Har varit och metat med världens bästa ungar och världens bästa morfar idag. Barnen tyckte det var roligt – till en början… När det inte blev något napp tröttnade dom.Helt förståligt… Men jag hittade en liten liten LITEN död fisk på bryggan och sa att dom hade fått upp den, så lite glada blev dom allt…. (Hur dom nu kunde gå på det, när fisken var helt stel och saknade ögon) Men det var två stolta killar som kom hem till sin pappa och visade upp sin ”fångst”…=)

Det där med och meta har nog aldrig varit min grej heller tror jag. Minns att jag tyckte det såg så roligt ut, men jag fann liksom aldrig det roliga i det. Stå i timmar och vänta på napp, och när man väl fått napp (om man mot förmodan fick det) så skulle man döda fisken. Stackars lilla lilla fisk. För att inte tala om att man var tvungen att sätta på mask… huuua… Har verkligen fobi för maskar, ryser i hela kroppen så fort jag bara ser en… blärk.
Men nu, så här på äldre dar, skulle jag absolut kunna tänka mig att stå och meta en dag. Utan problem. Gud så rofyllt. Bara jag slipper ha på masken och ha ihjäl fisken som är dum nog att nappa på kroken…

Nä, nu är snarkningarna här bredvid mig så höga att jag har svårt att koncentrera mig på vad jag skriver. Så jag får väl ta att beställa lite kort istället… Var ju ett tag sen…..

This is the end, my friend.