Alla resor har ett slut. Aven de riktigt langa… Jag har nu kommit till sista dagen av min vistelse i Sydost-Asien for den har gangen. Som vanligt gar jag i Bangkok. Som vanligt ar det riktigt varmt…fast idag ar det lite dis sa temperaturen kanske stannar vid 35 grader. Jag har ovanligt mycket bagage sedan Ungen prackade pa mig en del presenter nar vi sags igar. Det kanske maste bli en extra vaska. Eftersom det var sondag sa traffade jag aven Ungens Unge som tiggde bilpasar fran Sverige. Ahlgrens Bilar ar poppis bland ungarna har om de far chansen att smaka. Nu hade han ju redan fatt de jag hade med i oktober sa han fick en nyckelring med en liten skorpion i stallet och den fick duga den ocksa fast den inte var atbar.

Tack alla ni som har foljt med pa resan och lamnat kommentarer. Hoppas att ni hittar tillbaka hit i oktober.

For en tid sedan tuggade jag sonder en gammal plomb. Min tandlakare hemma hade sagt, att nasta gang den har tanden gar sonder far vi gora en krona. Den gar inte att laga igen. Jag trodde, att det hela kunde vanta tills jag var hemma igen, men resterna av tanden blev sa obehagligt stickiga sa jag beslot att ga till en tandlakare i Chiang Mai.

Jag fragade min hyresvardinna om hon kunde rekommendera nagon. Visst! Hon gick sjalv till en bra lakare inte langt bort. Han hade inte den senaste utrustningen, men han var duktig och forsokte aldrig lura nagon. Alltsa gick jag dit.

Det stamde, att han inte hade den senaste utrustningen, men det verkade inte avskrackande antikt. Efter undersokningen forklarade han att tanden gick att laga. Nagon krona behovdes inte. Mojligen om den skulle ga sonder igen. Lagningen skulle kosta ca 250 kronor medan han ville ha ca 1300 for en krona. Han fick laga som han ville och nu kanns det bara bra igen. Det ser bra ut ocksa. Aterstar bara att se vad min tandlakare hemma anser.

Jag ar tillbaka vid skolan i Fang/ Mae Ai sedan nagra dagar. Allt rullar pa har. Man planerar en skolresa till Pattaya och eleverna ar mycket entusiastiska. Manga har aldrig sett havet…

En morgon nar jag kom ut fran mitt rum var betongplanen utanfor hotellet full av sma och stora sotflagor. Savitt vi visste hade ingen tant nagon storre brasa i narheten sa sotet maste ha fardats en bra bit. Sot ar vanligt sa har ars. Det ar eldandets tid nu i torrperioden. Forutom den vanliga skrapeldningen sa tuttar man pa langs dikesrenar och i planteringar. Bergsfolken branner nya hyggen och ibland har man en kansla av att man eldar for eldandets skull.

Det myckna eldandet medfor aven miljoproblem. Det ar mikrosotet som staller till mest. I sex provinser har i norr ar gransvardet for sotfororeningar overstiget. Varst ar det i provinsen Lampang, dar halten sot i luften ar mer an dubbelt sa stor som gransvardet tillater. Lampligt att bara ansiktsmask alltsa for den som stannar en tid dar. Lampang ar annars en plats med ren luft och inte nagra storre stader. Ett pittoreskt inslag i provinshuvudstaden ar hastdroskorna, som inte ar vanliga pa andra platser i Thailand.

14 februari – Alla Hjartans Dag, eller Valentine’s Day, ar en stor dag i Thailand. Kanske storst for alla som saljer blommor och da framst rosor.

Som vanligt at jag min frukost nere vid floden mittemot blomstermarknaden har i Chiang Mai i morse. Kommersen var i full gang trots den relativt tidiga timmen. Framst var det ungdomar som handlade rosor till sina karestor. En stor, vacker ros kan kosta upp till 100 baht har, vilket ar en halv dagslon for manga. Har man da dessutom rivaler sa kanske det inte racker med en ynka ros…bast att friska pa med en hel bukett for att imponera pa den atradda. Det ar dock inte bara pojkarna som koper rosor. Minst lika manga flickor koper blommor och kort till sina pojkvanner.

Idag ar alltsa den stora friardagen, men om det hela slar val ut ar det slut pa uppvaktningen. Kommer man sa langt som till en forlovning behover man inte krusa langre (enligt pojkarna). Klappat och klart, game over, slut med blommor och presenter, anser den thailandske mannen. Vad flickorna tycker ar en helt annan historia…..

Jag kom pa nagot som jag borde ha skrivit om for en dryg manad sedan…

Ni, som till aventyrs, planerar en resa till Vietnam eller kanske Laos. Ta for all del med er US-dollar. Euron ar vardelos i dessa lander just nu. Knappt nagon bank vill ha den. Visst – den finns med pa bankernas listor over aktuella valutakurser, men de vagrar att ta emot den. Thailandska Baht gar daremot bra.

Jag traffade flera europeer som turistade med bara euro pa fickan och de var i manga fall narmast desperata. Det var nog tur att vi fick behalla var gamla Krona.

Bloggandet har vilat ett tag. Mest beroende pa att det inte hant sa mycket. Fran Phattalung tog jag mig till Pattaya och traffade Brodern. Det var nagra manader sedan sist. Nu har han dragit hem till kylan igen och jag ska kopa mig en nattbussbiljett till Chiang Mai idag. Jag behover aven ett par nya skor. De gamla sandalerna har fatt en spricka tvars over sulan.

I Phuket har fyra svenska ungdomar och deras thailandske chauffor omkommit i en bilolycka. De fardades i en minibuss och krockade med en lastbil, som kom pa fel sida. Lastbilen forsvann fran platsen. I Thailand far man inget extra straff for smitning. Darfor ar det ganska vanligt att man tar chansen och sticker. Sarskilt om man ar paverkad av droger. Har man tur hinner de ga ur kroppen innan man aker fast.

Dessvarre ar minibussolyckor valdigt vanliga har. Inte konstigt eftersom de far fram som om elden var los. Jag har sjalv varit med om flera tillbud, men dessbattre inget allvarligt. Pa vag fran Hua Hin till Bangkok traffade jag ett svenskt par som klev pa stora bussen i Cha-Am. De hade borjat i minibuss, men valt att kliva av sedan foraren vansinneskort i 160 bara nagon meter bakom framforvarande fordon. Numera undviker jag helst att aka med minibuss. Forutom olyckrisken ar det trangt och obekvamt i den mindre bussen. Man pressar in sa manga som mojligt sa man kanner sig som en ansjovis i en konservburk. Dessutom ar biljetten dyrare. Enda fordelen ar att det gar lite fortare – om man nu kommer fram alls. Ibland ar man dock tvungen eftersom inga andra alternativ finns.

Nu har det gatt en dryg vecka sedan jag kom tillbaka till Thailand fran det kalla vadret i Laos och Vietnam. Man kan saga att jag har tinat upp nu. Pa dagarna har det varit dryga 30 grader hela tiden.

Idag anlande jag till Phattalung med morgontaget fran Surat Thani, dar jag ofrivilligt fick tillbringa natten efter att precis ha missat sista mini-bussen hit. Har nere i sodra Thailand har man nu overtagit oversvamningsproblemen fran Bangkok. Det ar naturligtvis inte riktigt att det ska regna sa mycket den har arstiden. Detta ar ju torrperioden, men enligt lokalbefolkningen har det regnat i stort sett varenda natt sedan slutet av oktober. Troligen blir det samma visa idag att doma av de morka molnen som tornat upp sig sa har pa eftermiddagen.

Bast att lufsa tillbaka till hotellet…

Vietnams huvudstad heter Hanoi. Jag hade varit har tidigare – for 12 ar sedan narmare bestamt, men som det hade andrats! I utkanterna bygger man sa det star harliga till. Busstationen som jag kom till fanns inte med i min guidebok sa jag hade ingen aning om var jag var. Jag sa till taxiforarna, att jag ville till ”Old City”. Inte fattade de vart jag ville. Jag fick ga tillbaka in i stationen och leta upp en biljettforsaljare som kunde lite engelska. Hon skrev en lapp vart jag ville aka och sa loste det problemet sig.

Det finns mycket att se i den har staden. Problemet ar att ta sig fram. Jag tror inte att jag varit i en farligare stad. Trafiken ar hemsk. Bangkok ar rena landsortsidyllen jamforelsevis. Det ar framst motorcyklisterna som far fram som galningar. De kor fort, pa fel sida, pa trottoaren, mot rott ljus och helt hansynslost. Jag sag flera olyckor och holl pa att bli pakord sjalv, trots att jag var extremt forsiktig.

Daremot gar man helt saker for att bli nedklubbad och ranad har. Men, som sagt, trafiken ar bedrovlig. En gang fick jag t o m ge upp att ta mig till ett stalle. Det var helt enkelt omojligt att ta sig fram, aven till fots. Trottoarerna ar ofta packade med parkerade fordon, affarsidkare och diverse brate. Med livet som insats maste man darfor ut i gatan, men den har gangen var aven det omojligt.

Blir jag inte tvungen sa aker jag nog inte hit igen…

Nu var det ett tag sedan sist. Det beror pa det usla internetet i Vietnam. Flera ganger har jag skrivit, men inte lyckats skicka ivag mail resp inlagg har. Nu ar jag tillbaka i Bangkok sedan igar och ska forsoka astadkomma lite retroaktiv text.

For tio ar sedan nar Vietnams vagnat och bussar var mycket samre an idag sa var det en tidsodande resa mellan Dien Bien Phu och Hanoi. Manga valde darfor att overnatta i Son La. Jag klev ocksa av och stannade i fem dagar.

Det ar en liten, langstrackt stad som ligger inklamd mellan en massa kullar och berg. Staden ar ca 5-6 km lang, men bara nagra hundra meter bred. Sjalva Son La ar inte mycket att se, men tar man sig in pa sidorna och letar sig vidare mellan eller over bergen sa kan man komma till sma trevliga byar med harliga manniskor.

Har finns aven ett stort universitet och har marker man skillnaden mellan fattig och rik tydligt. De som har det gott stallt bor i de nya studentkasernerna medan de fattiga bor i sma (ca 3×4 m) jordkallarliknande rum. Det ar kallt har. Nattetid ar temperaturen narmare 10 grader och det ar inte ett smack varmare inomhus. Jag blev bekant med nagra av de fattiga. En av dem pluggade till engelsklarare och borjade prata med mig pa gatan. Det slutade med att jag blev bjuden pa lunch. Lite kymigt var det att tacka ja eftersom de hade sa knapert, men jag forstod att det skulle vara oartigt att neka.

Vi hade ont om tid eftersom studenterna visserligen hade 1 1/2 timmes lunch, men maste ga 3 km fram och tillbaka. Alltsa blev jag ombedd att komma tillbaka pa kvallen och prata mera. Sa blev det, men nu hade jag lastat mig med popcorn, apelsiner och en stor kartong kakor sa det blev ett litet mini-partaj. Det blev nog ocksa min roligaste kvall i Vietnam.

Jag har nu annu en dammig bussresa bakom mig. I mellandagarna lamnade jag Muang Khua och tog bussen over de laotisk/vietnamesiska gransbergen. Det blir allt enklare att ta sig in i Vietnam. For 13 ar sedan var det ett koande och blankettifyllande utan like. Nu behovde vi inte ens skriva ett arrival-card och jag stamplades in for 15 dagar utan visum. Dessutom fick vi foredomlig information om bussar fran och logi i Dien Bien Phu.

Den har lilla staden star pa historisk mark. Det var har som fransmannen fick pisk av de vietnamesiska bonderna ar 1954. Efter den betan insag de att fortsatt kolonisation av Indochina nog inte var sa lyckat. Naturligtvis ar staden stolt over sin historia och krigsmonument finns lite har och dar.

Varre ar det med engelskan. Den verkar ha glomts bort totalt i Vietnam. Inga matsedlar finns pa engelska sa det ar lite av ett aventyr att bestalla mat. Har finns dock flera marknader sa i varsta fall far man noja sig med bananer. Te och utsokta baguetter ar det heller inga svarigheter att fa.

Valutan ar t o m samre an i Laos. Man far 20 000 vietnamesiska dong for en US dollar. Numera ar man alltsa mangmiljonar…

Nyaret firades nastan inte alls har. Man har sitt eget nyar och det ar langre fram. Ett lite kul inslag i gatubilden ar all verksamhet som sker pa trottoaren, t ex harklippning. Men att laga tanderna infor oppen rida i ett skyltfonster ar val anda att ta i.

GOD FORTSATTNING FORRESTEN…