Hon har en konstant krypande känsla i kroppen, som att något har besuttit henne. En demon vars fingrar slingrar sig in i hennes blodomlopp, tar kontroll över varje led, långsamt. Det börjar i armbågarna och knäna, de blir svaga, de pirrar, sen sprutar det ut demonsockerdricka mot händer, axlar, fötter och höfter. Demonsockerdrickan tar tag i höfterna och ruskar om så att skinkorna vibrerar lätt, så att äggstockarna pulserar djupt i hennes kropp. Fötterna fryser till demonis, och bara levande värme kan göra de varma igen, kroppsvärme. Hon brukar sätta upp fötterna mot sin hund, demonkännarhunden, han tar tag i demonisen med sin värme och förgör den med sin korta, varma päls. Händerna darrar, som att demonkoffeinet har besuttit dom. Från armbågarna darrar det neråt, pirrar, kryper, det tar paus i mitten på nederarmen men fortsätter i handlederna och ut i händerna. Det är som att ett beroende gör sig påmind, demonen gör henne till missbrukare av den värsta sort. Från axlarna darrar det upp i halsmandlarna, från halsmandlarna upp i ögonen och öronen. Det tjuter gällt i öronen, ett högt demonskri som aldrig tar slut. Det är så starkt att hon har svårt att fokusera på det hon gör, och från demonskriet, till halsmandlarna, till axlarna, till armbågarna, till handlederna, till händerna, och från skinkorna, till äggstockarna, till höften, till knäna, till fotlederna, till de iskalla fötterna vibrerar det upp i hennes strupe där demonen tar stopp. Demonen kommer inte längre. Hon hoppas att det är för att hon har jobbat på sin demonsköld så länge, men hon vet inte säkert. Den måste inte vara en demon, det skulle lika gärna kunna vara att hon har ätit för mycket för fort till middag och att hon är alldeles snortrött. Det kan också vara tinnitusen som stör, som tjuter att hon inte orkar hålla sig vaken. Fingrarna på vänsterhanden rör sig fortare än de på höger hand och bokstäverna hamnar ofta fel så hon får rätta. Det har nog inte med något att göra, förutom att hon är mätt och ligger lite fel med högerhanden. Den måste nå mer då den är mer i mitten. När allt kommer omkring så är allt normalt, livet. Förutom gråtattacken, saknaden, aptitlösheten (som löstes med god mat), nedstämdheten, och alla funderingar kring hennes psyke, framtid och relationer. Ett vägskäl börjar närma sig, och en liten, liten eld finns längs med en av dessa stigar. Ingen vet vilken, men det spelar ingen roll. Det är inte det som betyder något. Det som är viktigt att göra ett val och att stå fast vid det. Hon får så klart ändra sig, hur många gånger hon vill, men det är svårt att ogöra det som redan är gjort. Där måste hon ta konsekvenserna, alltid.
