? Man och kvinna. I snirkliga ordalag. Aldrig pang på rödbetan utan alltid artiga fraser som sällan handlade om det man egentligen ville säga. Kanske var konflikterna också färre när man höll inne med vad man tyckte. Behovet av att ständigt yttra sin vilja och framföra sina åsikter är starkare idag. Ibland vore det bra om vi var lite tystare. Bara var.

Som tittare sitter man bara och väntar: NÄR ska han fria/inse att han älskar henne/hon inse att hon älskar honom. Till sist gör han/hon det alltid och man kan dra en lättnadens suck efter att ha suttit klistrad framför rutan i två timmar för att se att det slutade så som man visste det skulle.

På Alsike kloster ordnas det retreat på lördagar under våren. En bra övning i att bara vara en hel dag. I den miljön kanske tystnaden kan vara vilsam. Vi är ju så stressade nuförtiden.