Bloggandet har vilat ett tag. Mest beroende pa att det inte hant sa mycket. Fran Phattalung tog jag mig till Pattaya och traffade Brodern. Det var nagra manader sedan sist. Nu har han dragit hem till kylan igen och jag ska kopa mig en nattbussbiljett till Chiang Mai idag. Jag behover aven ett par nya skor. De gamla sandalerna har fatt en spricka tvars over sulan.

I Phuket har fyra svenska ungdomar och deras thailandske chauffor omkommit i en bilolycka. De fardades i en minibuss och krockade med en lastbil, som kom pa fel sida. Lastbilen forsvann fran platsen. I Thailand far man inget extra straff for smitning. Darfor ar det ganska vanligt att man tar chansen och sticker. Sarskilt om man ar paverkad av droger. Har man tur hinner de ga ur kroppen innan man aker fast.

Dessvarre ar minibussolyckor valdigt vanliga har. Inte konstigt eftersom de far fram som om elden var los. Jag har sjalv varit med om flera tillbud, men dessbattre inget allvarligt. Pa vag fran Hua Hin till Bangkok traffade jag ett svenskt par som klev pa stora bussen i Cha-Am. De hade borjat i minibuss, men valt att kliva av sedan foraren vansinneskort i 160 bara nagon meter bakom framforvarande fordon. Numera undviker jag helst att aka med minibuss. Forutom olyckrisken ar det trangt och obekvamt i den mindre bussen. Man pressar in sa manga som mojligt sa man kanner sig som en ansjovis i en konservburk. Dessutom ar biljetten dyrare. Enda fordelen ar att det gar lite fortare – om man nu kommer fram alls. Ibland ar man dock tvungen eftersom inga andra alternativ finns.

Nu har det gatt en dryg vecka sedan jag kom tillbaka till Thailand fran det kalla vadret i Laos och Vietnam. Man kan saga att jag har tinat upp nu. Pa dagarna har det varit dryga 30 grader hela tiden.

Idag anlande jag till Phattalung med morgontaget fran Surat Thani, dar jag ofrivilligt fick tillbringa natten efter att precis ha missat sista mini-bussen hit. Har nere i sodra Thailand har man nu overtagit oversvamningsproblemen fran Bangkok. Det ar naturligtvis inte riktigt att det ska regna sa mycket den har arstiden. Detta ar ju torrperioden, men enligt lokalbefolkningen har det regnat i stort sett varenda natt sedan slutet av oktober. Troligen blir det samma visa idag att doma av de morka molnen som tornat upp sig sa har pa eftermiddagen.

Bast att lufsa tillbaka till hotellet…

Vietnams huvudstad heter Hanoi. Jag hade varit har tidigare – for 12 ar sedan narmare bestamt, men som det hade andrats! I utkanterna bygger man sa det star harliga till. Busstationen som jag kom till fanns inte med i min guidebok sa jag hade ingen aning om var jag var. Jag sa till taxiforarna, att jag ville till ”Old City”. Inte fattade de vart jag ville. Jag fick ga tillbaka in i stationen och leta upp en biljettforsaljare som kunde lite engelska. Hon skrev en lapp vart jag ville aka och sa loste det problemet sig.

Det finns mycket att se i den har staden. Problemet ar att ta sig fram. Jag tror inte att jag varit i en farligare stad. Trafiken ar hemsk. Bangkok ar rena landsortsidyllen jamforelsevis. Det ar framst motorcyklisterna som far fram som galningar. De kor fort, pa fel sida, pa trottoaren, mot rott ljus och helt hansynslost. Jag sag flera olyckor och holl pa att bli pakord sjalv, trots att jag var extremt forsiktig.

Daremot gar man helt saker for att bli nedklubbad och ranad har. Men, som sagt, trafiken ar bedrovlig. En gang fick jag t o m ge upp att ta mig till ett stalle. Det var helt enkelt omojligt att ta sig fram, aven till fots. Trottoarerna ar ofta packade med parkerade fordon, affarsidkare och diverse brate. Med livet som insats maste man darfor ut i gatan, men den har gangen var aven det omojligt.

Blir jag inte tvungen sa aker jag nog inte hit igen…

Nu var det ett tag sedan sist. Det beror pa det usla internetet i Vietnam. Flera ganger har jag skrivit, men inte lyckats skicka ivag mail resp inlagg har. Nu ar jag tillbaka i Bangkok sedan igar och ska forsoka astadkomma lite retroaktiv text.

For tio ar sedan nar Vietnams vagnat och bussar var mycket samre an idag sa var det en tidsodande resa mellan Dien Bien Phu och Hanoi. Manga valde darfor att overnatta i Son La. Jag klev ocksa av och stannade i fem dagar.

Det ar en liten, langstrackt stad som ligger inklamd mellan en massa kullar och berg. Staden ar ca 5-6 km lang, men bara nagra hundra meter bred. Sjalva Son La ar inte mycket att se, men tar man sig in pa sidorna och letar sig vidare mellan eller over bergen sa kan man komma till sma trevliga byar med harliga manniskor.

Har finns aven ett stort universitet och har marker man skillnaden mellan fattig och rik tydligt. De som har det gott stallt bor i de nya studentkasernerna medan de fattiga bor i sma (ca 3×4 m) jordkallarliknande rum. Det ar kallt har. Nattetid ar temperaturen narmare 10 grader och det ar inte ett smack varmare inomhus. Jag blev bekant med nagra av de fattiga. En av dem pluggade till engelsklarare och borjade prata med mig pa gatan. Det slutade med att jag blev bjuden pa lunch. Lite kymigt var det att tacka ja eftersom de hade sa knapert, men jag forstod att det skulle vara oartigt att neka.

Vi hade ont om tid eftersom studenterna visserligen hade 1 1/2 timmes lunch, men maste ga 3 km fram och tillbaka. Alltsa blev jag ombedd att komma tillbaka pa kvallen och prata mera. Sa blev det, men nu hade jag lastat mig med popcorn, apelsiner och en stor kartong kakor sa det blev ett litet mini-partaj. Det blev nog ocksa min roligaste kvall i Vietnam.

Jag har nu annu en dammig bussresa bakom mig. I mellandagarna lamnade jag Muang Khua och tog bussen over de laotisk/vietnamesiska gransbergen. Det blir allt enklare att ta sig in i Vietnam. For 13 ar sedan var det ett koande och blankettifyllande utan like. Nu behovde vi inte ens skriva ett arrival-card och jag stamplades in for 15 dagar utan visum. Dessutom fick vi foredomlig information om bussar fran och logi i Dien Bien Phu.

Den har lilla staden star pa historisk mark. Det var har som fransmannen fick pisk av de vietnamesiska bonderna ar 1954. Efter den betan insag de att fortsatt kolonisation av Indochina nog inte var sa lyckat. Naturligtvis ar staden stolt over sin historia och krigsmonument finns lite har och dar.

Varre ar det med engelskan. Den verkar ha glomts bort totalt i Vietnam. Inga matsedlar finns pa engelska sa det ar lite av ett aventyr att bestalla mat. Har finns dock flera marknader sa i varsta fall far man noja sig med bananer. Te och utsokta baguetter ar det heller inga svarigheter att fa.

Valutan ar t o m samre an i Laos. Man far 20 000 vietnamesiska dong for en US dollar. Numera ar man alltsa mangmiljonar…

Nyaret firades nastan inte alls har. Man har sitt eget nyar och det ar langre fram. Ett lite kul inslag i gatubilden ar all verksamhet som sker pa trottoaren, t ex harklippning. Men att laga tanderna infor oppen rida i ett skyltfonster ar val anda att ta i.

GOD FORTSATTNING FORRESTEN…

Sedan sist har jag tagit mig fran Luang Nam Tha till Phongsali via Udomxai. Den resan har jag gjort forr och skrivit om har i bloggen. Den var inte rolig den gangen och den var inte mycket battre nu. Det ar vagen mellan Pak Nam Noi och Bon Neua som ar problemet. Den ar smal, kurvig, kuperad, drulsig och framfor allt dammig. Bussen var en skrammelbuss och det blev lika dammigt inne i bussen som utanfor. Tack och lov fick vi punktering sa det blev ett uppehall for rensning av lungorna. Var utmarkte chauffor och hans medhjalpare lyckades byta hjul pa en halvtimme. Inte illa pa en buss.

Efter ca 10 mil pa den usla vagen over bergen kom vi sa fram pa den battre vagen fran Kina. Totalt tog de 230 km tio timmar och det var mycket bra kort med tanke pa punkteringen. Naturligtvis hann det bli becksvart innan vi var framme, men jag och den andre utlanningen pa bussen lyckades hitta ett riktigt bra guesthouse ganska omgaende och dessutom en hyfsad restaurang.

Nar jag skriver detta ar det dagen fore julafton och jag far darfor passa pa att onska alla lasare

EN RIKTIGT GOD JUL

Tillagg: Nar jag hade skrivit detta gick det inte att publicera. Nu ar det den 28 december och igar var jag pa fest i Muang Khua. Khamu-folket firade sitt nyar och vi var tva utlanningar dar. Vi blev bjudna pa konstig mat och annu konstigare sprit. Vi fick dansa och vara med pa dragkamp. Det var ett himla liv och jattekul!

Ett nytt fordon verkar ha slagit i Laos – cyklopeden. Det ar alltsa en eldriven moped, som aven kan drivas med trampkraft. Framst verkar det vara tjejer och ungdomar som har nappat. Den tycks ga ganska fort och det ar forvanansvart manga barn i 11-12-arsaldern som ocksa susar fram pa de ljudlosa mopederna.

Cyklopeden ar forstas kinestillverkad, som sa mycket annat har i landet. Den kostar 3 miljoner….kip, som ar den laotiska valutan. I svenska pengar blir det strax under 3000 kronor. Tydligen en overkomlig summa for de valbestallda bland laoterna.

Lai’s Place ar en restaurang i Luang Nam Tha som fortjanar ett eget inlagg har i bloggen. Det ar ett litet stalle. Hon har bara fyra bord, men vilken mat! Har serverades jag den godaste hamburgare jag atit i Asien – kanske over huvud taget. Helt hemlagad forstas med sallad, tomat, rodlok och ost. Dartill hemgjorda pommes med ketchup och sweet chilisas som dipp. Mumma!

Pa morgonen brukar jag ata en bananpannkaka med honung tillsammans med en kopp svart lao-kaffe. En svarslagen kombination. Lai berattade, att hon har haft sitt eget i ett ar nu och det gar bra, trots det lilla formatet. Lite orolig ar hon dock. Ett nytt, storre matstalle ska oppna precis pa andra sidan gatan. Stora lysande skyltar ska locka turisterna dit, men vad hjalper det om maten ar battre hos Lai. Jag hoppas det gar bra i fortsattningen for henne ocksa.

Nu har jag bytt land. Jag korsade Mekongfloden i en longtail-bat tillsammans med tva andra morgonpigga turister. Visumet till Laos fick jag vid gransen och nu kan jag vara har i 30 dagar, om jag vill.

De forsta tva dagarna tillbringade jag i staden Huay Xai som ligger precis pa andra sidan floden mittemot thailandska Chiang Khong. Jag kunde snabbt konstatera att priserna i Laos hade okat betydligt snabbare an pa den thailandska sidan, men det ar fortfarande billigt att turista har. Ett rum far man for ca en 50-lapp och en middag med dryck for 30-40 kr. Det lonar sig att ga runt och kolla pa rum innan man slar till. Alla guesthouses haller ungefar samma priser, men kvaliteten pa rummen kan skilja avsevart.

Igar kom jag med buss till Luang Nam Ta, som ligger drygt 17 mil fran Huay Xai. Det ar en liten stad praglad av alla de minoritetsfolk som bor i byarna runt omkring. Turisterna har hittat hit och befolkningen har inte varit sena att haka pa. Nu finns har gott om logimojligheter och aven internetcafeer och tvattinrattningar. Restauranger ocksa forstas, men marknaderna ar inte mycket att skryta med om man jamfor med Thailand. Eftersom man aven kan hyra cykel for en tia om dagen oppnar sig nya mojligheter att studera omgivningarna sa jag blir nog kvar nagra dagar.

Kaffekulturen i Thailand blommar. Pa Companion Coffee House i Chiang Saen kan man fa en helt utsokt kaffe mocca. Pa topp lite vispgradde med nagra strangar chokladsas och spetsar man sedan med lite brunt rasocker sa blir upplevelsen total.

Men kaffe ar ju ett vasterlandskt pafund i Thailand och allt vasterlandskt ar dyrt. Salunda far man betala mellan 9-12 kr for en kopp, beroende pa stalle. Det ar lite mera an vad en rejal lunch pa gatan kostar. De mera valbestallda thailandarna sippar dock garna i sig kaffe pa de flottaste stallena – kanske mera for att visa att de har rad.

Man kan dricka kaffe for drygt 2 kr ocksa, men da blir det pulverkaffe med massor av socker och da ar liksom upplevelsen borta.