Nu är jag trött på metrobloggen. Det funkar inte med Google Chrome, det är ful reklam och man kan inte kategorisera sina inlägg. Bu för det!

Numera hittar du mig HÄR. Jag fick tyvärr byta namn på bloggen då nerdcore redan fanns. Men Kalashnicore är inte så illa det heller.

Där blir det mer av samma vara.

I helgen var jag på årliga Knutpunkt. Vi hade en fest med temat ”End of the world”. Jag var baron Samedi.

Jag fick även låna en airsoft Kalashnikov. Som jag dansade med hela kvällen. Det är den jag är kär i. Synd att den inte är min.

Min nyfunna vapenfetish kom som en fullständig överraskning för mig. Men kolla bilden vad snygg den är!!

Kolla vad snyggt den och jag passar ihop. Vi är som gjorda för varandra. Jag ska så snart jag kan skaffa mig en lika dan. En egen. Som är bara min. Vi ska alltid vara lyckliga.

Alltså. Alla killar, men framförallt killar/män/grabbar som gör någonslags anspråk på att vara feminister/humanister eller andra människovänliga ismer måste börja lära sig att blickfördela. Jag är så jävla trött på att inte bli tittad på, eller sedd i ögonen TROTS ATT JAG ÄR MED I SAMTALET!

Senaste exemplet för några dagar sedan, jag står i en grupp med tre män och dricker öl och minglar. Två av männen känner jag ganska bra, en av dem har jag bara hälsat på. Vi har ett rätt så intensivt och intressant samtal. Jag är på gång. Tills jag inser (igen) att jag liksom inte är med i samtalet till hundra procent. Kanske inte ens till sjuttio procent. Därför att killarna tittar bara på varandra när de pratar. De tittar inte på mig. Om jag tar ordet kan det hända att jag får lite blickar, men så fort någon annan tar ordet så är det framförallt de två som känner varandra bäst som har uteslutande ögonkontakt med varandra.

Det här var inga onda människor, det var personer som jag tycker mycket om. Men fan vad trött jag är på att bli utestängd på det här sättet. Jag tror inte att någon menade det, utan bara inte tänkte.

Egentligen är det enkelt. Det handlar om självanalys. Det handlar om att bestämma sig för att kolla av hur mycket man fördelar ögonkontakt när man är i en grupp som är större än två. Och SEN FÖRDELA DEN ÖGONKONTAKTEN LIKA TILL ALLA I GRUPPEN. Så att alla känner sig inkluderade i samtalet. Svårare än så är det inte.

Om man är man och vill göra något feministiskt arbete med sig själv så kan man börja här. Snälla. Börja här.

(Brasklapp: Självklart finns det tjejer som också är dåliga på att fördela blicken men de jag råkat ut för är övervägande män)

Crixus the gaul (spelad av nya zeeländaren Manu Bennett) som jag har hånat för hans överdrivna machismo och utnämnt till seriens pajasskurk har nu vunnit mig över fullständigt. Hans uppgivna gråt när hans älskade tvingas iväg efter att deras relation uppdagats fick mig att gråta igen. Skådespelaren lyckas balansera den hårde krigaren(tm) med en sårbarhet och en mjukhet som man väldigt sällan får se hos sådana roller. Det är ingen lätt grej. Att slå över och bli en dödsmaskin à la Arnold Schwartzeneggers terminator är ju en risk som alltid är överhängande, och även det som jag förväntar mig i en serie om romerska he-mans.  Så glad att bli motbevisad. 

Hans hjälplöshet och ovillkorliga kärlek krossar mitt hjärta.

Det här var tamejfan det finaste jag sett på länge!

Ibland är han ett geni, Niel Gaiman.

Jag har ju i två tidigare inlägg häcklat TV-serien Spartacus – blood and sand. De kan man läsa här och här.

Nu är det naturligtvis så här att jag har fallit för serien. Jag har precis i avsnitt tio klämt min första tår över serien. Jag grät inte när hans fru dog (för obvious att det skulle hända) men när han var tvungen att döda sin bäste vän grät jag i tio minuter.

SBaS ibland outhärdligt macho, ja. Det kommer vi inte ifrån. Men serien har faktiskt gjort en intressant grej med objektifieringen. Det är inte bara kvinnor som objektifieras som media har för vana, utan här har serieskaparna gjort en annan åtskillnad på vilka som ska tittas på och vilka som ska titta. Slavar och fria. Det är hela tiden slavarna som objektifieras både av kameran och av de fria karaktärena. Till och med när Lucy Lawless ligger på en divan och fläker ut sig med genomskinlig tunika är det inte henne kameran exploaterar. Det är den nakna inoljade gladiatorn hon befaller ska ta av sig ländklädet som kränks.

Jag tror att serieskaparna har gjort nånting smart här.

Plus att seriens grafiska överdrivenhet har tonats ned något till förmån för en faktiskt ganska intressant storyplot. Så står man ut med inoljade män som säger hårda saker och blod som då och då flyger i slomo så kan jag faktiskt rekomendera Spartacus. Jag tror serieskaparna vill diskutera något med manligheten som vi sällan får se, bakom machisimon, bakom den übermanliga fasaden finns nämligen män som gråter och längtar, och vi får följa med. Symboliken blir uppenbar, gladiatorerna är fast i en roll de inte kan ta sig ur där de måste vara stenhårda män bland män för att inte dö. Men mansdräkten skaver. Fan vad den skaver, och vilken som helst av dessa manliga män skulle göra vad som helst bara för att få krypa ihop i ett hörn och få vara små. Det är omvärlden som inte tillåter det.

Jag äter alltså upp min hatt. Jag hånade serien och nu gör jag det inte längre.

(om man tittar noga kan man se att det står ”Manligheten” på hatten, fast spegelvänt. Jag tyckte det var passande.)

På fredag åker jag och Daniel hit:

För att fira det har jag köpt nya solbrillor.

Stor dryghögsfaktor.
Så ska det se ut i backen.

Jag älskar trash-TV. Jag har kollat igenom hela Jersey shore, Real Housewives of New Jersey, Celebrity Rehab (säsong 1, 2, 3), jag har sett alla säsonger av Americas next top model. Jag tittar på det med skamsen njutning, jag håller ändå lite tyst om det. Min längsta guilty pleasure-serie har varit ungdoms serien Gossip girl. Jag har liksom otåligt väntat på nästa avsnitt, frossat i de bortskämda, rika barnens problem, deras cirkeldejtande, deras onda plottande och hämndlystna planer. Min favorit har alltid varit den onda Blair Waldorf. Hon är Snövits styvmoder, miss Bingley och Regina George i ett. Hon har söndat och härskat på ett alldeles ljuvligt sätt, och ofta ofta varit den som gjort att jag fortsätter titta på serien.

Men nu i slutet av säsong 3 verkar manusförfattarna bestämt sig för att Blair inte ska få ha någon egen plotline längre. Nu handlar allt om att stödja pojkvännen Chucks affärsliv. Stackars Chuck är så skadad, traumatiserad och förstörd att han måste ha en stödjande flickvän vid sin sida, som lägger huvudet på sned och pussar honom på pannan när det blåser snåla vindar.

Kanske är det det som händer på the upper east side? Att när prinsessan får sin prins så tappar hon allt handligsutrymme och bara finns till för att stödja mannen? Om så är fallet, varför får vi inte se en historia där den dräkten skaver? Blair är alldeles för stor för att vara någons fina lilla fru.

Och jag veeet att jag borde ha bättre saker att göra av min tid än att irritera mig på att en ganska rutten TV-serie är rutten, men va fan! Det här är mitt gulty pleasure, jag förväntar mig då att bli pleased. Inte pissed.

Nu måste jag länka till Teresa igen, hon skriver så underbart och bra och förklarande utan nedåttittande om Nördfeminism och allt som man behöver veta om det.

Vi pratade idag om hur jävligt det är att många många tjejer vi pratat med sedan GWU startades inte känner att de får tillämpa epitetet nörd på sig själva. De vet inte om de är nördiga nog för att få vara med. Det finns ett stort problem i den inställningen, ett problem som följt i alla fall mig sedan lågstadiet. I tjejvärlden får man nämligen aldrig tro att man är något eller att man har en självklar plats någonstans. Så fort du försöker ta dig in i något sammanhang där det enbart finns tjejer så är det en väldigt subtil maktkamp du måste ge dig i kast med. Läs mer om kapplöpningen nedåt här (obs! På engelska, men sjukt värd att läsa) (något även ovan nämnda Teresa också skrivit om, LÄS HENNES BLOGG!). Det är inte säkert att vuxna eller för den delen killar ens märker att något pågår men mellan tjejerna är det skrivet med neonbokstäver.

Vi kan när som helst bestämma att du inte är en del av gruppen. Vi kan när som helst ändra på reglerna. Vi kan när som helst ändra maktförhållandena så att du som var överst nu är nederst. Vi kan när som helst bestämma att du är fel och inte får höra till. Vi kan när som helst bestämma att du inte är äkta.

Att då utan eftertankte bestämma sig för att att det är självklart att man får tillhöra en grupp eller en rörelse är inte det enklaste. Man måste ju operera oerhört försiktigt för att inte bli utkastad. Då kanske man tänker sig en eller två gånger för innan man frågar om man får höra till.

När det gäller Geek women unite! Så säger jag bara: Du hör till. Det räcker med att du är intresserad av vad vi gör och står för. Du är en tillgång. Ingen har rätt att säga om du är äkta eller inte. 

Det är dags att börja sjunga en ny sång, tjejer. En självinkluderande, självinbjudande sådan. Och sen självklart svara med att vara inkluderande och inbjudande själva.

 

Snillen spekulerar vid mitt matbord. Teresa och jag.

Jag borde skriva något om ”The Hangover” som jag såg igår, men sanningen är den att jag fortfarande är alldeles för traumatiserad för att göra det. Det var nog den mest ocharmigaste, fördomsfullaste, vidrigaste film jag sett. Hela filmen satt jag och höll tummarna för att huvudkaraktärena skulle dö.

Och hur smakfullt är det att ta in dömde våldtäktsmannen Mike Tyson i en biroll? Och dessutom porträttera honom som en rätt skön snubbe?

GAH!

FAIL!!