Hur kan livet vara så tufft men ändå så fint och underbart! Vad är det som driver oss framåt, vad är det som får oss att tro att vi finns att vi excisterar. Är det smärtan eller kärleken vi får uppleva gång på gång och varje gång känna smärtan av den varje gång.

Hur kan det vara möjligt att man aldrig lär sig en läxa av smärtan från ett krossat hjärta. Denna stora besvikelse som väller över oss när någon trampar på våra känslor och tar det finaste vi har ifrån oss för att sedan vända oss ryggen.

Vem hör oss när vi har det som tuffast, vem är det som tröstar oss när vi mår dåligt. Varför forsätter vi stå igen på våra fötter fastän vi flera gånger förr har kännt på smärtan och vet vilka risker vi tar när vi litar på de andra, dem som vi tror kommer hålla våra hemligheter i sitt inre och hjälpa oss i vårt och tort.

Jag tror att vi inners inne alla har en godhet som tillåter oss att göra ett nytt försök, att förlåta och forsätta. Kanske finns det någon där ute i alla fall som förstår det som jag känner. Som inte vänder mig ryggen, som inte ljuger mig rakt i ansiktet och som inte skrattar på min bekostnad.

Det som jag säkert vet är att denna godhet kommer löna sig. mina barn barn kommer se upp till mig när jag bli gammal, för barn är de enda som förstår vad riktig godhet härstammar ifrån. De ser det vi ”vuxna” inte ser, det som är så självklart att vi blir blinda av det.

Denna godheten detta rena hjärta kommer jag ta med mig. Och jag kommer för var dag som går att välja det val som jag tycker tar mig närmare en renare själ. För det är ändå bara jag som kommer ligga där själv i min egen kista och bestraffas för mina egna handlingar. Jag har följt min väg och kommer med endast denna väg dömmas. Jag har försökt ta med mig många på samma väg men dessa som inte vill eller är för onda för att se sitt goda Jag,  för de finns det ingen  återvändo. Varje val är ditt val, varje steg är ett steg närmare det slutliga resultatet av ditt liv. 

God natt!