Läsarna: Ett skitprogram (aftonbladet.se) 

Man stänger in stackars desperata white trash ungdomar (oftast med kriminell bakgrund…) och ger dem kopiösa mängder med sprit. Alla har redan sett allt. Ingen vill se det längre…

Den 25:e april var det visst.

Då dör och begravs min och alla andras metrobloggar när metrobloggens plattform läggs ner. Allt raderas…

Vet inte hur många dikter som skrivits här under de här åren – som faktiskt inte ligger sparade någon annanstans.

Mitt nya hem från och med snart…

… inte alls kry i dag.

Vaknade upp med ett obehagligt illamående.

Gjorde i ordning Ingos massäck och allt som skulle med till hans utflykt. Pannkakor varm choklad frukt sojakorv sittunderlag… De ska vara ute i skogen hela dagen i dag. Lära sig göra upp eld.

Kändes som en seger att jag lyckades få på honom en stor jacka med reflexer och stora varma termobyxor.

Varför detta vedervärdiga illamående?

Inte kunnat få i mig någon frukost…

Ska krypa under pläden nu med en kopp te…

Se alla världens konstutställningar… hemma.

Bara att göra en kanna te och klicka sig runt…

Gå runt och närskåda världens konst här (metro.se) 

Vee Speers

Vaknade i natt någon gång runt tolv av att M ringde.

Minns inte vad jag sa för jag var så trött.

Men hade vaknat i en mardröm.

När jag somnade om fick jag fler mardrömmar.

Det handlar ofta om olika mörka väggar och gömmor i mitt hem där det gömmer sig obehagliga saker.

Handlar väl om minnen man bär på som man inte rensat ut.

Just där tror jag att skrivandet är så bra.

Man kan verkligen skriva ur sig allt man inte vill ha kvar…

Har bakat ekologisk kladdkaka med Ingo.

Blev ljuvlig med sojagrädde och te.

Det här är min älskade vinterkappa som jag nu inte kan klara mig utan. Från Indiska.

M köpte den till mig. Hade drömt om den länge.

Nu har jag den alltid till min svarta stickade baskermössa.

När jag väl fastnar för något så håller jag fast vid det.

Den här kappan lär jag inte slänga i första taget…

… att jag missat uttagningen till Lasse-Majas detektivbyrå. Det är en timme kvar men lär inte hinna dit nu. De söker barn i Ingos ålder och han älskar att stå på scen.

M ringer och säger att han står och väntar på sina fotovänner som han ska luncha med. Det är iskallt ute och batteriet i kameran har dött. Han har hittat en reseguide för oss – till vår Toscana-resa i sommar.

Döden är bara den nål som

öppnar ögat så att du äntligen

kan se, det ljus

vi levde i.

Den harhjärtade människan, Eva-Stina Byggmästar

Lillian Bassman

Dagens första kopp te.

En lördag morgon.

Vad kan vara mer underbart?

Jag vaknar av ett sms från M.

Han skriver att han är på väg till stan för fika och foto.

Jag har verkligen försovit mig.

Missat min tvättid klockan 7.

Men Å vad jag verkligen behövde den här sömnen.

Det känner jag…

Kom i säng någon gång efter 2 i natt.

Har drömt massor. Drömmar som känts väldigt starka.

Jag känner dem fortfarande i kroppen.

Som fjärilar som flyger omkring där inne och fösöker hitta ut.

Gäller att fånga dem innan dem är borta…

Just nu minns jag bara spridda bilder.

Det var något om…

- Att jag hade ett nyfött barn. Ett underbart barn. Känslan var helt ljuv att känna den där overkligt mjuka huden mot mitt ansikte. Den lilla lilla kroppen. Det där hjärtat som pickar där inne i den lilla bröstkorgen. Hur jag håller om barnet och känner att jag tänker skydda det mot ALLT.

- … att en man (en vältränad rakad man som kanske är så mycket äldre än 40 – som ser ut att vara andligt intresserad (typ yogainstruktör) men med machoattityd) vägrar sälja en av sina stora kuddar till mig. Jag står i en butik som påminner om Indiska. Bläddrar bland en massa ljuva helt enorma kuddar som ligger invid kassan. Jag frågar om priset på en kudde i taget och han säger envist att jag inte kan få någon av dem. Han vill av någon mystisk inte att jag ska ha någon av kuddarna. Han tvekar en aning när jag kommer till den sista. Jag ser att han verkligen inte vill – men att han besviket ger med sig till slut för att jag är så jobbigt envis. Det är en väldigt stor rätt platt turkos kudde. Ska ha den i min soffa. Då plötsligt står några väninnor bakom mig. De vill berätta olika saker om mig för försäljaren (får en känsla av att mannen som säljer kuddar har en väldigt viktig innebörd jag inte kan komma på just nu. Varför är han så ovillig att sälja dem till mig?) Väninnorna säger att:

- Hon vet vad som är vackert. Hon kan detaljer. Men hon förmår inte att släppa in ljuset i sitt hem. Hon skulle behöva få in ljus och luft. Ta ner allt svart sammet som kväver henne. Sära på gardinerna så luften och ljuset kommer in. Hon vet egentligen det här.

- Hon har en stolthet. Hon har en hög integritet som räddar henne. Och ett självförtroende som är starkt – men som också kan vara som en rustning. Det blir lite knepigt. För i bland kanske det blir svårt att släppas in. Men det är också bra. Hon är mycket stark.

Varför säger dem de här sakerna till försäljaren?

Jag är lycklig över min stora kudde. Jag tar hem den till min soffa. Och så sluter jag dem svarta sammetsgardinera om mig. De bilder en vägg runt soffan – så att jag sitter som i en liten kvävande svart sammetspuppa. Men bakom mig har jag ett stort öppet fönster där ljuset flödar in.

Jag mår både bra och dåligt. Jag känner till ljuset och är så nära det – ändå stänger jag in mig i mörkret. Det är så skönt att få stänga om sig. Men känslan blir starkare – av att de svarta sammetsdraperierna kanske borde rivas ner? Men jag är så osäker.

Det är en märklig känsla.

Mycket mer hände i drömmen.

Men dem drömfjärilarna har flytt ut nu. Kan inte få fatt i dem. Det var något om en olycka. En luftballong som började brinna i luften? Jag minns inte…

Märkligt vad man kan drömma…

Jag ser ut och det är en underbar dag. Gnistrande snö blå himmel strålande sol…

Edouard Boubard