Sedan sist har jag tagit mig fran Luang Nam Tha till Phongsali via Udomxai. Den resan har jag gjort forr och skrivit om har i bloggen. Den var inte rolig den gangen och den var inte mycket battre nu. Det ar vagen mellan Pak Nam Noi och Bon Neua som ar problemet. Den ar smal, kurvig, kuperad, drulsig och framfor allt dammig. Bussen var en skrammelbuss och det blev lika dammigt inne i bussen som utanfor. Tack och lov fick vi punktering sa det blev ett uppehall for rensning av lungorna. Var utmarkte chauffor och hans medhjalpare lyckades byta hjul pa en halvtimme. Inte illa pa en buss.

Efter ca 10 mil pa den usla vagen over bergen kom vi sa fram pa den battre vagen fran Kina. Totalt tog de 230 km tio timmar och det var mycket bra kort med tanke pa punkteringen. Naturligtvis hann det bli becksvart innan vi var framme, men jag och den andre utlanningen pa bussen lyckades hitta ett riktigt bra guesthouse ganska omgaende och dessutom en hyfsad restaurang.

Nar jag skriver detta ar det dagen fore julafton och jag far darfor passa pa att onska alla lasare

EN RIKTIGT GOD JUL

Tillagg: Nar jag hade skrivit detta gick det inte att publicera. Nu ar det den 28 december och igar var jag pa fest i Muang Khua. Khamu-folket firade sitt nyar och vi var tva utlanningar dar. Vi blev bjudna pa konstig mat och annu konstigare sprit. Vi fick dansa och vara med pa dragkamp. Det var ett himla liv och jattekul!

Ett nytt fordon verkar ha slagit i Laos – cyklopeden. Det ar alltsa en eldriven moped, som aven kan drivas med trampkraft. Framst verkar det vara tjejer och ungdomar som har nappat. Den tycks ga ganska fort och det ar forvanansvart manga barn i 11-12-arsaldern som ocksa susar fram pa de ljudlosa mopederna.

Cyklopeden ar forstas kinestillverkad, som sa mycket annat har i landet. Den kostar 3 miljoner….kip, som ar den laotiska valutan. I svenska pengar blir det strax under 3000 kronor. Tydligen en overkomlig summa for de valbestallda bland laoterna.

Lai’s Place ar en restaurang i Luang Nam Tha som fortjanar ett eget inlagg har i bloggen. Det ar ett litet stalle. Hon har bara fyra bord, men vilken mat! Har serverades jag den godaste hamburgare jag atit i Asien – kanske over huvud taget. Helt hemlagad forstas med sallad, tomat, rodlok och ost. Dartill hemgjorda pommes med ketchup och sweet chilisas som dipp. Mumma!

Pa morgonen brukar jag ata en bananpannkaka med honung tillsammans med en kopp svart lao-kaffe. En svarslagen kombination. Lai berattade, att hon har haft sitt eget i ett ar nu och det gar bra, trots det lilla formatet. Lite orolig ar hon dock. Ett nytt, storre matstalle ska oppna precis pa andra sidan gatan. Stora lysande skyltar ska locka turisterna dit, men vad hjalper det om maten ar battre hos Lai. Jag hoppas det gar bra i fortsattningen for henne ocksa.

Nu har jag bytt land. Jag korsade Mekongfloden i en longtail-bat tillsammans med tva andra morgonpigga turister. Visumet till Laos fick jag vid gransen och nu kan jag vara har i 30 dagar, om jag vill.

De forsta tva dagarna tillbringade jag i staden Huay Xai som ligger precis pa andra sidan floden mittemot thailandska Chiang Khong. Jag kunde snabbt konstatera att priserna i Laos hade okat betydligt snabbare an pa den thailandska sidan, men det ar fortfarande billigt att turista har. Ett rum far man for ca en 50-lapp och en middag med dryck for 30-40 kr. Det lonar sig att ga runt och kolla pa rum innan man slar till. Alla guesthouses haller ungefar samma priser, men kvaliteten pa rummen kan skilja avsevart.

Igar kom jag med buss till Luang Nam Ta, som ligger drygt 17 mil fran Huay Xai. Det ar en liten stad praglad av alla de minoritetsfolk som bor i byarna runt omkring. Turisterna har hittat hit och befolkningen har inte varit sena att haka pa. Nu finns har gott om logimojligheter och aven internetcafeer och tvattinrattningar. Restauranger ocksa forstas, men marknaderna ar inte mycket att skryta med om man jamfor med Thailand. Eftersom man aven kan hyra cykel for en tia om dagen oppnar sig nya mojligheter att studera omgivningarna sa jag blir nog kvar nagra dagar.

Kaffekulturen i Thailand blommar. Pa Companion Coffee House i Chiang Saen kan man fa en helt utsokt kaffe mocca. Pa topp lite vispgradde med nagra strangar chokladsas och spetsar man sedan med lite brunt rasocker sa blir upplevelsen total.

Men kaffe ar ju ett vasterlandskt pafund i Thailand och allt vasterlandskt ar dyrt. Salunda far man betala mellan 9-12 kr for en kopp, beroende pa stalle. Det ar lite mera an vad en rejal lunch pa gatan kostar. De mera valbestallda thailandarna sippar dock garna i sig kaffe pa de flottaste stallena – kanske mera for att visa att de har rad.

Man kan dricka kaffe for drygt 2 kr ocksa, men da blir det pulverkaffe med massor av socker och da ar liksom upplevelsen borta.

Nu sitter jag i den lilla staden Chiang Saen vid Mekongfloden. Kungen fyller ar och redan klockan 8 pa morgonen paraderade blasorkestern langs huvudgatan.

Har i stan finns ovanligt manga tempelruiner. Det ar nastan som ett Sukothai i miniatyr. Naturligtvis ar inte ruinerna lika maffiga som i Sukothai, men det finns i alla fall 76 tegelhogar i varierande skick pa en forhallandevis liten yta. Stadsmuren ar i riktigt hyfsat skick och det ar lite haftigt att ga har och kanna historiens vingslag.

Igar besokte jag Den Gyllene Triangeln varifran man har en hyfsad vy over tre lander, Thailand, Laos och Burma. Det ar givetvis en stor turistfalla och souvenirstanden star tatt. Bland de mera originella begivenheterna finns ett opium-museum(!)

Imorgon ska jag forsoka ta mig drygt fem mil nedstroms floden till Chiang Khong och darifran over till Laos…lagom till mitt visum i Thailand gar ut.

Jaa, ar det fransmannen? Eller kanske italienarna? Eller rent av thailandarna? Njae, visserligen ar ingen av de har folken nagra sprakbegavningar, men jag tror mig ha hittat de som ar absolut samst. Det ar amerikanarna och i viss man aven engelsmannen. De ar sa vana att bli forstadda pa sitt eget tungomal att de helt enkelt inte bryr sig om att lara sig nagra andra sprak. Jag pratade med en amerikansk backpacker och det var faktiskt hon sjalv som sa det:
- Vi ar nog samst i varlden pa sprak.
Hon hade last franska i skolan i fyra ar, men kom inte ihag mera an Bon jour! och knappt det… Ingen i Amerika ser nagot varde i att lara sig ett frammande sprak. Nu kanske jag ar orattvis och generaliserar, men tank efter….Hur manga amerikanska sprakexperter kanner ni till?

Jag har tillbringat nagra dagar uppe bland bergsstammarna i Chiang Rai. Akha-folket driver ett guesthouse uppe i sin by pa 1500 m hojd. Det ar valordnat med fria transporter till och fran Chiang Rai. Man kan fa en egen liten bungalow med varmdusch (och spindlar) for bara 250 baht. Bara utsikten ar vard pengarna. Luften ar sval pa natter och mornar, men lite varmare dagtid. I och med att man bor i byn behover man inte slapa med sig hela packningen om man vill ut pa en vandring i djungeln. Man kan ga sjalv eller med guide. Mat behover man inte ta med, ja, vatten forstas…men det finns alltid flera byar i djungeln med jamna mellanrum dar man kan ata.

Bland gasterna har uppe fanns aven en annan svensk, vilket jag uppskattade eftersom jag knappt pratat svenska pa nastan tva manader. Annars var det mest amerikanska och franska backpackers pa plats. Ett par av de amerikanska tjejerna jobbade som volontarer pa byskolan. De undervisade i engelska och atminstone den ena av dem hade blivit sa fortjust i platsen att hon overvagde att stanna i flera veckor. Engelsklarare ar valdigt eftertraktade har sa ni som kanner for det ar sakert valkomna. Skriv garna en kommentar sa berattar jag mera i sa fall.

Det ar fortfarande blott i Bangkok och man kan undra vad det har elandet kommer att kosta Thailand. Notan ar lang…forstorda hus, vagar och egendom. Forlorade skordar och minskade turistintakter. Dessutom stangda arbetsplatser och i och med detta inga loner. Regeringen har lovat alla drabbade 5000 baht, ca 1200 kronor, men detta racker ju inte langt.

Pa TV visas varje dag skyltar med skankta pengar till katastrofoffren och det ar atskilliga miljoner som hittills samlats in. Slutsumman lar dock komma att hamna pa flera miljarder. Fast manga tjanar ju pa andras olycka. Sangfabrikanterna har gyllene dagar. Det forsta manga maste gora nar de kommer tillbaka till sina oversvammade hus ar att byta sangarna. Jag har sett massor av bilar med fullastade flak med sangar och madrasser. De aker runt och lampar av har och dar.

Just nu ar jag i Nan och har ar ingen oversvamning och har knappast varit heller, men sa ligger ocksa staden ganska langt norrut. Det borjar bli dags for mig att byta land. Jag raknar med att ga over gransen till Laos i borjan av december.

…sa salig Roffe Bengtsson i en gammal harlig sketch. Och kryp far man se upp for har i Thailand. Sarskilt i oversvamningsomraden. Jag har sett flera ormar under den har manaden an under alla mina resor har sammantagna. Nu ar jag dalig pa att skilja farliga fran ofarliga sa jag gor som med svamp – utgar fran att alla ar giftiga.

Igar sag jag dessutom en meterlang varan, som kilade over gatan nagra meter framfor mig. De ar daremot ganska harmlosa, men blir man biten ar det stor risk for allvarliga infektioner.

Om man glommer skorna ute over natten ar det en god ide att kolla dem innan man stoppar i fotterna. Man vet aldrig om nagot kryp har fatt for sig att undersoka dem narmare.

Vidare var hangmattan en morgon full av ilskna rodmyror, som upptackt att den var en fortrafflig genvag mellan tva trad.

Imorgon lamnar jag Nakhon Sawan och aker tillbaka till Phitsanulok, men jag blir bara dar over natten. Phitsanulok ar en utmarkt startpunkt for bussresor runt om i Thailand eftersom manga busslinjer avgar harifran. Man slipper vanta, ibland i timmar, pa sena anslutningsbussar fran exv Bangkok.